Våra avtryck i Kinas sophögar.

Vissa artiklar dyker upp i pressen regelbundet. Kanske markerar de sommartid och återanvändning? Idag är det elektroniksopor. Samma fråga var aktuell i januari 2011 så det har inte hänt så mycket med världens så uttjatade miljöansvar. Nu återvinner även jag mitt inlägg. 2011 skrev jag:

Dagligen dimper det i brevlådan  reklam trots skylten ingen reklam, tack. Köp! Och nog shoppar vi. Bara i Sverige såldes runt 3,5 miljoner nya mobiltelefoner 2009, trots att det redan finns fler mobiler än människor i det här landet. Vi handlade elektronik för 34,5 miljarder kronor under 2009. Vart tog de gamla prylarna vägen? Till Kina eller Ghana kanske? Eller bara till närmaste soptunna? Borde vi inte ta hand om vårt eget avfall? Och måste vi alltid förse oss med den senaste prylen när den föregående fungerar än?

Återvinningsarbetet vid anläggningarna i Kina är ett växande miljöhot. Trots att ett förbud råder sedan över tio år mot import av elektroniskt avfall till Kina finns det i Longtangs över tusen “svarta fabriker” som en stor del av västvärldens elektroniska avfall till slut hamnar. I USA, Japan och Europa är det dyrt att återvinna förbrukade elektronikprylar på grund av säkerhetsföreskrifterna. Det är uppemot tio gånger billigare att exportera skräpet till södra Kina, där reglerna kringgås och en sedel tejpad på insidan av en container kan räcka för att muta dem som hade kunnat stoppa transporten.

Sedan tas e – soporna om hand av fattiga migrantarbetare, som utsätter sig för hälsorisker eftersom de inte har råd att tacka nej till arbetet som ger dem cirka tusen kronor i månaden. Ris som produceras i närheten innehåller kadmium. Har du kollat varifrån riset till din middag kom?

Har du bytt mobil nyligen? Vad hände med den gamla? Kanske borde mobiltelefonen förses med pant?

”When you think about changing [your phone], or buying a new product, always think about the footprint that you put on this planet.”

 

 I en nyligen framlagd FN-rapport konstateras det att Kina allt mer framstår som världens största soptipp för uttjänt elektronik, som datorer, mobiltelefoner, tv-apparater, kylskåp och luftkonditioneringsapparater. Idag hamnar runt 70 procent av det elektronikavfall som genereras världen över slutligen i Kina. Först producerar de varorna. Sedan hamnar det vi inte längre vill ha tillbaka.

Någon sa att det vara bara Producentansvar. Vi ska inte bry oss?

Tibet – en glömd konflikt

Samtidigt som kampanjen för Tibet önskar Gott Nytt År får jag ett annat meddelande från Tibet. Den 100de självbränningen utfört av Lobsang Namgyal, 37-år, tibetans munk från Kirti Monastery där flera tidigare självbränningar har skett. Ett offer som knappt påverkar något?

Förtvivlan är total när man måste ta till så extrema uttryck. Att leva som munk och följa ett enkelt fredligt levnadssätt är inte idealet för det kinesiska styret.

Tibet är en glömd konflikt även om Dalai Lama drar fulla hus på sina resor. Många uppskattar hans fredsbudskap. Han fick Nobels fredspris 1989 för frihetsarbetet för Tibet och att ha varit konsekvent motståndare till våld. Och – hur skulle våld från Tibet mot Kina se ut? Hans pris är av annan klass än Obamas fredspris. Det kinesiska styret applåderade nog inte. Helst vill de att Dalai Lama faller i glömska och blir den siste på posten. Hans ålder är 77 och kineserna har redan bestämt att sökandet av ny Dalai Lama kommer att förhindras.

Framtiden är inte ljus för ett gammalt levnadssätt. Livet förändras, ibland med revolution, ibland med tvång eller med maktlöshet och även av fri vilja. Hur Tibetfrågan ser ut vid Dalai Lamas död är än så länge det vi brukar kalla en bra fråga.

Inga nomader är önskvärda i diktaturen Kina

I sin plan att bli en ledande nation i världen, både som konsument och producent, tvångsförflyttar Kina de människor som inte anses leva som goda, produktiva medborgare. Bakom ligger också jakten efter jordens resurser. I den största tvångsflytten hittills i Kina ska 2,8 miljoner bergsbönder i Shaanxiprovinsen flyttas till lågland. Målet sägs vara att skydda miljön och utveckla ekonomin. Men ett kulturarv försvinner, och bönderna pressas att skuldsätta sig då de tvingas att låna till moderna hus. De flyttas till ett liv de inte än har valt. Många liknande projekt pågår i Kina. Kommunistpartiet vill bygga ”en ny socialistisk landsbygd”, där bönderna lever i moderna bostäder tätt tillsammans. De blir lättare att hålla i ordning i befolkningen, antar jag.

En liknande tvångsomflyttning pågår i Tibet. Kinas policy är att alla nomader skall avsluta sitt liv på Tibets stora grässlätter och flytta till kasernliknande enheter i städer/byar. Jag har en bekant som lyckats resa där. De nya byborna bodde på ett slags läger. Staket fanns runt om och porten in var stängd. Det var omöjligt för de flesta att försörja sig.

En tredjedel av tibetaner lever ett liv som nomader eller flyttar i alla fall mellan några boplatser beroende på årstiden. Nomader är klassade av kinesiska myndigheter som ociviliserade och deras sätt att leva anses drabba miljön. 1,43 miljoner har tvångsförflyttats än så länge. Det är ett sätt att komma åt marken och tillgångarna. Myndigheterna skyller på att nomader och deras djur inte är miljövänliga nog. Kinesiska städer måste vara ett under av miljöhänsyn om nomader är miljöskurkar!

Nomader förlorar sin inkomst och sitt sätt att leva. Maten är annat än de är vana vid. De måste köpa allting, från mat till bränsle, och blir då beroende av hjälp från myndigheter. De har ingenting att göra vilket innebär inte bara att deras kultur dör ut utan arbetslöshet, alkoholmissbruk och självmord. Tänkte på Amerikas indianer och Grönlands pälsjägare. Även där bredde alkoholism, självmord ut sig när vi andra drabbade oönskat deras sätt att leva.

Att bli tvångsförflyttad till ett oönskat liv sker i diktaturer med idéer att forma en människa enligt en mall som inte passar alla om ens några andra än de som styr. I regel är det makten och pengarna som talar. En ekonomisk vinst väger alltid mer är social förlust. Att klä tvång i andra ord, som miljö, låter tjusigt i andras öron. Inte är det många som protesterar i tibetanernas räkning.