Etikettarkiv: död

De som ändå ska dö snart.

Publicerat av

Jag läste om en kvinna. ”klient” inom äldreomsorgen som hade bett om ett kvinnligt biträde när hon skulle duscha. Det gick inte, sånt kan du inte be om. Hon hörde troligen till den gamla stammen som inte visade sig naken för andra människor, de från manligt kön. Så gammalmodigt! Det finns än personer – jag till ex. – som anser nakenhet är helt ok, men på rätt plats. Inga stringbikinis där inte. Det ska ni vara glada för. Ostört nakenbad i månsken säger jag inte nej till.

På mitt extraknäck i servicehuset , som vårdbiträde med icke adekvat utbildning, fanns en man som var besvärlig. Hans hygien var eftersatt. Han var stor och tung och gjorde lite sexistiska anspelningar på personalen. Han kunde säga som ”vad snygg du är” eller ”fin häck”. Chefen beslutade då att den ende mannen på jobbet skulle ta hand om honom. De kvinnliga biträdena hade till sist vägrat. Att duscha gick inte alls. Gubben skrek: jag är väl fan inte någon homo. Det manliga biträdet åkte ut.

Jag gick dit nästa morgon med medicin och då var han fortfarande irriterad. ”Hemsystrar är väl kvinnor”, sa han. Absolut, var mitt svar. Hemsystrar är kvinnor. Jag grep tillfället i akt och körde honom till duschen. Han muttrade bara lite av överdriven renlighet. Han blev duschad, rena kläder, en tallrik gröt, kaffe, nödvändig snabb städning av lägenheten och han var så nöjd. Han sa något som inte hörde till saken men jag sket i det. Efter detta hamnade han alltid på min lista när jag arbetade extra.

Hemsystrar är kvinnor. Försök inte fostra 95 år gamla gubbar.

Hans liv var från det gamla Sverige. Nu vid 95 orkade han varken med vedhuggning eller att pumpa upp vatten, vissa krämpor attackerade, rullstol kom till och hans barn hade lite bestämt flyttat honom till servicehuset.

Idag finns få om några av hans sort och då menar jag inte bara hans uppfattning om hur det är att vara en man och en ”hemsyster”. Han byggde Sverige, det gamla Sverige som håller på att läggas ner. Som gammal får han inte välja vem som klär av honom och tvålar in hans kropp i duschen.

Servicehuset är nu nedlagd. Det ansågs brandfarligt (läs: för dyrt.) I stället en personalstyrka på plats kommer det nu en strid ström bilar från olika valfrihets vårdgivare för att ge medicin och ta hand om de gamla i behov av hjälp i vardagliga saker som dusch och städning. Restaurangens matlagning är slopad. är stängt. Maten kommer med en bil från storköket för att sedan värmas upp.

Smart?

Äldreomsorgen är på tapeten i ord men det saknas handling. Det behövdes ett virus för att lyfta frågan. Bristerna är inga nyheter, det vet politikerna fast de låtsas vara överraskade. Men det är inte lätt att förändra något som har varit uselt en lång tid genom bristfällig organisation, bemanning och ekonomi. Kanske allra mest på grund av ett slags förakt mot de gamla. De onyttiga. De som ändå ska dör snart.

Under covid – pandemin har dessa andra klassens medborgare saknat rättigheter som vi inte förvägrar ens kriminella i fängelser. Som att inte träffa sina anhöriga när döden nalkas. Många har dött ensamma, precis som förut, men nu kommer skammen fram.

I ca 37 kommuner finns fortfarande besöksförbud i äldreboenden trots vaccin. Vad är det för vaccin, egentligen? Skulle inte vaccin skydda mot smitta? Tydligen inte. Finns det verkligen inte visir att låna till besökare och desinfektion om man tror att just besökare ska smitta sina anhöriga? Är det lagligt att hindra folk att träffas i sina egna lägenheter? Det är inte fängelse eller?

JO var snabb i att klaga när fångarnas rättigheter kränktes tack vare försök på isolering för att hindra smitta.

Som en direkt konsekvens av Corona spridning beslutade Kriminalvården den 12 mars 2020 att med omedelbar verkan stoppa möjligheterna för intagna i landets häkten och anstalter att ta emot besök och genomföra permissioner.

JO beslutade att utreda vilka konsekvenser det blev för de intagna.

Fokus låg på frågan huruvida myndighetens agerande riskerade att leda till att de frihetsberövades situation blev alltför kringskuren, vilket i sin tur skulle kunna leda till en kränkning av deras grundläggande rättigheter. https://blogg.iniskogen.se/2020/07/05/vara-grundlaggande-rattigheter/

Men våra gamla då? Har de några rättigheter? Nej, JO är inte något för dem.

Grundläggande rättigheter, vilka är de? Inte att träffa sina anhöriga om du är gammal eller sjuk nog för att bo i ett äldreboende? Inte att vårdas av utbildad personal? Inte god mat? Inte utevistelser? Inte något alls… Och så klart inte att någon håller handen vid död för det hinner inte personalen, de är helt enkelt för få.

Har vi anhöriga klagat? Ja, men ingen bryr sig om vi inte har hamnat i massmedia på första sidan.

Jag har skrivit ett antal gånger om äldreomsorgen. Min erfarenhet som anhörig och extrajobbare är inte positiv annat än i undantagsfall. Men ingen skugga ska falla för den personalen som avlöste mig hemma på grund av min sambos demens. Ni var guld värda.

Mer än en tredjedel inom äldreomsorgen saknar adekvat utbildning. Att inte ha utbildning sänker arbetets värde och lön. Det orsakar brister och misstag. Det är inte personalens fel, det är Kommuners prioriteringar. Har du inte utbildning eller ens svenska kan du inte göra mer än det elementära. Är bemanningen så låg att man inte ens hinner hjälpa alla ur sängen är det inte personalens fel. Det värsta jag har sett var en demensavdelning som sköttes en söndag av en (1) ung kvinna som inte kunde något mer än hej på svenska. Nej, det hade inte hänt något, man ansåg att hon fixade vården av tio gamla dementa.

Fast nog ser jag sällan protester från personalens sida. De är solidariska, kanske in till dumhet? Det är inte så att arbetsmarknaden ropar efter folk som är outbildad. Man gör sitt bästa, mer än man kan och orkar och tiger. (Så klart finns det bra ställen, men tillräckligt många som inte är det.)

Nu ömmar alla för de gamla i ord. Den ena och den andra politiken kommer med ojande. Nu ska allt bli så bra igen, världens bästa äldreomsorg. Det tror jag inte på. Det finns för många andra hål. Hela systemet med äldreomsorgen borde startas om från början med en kravlista som ska fyllas.

KD håller på att sjunka så de måste få till stånd nya frågor. Jag vet inte vad de gjorde för äldreomsorgen när de satt i Regeringsställning, minns inte, orkar inte leta. Nu profilerar de sig. KD föreslår åtgärder mot ensamhet (Svd) bland annat

Se till att ”sociala aktiviteter på recept” eller motsvarande arbete kommer på plats i alla regioner.

Ge kommunerna resurser och uppdrag att, när smittläget så tillåter, söka upp alla äldre över förslagsvis 80 år som inte har hemtjänst eller särskilt boende för ett äldresamtal. Det sker på årsbasis i Danmark och i vissa kommuner, men behöver nu ske brett. Mötet syftar till att samtala om livssituationen och om vad kommunen och civilsamhället kan erbjuda när det handlar om gemenskap och sammanhang.

När inte de som redan är i vård får sina behov tillfredsställa är det nog överkurs att försöka behandla de som klarar sig utan. Hur gulligt det än låter.

Är vi verkligen så ensamma och hjälplösa? Så oförmögna att göra något själva? Idag när de flesta som är i min ålder har haft ett arbete, använder Internet och har passet väntande på att restriktioner avblåses? Tror KD att vi gamla behöver Kommunen som terapipartner, ”en god kompis”? Betrakta inte oss äldre som dumma ensamma i behov av kommunala samtal.

Har Kommuner inte alldeles tillräckligt att göra och rätta till? Skolor, bidragsberoende, äldreomsorg, barnomsorg och bostadslösa med mera? Socialtjänsten är fullproppad av outredda ärenden. Försök att få de i lagen beskrivna områdena att fungera först innan man sätter grädde på moset..

Att bli isolerad och tappa kontakter genom död hör också till livet. Det är en livsfas som kommer till de flesta. En naturlig utveckling som inte går att hindra. Det är bara att acceptera. Livet är skört. Döden är oundviklig.

Även en politiker kommer till livets slut. Kanske borde de fundera över de sista stegen i livet? Kö tio timmar på Akuten. Ingen som sitter bredvid i dödens stund. Att dö i en Landstingets T-shirt och blöja för ingen anser att kläder är behövligt för en döende. Kanske en morfindos fast du inte ens hade ont. Så du är garanterat så däckad att du inte kan säga adjö eller orsaka problem för vården.

Det finns en del att förändra. Handling efterfrågas. Det finns säkert onödigheter i varje Kommunbudget för att lösgöra för våra gamla. Om viljan finns.

Var rädd om dina närmaste. De är – oftast – det mest värdefulla du har i livet.

Julminnen och skuggsidor.

Publicerat av

Att vara ett adoptivbarn orsakar många frågor. Skälet varför ens mor lämnade bort sitt barn är bara en av funderingar som uppstår under åren. Att vara annorlunda än resten av familjen kan vara en plåga eller en välsignelse. Att få syndaförlåtelse eftersom man liknar sin far eller mor och deras sämre sidor finns inte. Lik sin mor, lik sin far får en annan betydelse.

Jag blev adopterar under Julen som 11 månader gammal. Jag blev ett udda barn i en strängt religiös familj. Det skar sig ständig. Samtidigt hade mina adoptivföräldrar stor tilltro till att jag fixade saker som de själva inte hade kunnat göra. Jag blev den första och länge den enda med universitetsutbildning i deras stora släkt.

I mitt arbete som terapeut träffade jag livets skuggsidor. 25% av mina patienter med narkotikamissbruk var adopterade.  Jag grubblade mycket på detta. Var risken större för dem eller var de villigare att söka hjälp? Att påstå sociala och ekonomiska faktorer som skäl var uteslutet. Pengar var inte ett problem, inte föräldrars utbildning och position i samhället.

Vi som adopterades under kriget har dock andra kännetecken. Vi hade förluster redan vid födsel eller innan. Vi var fattiga i pengar och kanske även möjligheter. Men så många hade det knapert så vi avvek nog inte. Dock har vi barn födda under kriget byggt upp det välstånd som nu håller sakteligen att krackelera.

Jag har få ljusa minnen av min adoptivfar. Han var en trasig människa när han äntligen kom hem från andra världskriget och efterföljande lång sjukhusvistelse. Han gick till arbete som han skötte prickfritt tills han åter blev sjuk, fick cancer och fick amputera det i kriget skadade benet. Han dog tidigt eller kan det vara sent med tanke på skador och sjukdom. När han låg i sjukhuset före döden blev det mitt ansvar att besluta om vården tillsammans med hans läkare. Så jag reste hem. Min mor och mina syskon la ansvaret på mig. De bad till Gud. Jag skulle sköta det jordiska. Att välja mer eller mindre sjukvårdsåtgärder blev enkelt och svårt.

Han tror på Gud, låt det bli Guds vilja men lät honom inte lida, sa jag. Han dog efter några dygn, 66 år gammal. Det beslutet släppte mig inte på lång tid. Gjorde jag fel? Är det rätt att besluta om förkortad tid? En fråga som är oerhört aktuell även idag.

Jag har ett julminne. Ett barndomsminne, ett av de få med far. Det var inte så säkert att fattiga familjer köpte en julgran, det fick kanske räcka med några grankvistar. Men den Julen skulle vi ha en riktig fin gran. Far lät mig välja en på torget.

Ta en som är lika lång som du, sa han. Du får välja.

Jag var 9 år, ganska kort kanske 120 cm.

Vi gick tidigt på Julaftons morgon. Det snöade med fina flingor. Över det stora torget rådde julstämning. Lyktor och vedkorgar brann. Det var fullt av stånd. Hästar stod vid sidan av  torget. Många granförsäljare. Bönder från landet sålde potatis, hyacinter, ”lanttuhauta” alltså kokta kålrötter till rotmoslåda. Julkärvar för småfåglar. Korvförsäljning och kaffe med bullar. Kanske kunde far köpa korv att ta med hem?

Allt var så fullt av förväntan.

Först köpte vi kålrotsmos. Att göra kålrotslåda till Jul är en finsk tradition.  Mor hade ett recept som sedan har följt mig till Sverige. Nej, det var inga mått i den, bara ös på kålrotsmosen några ägg, äggkulor, vispgrädde, smör och svartpeppar tills du tycker det räcker och ha två kokta mosade potatisar också i smeten så det blir inte så stark kålrotssmak. På ytan skorpmjöl och gör något mönster med kniv som dekoration. Alltså, hon gjorde en stor sats som sedan fanns ändå till Nyår på bordet.

Vi gick runt och tittade på granarna. Jag ställde mig bredvid de och mätte. Till sist hittade jag en som såg fin ut. Pappa prutade lite, det hörde till. Vi hade köpt en riktig gran!

När vi passerade korvförsäljaren sa far: vi tar med lite korv hem.

Vi bar in granen till källaren. Mor kokade kaffe, varm choklad till lillasyster och mig. Vi fick var sin bulle och vi delade på de än varma korvarna. Klockan tolv utlystes Julfriden i radion. Efter det hämtades granen in och dekorerades. Riktiga ljus. Några julkarameller som jag hade gjort. Pepparkakor. Bara några få köpedekorationer. En gammal julängel och en silvrig stjärna högst upp.

Sedan var det en jul i stillhet som jag hade svårt med. Jag var den som alltid sprang ute eller gick in i skogen. Eller läste böcker som inte var religiösa.

Det jag minns av min far är dock inte främst  julgransköp utan hans trasiga inre efter kriget. Den hårdhet och regler han hade för oss alla för att hålla ihop oss och sitt liv. Som barn kunde jag inte förstå, lägga ihop det han upplevt och som kom för alltid påverka hans liv. Han var en perfekt arbetare, en uppskattad medlem i den religiösa gruppen, noggrann och sparsam. Men att vara en kärleksfull far var inte hans angelägenhet. Ord var för män, kärlek för kvinnor. Dock såg jag hur han uppskattade och beundrade mor.

När döden redan satt på vänteläge berättade han för mig om kriget. Han hade inte pratat med någon om det, bara i en intervju för en bok ”Den okände soldaten”. Nu inför döden lät han allt komma ut. Det var ohyggligt. Krig, oavsett för vad, är förfärligt. Hur kan vi bete så mot andra? Far var rädd för Guds dom. Jag försäkrade honom att Gud förlät den som bad, den som hade levt med Bibel som rättesnöre. Kriget och hans kamraters död var inte fars fel. Jag bad med honom. Vad skulle jag göra?

Fader Vår, som är i himmelen!

Helgat varde ditt namn;

tillkomme ditt rike; ske din vilja,

såsom i himmelen så ock på jorden;

vårt dagliga bröd, giv oss idag;

och förlåt oss våra skulder,

såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro,

och inled oss icke i frestelse,

utan fräls oss ifrån ondo. Ty riket är ditt och makten och härligheten i evighet.

För min del hade jag slutat tro på både änglar och Gud åratals innan.

Vad är syftet med livet? Jag har aldrig kommit underfund med det. Livet levs framlänges, förstås baklänges och ofta inte ens det. Styrs vi av makthavare? Är vi hjälplösa inför de stora besluten? Har människan inte förmågan att skilja mellan det goda och det onda? Varför väljer vi att förstöra i stället att bevara?

Kanske har allt varit bara en allenarådande slump? Den tanken befriar oss från skuld.

Vet inte. Vet ingenting. Jag har bara frågor, inga svar. Ibland måste man bara härda ut.

Årets ord.

Publicerat av

Årets ord? Många ord har tävlat om att bli årets ord. Oxford English Dictionary som brukar utse ordet  väljer bland Coronavarianter som covid-19, r-tal, munskydd, pandemi. Ett enda ord räcker inte i år. Låter inte så positivt men det var inte 2019 års Klimatnödläge heller.

I Sverige vinner nog ordet munskydd. Munskydd eller inte? Myndigheter har käftats om det nu i 7 – 8 månader. Det hjälper inte. Ja det ska användas vid patientnära kontakter. Nej, man smittar inte så i folktäta utrymmen att munskydd vore nödvändigt. Undersökningar visar att det skyddar bara si eller så många procent. Man lurar sig och…

Och det bästa: folk är för dumma för att begripa hur man använder munskydd rätt. Att lägga ut en video om det? Nej, då kan ju folk tro att det skyddar.

Kanske ordet ”äldreomsorg” kan också hamna på listan? Som en stor överraskning visade det sig att äldreboenden saknade hygienrutiner, skyddsutrustning,  personalen kunde ha bristfälliga svenskkunskaper eller sakna utbildning. Sjuksköterskor och läkare var sällsynta. Morfin ordinerades lite som  en standardlösning för covidsjuka. Utöver alla andra brister som usel mat och otillräcklig omhändertagande och vård. Dålig lön och arbetstider, föga uppskattning från arbetsgivaren ovan allt. De boende dog ensamma, nedsövda av morfin, utan att anhöriga fick hålla dem i handen. För de anhöriga var ju smittkällan och portade från boenden

Det är sällan vi har drabbats av så inhuman behandling av sjuka och döende genom en Regering i en så kallad västerländsk demokrati. Nu klagar politiker som har det yttersta ansvaret. Så dags då.

Nej, det är inte fel på Kommuner, de vill bara kunna täcka alla utgiftshål och sina fantastiska projekt och så. Det är fel på oss anhöriga som inte klagar.

Jag gjorde det en gång. Det hände absolut ingenting. Ingenting var fel. Jag kunde ha anmält vid flera tillfällen men gav upp. Mitt fel.

IVO, Inspektionen för vård och omsorg, kritiserar nu alla Sveriges regioner för brister i vården av äldre på särskilda boenden under pandemin.

Till exempel konstaterar IVO att under en period så sattes vård i livets slutskede, palliativ vård, in för samtliga äldre som uppvisade corona symtom. IVOs undersökning bekräftar de äldres värde. De är inte vårda något, bara besvär. Det bekräftar också Samhällets moral. Den är inte god.

Det moderna sättet att ta död på folk. Morfindöden. Det är dock inte någon ny uppfinning, inte heller det att äldreboenden inte informerar anhöriga, utan ”äger” de boende.

Nu skäller IVO och Regeringen lovar igen helt fantastisk äldreomsorg. Hur var det någon sa? Förbättringspotential? Ska vi vara så dumma att vi tror på det?

Kanske ska vi inte skylla på personalen? Många av dem gör mer än de orkar. Oavsett vart inom vården man arbetar idag gäller det att försöka arbeta på heltid som en läkare sa efter hon hade med eller mindre bott på arbetet en vecka och sen kom en vecka till och nästa…. Vården är feldimensionerad till befolkningen. Det liknar krig på sina ställen. Man går inte därifrån innan man kollapsar. Eller smittas och dör.

PS. Såg nu att ”lockdown” är också utsedd till årets ord.

Lockdown” has been declared the word of the year for 2020 by Collins Dictionary, after a sharp rise in its usage during the pandemic. It ”encapsulates the shared experience of billions of people”, Collins said.

Lexicographers registered more than 250,000 usages of ”lockdown” during 2020, up from just 4,000 last years.

Med naivitet som ledstjärna finns det inga lager

Virusbild och munskydd från Wikipedia

Tankar inför Allhelgonahelgen.

Publicerat av

Minns nu de människor som byggde upp det här landet. Dina far – och morföräldrar, andra i släkten, nu döda. De som arbetade och trodde på en bättre  framtid. De som inte frågade så mycket vad de kunde få utan gick till arbete och nöjde sig med vad de själva eller tillsammans med familjen kunde åstadkomma. De med tilltro till att allt blev bättre med tiden. Bara man ansträngde sig.

De som visste att en bra skola gav en möjlighet även för fattiga barn. Att arbete gav en värdighet. Att det fanns en solidaritet mot de närmaste. De hade ett fädernesland, vårt land och kände stolthet över det. Över medborgarskap. Fria val. Yttrandefrihet. Framtidstro. Glädje. Rättvisa. En kung och en flagga som symboliserade vårt land. Även en kyrka fast tron höll sakteligen bli bara en inramning av livets stora händelser.

Ett slags enighet som idag är svårt att förstå och beskriva.

Livet var ganska enkelt och rätlinjigt när jag invandrade till Sverige, landet som erbjöd arbete och grönare gräs. Att assimilera sig var noll problem för en från likartad kultur och önskan att arbeta ihop sitt levebröd. Jag är så assimilerad det går. Men inuti sitter än en pytteliten finne, utåt märks det bara om jag pratar. Accenten sitter kvar. Jag tröstar mig med Drottningen som  också har sin utländska markering kvarlämnad.

När Världen trängde sig in till Sverige, med invandring från hela Jorden, inte bara arbetslösa finnar och andra av samma korn, blev Samhället annorlunda. På gott och ont. Ny tid. Utveckling. Avveckling. Internationalism. Nya seder och bruk. Nya krav. Bidragssamhället växte. Nya språk. Problem. Kriminalitet. Tro. Bredd. EU som överhöghet. Multikulturalism, som honnörsord även i lag.

Det är mycket som har förändrats sedan början av 60 talet. Alla ser det inte än, men i morgon kan det nya även tränga sig in genom din dörr. Och det är inte bara utländska matinfluenser, resmöjligheter eller billiga varor. Främst tänkte jag idag på våra ord. Säger eller skriver du fel åsikt följer kanske ett hot för livet eller en rättegång om kränkning. Hålla mun är en egenskap som ökar. Tassa stilla, inte kritisera. Den yttrandefrihet vi har inskrivit i Grundlagen står på en lergrund idag. Jag som upplevde de vuxnas tyst viskad ryssrädsla  i min barndom kan känna igen det nu, fast med andra spelare.

Tänk efter vad du gör. Livet är så bräckligt. Men låt inte någon förnedra dig, även om det kostar.

Så, tänd ett ljus över de döda och tiden som inte återkommer. Tänd ett ljus för terroroffren i Frankrike och offren över Världen. Du kommer att få tända nya ljus alldeles snart.

Ha en bra Allhelgonahelg, kanske i någon sorts isolering given av de som vet bäst eller i alla fall oroar sig för sjukvårdskostnader. Håll er friska. Även detta går över. Samhällsförändringar och drömmen om det multikulturella paradiset kommer dock hänga envist kvar. Det är långt till val och människans minne är både kort och selektivt. Din röst väger också väldigt lite, den kan ges bort till något annat än du tänkte. Och – utvecklingen är för sent att vända. Det gäller att hänga med eller fortsätta att isolera sig. Vi gamla som minns gamla tider och hur enkelt det var att leva här är snart minne blott.

Jag minns Er alla som har funnits i mitt liv.