I nöd och lust och uppehållstillstånd.

IMG_5053

En äldre bekant berättade hur hon gifte sig bara för att få uppehållstillstånd i Sverige. Hon var flykting i ett annat land och ville till Sverige eftersom det var bättre här. Sedan blev det snabb skilsmässa.  Män som villigt gifter sig av sådana skäl kan ha svårt att hitta en fru. Sprit och kvinnomisshandel är inga meriter på äktenskapsmarknad. Den som är i nöd är mer villig att blunda för nackdelar. Kanske lyser lyckan – denna gång.

Detta var länge sedan då många från det kommunistiska paradiset i öst ville hellre till det kapitalistiska helvetet i väst. Dock har många giftermål än samma orsak: något bättre.

Jag hade en patient som var gravid. Ja, nästan alla mina patienter var ju gravida, det var därför de kom.  Eftersom hon kom ensam frågade jag om barnafadern. Det var lite komplicerat, sa hon. Barnafadern var inte den hon var gift med. Skulle hon skilja sig innan födseln? Det gick inte. Hon visste inte vart han var.

Hon hade gift sig med en man som hotades av utvisning. Deras vägar skildes snart och de hade inte träffats på flera år. Men hon var gift med honom vilket innebar att han var barnafadern om inte den andre bestred det och… Vad sa den rätta barnafadern? Han tyckte inte det var så noga.

Vi diskuterade eventuell skilsmässa, möjlighet till abort fast det låg inte på tapeten, ansvar för barnet och framtid med en man som sa det var inte så noga med faderskapet.

Allt lät krångligt. Hon ville skilja sig.

En advokat kontaktades. Det visade sig att mannen var trots giftermål utvisad. Vart var han? Ingen aning.

Att skilja sig från en människa som inte finns var besvärligt. Man kan skilja sig genom ombud i så fall och det tar sex månader. Skilsmässan skulle bli klar en viss dag. Kvällen innan kom hon till förlossningen med värkar.

Då sa jag till henne: Det blir ingen förlossning i kväll. Du föder efter klockan tolv för då är du skild.  I och för sig var det inget hot för bedömning av värkarbetet sa en förlossning vid tidigast klockan ett – två. Jag stannade kvar på sjukhuset för barnafadern dök inte upp.

Hon förlöstes sex minuter över tolv som skild kvinna.

Hon var inte den enda som hade gift sig för uppehållstillstånd. Det blev katastrofalt när mannen inte alls var den skydd sökande flyktingen som kvinnan räddade utan någon som skulle ut ur landet efter avtjänad straff eller som höll sig gömd på grund av det. Någon som ville ha en förmån. Man levde sina liv isär, kanske försvann han, men vid graviditet med någon annan blev maken ju barnafadern. Och han bestred inte det. Ett barn, anknytning i Sverige, ingen utvisning. Allt är inte kärlek fast det ser ut så. En del är kall beräkning.

Godhet kostar, kanske inte nu men senare. Det kommer alltid en tid då räkningen trillar in av ett felsteg.

En gång friade en man till mig på ett mindre romantisk ställe: tvättstugan. Jag kände inte honom.

Jag var i tvättstugan och tilltalades av en utländsk man. Detta var ganska länge sedan då vem som helst kunde komma in i tvättstugan. Nu kommer man inte in annat än på sin bokade tid. Inga tvättstugefrierier av okända är möjliga längre. Han frågade på knagglig engelska om jag var gift. Jag tyckte att det var en konstig fråga men antog att hans religion hindrade honom att prata med gifta kvinnor. Jag var inte gift. Ville han ha hjälp med tvätt bokning?

Nej, han ville bli gift. Han var utvisningshotad men ett giftermål kunde rädda honom. Han erbjöd mig 50 000 kronor kontant för besväret. Han skulle ställa lite saker i min lägenhet och sedan skulle vi besöka polisen och myndigheter tillsammans och se förälskade ut. Vi behövde bara hitta en historia om vår kärlek. Han hade sådana på lager, inga problem. Sedan kunde vi skilja oss när han hade fått svensk medborgarskap eller i alla fall permanent uppehållstillstånd.

När jag inte svarade bredde han på att vi kunde ha en bröllopsfest, det vill kvinnor ha, en riktig…

Jag blev förbannad, avbröt och drev med honom.

50 000? Så billig är jag inte. Jag vill ha två miljoner, sa jag.

Han såg grubblande ut. Han kunde skrapa ihop 100 000 kronor. Och om han hittade arbete kunde han avbetala lite mer. Han var en optimist. Vad gör man inte för ett uppehållstillstånd?

Då talade jag för honom att det var bäst han försvann och inte kom till tvättstugan mer. Jag kunde tänka mig att prata med polisen.

Han gick snabbt ut och muttrade fula ord. De kunde han på svenska.

Jag funderade. Går dessa uppehållstillstånd sökande män på medelålders kvinnor även i tvättstugan? Ser vi så ensamma och medkännande ut? Dumma kanske? En arbetskamrat från psykiatrin sa att några kvinnor han mötte på mottagningen hade gift sig just av snällhet för att hindra en utvisning.  De trasslade till livet när giftermålet kraschade så fort uppehållstillståndet kom. Kärleken räckte kortvarigt till.

Är det bara fusk med giftermål över medborgargränser? Så klart inte. Men visst undrar jag hur en svensk kvinna offrar sin personliga frihet för något så flyktigt som en räddningsaktion för en person man vet väldigt lite om.

Skillnaden i tankesätt kan vara mycket olika bara mellan en finsk och en svensk, sydeuropé och svensk, hur blir det då mellan en muslimsk somalier till ex och svensk kvinna, vana att styra sitt liv ,vilka genomför en uppehållstillståndsäktenskap?

Kanske ligger det just där? Styra sitt liv eller ge någon annan person ansvaret över hur man skall leva av pur snällhet? Vara god?

Sedan kollapsar hälften av svenska äktenskap hur väl man än hade tänkt till. Av sambor skiljer sig ännu fler. Att leva tillsammans är en prövning, oavsett kärlek. Kanske just kärlek är den svagaste ingrediensen i ett förhållande?

Slaget mellan brösten och flaskan.

Nu grälar politikerna igen om fördelningen av föräldrapenningen. Varför envisas mammorna, inte papporna, att ta hand om barnet den större delen av föräldraledigheten? Kan det bero på att det är kvinnan som är gravid, bär barnet i sin kropp och också föder fram barnet eller genomgå en operation: kejsarsnitt? Kan något litet skäl vara att hon ammar, vilket anses bäst för barnet? Kanske var graviditeten jobbig och förlossningen slutade med underlivsskador, inte alls ovanligt idag? Det kan hända att den blivande familjen inte alls räknade ut hur mycket de eventuellt förlorar i pension så där om 30 – 40 år ifall någon av dem tog hand om barnet någon månad mer. Inte funderar mamman i termer förtryck och pappan i beröm när de delar föräldrapenningen och försörjningen av familjen enligt eget tycke.

Politikerna lägger alldeles för stor vikt på lönearbete och för liten vikt på det lilla barnet. Det är ju frågan om barnets första år, sedan kommer 17 till innan barnet är myndig. Därefter bor många barn kvar hemma eftersom de inte kan hitta eget boende. Det finns otaliga möjligheter till jämlikhet.

Och en sak är säkert: inga familjer planerar att föda barn till daghem. Det är något ekonomin sedan bestämmer eller kanske ens eget behov att självförverkliga något som absolut inte kan vänta några år. Få arbeten förändras så i några månader att man är helt ute om man tar ut föräldraledigt. Det gäller både män och kvinnor.

Idag mår många barn dåligt och olika diagnoser vi knappt visste ens existerade sprider sig. Det är möjligt att tidigare underskattade vi problemen, men kan en del bero på vårt jäktiga liv? Vi hinner inte med barnen och det betalar sig senare men trista resultat. Barnen borde kanske ta mer tid och arbetet och prylarna mindre? Vi borde skola barnen i vardagslivet, ansvar och delaktighet hellre än curla dem med pengar, service, dataspel och hobbyer. Kan hända att även skolan skulle fungera bättre om vi hann se hur våra egna barn sköter den biten?

Det är märkligt att jämlikhetskampen förs främst på dessa två nivåer: föräldrapenning och kvotering till bolagsstyrelser. Det är de späda barnen och få stora bolag som ska stå på barriären. Effekten vore knappt märkbart. Den miljön där barnen sedan vistas är övervägande kvinnodominerad, som daghem och skola. I kommuner finns också klar delning: kvinnor på sociala området och vården, män på gatukontoret. Det är på de nivåer jämlikhet vore synligt, inte i slaget mellan brösten och flaskan.

Jag tycker att Staten ska ge fan i att peta på hur många dagar mammor och pappor är hemma med sitt lilla barn. Den fördelningen måste vuxna människor kunna göra själv utan pekpinnar från Pappa Staten. Är nu pensionsförlusten för mammor ett allvarligt problem är det lätt åtgärdat. Det är bara att Staten pytsar in lite extra pensionspengar, låt oss säga för 2 – 3 år för de kvinnor som fött barn, men max för två barn. Man kan inte arbeta som barnafödare, förr eller senare skall var och en ut till jobbet eller Arbetsförmedlingen.

Att bli en mor skall helst ske snabbt utan att besvära vården?

Jag kom att tänka på filmen ”Children of men” när jag läste om krisen inom förlossningsvården. I filmen föder kvinnorna inga barn längre, de är ofruktsamma. Men en kvinna blir med barn. I en stark scen går kvinnan ut från ett sönderbombat hus med det nyfödda barnet på armen. De krigande männen tystnar, vissa visar sin aktning men i nästa ögonblick skjuter alla igen. Det var inte värt mer .

Larmrapporter om bristen på förlossningsplatser ljuder igen. Som vanligt, vill jag säga. Det är inget nytt. – 72 när jag fick mitt sista barn ville sjukvården vända mig från dörren på grund av platsbrist. Jag vägrade, hotade sätta mig på trappan och vänta och de tog in mig. Sedan fick jag lyxen med ett enkelrum. Några dagar efter avvisades en bekant kvinna från det sjukhuset och även från nästa. Hon födde på golvet vid ingången till det tredje sjukhuset, Karolinska. Hon hade svårt att ta barnet till sig och vi andra mammor pratade aldrig om våra förlossningar så hon hörde och vi försökte stötta henne på alla sätt när sjukvården inte gjorde det. Så platsbrist är inget nytt. Stockholmare klagar om de inte får föda på sin valda plats medan Norrlands kvinnor har inga valmöjligheter utan de boende längst borta får skumpa 350 kilometer till närmaste förlossningen – eller föda hemma.

Så, krisen är här igen då kvinnor inte har planerat sina förlossningar till vintern. Även barnmorskor har rätt till sommarsemester och det sitter inte en skara av dem arbetslösa för att endast rycka in under sommaren. När jag arbetade i Huddinge sjukhus inom specialistmödravården under 90talet var bristen på förlossningsplatser återkommande historia varje sommar. Även planerade kejsarsnitt knuffades från ett sjukhus till ett annat.  Så, samma story varje sommar.

Mödravård och förlossningsvård har förändrats under åren. Kvinnorna föder färre barn, vården är mer begränsat och som vanligt har Landstinget ont om medel. Sparmål är viktigare än vad patienterna efterfrågar. Besöken hos barnmorskan har blivit färre och BB har nästan avskaffats. Den medicinska tekniken har utvecklats med ultraljud, prover och övervakning av foster. Men  i de få besöken finns risker.  Hur skulle MVC hinna upptäcka missbruk och andra missförhållanden  på några få besök är mig en gåta.

Förlossningarna har effektiviserats och blivit skonsammare med smärtlindring. Den födande kvinnan har en stor del av värkarbetet hemma och hon kommer senare än förr till förlossningen. Bedövning sätts snabbt in, vill man eller inte. Utskrivning sker oftast till hemmet, inte till BB för eftervård som förut. Många kvinnor blir stressade. Idag larmar man om psykiska problem hos mammor, tidigare har oupptäckta bristningar och onödiga klipp rapporterats. Det är inte helt riskfritt att föda barn ens i Sverige.

Det goda är att papporna har kommit in i bilden. På min tid var man kvar på BB uppemot en vecka, i en kvinnovärld, där de nyblivna papporna hade besökstid. Men man lärde man sig att amma, barnet nådde födelsevikten före utskrivning och själv var man feberfri och på fötterna igen. Pappan var inte så angelägen för vården i den situationen eftersom han inte födde barn. Jämlikhet var inte aktuellt utan barnets start i livet och moderns hälsa. Så klart hann vi längta hem. Så småningom släpptes papporna in, BB blev en familjeplats. Nu skall familjen helst ut 6 timmar efter förlossningen. De mår bäst hemma är den nya parollen. En del av platsbristen är löst på det sättet. Så, tiderna förändras.

Det är kvinnan som går genom en graviditet med sin kropp och föder, ofta med smärta och utmattning. Det är ganska olika roller kvinnor och män har. Det finns inget jämlikt i förlossningssituationen.

Bristen på platser beror på dålig planering, ointresse att satsa på förlossningsvården och fördelning av medel. Det känns som att graviditet inte är en prioriterad händelse i vården, utan en rutinsak som inte ska få kosta. Ansvaret har flyttats från sjukvården till de blivande föräldrarna. Modern skall leva och arbeta under graviditeten som om allt vore vanligt fast det inte är det och inte förvänta sig att ens få en sittplats i bussen. Amatörerna får bära mer och den professionella sjukvården liksom finns på sidan om ifall de efterfrågas. Till en del är det en bra utveckling. Det är inte sjukvårdens och barnmorskans graviditet. Men jag undrar om det inte brister med omsorgen om den gravida kvinnan? Rapporter om de hälsoproblem jag tidigare nämnt hos nyblivna mammor och nedgång i amningsfrekvens larmar om det. Pappornas eventuella problem är inte ens observerade tror jag.

Att vara gravid, bära en växande människa inuti sin kropp är den närmaste relationen vi någonsin kommer att ha. Det påverkar både kropp och själ. Att få barn är nog den händelsen som berör livet djupast. Tillvaron blir aldrig densamma hur än den nya familjen ser ut. Varje graviditet är unik, de går inte att trycka in i en fyrkantig mall, även om rutinåtgärderna är detsamma.

Jag brukade säga i mina föreläsningar att graviditet är 18 månader, 9 i magen och 9 utanför. De kvinnor jag hade hand om separerade från barnet och började prata om framtiden för egen del någonstans däromkring. Barnet i sin tur separerade genom att börja röra sig bort från modern. Men idag är det bråttom tillbaka till arbetslivet. Allt skall helst delas i lika bitar inom familjen. Att fördela uppgifter enligt eget huvud är inte riktigt godkänt. Just spädbarnstiden är den viktigaste för jämlikheten enligt politikerna. Är samhällets krav en av orsakerna till de ökade psykiska bekymren hos mammor, kanske även för pappor? Man hinner inte med, för livet med ett spädbarn går inte att sätta på högre växel.

 

Barnbrudar och puritybal

Har du en 6: e klassare hemma? Är det inte dags att gifta bort henne? Varför ska hon gå i skolan när hon kan passa upp någon äldre man hemma och få barn snart? Kanske kan den blivande maken ge en hemgift? Pengar? Några kor? Getter? Lät det inte bra? Detta är verklighet för många flickor. Unicef anger att 39 000 barnäktenskap ingås varje dag. Ofta gifter man flickan med en betydligt äldre man. Hon själv kan vara 13 år, även yngre. Så fort hon menstruerar är hon färdig för ett liv som hustru och mor.

I Egypten  – ni vet Egyptiska våren som blev snabbt vinter – diskuteras om lämplig giftasålder för flickor kan vara så låg som 9 år? Det har ju hänt förr…

Hur ser föräldrarna på flickor i dessa länder? Fattigdom, pengar, renhet, heder, avtal och muta är nyckelorden i barnäktenskap.

Flickor är en börda, avsedda att bli bra hustrur, flytta så fort som möjligt så någon annan har ekonomiska ansvaret för dem. Desto sämre ekonomi familjen har desto större risk för flickorna att bli bortgifta som barn. Att gifta sig tidigt skyddar dem från att mista oskulden, kanske bli våldtagna och på så sätt värdelösa. Barnbrudarna riskerar att bli gravida innan deras kroppar är mogna för det. Graviditet är den ledande dödsorsaken för flickor mellan 15 – 19 år i utvecklingsländer. Deras barn blir moderlösa eller avlider. Flickorna riskerar även Hiv-smitta eftersom de ofta gifts till äldre män som har redan flera sexuella kontakter. Giftermålet  avbryter eventuell skolgång vilket hindrar flickornas utveckling.

Barnbrudar finns söder om Sahara och i södra Asien. I Niger gifter sig hela 75 procent av flickorna före 18 år, i Tchad på 68 procent och 66 procent av alla flickor i Bangladesh är barnbrudar. I Indien är bruden ett barn i nästan hälften av alla äktenskap. I södra Sudan uppskattas hälften av alla småflickor vara gifta, med barnbrudar så unga som tolv år. I många länder lovas flickorna bort redan som småbarn. Man gör upp med släkten och klanen om vem skall tillhöra vem. Flickorna har inget att säga till om – kanske inte de unga pojkarna, blivande makar, heller.

Eller tycker du att din dotter bör vänta med sex ett bra tag till? Hur länge då?

Medan flickorna är handelsvara i Niger m fl länder ökar andelen flickor som avstår från sex före äktenskap i USA. Detta markeras med skrivna löften eller med Puritybaler, där fadern lovar trohet mot sin fru och skydda sin dotter och dottern lovar vänta med sex till äktenskap. Är inte det också ett slags kontroll över flickornas underliv? Kan en flicka i 13 års ålder verkligen ge detta löfte? Löften, som i svenska öron med 37 750 aborter i året (år 2011), dagen efter piller och sexuella relationer med vem man vill och även med personer av samma kön, kan kännas underliga. Men, det var inte eoner sedan som många flickor i Sverige också väntade med sex till äktenskap.

Det är inte enkelt med sex även om vi försöker göra det så enkelt. Jag hade några unga patienter vilka före 18 års ålder hade genomgått flera aborter, blivit våldtagna i fyllan, blivit med barn med någon de knappt visste namnet på. Men ingen hade pratat om sex med dem, öga mot öga. Skolans undervisning var kass eller man bara struntade i det.

Fri sex idag – abort i morgon! Är det ett liv för någon?

Bildserien av David Magnusson av fäder och döttrar som deltar i Puritybal i USA har väckt känslor. (SvD söndag 21/4) Men varför reagerar vi när någon inte vill ha sex före äktenskap medan reaktionerna för ungas ibland vidlyftiga sexliv är få? Tidningarna är fulla av sexråd om hur man kan få mer, oftare, häftigare sex. Kärlek, tja, det är väl inte så nödvändigt. Känner vi vuxna att det är besvärande att prata om sex som kan leda till graviditet? Vågar vi ge råd så inga flickor behöver genomgå abort, bli illa behandlade och känna sig utnyttjade?

Hur är det med råd till killarna? Någon gång sökte killar upp mig och ville att sjukvården tvingade tjejen till abort för de ville inte ha barn nu, i gymnasieåldern. Kondom? Inte. 18 års betalning för en häftig natt?

Vilka värderingar har vi? Vilka råd inför livet ger vi våra barn? I Sverige är det jämlikhet så det räcker och blir över. Men så länge kvinnor blir gravida och föder barn är könen inte lika.

Inte heller är det särskilt kul för någon att komma ihåg sitt första samlag skedd i onyktert tillstånd med någon man inte ville vara tillsammans med när ljuset var tänt.

Kanske även vi bör vara mer rädda om våra döttrar?

z