Min nu döde sambo Dick var född på samma dag som Carl von Linné och båda hade växter och blommor som yrke. De var också förälskade i den svenska fjällen. Dick kunde de växter Linné hade katalogiserat. Dick utbildade sig till trädgårdsmästare i Tyskland och blev känd inom biodynamisk odling. Nej, han var inte rabiat med det men bekämpade det ovälkomna med naturliga metoder hellre än gifter.
Han hade ett fotointresse sedan ungdomen. Vid 62 år köpte han en större fotoutrustning och blev en naturfotograf med olika publiceringar och utställningar. I 75 års ålder började han stå bakom i stället framför kameran, som modell och statist. Han spelade även i några TV uppsättningar, musikvideos och reklamfilmer. Dick tyckte det var helt enkelt roligt. Han var väldigt social, träffade gärna nytt folk men han kände sig som lite för fin när limousinen hämtade honom till releasepartyn.
Han var en god människa. En som aldrig gjorde folk illa. Som räckte ut handen när det behövdes. Som stod ut med mig. Som sa jag var hans livs kärlek. Jag trodde att han överdrev, men vem vill inte vara den stora kärleken.
Sedan slog demens sönder vårt så väl nöjsamma liv. Vi hade känt varandra i 16 år, bott ihop 5 när han insjuknade i någonting ingen begrep sig på och blev drabbad av demens.
Vaskulär demens kan komma hastigt, som en stroke och kan vara svår att upptäcka att börja med. Vissa blir sämre snabbt, vissa efter längre tid. Det är som trappsteg neråt med regelbundenhet som leder till total handikapp. Det sista året var en mörk tid.
Demens tog död på hans konstnärliga anda och kärleken till det som blommar. Han varken vattnade blommorna hemma eller tog kameran i sin hand.
Efter nära 7 år hemma flyttade han till ett demensboende och dog inom tre veckor. Så kallad morfindöd. Det är nu tre år sedan.
Trots att döden var någorlunda väntad i snar framtid var det ändå oväntad. Och något jag inte ville ta itu med just då, men döden väljer inte en passande dag. Efter hans flytt till boendet skulle jag till USA och påbörja min PCT vandring, något jag hade planerat att göra långt innan. Jag hann med att träffa de närmaste över kaffe. Se honom sista gången i bårhuset. Kasta ihop mina saker och flyga iväg från sorg.
Den första månaden blev en sorrow walk. Det var som om han var med mig och vi båda höll på att törsta ihjäl i ökenlandskapet. Ja kände oerhörd ångest över att jag hade lämnat honom i ett boende i stället att låta honom dö hemma.
Men jag visste ju inte att döden satt vid dörren. Jag ville inte inse det.
Jag försöker se förbi de sju åren jag var hans vårdare och han min patient, inte min partner. Jag minns honom som han var innan, en glad, nyfiken, vänlig, stabil, helt enkelt en god person. Jag ser på gamla bilder tagna under våra vandringar, fotoresor, i närmiljön. Ibland har jag besökt några av våra favoritställen men de har helt förlorat glansen.
Det är inte samma utan honom.
Än idag kan jag rycka till här hemma och en sekund undrar jag vad han gör men den tanken försvinner lika fort. En vän som tror att de döda kan vara kvar liksom mellan jorden och himlen föreslog en shaman eller någon som kunde prata med andar och få den döde att flytta till ljuset.
Det finns behov av trädgårdsmästare och av fotograf även där uppe.
Jag avstod. Jag tror inte på liv efter detta. Det är klart att Dick skulle hamna till himlen – om sådant skulle finnas vilket jag betvivlar – för, jag har aldrig träffat en människa som han, god i tanke och gärning. Jag behåller gärna den förbiflimrande känslan om hans närvaro.
Dick dog på International Day of Human Space Flight. Den tolfte april 1961 blev den ryske Gagarin den förste människan att lämna planeten Jorden och resa runt den i sin rymdkapsel Vostok. Dick tyckte det och månlandningen var några av de stora historiska händelserna. Han kunde namnen de synliga stjärnbilderna. Han visste dagarna då något hände i himlavalvet som supermånar eller någon komet passerade Jorden.
Idag finns planer och drömmen om att flytta till Mars. Kanske finns där en dag resterna av mänskligheten som så ihärdigt föredrar krig före fred, överbefolkar vår lilla planet och suger ut sista utnyttjbara resursen.
Kanske trädgårdsmästare är då ett dött yrke när allt är artificiellt och manipulerat?
Ta vara på tiden. Fyll livet med någonting bra. Du har bara den här stunden, kanske den nästa. Vi har inga garantier i livet. Oavsett hur exemplariskt och välplanerat vi lever kan det oväntade kullkasta livet. Jag tror att vi tackar för lite, är glada över varandra för sällan och uppskattar inte de goda dagarna, precis som om de vore normala, aldrig föränderliga till något helt annat.
Vatten var hans favoritmotiv. Harsyra fanns alltid på Dicks födelsedagstårta. Mera om Dick hittar du under ordet demens på ordmolnet på sida hem.
