Moderna besvärjelser med blomsterhav, del 2.

Mer än tjugo år sedan körde jag förbi en plats nära en liten by i Norrland. Någon hade satt ut ljus och blommor vid dikeskanten. Jag stannade bilen.  En bild av en ung man fanns bland blommorna. Det hade varit en bilolycka på den kurviga vägen vid ishalka.

Det var första gången jag såg en sådan smyckning ute vid en väg. Idag är det vanligt. Att lägga blommor vid olycksplatser har blivit en sed, oavsett dödsorsak. Ett slags markering för yttervärlden. Se, det hände något här. Vi har hedrat de döda med blommor i alla tider. Att lägga blomster på olycksplatser är dock en nyare sed. Vid Medelhavsländer har det varit vanligt att lägga blommor och ljus, även andra föremål, på platser där någon har dött i en olycka. Kanske kommer seden därifrån? Efter den sista terrorattacken mitt i Stockholm 7 april, var både gatan och polisen överösta med blommor och gosedjur.

Död och sorg är en naturlig del av livet. Men att  mista livet hastigt i en olycka eller ännu värre omständigheter som i terrorattack, rån, gängkrig eller bara för att förbrytare gör upp om någonting sinsemellan på våra gator, är en tung katastrof.

Livets gång mot livets meningslöshet.

Nuförtiden samlas människor på  platser för terrorism, platser där någon attentatsman har kört över okända med en bil, skjutit ihjäl, huggit med kniv, sprängt en bomb eller mördat folk på annat sätt. Paris, London, Bryssel, Stockholm, Åbo, Barcelona, Berlin, Nice… Oftast – men inte alltid – är dessa personer  muslimska terrorister. Hur tacklar vi detta? Vi samlas kanske i tusentals, tänder ljus, lägger blommor på platsen, skriver hälsningar till de döda, visar kärlek. Vi håller en tyst minut. Kända musiker spelar. Vi ropar tillsammans ”vi är inte rädda”. Politiker klädda i något mörkt med allvarsam min intygar att läget är under kontroll.

Under kontroll? Vilket då?

Är detta en modern besvärjelseritual?

Folkmassan liknar en maktdemonstration – som är dock helt maktlös. Vi visar enighet i uttryck, men  vad? Att vi är eniga i vår sorg tycks självklart. Är vi eniga om hur terrorism skall tacklas? Är det inte så att flertal ropar på gränslös invandring utan kontroll vem som kommer in, en hotad som söker skydd, en som vill få försörjning eller en terrorist som vill ha viloplats? Förbereder vi inte belöningar och förturer för dem som har mördat för sin övertygelse i andra länder? Vi kallar dem återvändare, inte terrorister.

Ropar inte massmedian rasist så fort man ifrågasätter något om den förda politiken?

Är det än för få döda i Sverige så vi betraktar terror som en olycka, inte som ett krig mot våra liv och värderingar? För en muslimsk terrorist är vårt västerländska sätt att leva intolerabelt. Vi är de otrogna. Det är därför vi möter döden från terroristens hand.  De bryr sig inte om våra besvärjelser.  Kanske är de till och med nöjda med folkmassorna som samlas?

Har vi gjort nog när vi lägger blommor på terrorplatser, tänder ett ljus och berättar för andra att nu har även vi varit där? Sedan? Vänder vi oss till politiker och kräver att de som har makten gör något? Kräver vi att de som inte skall vara här utvisas, bokstavligen? Som Rakhmat Akilov, utvisad som stannade kvar, planerade och utförde terrorattack fast han inte ens skulle vara i landet. Inte heller borde Abraham Ukbagabir, som mördade två personer på IKEA för att hämnas den svenska Staten för utebliven asylrätt, få gå fritt på gatorna.  Klokheten kommer alltid i efterhand.  Vi kan inte se in i människors hjärtan. Några är faktiskt onda.

Måste vi bli mer misstänksamma då?

Vi borde kräva att Samhället (läs makthavare) sätter vår säkerhet – medborgarnas säkerhet – som sin primära uppgift? Eller är vi hellre naiva och bildar hjärtan med våra händer?

Att dö i terror, oavsett formen, är ingen olycka. Det är en planerad, vald krigshandling mot vårt västerländska liv. Vi får känna ilska, vrede, rent av mordiska tankar mot terroristen. Vi behöver inte sjunga fredssånger.  Men oftast läser vi förklaringar för förövaren i våra massmedier. Trist barndom. Inte integrerad. Arbetslös. Dålig segregerat område. Mår dåligt. Fattigdom. Ingen gymnasieutbildning. Inte fått stanna i Sverige. Synd om…

Förklaringarna för utövaren av dödligt våld är många. Vart tog offren vägen?

Så, vi köper blommor för att hedra de döda och samlas i demonstration. Vi är inte rädda? Kanske borde vi vara det? Vi  sitter alla i samhällsfordonet på EU:s riksväg körd av naiva personer berusade av godhet och multikulturalism (som aldrig har fungerat någonstans), och vi har inte vett att vara rädda och försöka hoppa av.

PS. Jag skulle vilja räkna skjutningar mm på allmän plats som terrorattack.

Den fredliga majoriteten är irrelevant.

Som född under ett krig har jag grubblat en del om hur och  varför vi valde så katastrofal utveckling. Hur gick min kristne mycket fromme far och sköt fiender han inte visste vilka de var, vad de hette, om de hade barn och fru som väntade hemma? Han belönades med medaljer. Massmord genom krig är skrämmande. Det finns alltid flera orsaker, ursäkter och förklaringar till konflikter, beroende på vilken sida man frågar, för att inte glömma vapenhandlarna. Krig och försvar är en stor ekonomi, den största i världen.

De flesta människor är fredliga. Ändå är krig och terror ständigt närvarande.

Nu blankar jag samma undran från andra som skriver bättre. Jag läste en artikel på Australienska Spectator: ”The peaceful majority are irrelevant”. Är det så att vi ”vanliga” är betydelselösa för tidens gång?

Yes, of the world’s 1.6 billion Muslims, the majority are peaceful, as we all recognise and repeat ad nauseam. But that has little relevance to or impact on the day to day reality of Muslim terrorism.

American journalist, author and anti-Islam activist Brigitte Gabriel: ‘Most Germans were peaceful; the Nazis drew up an agenda and as a result 60 million people died, 14 million in concentration camps, 6 million of them Jews.

Brigitte Gabriel is urging the West to look at Islam with open eyes. She says ‘It is assimilation versus dawa. There is a notion of “cocooning”, by which Islamists tell Muslim families to cocoon their children from Western society. This can’t be allowed to happen.’

Det sistnämnda är ju uppenbart i Sverige. Det poppar upp muslimska friskolor med separerade bönerum för muslimska elever, medan de svenska eleverna anses bli otillbörligt påverkade om de firar skolavslutning i kyrkan. Att separera män och kvinnor i moskén och andra tillställningar är tillåtet medan någon jurist genast påstod att musikfest för bara kvinnor kan vara olaglig på grund av diskriminering.

Så olika ser vi på separation.  Diskriminering är liksom väljbart?

Liberaler ropade under Almedalsveckan om stopp till religiösa friskolor. Men Liberalerna satt i Regeringen i 8 år. Varför gjorde man inget av detta då? Är det enklare ha stora planer i opposition och inte behöva ta ansvar för det?

Så, är vi fredliga bara ovidkommande personer för hela den politiska utvecklingen? Är vi i händerna på teorier som beväpnar sig med ord och vapen? Struntar vi att kritiskt granska när politiker och mediepersonligheter pådyvlar sina idéer på oss? Är vi för eftergivna?

Vem sätter sig i motvärn mot ideologier som vill kontrollera våra liv? Hur kan vi skilja det onda från det goda? För att ta det mest aktuella: varför missar politiker  kopplingen mellan islamiska fundamentalister och det fundamentala i islam?

Islam har en mission. Det har inte vi kristna längre.

Islam, nazismen och kommunismen har många gemensamma kännetecken. Alla vill ha ett samhälle styrt av en ”ren” lära, kontroll över vårt beteende och ideologin genomsyrar alla aspekter i livet. I slutet finns det fulländade samhället. Jag tvivlar på att ens dagens vänsterungdom vill ha så reglerat liv även om de skriker i demonstrationer. En plakat är inte levnadssätt. En Twitterrad gör ingen renlärig. Ett pappershjärta bringar inte kärlek.

De förändringar i befolkningen som sker i Europa kommer att ha stor, om inte avgörande betydelse för vår kultur, ekonomi och våra liv. EU tycker att vi har ansvar för Afrikas arbetslösa och Mellanösterns krigsdrabbade, ja alla som vill ha bättre liv. Visst, det är bra att ha medlidande och hjälpa, men inga frågor ställs om slutresultat. Aldrig hör vi om kulturella krockar. Inte om varje lands eget ansvar för sin befolkning.

Är syftet att förändra Europa till mångkulturellt stridsfält?

Vissa länder stretar mot EU överhet, de vägrar blankt. Kanske för att de har gamla minnen från en ockupation? Zoltan Balog, Ungerns minister för mänskliga resurser, säger följande:

”Islam är en stor kultur och religion, vilken vi måste respektera, men Europa har en annan identitet, och det är tydligt att dessa två kulturer inte är kapabla till att samexistera utan konflikter… Den största skillnaden är att i Europa har politik och religion blivit åtskilda från varandra, men i islams fall är det religionen som bestämmer politiken”.

Ungern vägrar gå med på EU s krav att ta mot invandrare.  Muslimska invandrare. De anser att den kulturen inte kan anpassa sig till den ungerska. Det samma sker  i Polen som har minnen från kommunismens tid.

En annan person som höll tal i Warszawa nyligen sa:

The fundamental question of our time is whether the West has the will to survive. Do we have the confidence in our values to defend them at any cost? Do we have enough respect for our citizens to protect our borders? Do we have the desire and the courage to preserve our civilization in the face of those who would subvert and destroy it? We can have the largest economies and the most lethal weapons anywhere on Earth, but if we do not have strong families and strong values, then we will be weak and we will not survive.

Vi kommer inte att överleva?

Det var USA s president Trump, den svenska medians mest älskade hatobjekt. (Senior policy adviser Stephen Miller är hans talskrivare.) Men Trump pratar gärna själv från hjärtat oavsett hur bra det blir för han är ju ingen politiker.

Vi ser redan hur illa det fungerar att flytta andra starka kulturer till rakt motsatta och tro att de kan leva ihop i harmonisk enhet. Det fungerar inte. Det har aldrig fungerat.  Det kommer aldrig att fungera. Så är livet och mänskligheten. Vi är bara olika klaner, stora och små. Vi vill ha våra liv intakt. Det är få som byter ut sin kultur. Att äta kebab, dansa salsa, ha afrofrisyr eller resa utomlands blir man inte mångkulturell av likaså blir man inte svensk om man åker tunnelbana som någon påstod. Lite mer krävs för det. Att flytta bagaget ändrar inte innehållet.

Är vi på väg mot en total förändring av vår europeiska kultur eftersom vi är den svagare parten? Vi kan inte freda våra gränser. En stark tro som omfattar hela samhällsordningen är alltid överlägsen politiker och folk med tolerant linje. Borde vi ta lärdom från andra länder som islamiserats? Kan vi kräva att  vårt lands regler och sed gäller här? Bör vi göra som Östeuropa, Visegrádländer, och stänga gränsen?

Bör vi bli mer intoleranta?

Unlimited tolerance must lead to the disappearance of tolerance. If we extend unlimited tolerance even to those who are intolerant, if we are not prepared to defend a tolerant society… then the tolerant will be destroyed, and tolerance with them… We should therefore claim, in the name of tolerance, the right not to tolerate the intolerant. (Karl Popper)

Till sist vill jag citera en person jag inte hade en ringaste aning om vem han är utan att kolla på Wikipedia. Illa. Uffe Hansen:

De partier som inte ens erkänner att vi finns som folk, som lättvindigt avfärdar allt svenskt som barbari saknar trovärdighet, de kan inte ens försvara vår nationalstat. Hur ska dessa politiker kunna försvara den europeiska civilisationen?

Skall vi försvara vår civilisation? Det är som det heter en bra fråga. Det kanske inte är ens politikernas mening att behålla något vi har idag utan de syftar till att forma det nya gränslösa utopiska samhället med spruckna nationer,  stora arbetslösa skaror och effekter därav?

Frågan är varför?

People will come together and show love.

They will not succeed, ropar alla. Men, har inte terrorister gjort det redan? Lyckats? Skall vi ignorera förlusterna? Många har förlorat sina anhöriga, människor man älskade, barn man inte får se växa upp. Förluster som aldrig går ur minnet. Några lever gömda under beskydd när de råkade misshaga islam. Många är faktiskt rädda. Det hjälper inte att ropa att terrorister aldrig kommer att vinna. Vi tänker inte så stort som slutgiltiga vinster eller förluster, vi tänker på dagen och det som drabbade oss.

Förakta inte sorgen och vreden. Det vi har förlorat får vi inte åter.

Det hjälper inte att ropa kärlek. Hur än vi lägger blommor och tänder ljus på mordplatser kryper oron närmare vid varje dåd. Vad är det för människor som så lättvindigt ta livet av andra?

De flesta vågar inte säga något elakt om islam. Oron för rasiststämpel kan vara större än oron för livet. Så illa är det med oss. Vi skiljer noga islam och terrorister – de vilseförda – som mördar i islams namn. Vi är inte rasister. Vi omhuldar alla. Orden: Koranen 5:51 ”bli inte vänner med judar och kristna” samt 2:191 ”döda dem varhelst ni finner dem”, är ju bara gamla ord. De är inte allvar menat.

Vi till och med hyllar terrorister, döda och levande. Gamla kommunister kan pryda väggarna. Mein Kampf säljs åter även i Tyskland. IS terrorister myser med kattungar på Internet med syftet att förföra tjejer. Olika radikala talare gästar Sverige. Även politiker hyllar, öppet eller i smyg. Nyss demonstrerade Ulvskog för befrielse av Marwan Barghouti som hör till Fatahs beväpnade gren. Dömd för flera mord till livstids fängelse flera gånger om.  Ulvskog tycker att dömd terrorist skall få stöd. Så kan man tycka privat. Ulvskog är EU-parlamentariker och representerar Sverige.

I tonåren beundrare man kanske de tuffa, spännande grabbarna. Sedan växte man upp. Vissa växer aldrig upp. De farliga grabbarna förblir spännande. Det finns alltid  stödtrupper för terrorister.

Median förnekar sig inte heller:

”Rasister som försöker utnyttja terrordåd för att sprida intolerans är nog det vidrigaste som finns. Skäms”, skriver Aftonbladets Anders Lindberg på Twitter efter Manchesterattacken där barn var målet.

Han bör skämmas. Rasister? Just nu känner jag stor intolerans mot terrorister även om jag inte kände någon som dog.

Kaoset i Mellanöstern tar inte bara livet av folk utan raserar möjligheterna till liv. Läget är inte ljust för IS Kalifatet just nu. Men när IS fästen faller sprids folk till världen och de tar ideologin med sig.  Deras ideologi är oerhört stark, lik talibaner i Afghanistan vi har försökt utrota åratals poppar de upp som råttor från hålen. De terrorister vi har kunskap om handskas vi i Sverige med silkesvantar. Vi tror att när vi är snälla blir alla snälla. Snällhet smittar av sig, inte ondska. Så enkelspåriga är vi. Det är som om politikerkåren, sjuklövern, hade drabbats av Stockholmssyndromet som beskrivs med att välja förövarens sida, med kärleksord i släptåget. En politiker som inte har valt den sidan är rasist. Det hörs lite andra toner ibland, men de som vänder kappan efter väljarvinden är inte tillförlitliga.

Nu  drabbas britterna av terror igen, nyss vi. Manchester visar kärlek, som vi gjorde. ”But this city is really resilient and people will come together and show love,” skriver någon på Twitter. Det är nästan outhärdligt.

Det räcker inte med kärlek. Det räcker inte med blommor till fienden. Jag vet inte vad som skulle räcka.

Har Europa inte nått en vändpunkt länge sedan? En punkt då vi måste erkänna att de muslimer som hyllar våld mot oss kristna och judar hör inte till vårt demokratiska samhälle? Borde vi inte  visa en smula intolerans mot en religion som förtrycker inte bara sina egna kvinnor utan andra troende och uppmuntrar till mord på oss? Borde vi inte få hata dem som anser sig ha rätt att spränga våra barn i bitar?

Terroroffer: Saffie-Rose Roussos

Frågan är hur vänder vi det nedförsbacke vi snabbt rutschar i? Är det inte för sent? Hur skulle vi rent praktiskt rensa de områden vi redan överlåtit till klansamhällen och deras regler? När inte ens polisen vill åka dit utan förstärkning? När vi lugnt låter barn skolas in i det tudelade samhället med hjälp av en medeltida religion även i skolan? När våra kvinnliga politiker hukar sig genast med sjalar och långa kappor när de besöker muslimska länder?

Är det Europas svanesång vi sjunger med blommor i handen?

Varför kommer inte Påskharen – om religiöst förtryck.

Min dotter studerade i USA och  bodde under tiden hos en religiös familj. När Påsken kom frågade deras små barn: ” Varför kommer inte påskharen till oss?” Jag antar att de var oroliga över sitt eget varande. Har vi varit elaka? Är det därför påskharen kommer till andra barn med godis, men inte till oss? Föräldrarna ansåg inte att Påskharen var en lämplig tradition. Ett kortvarigt trauma för barnen men flera sådana är som en brännmärkning. Du är utanför. Du straffas.

Eller: i vår egen enklav följer vi våra regler. Håll dig borta från det övriga samhället.

Att leva under strikt religiös fostran när samhället i övrigt lever annorlunda är ett slags schizofren tillstånd. Verkligheten ute är förbjudet, i alla fall rejält krympt, men man måste existera där. Det som lärs ut hemma och i någon religiös lokal är den enda rätta. Det finns inga nyanser.  Livet kolliderar ständigt. Jag tar ett exempel. I mitt strikt religiösa barndomshem var söndagen och förstås hela Påsken helgad till Kristus vilket innebar att jag bara fick hålla mig stilla, inte vara ute, även läxor utöver kristendom uppfattades som olämpligt. Jag skulle läsa Bibeln, gå i kyrkan och bönemöten. Mina skolkamrater var ute eller roade sig med något.

Jag mötte dock inget fördömande när jag  som myndig tog avstånd från religion. Ingen kastade ut mig från balkongen fast jag hade en pojkvän som inte gick i kyrkan. Religion var kärleksfull och förlåtande, men reglerad. Min mor bad för mig. Mina syskon anpassade sig och deras barn bröt sedan ut, men bara lagom. Än slutar de mejlen med ”prisa Jesus” och ”halleluja”.

Det var på den tiden då kristendom var grunden i samhället. Idag är religion närapå avskaffad för oss svenskar. Kyrkans medlemmar minskar som aldrig förr, delvis beroende på att kyrkan är oklar med sin tro. Samhället motverkar kristendom i skolan, men ger smått efter för islams regler.  Islams påverkan  är synlig med beslöjade kvinnor och flickor, även i skolan.

Nu kommer Påsken och dessa beslöjade småflickor är ju bara som påskkärringar, ingen fara alls.

Vad blir man när uppfostran gör en till avvikare? Inga julklappar, ingen Påskhare, inga fel sorts pojkvänner, inte att ens låta håret fladdra i vinden. I islamsk bön är kvinnan inte värdig att be bredvid sin make, far eller bror utan religionen trycker kvinnan bakom en skärm. Det kanske låter oskyldigt? Kvinnor behöver ju inte ligga på marken och be. Förtryck kläs ofta i termer om omsorg och skydd.

Att vara troende kan vara underbart. Man har någonting att hämta stöd och tröst av vid svåra stunder och glädje vid de goda. De fejkreligiösa går gärna till kyrkan vid högtider och tänder ljus vid sorg.  En del politiker gjorde nyss detta efter terrorattacken. Men att leva under religiös förtryck är förfärligt. Det ser vi i TV och läser i världens tidningar varje dag. I länder som Syrien, Pakistan, Afghanistan, Saudiarabien, Nigeria … flera, pågår det islamiska tyranniet varje dag. I alla fall skyller man på tron, Koranen, den valda islamuppfattningen som enda rätta. Det är inte lätt för oss att se det goda i en sådan samhällsordning.

Islam är ett samhällssystem som styr varje sak i ditt liv om du vill följa det rätt. Ibland är det fråga om liv eller död.

I dagarna har vi drabbats av terrorattack. Koranen förmanar i 5:51 ”bli inte vänner med judar och kristna” samt 2:191 ”döda dem varhelst ni finner dem”. Jag hoppas det är rätt återgivet, det är åratals sedan jag läste Koranen. Dess tolkning är dock en daglig nyhet. Vi har åter fått smaka det i form av terror, nu på Drottninggatan.

I förhör har Rakhmat Akilov, eller vad han nu heter, sagt att han är nöjd med det han gjort, kört över folk på gatan. Vidare har han förklarat att han har uppnått det han skulle uppnå. Han hade kört på de otrogna. Otrogna. Känn på det ordet. Låter som ett giftermål där vi bedrog vår partner. Han påstå sig ha fått order från IS. Ungefär som att beställa något per Internet i en nät shop.

Nu styr eftertanken Regeringen och politikerna och löften om förbättring är i gång. Men mobbningen av SD pågår. Oro för dem kan vara större än oron för terrorister. Även V är en stund på avbytarbänken. Samarbete lyser med sin frånvaro på farans stund. Dessa är de politiker vi lämnade landets styre åt. Jag har svårt att få tilltro till dem.

Det är dags att agera. Det handlar mer än om en terrorattack, det handlar om vår framtid i vårt land. Att de som är utvisade på papper skall utvisas och omgående borde vara självklart. Men det handlar om så mycket mer. Vad är det för samhälle vi vill ha? Vårt samhälle har varit framgångsrik och haft sunda regler. Idag känns det inte så.

Vi har gett lillfingret och förlorade handen. Vi avskaffar sakta det som har fungerat, det demokratiska samhället med friheter inskrivna i lagen, jämlikhet mellan män och kvinnor och likvärdig skolgång som grund för alla medborgare. Nu låter vi barnen skolas in i den muslimska särskiljande kulturen, även i skolan. Pojkar och flickor behandlas olika. Kvinnors liv är reglerat. Moskéer bygg och där predikar man mot de otrogna. Det bildas samhällen i samhället. Terrorister reser ut och in. Vi är tillåtande. Bara man är givmild nog blir alla snälla är terrorbekämpningens devis.

Det känns som om svenska folkets intressen är  lättviktiga i politikers ögon. Svenska medborgare är ointressanta när politiker vill vara godast i hela världen. Bäst.  Snällast. Följa de som skriker högst.  Medborgerliga rättigheter och demokrati har kastats iväg med ordet multikulturell samhälle, vilket aldrig har fungerat i något land.

Återgå till det normala, säger polisen snällt i TV. Polisen som just nu har ett stort  skäligt förtroende bland folket. Vilket är det normala idag? Kärlek, ropar andra. Vi ska vinna kriget med kärlek. Det är en omöjlighet för fienden vill inte älska oss.

Det räcker inte med kärlek. Det är naivt.

Men, ha en bra Påsk. Ägna dock en stund åt ursprunget, Jesus död på korset och dess innebörd. Jesus lär ha varit en storartad historisk person vars medlemsklubb har överlevt många strider. Kanske även nu?