Svetlana Aleksijevitj är en belarusisk författare som fick Nobels Litteraturpris 2015, en av de riktigt förtjänta pristagarna. Hon skriver lik en vanlig person som försöker berätta om sitt liv. Hon ger röst för dem som ingen politiker bryr sig om, bara utnyttjar för sin makt.. Böckerna är skrivna i stil journalistisk reportage från verklighet makthavarna ignorerar. Bitvis är hennes böcker riktigt tunga, elände, död, den vanlige människans smärta. Nästan omöjligt att stå ut med makthavarnas galenskap.
Zinkpjkar är en av fem böcker ur verkligheten. Serie Utopins röster – Historien om den röda människan
Bön för Tjernobyl är också aktuell nu när Sovjet hotar med att prova kärnvapen och Nordkorea utvecklar sina. Makthavarna spelar krigslek med varandra i ord och truppflyttningar, uppvisningar av sin militära makt. Med en maktsuktande kränkt man i en ända och en senil snurrpelle i en annan med små gläfsande europeiska hundar klämda mellan samt en riktig tung nalle lugnt avvaktande, är läget idag sämre i Europa och Världen än på länge. Det kan tippa över.
Böckerna i serien
Kriget har inget kvinnligt ansikte (1985)
De sista vittnena (1985)
Zinkpojkar (1989)
Bön för Tjernobyl (1997)
Tiden second hand (2013)
Om Zinkpojkar:
Sovjetunionens krig i Afghanistan 1979-89 har kallats »det sovjetiska Vietnam«. Myndigheterna talade om »internationalistsoldater« som byggde broar och planterade vänskapsalléer åt broderfolket i Afghanistan, medan militären i hemlighet fraktade hem förseglade zinkkistor med lemlästade kroppar. Länge visste allmänheten ingenting om krigets grymheter och det var först med Svetlana Aleksijevitjs Zinkpojkar som tragedins verkliga omfattning avslöjades 1989. Över en miljon unga ryssar tjänstgjorde i kriget som kom att forma det ryska samhället fram till våra dagar. Här kommer de till tals – soldaterna, sjuksköterskorna och mödrarna. (baksidestext i boken)
Om man gillar Jordan B. Peterson och hans filosofi beror nog på vem man är och på vilken planhalva, vänster eller höger. Råden som att arbeta så hårt du kan för att uppnå dina mål eller väx upp passar inte de kränkta och bidragsvurmare, inte genusgrubblare eller de som vet bäst utan grund att stå på. Eget ansvar alltså. Så omodernt. Hans nya bok Bortom Ordning 12 Nya Livsregler fortsätter på samma tema som den tidigare 12 livsregler Ett Motgift Mot Kaos.
Jag har snabbläst Bortom Ordning, så där illa som man läser vetenskapliga böcker för att hitta det viktigaste och stöd för sina egna teorier. Det är just så man inte ska läsa men flera års studier i Universitet och forskning på jobbet har förstört läsning. Ja läser det som är intressant sedan andra gången. Så jag antar att Peterson skulle ha en del att säga just till mig.
Han säger saker som människor med funderingar över livet känner igen, det vi redan vet, men inte kan sätta ord på eller analysera så snyggt som Peterson. Aha upplevelse! Som, driv inte vind för våg. Annars blir du bara bitter. Och får inga kvinnor. Jag antar att ingen får några män heller med bitterhet och om lathet tar över. Inga bra i alla fall.
Han är konservativ. Men gillas hans ”traditionalistiska” livssyn också av den stora massan? Utgångspunkten är att allt beror på dig själv, även om du skulle behöva hjälp för att komma framåt. Så, garanterat inte.
Lär dig av det förflutna, säger han också.. Tänk att det är så svårt speciellt för makthavare. De återbrukar varenda dumhet. Under Covid visar de att demokrati står alltid nederst på listan. Makt är det politiker eftersträvar. De har en speciell förmåga att återupprepa det som inte har fungerat.
Ett litet råd som passar extra nu i juletider: Planera och arbeta flitigt för att upprätthålla romantiken i ditt förhållande. Nog är det sant. Många förhållanden blir som gamla bekanta och om ens det. Kunde skriva en hel bok på temat hur du tar död på ditt äktenskap och snabbaste vägen till det. Och en kapitel om hur du behandlar din partner så väl att den stannar kvar hos dig även när du blir dement och inte ger längre något tillbaka. Har varit med båda.
Läs Peterson. Ha är en modern filosof och rockstar. Hatad och älskad. Han är läsvärd med livsvisdom. Det har vi brist på. Även om tvåan är inte lika upplyftande upplevelse som ettan.
Petersons 12 regler, börja med ettan, är en lämplig Julklapp till den som alltid klagar på andra och livets omständigheter.
Jag läser just nu två helt olika böcker som ändå har mycket gemensamt. Den ena är Thomas Nydahl: Sedan möttes vi i Paris Breven från Anne – Marie Berglund och den andra Jordan B. Petersons Bortom ordning 12 nya livsregler. Jag släppte dock Peterson nu för Nydahls bok tog över. Kanske återkommer jag om Peterson senare. Båda böckerna är närgångna, filosofiska, öppna betraktelse över livet.
Breven från Anne – Marie Berglund är en modern monologisk brevroman. Det är en del av hennes omfattande brevväxling med författare Thomas Nydahl mellan åren 1996 – 2020. Anne – Marie dog 6 mars 2020. Att samarbeta med en person efter dennes död är alltid riskabelt. Men Nydahl har gett henne åter en röst. Hon finns och är sig själv.
Jag börjar med en citat om Julen, lämplig efter Black Week och allt shoppande. Hur känner den personen som inte vill eller kan vara med?
2006 18/12 skriver Anne Marie: Bäst vore om man fick en sömnspruta över jul så kan man sen börja om på nytt. Men i landet Sverige får ju ingen vara förtvivlad, bara att gömma sig under stenen när paniken kommer. Instängd i en adventskalender.
Vi ska vara glada eller i alla fall låtsas. Hon vägrar föreställa sig.
Boken är endast brev från Anne Marie, inte svar till dem. Jag saknar i början Thomas svar på breven men han finns bakom hennes text. Den kontakt de har lyser genom. Anne – Marie anförtror sig, sina tankar, sorger, glädje, liv, ibland i väldigt närgångna nakna brev. Det är behov att reflektera över sig själv med någon som förstår och kanske har samma skörhet inom sig.
Det är en kärlekshistoria av mental, mänsklig art. Det sällsynta att våga vara öppen inför någon, vara sig själv med sina skavanker utan att lägga en mask över. Den närhet som finns mellan brevskrivaren och mottagaren känns på varje sida, trots det fysiska avståndet. Anne – Marie inordnar sig inte i det konventionella livet med trånga ramar. Hon uttrycker längtan till naturen. Ett av hennes verk heter ”Jag vill stå träd nu”. Hon känns ibland desperat som om hon hade tappat fotfästet eller det hade aldrig funnits. Hon sätter ord i det.
Människan Anne – Marie kommer nära läsaren. Hennes brev berör. Just detta, känsloläget, fångar Nydahl lysande. Han hittar i brevhögarna det som är kärnan i Anne – Marie som person och den som lever av ord. Det är också en bok som ger läsaren kontakt med yrket: författare. Hur tänker en författare som ibland inte ens vill bli publicerad? (En otänkbar tanke hos nutida mediekändisar.) Inte bara det utan vi får kontakt med en av oss, vi som grubblar över meningen i vad vi uträttar.
9/9 -2006 skriver hon: Känner mig väldigt hemlös, det är för att jag inte kan nå pappa längre. Och för att jag inte har en enda bok i sikte. Det är ändå konstigt hur man liksom har sitt hem i de böcker man planerar att ge ut”. (Fadern är sjuk. Min kommentar.)
Hur känner sig de personer vars liv består av att skriva när det inte finns något att skriva om eller det skrivna känns meningslöst? Slutet på ens författarliv? Den där tomheten var och en kan känna när arbetslivet är slut och man blir nästan ingen. Fråga mig bara.
2019 27/8 skriver hon: Det är så ensamt när jag inte skriver. På morgonen stiger jag upp till ett ingenting.
Det är i få böcker vi kommer i sådan närkontakt med en person, oavsett yrke, än i Anne – Maries brev. Av den stora brevsamlingen under 24 år har Nydahl valt, utelämnat, redigerat så människan hon var kommer fram. Anne Marie önskar vara sig själv, Nydahl lyckas ge henne det. Allt blir också en historia över sällsynt långt vänskap.
Bokens svartvita bilder av Hide Matsumoto känns närgångna och samtidigt med avstånd. Bilderna förstärker texten.
Söndag satt vi som läser Nydahls blogg framför TV n men vi väntade förgäves.
Agneta Pleijel hade filmat en presentation av Nydahls bok till programmet Babel i SVT 28/11, men det censurerades. De klippte bort det helt enkelt. Det kan omöjligen vara Anne – Marie som är ”fel”. Hon är kvinna. Hon pekade ut riktning åt andra kvinnliga författare. Jag misstänker – vi är flera – att Thomas Nydahl inte hör till PK folket. Är inte du rätt PK finns det inte plats för dig i Sveriges ”oberoende” media vi betalar genom obligatorisk skatteavdrag. Ytterligare ett till skäl att aldrig slå på Statstelevisionen mer.
PK ismen omfattar allt större delar av våra liv, hur vi ska tycka, tänka och bete oss. Det börjar bli något som bidrar till raset av vårt samhälle. Då det inte finns möjlighet att påverka utan att tillhöra i en smal åsiktskorridor av ”rätt tänkande” ger det ett fattigt samhälle med kvävande likriktning där yttrandefrihet är bara en etikett utan innehåll.
Anne – Marie Berglund anpassade sig inte till en fåra. Det tilltalar mitt sinne. Anne Maries brev är en bok jag kommer att läsa om. För mig blev det årets bästa bok. Jag är ingen recensent men ordet mästerverk ligger nära till.
När jag avslutade kontakten med familjerna i mitt uppföljningsprogram gav jag barnet som nu var ca tre år, en bok. (Se PS.) Jag hade sett att flera av familjerna hade en bokhylla men inga böcker. Avdelningen köpte ett lager barnböcker i bokrean, ”Pricken” om nio små kaniner. Åtta av dem var vita, men den nionde var prickig och fick heta Pricken.
Jag ville välja en annan bok men överröstades. Jag tyckte inte vi skulle ge en fostran i jämlikhet och lika värde till våra patienter vilka nu var f.d. missbrukare och alldeles garanterat utstötta själva.
Men så blev det. Ingen som fick boken reagerade negativt. Kanske hade jag fel? Kanske kände de bara igen sig?
Jag hade flera patienter som var på gränsen till analfabeter. De kunde inte läsa behandlingsplanen jag gjorde trots enkel text med större bokstäver som: Besök hos kurator två gånger i veckan, tisdag och fredag klockan 11,00 osv. Mina patienter var nästan alla svenskar med svensk skolgång.
Jag tyckte det var märkligt att så många hade passerat skolan utan riktiga läskunskaper. Men senare klarnade bilden. Många hade hoppat av och ingen efterlyste dem. Andra hade klarat sig i prov vilka var kryssfrågor. Alltid blev det något rätt. Flera hade fått snällbetyg, det lägsta möjliga så de passerade skolan. Vissa var bra i något ämne, sport eller teckning, sång eller slöjd, så resten av betygen ursäktade man. Flera hade börjat missbruka i lägre tonåren eller före, några hamnade i fosterhem en tid och sket i skolan när de kom hem igen. Andra vistades i något hem för ”vanartade barn” där skolgång inte ingick i programmet.
Det är så än. Skolgång ingår inte i alla behandlingsprogram för ungdomar utan man passerar ”behandling” och går ut likaså fattig på möjligheten att försörja sig. Inte ens nians betyg. Inget jobb. Inga pengar. Droger och kriminalitet väntar på farstun – i värsta fall.
Varför läser barn inte böcker? Varför har många svårt att klara skolan just på grund av svaga läskunskaper? Jag tror inte det är i första hand skolan som får barn att läsa böcker. Det är hemmet. Är barnet sex år och ingen har läst åt dem har skolan styvt arbete att visa böcker är bättre än Ipad. Lika bra i alla fall. Kan barnet inte svenska blir svenska böcker ett icke val. Logiskt.
Hur får vi barnen att läsa böcker? Genom att få föräldrar läser för dem. Stämmer det? Ja men hemmet ska ha böcker också.
Föräldrar läser till barnen från början, så fort de kan sitta ungefär. Barn förses med pekböcker. Böcker är presenter.
Föräldrar högläser till barnen och slutar inte innan barnen läser bra och har fastnat i att läsa böcker. I stället att alla stirrar på sina mobiler fortsätter familjen med högläsning ibland.
Hemmet har böcker. Det sägs att hem som har 400 eller fler böcker har de smarta barnen. Så många behövs inte för att höja studienivån, 80 böcker hemma gjorde redan stor skillnad. Det är förstås frågan om vilka böcker. En del måste vara läsvänliga för barn.
Genom att läsa till de små barnen får de ett bättre ordförråd. Även om de inte kan läsa när skolan börjar lär de sig snabbare och har flera ord att koppla bokstäverna på.
Bibliotek används regelbundet. Dåligt med böcker hemma kompenseras med låneböcker.
Föräldrarna själva läser, är god exempel, böcker är en naturlig del av livet.
Klassen läser några böcker per år från klass tre och skriver recension/kort beskrivning om de. På högre nivå skall de vara klassiker också.
Varje elev skall genomföra läsprov hos annan än sin lärare ska vi säga klass 2 eller 3 och senare klass 5. De som hänger efter får hjälp.
Hemspråk slopas. Hemspråk lär man hemma, det heter ju hemspråk. Eleven får välja det som andra främmande språk efter svenska och engelska. Eller kanske skippa engelskan?
Bästa metoden då? Det finns fler men bara en har stöd i forskning. Det var inte min metod. Oops.
Det finns många sätt att lära barn att läsa – men bara ett som har stöd i forskningen. Den metoden bygger på att barnen ska lära sig att ljuda bokstäverna och det är också den enda metod som bevisat kan hjälpa barn med läs – och skrivsvårigheter.
Läs mer om det på Forskning.se/2019/08/19
Studier om nyttan av böcker hemma:
The study by Evans and her colleagues at Nevada, UCLA and Australian National University is one of the largest and most comprehensive studies ever conducted on what influences the level of education a child will attain.
The researchers were struck by the strong effect having books in the home had on children’s educational attainment even above and beyond such factors as education level of the parents, the country’s GDP, the father’s occupation or the political system of the country.
University of Nevada, Reno 2010:
Both factors, having a 500-book library or having university-educated parents, propel a child 3.2 years further in education, on average.
Så, böcker som julklapp till barnen?
PS. Jag arbetare som kurator/terapeut i ett sjukhus för familjer med riskgraviditeter p.g.a. missbruk/HIV men har arbetat som lärare i några år på -80 talet samt svenska för invandrare efter SFI.
