Om man gillar Jordan B. Peterson och hans filosofi beror nog på vem man är och på vilken planhalva, vänster eller höger. Råden som att arbeta så hårt du kan för att uppnå dina mål eller väx upp passar inte de kränkta och bidragsvurmare, inte genusgrubblare eller de som vet bäst utan grund att stå på. Eget ansvar alltså. Så omodernt. Hans nya bok Bortom Ordning 12 Nya Livsregler fortsätter på samma tema som den tidigare 12 livsregler Ett Motgift Mot Kaos.
Jag har snabbläst Bortom Ordning, så där illa som man läser vetenskapliga böcker för att hitta det viktigaste och stöd för sina egna teorier. Det är just så man inte ska läsa men flera års studier i Universitet och forskning på jobbet har förstört läsning. Ja läser det som är intressant sedan andra gången. Så jag antar att Peterson skulle ha en del att säga just till mig.
Han säger saker som människor med funderingar över livet känner igen, det vi redan vet, men inte kan sätta ord på eller analysera så snyggt som Peterson. Aha upplevelse! Som, driv inte vind för våg. Annars blir du bara bitter. Och får inga kvinnor. Jag antar att ingen får några män heller med bitterhet och om lathet tar över. Inga bra i alla fall.
Han är konservativ. Men gillas hans ”traditionalistiska” livssyn också av den stora massan? Utgångspunkten är att allt beror på dig själv, även om du skulle behöva hjälp för att komma framåt. Så, garanterat inte.
Lär dig av det förflutna, säger han också.. Tänk att det är så svårt speciellt för makthavare. De återbrukar varenda dumhet. Under Covid visar de att demokrati står alltid nederst på listan. Makt är det politiker eftersträvar. De har en speciell förmåga att återupprepa det som inte har fungerat.
Ett litet råd som passar extra nu i juletider: Planera och arbeta flitigt för att upprätthålla romantiken i ditt förhållande. Nog är det sant. Många förhållanden blir som gamla bekanta och om ens det. Kunde skriva en hel bok på temat hur du tar död på ditt äktenskap och snabbaste vägen till det. Och en kapitel om hur du behandlar din partner så väl att den stannar kvar hos dig även när du blir dement och inte ger längre något tillbaka. Har varit med båda.
Läs Peterson. Ha är en modern filosof och rockstar. Hatad och älskad. Han är läsvärd med livsvisdom. Det har vi brist på. Även om tvåan är inte lika upplyftande upplevelse som ettan.
Petersons 12 regler, börja med ettan, är en lämplig Julklapp till den som alltid klagar på andra och livets omständigheter.
Jag läser just nu två helt olika böcker som ändå har mycket gemensamt. Den ena är Thomas Nydahl: Sedan möttes vi i Paris Breven från Anne – Marie Berglund och den andra Jordan B. Petersons Bortom ordning 12 nya livsregler. Jag släppte dock Peterson nu för Nydahls bok tog över. Kanske återkommer jag om Peterson senare. Båda böckerna är närgångna, filosofiska, öppna betraktelse över livet.
Breven från Anne – Marie Berglund är en modern monologisk brevroman. Det är en del av hennes omfattande brevväxling med författare Thomas Nydahl mellan åren 1996 – 2020. Anne – Marie dog 6 mars 2020. Att samarbeta med en person efter dennes död är alltid riskabelt. Men Nydahl har gett henne åter en röst. Hon finns och är sig själv.
Jag börjar med en citat om Julen, lämplig efter Black Week och allt shoppande. Hur känner den personen som inte vill eller kan vara med?
2006 18/12 skriver Anne Marie: Bäst vore om man fick en sömnspruta över jul så kan man sen börja om på nytt. Men i landet Sverige får ju ingen vara förtvivlad, bara att gömma sig under stenen när paniken kommer. Instängd i en adventskalender.
Vi ska vara glada eller i alla fall låtsas. Hon vägrar föreställa sig.
Boken är endast brev från Anne Marie, inte svar till dem. Jag saknar i början Thomas svar på breven men han finns bakom hennes text. Den kontakt de har lyser genom. Anne – Marie anförtror sig, sina tankar, sorger, glädje, liv, ibland i väldigt närgångna nakna brev. Det är behov att reflektera över sig själv med någon som förstår och kanske har samma skörhet inom sig.
Det är en kärlekshistoria av mental, mänsklig art. Det sällsynta att våga vara öppen inför någon, vara sig själv med sina skavanker utan att lägga en mask över. Den närhet som finns mellan brevskrivaren och mottagaren känns på varje sida, trots det fysiska avståndet. Anne – Marie inordnar sig inte i det konventionella livet med trånga ramar. Hon uttrycker längtan till naturen. Ett av hennes verk heter ”Jag vill stå träd nu”. Hon känns ibland desperat som om hon hade tappat fotfästet eller det hade aldrig funnits. Hon sätter ord i det.
Människan Anne – Marie kommer nära läsaren. Hennes brev berör. Just detta, känsloläget, fångar Nydahl lysande. Han hittar i brevhögarna det som är kärnan i Anne – Marie som person och den som lever av ord. Det är också en bok som ger läsaren kontakt med yrket: författare. Hur tänker en författare som ibland inte ens vill bli publicerad? (En otänkbar tanke hos nutida mediekändisar.) Inte bara det utan vi får kontakt med en av oss, vi som grubblar över meningen i vad vi uträttar.
9/9 -2006 skriver hon: Känner mig väldigt hemlös, det är för att jag inte kan nå pappa längre. Och för att jag inte har en enda bok i sikte. Det är ändå konstigt hur man liksom har sitt hem i de böcker man planerar att ge ut”. (Fadern är sjuk. Min kommentar.)
Hur känner sig de personer vars liv består av att skriva när det inte finns något att skriva om eller det skrivna känns meningslöst? Slutet på ens författarliv? Den där tomheten var och en kan känna när arbetslivet är slut och man blir nästan ingen. Fråga mig bara.
2019 27/8 skriver hon: Det är så ensamt när jag inte skriver. På morgonen stiger jag upp till ett ingenting.
Det är i få böcker vi kommer i sådan närkontakt med en person, oavsett yrke, än i Anne – Maries brev. Av den stora brevsamlingen under 24 år har Nydahl valt, utelämnat, redigerat så människan hon var kommer fram. Anne Marie önskar vara sig själv, Nydahl lyckas ge henne det. Allt blir också en historia över sällsynt långt vänskap.
Bokens svartvita bilder av Hide Matsumoto känns närgångna och samtidigt med avstånd. Bilderna förstärker texten.
Söndag satt vi som läser Nydahls blogg framför TV n men vi väntade förgäves.
Agneta Pleijel hade filmat en presentation av Nydahls bok till programmet Babel i SVT 28/11, men det censurerades. De klippte bort det helt enkelt. Det kan omöjligen vara Anne – Marie som är ”fel”. Hon är kvinna. Hon pekade ut riktning åt andra kvinnliga författare. Jag misstänker – vi är flera – att Thomas Nydahl inte hör till PK folket. Är inte du rätt PK finns det inte plats för dig i Sveriges ”oberoende” media vi betalar genom obligatorisk skatteavdrag. Ytterligare ett till skäl att aldrig slå på Statstelevisionen mer.
PK ismen omfattar allt större delar av våra liv, hur vi ska tycka, tänka och bete oss. Det börjar bli något som bidrar till raset av vårt samhälle. Då det inte finns möjlighet att påverka utan att tillhöra i en smal åsiktskorridor av ”rätt tänkande” ger det ett fattigt samhälle med kvävande likriktning där yttrandefrihet är bara en etikett utan innehåll.
Anne – Marie Berglund anpassade sig inte till en fåra. Det tilltalar mitt sinne. Anne Maries brev är en bok jag kommer att läsa om. För mig blev det årets bästa bok. Jag är ingen recensent men ordet mästerverk ligger nära till.
När jag avslutade kontakten med familjerna i mitt uppföljningsprogram gav jag barnet som nu var ca tre år, en bok. (Se PS.) Jag hade sett att flera av familjerna hade en bokhylla men inga böcker. Avdelningen köpte ett lager barnböcker i bokrean, ”Pricken” om nio små kaniner. Åtta av dem var vita, men den nionde var prickig och fick heta Pricken.
Jag ville välja en annan bok men överröstades. Jag tyckte inte vi skulle ge en fostran i jämlikhet och lika värde till våra patienter vilka nu var f.d. missbrukare och alldeles garanterat utstötta själva.
Men så blev det. Ingen som fick boken reagerade negativt. Kanske hade jag fel? Kanske kände de bara igen sig?
Jag hade flera patienter som var på gränsen till analfabeter. De kunde inte läsa behandlingsplanen jag gjorde trots enkel text med större bokstäver som: Besök hos kurator två gånger i veckan, tisdag och fredag klockan 11,00 osv. Mina patienter var nästan alla svenskar med svensk skolgång.
Jag tyckte det var märkligt att så många hade passerat skolan utan riktiga läskunskaper. Men senare klarnade bilden. Många hade hoppat av och ingen efterlyste dem. Andra hade klarat sig i prov vilka var kryssfrågor. Alltid blev det något rätt. Flera hade fått snällbetyg, det lägsta möjliga så de passerade skolan. Vissa var bra i något ämne, sport eller teckning, sång eller slöjd, så resten av betygen ursäktade man. Flera hade börjat missbruka i lägre tonåren eller före, några hamnade i fosterhem en tid och sket i skolan när de kom hem igen. Andra vistades i något hem för ”vanartade barn” där skolgång inte ingick i programmet.
Det är så än. Skolgång ingår inte i alla behandlingsprogram för ungdomar utan man passerar ”behandling” och går ut likaså fattig på möjligheten att försörja sig. Inte ens nians betyg. Inget jobb. Inga pengar. Droger och kriminalitet väntar på farstun – i värsta fall.
Varför läser barn inte böcker? Varför har många svårt att klara skolan just på grund av svaga läskunskaper? Jag tror inte det är i första hand skolan som får barn att läsa böcker. Det är hemmet. Är barnet sex år och ingen har läst åt dem har skolan styvt arbete att visa böcker är bättre än Ipad. Lika bra i alla fall. Kan barnet inte svenska blir svenska böcker ett icke val. Logiskt.
Hur får vi barnen att läsa böcker? Genom att få föräldrar läser för dem. Stämmer det? Ja men hemmet ska ha böcker också.
Föräldrar läser till barnen från början, så fort de kan sitta ungefär. Barn förses med pekböcker. Böcker är presenter.
Föräldrar högläser till barnen och slutar inte innan barnen läser bra och har fastnat i att läsa böcker. I stället att alla stirrar på sina mobiler fortsätter familjen med högläsning ibland.
Hemmet har böcker. Det sägs att hem som har 400 eller fler böcker har de smarta barnen. Så många behövs inte för att höja studienivån, 80 böcker hemma gjorde redan stor skillnad. Det är förstås frågan om vilka böcker. En del måste vara läsvänliga för barn.
Genom att läsa till de små barnen får de ett bättre ordförråd. Även om de inte kan läsa när skolan börjar lär de sig snabbare och har flera ord att koppla bokstäverna på.
Bibliotek används regelbundet. Dåligt med böcker hemma kompenseras med låneböcker.
Föräldrarna själva läser, är god exempel, böcker är en naturlig del av livet.
Klassen läser några böcker per år från klass tre och skriver recension/kort beskrivning om de. På högre nivå skall de vara klassiker också.
Varje elev skall genomföra läsprov hos annan än sin lärare ska vi säga klass 2 eller 3 och senare klass 5. De som hänger efter får hjälp.
Hemspråk slopas. Hemspråk lär man hemma, det heter ju hemspråk. Eleven får välja det som andra främmande språk efter svenska och engelska. Eller kanske skippa engelskan?
Bästa metoden då? Det finns fler men bara en har stöd i forskning. Det var inte min metod. Oops.
Det finns många sätt att lära barn att läsa – men bara ett som har stöd i forskningen. Den metoden bygger på att barnen ska lära sig att ljuda bokstäverna och det är också den enda metod som bevisat kan hjälpa barn med läs – och skrivsvårigheter.
Läs mer om det på Forskning.se/2019/08/19
Studier om nyttan av böcker hemma:
The study by Evans and her colleagues at Nevada, UCLA and Australian National University is one of the largest and most comprehensive studies ever conducted on what influences the level of education a child will attain.
The researchers were struck by the strong effect having books in the home had on children’s educational attainment even above and beyond such factors as education level of the parents, the country’s GDP, the father’s occupation or the political system of the country.
University of Nevada, Reno 2010:
Both factors, having a 500-book library or having university-educated parents, propel a child 3.2 years further in education, on average.
Så, böcker som julklapp till barnen?
PS. Jag arbetare som kurator/terapeut i ett sjukhus för familjer med riskgraviditeter p.g.a. missbruk/HIV men har arbetat som lärare i några år på -80 talet samt svenska för invandrare efter SFI.
Jag läste att en av min barndoms favoritförfattare, Enid Blyton, är nu benämnt som rasist. Jag har alltså läst rasistiska olämpliga böcker som barn. Dock kan jag inte kalla böckerna rasistisk, bara en viss tidsbild från livet på den tiden.
Jag köpte några av böckerna genast till mitt barnbarn innan de försvinner. I den nutida äventyrsvärlden, både i den verkliga på gatorna och den i böcker, är Blyton en snäll västanvind. Nu kallad rasist. Så även Kipling och många fler. Att märka folk bakåt är alltid enklare än städa på eget och nutida liv. Produktivt?
Jag hade läst Blytons Äventyrsserie om de fyra barnen som löste mysterier. De var spännande böcker och vi satt de i en låtsasverklighet. Jag och mina två kamrater undersökte grottor, smög i skogen, låtsades att något hus var ett slott och vi åt ananas direkt från en burk. Jag var elva år. Det var den sista sommaren för mig. Nästa var jag vuxen med arbete. För mina kamrater räckte det att klara skolan.
Min barndom slutade tidigt, om det nu ens var det vi kallar barndom idag annat än sällsynta tillfällen i efterkrigets Finland med allt vad det innebar. Barndomen slutade definitivt vid tolv då jag började arbeta först som barnflicka under sommaren och sedan med att bära ut morgontidningar innan skolan började. Bokmässigt slutade barndomens böcker ungefär samtidigt.
På den tiden var bibliotek uppdelat barn och vuxna. Barn under 15 år kunde inte gå till vuxenavdelning utan den vuxne. Jag hade läst hela barnavdelningen. Bilderböckerna läste jag till mina småsyskon. Jag snodde fars bibliotekskort, som han aldrig använde. Jag neg till bibliotekarien och sa att min far var krigsinvalid – vilket stämde – och jag skulle låna några böcker till honom. De hjälpte mig vänligt. Jag lånade då historia, mitt favoritämne. Efter några gånger med hjälp fick jag gå in själv – duktig flicka – och nu blev det Camus, Kipling, Faulkner, Hemingway… och mera historia. Det var magiskt hur författare kunde skriva meningar så det var lik musik.
De andra flickorna läste på Anne på Grönkulla och Unga kvinnor. Jag var helt ute med min boksmak. Ungdomsböckerna och även Blyton var passerad tid för mig.
Enid Mary Blyton föddes 11 augusti 1897 och dog 28 november 1968 i England. Hennes produktion innefattar över 600 böcker, främst för barn och ungdomar. Hon är översatt till 90 språk. Än ett av de mest lånade författarna i England. Hennes karaktärer är god – ond. Det finns en moral i böckerna. Hon är tidstypisk. Idag kritiserar man hennes stereotypiska karaktärer. Men, vi hade den tiden, det går inte att ändra tiden bakåt hur än vi skriker rasism.
Vi kan bara förstå och kanske göra allting bättre. Förbättra vårt beteende och andras. Gör vi det?
Finns det någonting i vår västerländska historia som inte kan ses som rasistiskt idag, om viljan finns?
Bibliotek har alltid varit som hem för mig tills det blev en värmestuga för allehanda besökare och tystnaden försvann. Böckerna var inte längre de enda som talade.
Jag blev inbjuden som föreläsare och handledare till Finland och även till min gamla hemstad vid flera tillfällen. En av föreläsningarna skedde i det gamla biblioteket som nu mera var en konferenscenter. Jag gick runt i min barndoms lyckligaste plats. Allt kändes nu så mycket mindre trots att stora salen drog över femhundra lyssnare.
Det var en magisk dag. Mina ord i biblioteket som gett mig så mycket glädje och kunskap.
