Etikettarkiv: hemtjänst

Om svenska språket och enkla jobb.

Publicerat av

Jag kunde inte prata svenska när jag flyttade till Sverige. Jag fick hjälp i arbetssökandet av en finne som var bosatt i Stockholm sedan länge. Den tredje dagen i Sverige började jag arbeta som städerska på en sommarstängt fabrik. Vi var ett gäng unga finnar som städade. Vi bestämde oss att prata svenska på raster även om ordförrådet var nästan obefintlig. Vi läste barnböcker och Kalle Anka. Vi såg svenska filmer. Utanför jobbet hankade vi oss fram på engelska  men efter tre månader kunde alla svenska tillräckligt för att söka nytt  arbete. Jag prenumererade även på en dagstidning. Senare läste jag svenska på kvällsgymnasiet.

Jag assimilerade mig. Det skedde ingen integration. Jag blev så ”svensk” jag kunde trots att jag inte kunde bli det. Jag var född finsk, jag kunde inte födas åter. Men jag anpassade mig. Jag klagade till och med på vädret vilket är väldigt svenskt. Jag blev svensk medborgare efter 14 år, det var på grund av nya omständigheter. (Svenskt biståndsarbete i ett oroligt land.)  

Ingen svensk som jag har känt ville lära sig finska annat än enstaka ord. Det var ingen som särskilt intresserade sig för finska seder eller någonting speciellt för Finland annat än i sportsammanhang. Den finska kulturen skiljer sig dock inte så mycket från den svenska. Vi var ju samma land från år 1249 till år 1809. Med tiden blev skiljelinjerna för mig mer tydliga. Finnar älskar sitt land, de är till och med patrioter. Så är inte svenskarna, i varje fall inte utåt.

På min tid arbetade nyinkomna invandrare mestadels  i fabriker, produktion och enkla servicejobb. Idag är hemtjänst och äldreomsorg en vanlig inkörsport till legal svensk arbetsmarknad. En stor del av fabrikerna har ju flyttat, inga av mina första arbetsplatser finns kvar i Stockholm eller ens i Sverige. Löpande bandet är förgången tid. Det mesta av sådana jobb är automatiserade. Det finns få enkla arbeten kvar som man kan få utan kunskaper i svenska och noll yrkesutbildning.

Kommuner anställer dock outbildade personer med bristfällig svenska för hemtjänst och äldreboenden. Att ta hand om gamla, dementa och sjuka anses som enkla jobb. En outbildad är billigare än en svensktalande med adekvat utbildning. De gamla får nöja sig. Nu larmar Kommunal om språkförbistring bland vårdbiträden.

När Kommunens budget läcker pengar drar man in något och det är äldreomsorg, skola och barnomsorg, de Kommunala skyldighetsområdena. Just nu tänker Danderyd slopa hemtjänsten helt för det är för dyrt. Privata aktörer får ta över.

Så, att träffa arbetare inom hemtjänst och äldreomsorg som inte kan svenska är inte ovanligt. Flera av våra avlösare pratade bristfällig svenska, två kunde inget alls, bara hej. De var absolut inte några otrevliga personer men språket gjorde det svårt att vara säker på om vi förstod varandra. Speciellt en dement behöver väldigt tydligt språk. Han tappar ju ord och innehåll hela tiden. En dement behöver en talesperson gentemot omvärlden. När min sambo fick plats på ett demensboende försökte jag prata med sjuksköterskan, den ena av dem. Det gick inte bra. Vi förstod inte varandra på grund av språket. Det kändes rent av skrämmande.

Facket Kommunal anser att språkutbildning är arbetsgivarens ansvar. Arbetsgivare får inte låta personer som inte kan språket arbeta självständigt, utan handledning och svenskutbildning. De med otillräckliga språkkunskaper måste få studera svenska på arbetstid. (Sök själv mer hos Kommunal.) Låter bra, eller? Men det finns inte folk nog att göra det ordinarie arbetet, ännu mindre att handleda och lära svenska till en arbetskamrat. Hemtjänst är ett av de stressiga arbetena idag med tajt tidsschema. Undersköterskor har försökt till och med väcka protester genom namninsamling och demonstrationer om arbetsförhållandena.

Om Kommunals önskan skulle bli verklighet måste det till avsevärd personalförstärkning och det har få om inga kommuner råd med. Det borde vara Statens uppgift att ge svenskutbildning så fort asylsökanden har uppehållstillstånd. Svenskutbildning måste vara obligatoriskt, hur man kan annars bli integrerad? Assimilering har vi ju slopat enligt lag.

Språket ger oss en identitet, kanske mer än passet. Jag är svensk, amerikan, islänning, syrier… jag pratar mitt lands språk. Även en baby  gråter och jollrar annorlunda i ett språkområde än i ett annat.  Språket förenade oss förr på en plats i världen där vi alla hade något gemensamt: samma språk. Men idag är många länder så multikulturella att språket snarare är den avskiljande faktorn. I nutid då dina grannar kan vara  från olika länder ger språket inte längre  samhörighet. Vi kan inte prata med varandra.  Få integrerar sig. Jag kan säga att många inte vill integrera sig. Det bildas öar av olika folkslag, bostadsområden, rena byar i staden där olika kulturer och språk härskar. Svenska som utländska. Ofta bor de personer som mest ropar på multikulturens lov på de helsvenska dyrare bostadsområdena utan en enda invandrare i sikte.

När jag går förbi ett gymnasium nära mig låter språket ungdomarna pratar som en ny variant. Det är en röra av olika ord ibland liknande svenska ibland något för mig oförståeligt, ord vilka ger sammanhang bara till de invalda. Det låter illa, det är ju gymnasiet. Kanske gängen av främmande unga män i sina huvor skrämmer just genom språket de pratar med varandra? Vi förstår inte dem.

Det påminde om mig en resa till Burma 1978 där i avlägsna byar folk pratade med oss någon sorts pidginengelska. De var extremt vänliga mot oss.

Ca 8 miljoner människor  har svenska som modersmål i Sverige. Två miljoner är invandrare med annat modersmål. Som andra största språket kommer arabiska, den har passerat finskan, språket som har varit näst störst så länge Sverige har existerat som nation. En historisk förändring. Man räknar med att det talas minst 150 olika språk i Sverige. I Världen är mandarin störst, följt av spanska och engelskan på tredje plats. Dock pratar folk engelska lite överallt, man kan säga att engelskan är mer universell än de andra språken.

Jag avundas dem som kan många språk och har lätt att lära sig nya. Jag tycker förmågan att behärska flera språk är en verklig nyckel till världen och att förstå varandra. Om vi nu vill det. Men att inte kunna landets språk, det språk som en majoritet pratar, ställer en alltid på sidan. Jag själv är dålig på språk men behärskar bra två och hyfsat ett samt fattar lite av ett fjärde språk som jag nästan har glömt.  Dags att uppdatera det sista språket så hjärnan – kanske – håller ett varv till.

Det finns cirka 6809, eller 7,099-språk, eller är det idag 7111 stycken, för språk dör och föds, som talas i världen. Av dem är 417 nästan utdöda språk, de talas av bara enstaka personer. Bland dessa språk är det många som saknar skriftspråk och bara talas av äldre individer. Om 50 år kommer det därför att finnas betydligt färre språk i världen än i dag.  Hur blir det med svenskan? Ett udda språk för fåtal?

Ethnologue är en känd databas som listar översikter över världens språk.

Stanna tiden? Om död och demens.

Publicerat av

När min morfar dog stoppade man det väggur han hade köpt 45 år tidigare. Klockan var parets första köp till det nya hemmet, brudens bondgård som hon hade ärvt. Morfar var skomakare, den enda i byn. Hans fru skötte gården. Hennes föräldrar hade också dött i det huset.

Anhöriga samlades till dödsvaka. Morfar dog hemma i utdragssoffan dit han hade lagt sig för att dö. Uret hängde ovan soffan.

Mormor stannade klockan, backade den lite så dödsögonblicket blev rätt. Sedan stod hon vid sängen och bad.

Jag tittade på men trodde att klockan hade stannat själv. Att klockor stannade när någon dog. Jag var precis fyra år och magin över saker fanns än kvar. Jag förstod inte att död var oåterkalleligt.  Den uppfattningen hos barn inträder långt senare. Morfar sov och snart skulle vi göra något tillsammans. Jag ville väcka honom, men hindrades av alla som nu grät.

Strax efter lärde jag mig att läsa hjälpligt, magin minskade och verkligheten började tränga sig på. Vissa nyheter som jag mödosamt stavade till i Morgontidningen kan jag än läsa i nutidens media. Östersjöproblem är eviga, Rysslandshotet likaså, flyktingar, krig, fattigdom, förtryck finns kvar… världen har förändrat sig, men inte så mycket och radikalt som man kan tro.

Jag har dock aldrig tyckt om klockor. Tar på den bara när avlösningen kommer så jag kan lättare passa tiden. Avlösaren kan ju inte stanna övertid hos min sambo. Det finns så många andra som behöver hjälp. Fler och fler gamla förväntas klara sig hemma trots omfattande hjälpbehov. Avlösarna, som kommer från kommunens hemtjänst, brukar tycka att arbetet hos oss är en vilopaus. Att ta en promenad eller lägga pussel med en snäll dement man är inte så betungande. Det heter ju avlösning. De avlöser min närvaro, inte disken och städningen. Gott så.

Det känns som att klockorna har stannat, kanske har blommorna  också vissnat här hemma. Gubben, trädgårdsmästare och naturfotograf vattnar inte ens blommorna längre. Kameran tar han inte heller i sin hand. Hans tidigare så aktiva värld har krymp och försvunnit någonstans.

Det sägs hurtfriskt att par där den ena är dement kan leva precis som förut, resa och göra saker. Jag tror dessa människor med sådana råd har aldrig levt med en dement person dygnet runt, person som är förändrad, kanske till oigenkännlighet. Som är för orkeslös för att göra det jag vill. Knappt det han än själv önskar. Eller, finns det  verkligen personer vars liv har inte förändrats med demens? Verklighetsvägrare?

Allt man gjorde förr tillsammans är så förr nu att jag har glömt det, nästan.

Jag tror att vi kom till skogen sista gången tre veckor sedan. Det var en kamp att ta sig tillbaka. Vi kommer inte att plocka svamp i höst.  Ingen picknick till berget i år på hans födelsedag, det blev balkongen i stället. Vi har inte varit i stan på månader. Alla konstutställningarna har bara passerat som inbjudningsbrev på E – posten. Jag har nu avbokat alla, utom en.

Det är mycket som sker och har skett sista gången i vårt liv tillsammans.

Allt får mig också att undra över döden. Jag ser att hans ork försvinner och alldeles uppenbart tynar kroppen bort. Att äta är svårt. Det är som anorexi och demens hade tagit varandra i hand. Hoppas att döden går smärtfritt, i sömnen kanske och inte väntande på sjukhusakuten med stressad personal, poliser och vakter traskande runt som det var sist när vi tvingades besöka akuten.

Var empatisk, tålmodig och flexibel är råden för anhöriga till dementa personer. Tålamod har jag aldrig haft mycket av. Som barn kallade morfar mig kvicksilver och det var inte bara positivt.

I Sverige finns 1,3 miljoner personer som vårdar eller hjälper anhöriga med olika behov. 900 000 av dessa gör det på fritiden efter arbetet. En kassörska berättade att hon bakar bullar till hemmet där hennes mor bor, de får bara torra kex annars. Min forne sekreterare skötte sina sjuka gamla föräldrar efter sitt heltidsarbete, varje dag.

Är det frivilligt val, önskan, skuldkänslor eller brister i den vården vi alla betalar som styr våra insatser? Är det oron över att våra anhöriga inte får det stödet och hjälpen de behöver? Är det usel ekonomi i kommuner som tvingar dem att sätta grupper mot varandra och oss anhöriga att göra mer än vi egentligen önskar?

Eller är det bara anständighet mot våra närmaste eller till och med kärlek?

De diskriminerade och diskriminerande gamlingarna

Publicerat av

Många kommuner är beredda att tillgodose önskemål från äldre att slippa vårdpersonal som bär slöja. I en rundringning till biståndshandläggare i 20 kommuner uppgav 16 av dem att de kan uppfylla ett sådant önskemål.  Jag undrar direkt: vad menar de med en slöja? Oviljan kan knappt handla om en schal?

Diskrimineringsombudsmannens presstalesperson, Claes Lundstedt, beskriver inställningen som ”problematisk”.

– Hela syftet med diskrimineringslagen är att man inte ska göra åtskillnad på människor baserat på etnisk tillhörighet eller religion, säger han.

Han har missförstått det hela. Att inte vilja släppa in i sitt hem människor i heltäckande klädsel handlar inte om rasism, religion eller etnicitet. Det är oron att tvingas släppa in någon man inte vet riktigt vem det är. Det handlar om att tappa kontrollen över sitt hem. Det handlar om att inte kunna kommunicera som man har gjort hela livet, ansikte mot ansikte. Det handlar om otrygghet i en situation där man är utlämnad åt någon som inte ens vill visa sig.

Men – om det är bara en huvudduk, schal? Kan nu inte människor visa håret må det vara hänt. Det är inget arbetshinder, bara lite märkligt för gamla svenska ögon. Men om klädseln inte är deras fria vilja hör det till Polisen, inte till äldreomsorgen att ta hand om.

Det är förstås frågan om vilken typ av slöja det handlar om. Vad det täcker. Är det en person med schal eller person som visar bara ögonen, om ens det blir det en stor skillnad. Det finns ganska många kvinnor på våra gator med heltäckande slöja, även de med bara nät för ögonen.  Det vore ingen arbetsklädsel. Schal är annat, det är inget arbetshinder. Svarta handskar i händerna hör inte heller till vårdarbete. Det är inte behaglig om vårdgivaren inte ens vill ta en i hand utan handskar. Det handlar också om hygien.

I ett annat nyligen skett fall försökte man ge vårdtagarna valfrihet, men det blev galet.

– Vi ska respektera vårdtagarnas önskemål i möjligaste mån gällande manlig eller mörkhyad personal. Detta för att de bor i egna lägenheter och där har man rätt att bestämma själv vem man bjuder in, sas i ett annat fall men då blev det DO anmälan.

I princip är det rätt – jag släpper in de jag vill – men i praktiken fungerar det inte att sortera bort människor som arbetar. Det handlar knappt om rasism från den gamles sida utan oro för det ovana.  Man kan kanske dela arbetet så man undviker konflikter, men på längre tid  fungerar det inte att sortera folk på grund av kön eller utseende. Det är kränkande. Men vårdtagaren får inte heller kränkas.

Jag minns en gammal man som blankt vägrade bli duschad av en manlig person. Han såg det som ett homosexuellt beteende. Det gick inte att ändra hans 93 gamla uppfattning om det. Vårdbiträden är kvinnor, punkt. Nu är det väldigt få män i hemtjänsten så det var inget problem. Jag tyckte att vi skulle låta honom välja så jag tog honom och duschen i stället den manlige kontaktpersonen. Men det fanns även andra åsikter. Vi skulle fostra honom! Så får man inte tycka!

Så får man inte tycka gäller i många frågor i dagens Sverige.

Det är inte roligt att vara naken inför vem som helst. Hur många av de gamla 85+ kvinnorna som bor i något boende har varit nakna med någon annan än sin lagvigda make, fästman kanske? Det var annan moral i deras tid. Jag skulle inte vilja bli duschad av en främmande man, inte ens om han vore jävligt snygg, ännu mindre då. Men inte klagade jag när olycksomständigheter fraktade mig till sjukhuset och en man klippte av mig kläderna och duschade av blodet. En olycka är annat än vardag. I sin vardag måste man få ha önskemål. Petnoga krav är annat.

Hemtjänst och äldrevård är den platsen där integration sker i Sverige och det sköts mestadels av kvinnliga invandrare och gamla tanter och några gamla gubbar. Man kan få arbete inom hemtjänst/boende, utan tillräckliga språkkunskaper och även utan utbildning. De gamla dementa och sjuka gamlingarna (det finns få pigga friska alerta i ett boende, de får ingen plats) blir extra utsatta eftersom de har svårt att bli förstådda och förstå. Det blir tungt för en dement person. Det fungerar inte.  Man måste kunna bra svenska i ett boende där det bor gamla, dementa, sjuka svensktalande personer.

Är den åsikten rasistiskt? Är det inte självklart att i boenden för mestadels svenska personer pratar personalen svenska och är inte klädda enligt någon s.k. religiös sed. Vi har inget religionstvång i Sverige, religion är en privatsak som inte skall påverka det icke religiösa arbetslivet. Det handlar inte om diskriminering utan arbetsklädsel, språk, något som kanske kan kallas kulturkompetens och att arbeta på vårdtagarnas villkor. Det finns flertal boenden för personer som inte är svenskfödda, inte har lärt sig svenska eller glömt det när de blev gamla, boenden med vårdarbetare som talar deras språk och har samma kulturella bakgrund inklusive slöja i någon form.

Som svensk kan du inte kräva något ”svenskt boende”. Varför?

Vi skall inte fostra de gamla. Det måste finnas rimlig valfrihet för gamla,  även för de svenska gamlingarna. Det är svårt att lära gamla hundar att sitta. Det är inte alla som är förtrogna med den nya multikulturella världen. Dagens händelser genom media lär knappt öka vänligheten och förståelsen för muslimer. De gamla kan ha svårt att skilja vem vän är, vem fiende om man markerar sin tillhörighet med kläder på arbetsplatsen.

Däremot kan man använda smartare knep för att få samarbetet att fungera, inte bara skicka in någon från en främmande kultur till någons hem och tro att det genast blir ett bra möte för den gamle och vårdgivaren. För det är det som sker, en vilt främmande person ringer på dörren, säger sig komma från hemtjänsten och vill in.  Nästa gång en annan, med schal eller utan.

Jag skulle inte ens öppna dörren.