Etikettarkiv: barn

Hemmafruar – ekonomins sabotörer?

Publicerat av

Hemmafruarna sabbar ekonomin. Speciellt de som är utbildade och gullar med barnen hemma i stället att arbeta orsakar de negativa nedgångarna. Jag var ett av dem –  alldeles frivilligt – men det var så länge sedan att de ekonomiska effekterna lär ha dött ut om man borträknar min egen pension. Än väljer en del kvinnor att vårda någon hemma i stället att vårda någon ute i arbetslivet. Några år sedan gjorde jag åter det valet när gubben blev sjuk. Så jag är en jämlikhetssabotör.

Jämlikhetsaposteln och feministkämpen, EU ministern Birgitta Ohlsson har räknat ut att med absolut jämlikhet ökar ekonomin i EU med 12 %.

Men det finns en tillväxtfråga som har tigits ihjäl bland världens maktelit alldeles för länge: att öka kvinnors deltagande på arbetsmarknaden. OECD har beräknat att EU:s BNP kan öka med hela tolv procent om förutsättningarna förbättrades för kvinnors yrkesarbetande. Om kvinnor arbetade exakt lika mycket som män visar forskning på att den positiva effekten kan bli än större. Säger Birgitta Ohlsson

Hon fortsätter:

Det har länge varnats för begåvningsflykt, ”brain drain”. Men ett ännu större problem är ”brain in vain” – att kvinnor skaffar sig högre utbildning utan att kompetensen tas till vara.

Birgitta Ohlsson oroar sig över de hemmafruar som undanhåller sin utbildning från arbetslivet och gömmer sig hemma med sina barn, över dem som vårdar sjuka/dementa anhöriga i stället att arbeta heltid. Även frihandelsavtal är bara en droppe i det stora ekonomihavet om man jämför med den fantastiska utvecklingen som just mammor kan åstadkomma genom att lämna ungarna i daghem och bli något, styrelseproffs kanske. Jämlikhet mellan män och kvinnor i antalet arbetade timmar är det som räddar ekonomin, trollar fram jobben och då visar BNP: n rara siffror. Så, arbeta, så du kan shoppa de nya skorna och senaste mobilen för att inte glömma större pension ifall systemet eller du inte har kollapsat till dess. Det är arbetslinjen som gäller i livet inte kakbak hemma.

Ordet eller tanken om barn finns inte i Ohlssons värld. Var det inte hon som sa när hon födde barn att det finns andra som kan ta hand om barnet för hon ska jobba, ungefär som att leja någon blomvakt eller köpa en RUT tjänst. Men nu ska vi inte vara elaka mot Ohlsson för var och en har rätt till att ordna sitt liv som man önskar, än så länge. När Ohlsson säger att om välutbildade kvinnor tar hand om sina barn är det en förlust pratar hon om sig själv men det innebär inte att andra måste göra hennes val. Vad är det för fel om välutbildade tar hand om sina barn? Menar hon att det vore ok om de outbildade gör det? Staten äger inte min intelligens, förmåga eller utbildning – även om Staten inte tog betalt när jag utbildade mig utan lånade ut pengar vilka de fick tillbaka med ränta. Jag kan inte se utbildning som ett problem, oavsett hur man använder det, hemma till barnens väl, inom vården, som minister… utbildning har ett eget värde.

Det finns än länder inom EU där kvinnor är ofta hemma med sina mindre barn och det sticker ministern i ögonen. I värsta fall får föräldern även betalt i vårdnadsbidrag, dock i den nivån att det kräver en inkomst till i familjen. Det är inte eoner sedan många kvinnor var hemma i även i Sverige, i alla fall till skolans början. Jag var ett av dem. Var våra barn födda på – 60 – 70 talet, vilka växte utan daghem, missgynnade, dummare, mera problematiska än dagens barn som har haft arbetande mödrar och varit i daghem?

Är inte Ohlsson en Alva Myrdal i modern tappning? Ohlssons värld handlar om de vuxna. Bara ett lönearbete har ett värde, det kan vi visa med statistik. De mänskliga värdena är svåra att göra till siffror.

Jag tycker inte det är märkligt om kvinnor tar större ansvar för de späda barnen. Jag vill påstå att graviditet, barnafödsel och amning har betydelse både för kroppen och för psyket, det är inget man fixar jämlikt. Det är naturligt att kvinnor får en större del av tiden med föräldrapenning, de föder ju barn.  Resten däremot kan vi dela på ett bra sätt. Vad är bra sätt måste dock varje familj lösa själv. Jag är absolut för människornas lika värde men jämlika i mening lika kan vi aldrig bli. Vi har olika preferenser och förmågor oavsett vad makthavarna önskar.

Är det inte dags att börja förlita oss på att även kvinnor kan välja sitt liv? Finns det några lagar/regelmässiga skrankor som särskiljer människor från att arbeta måste de förstås bort. Barn ingår inte i den kategorin.

 

 

Sjuk kropp eller sjukt liv?

Publicerat av

”Jag morgon inte komma, morgon sjukkassa”, sa våran städerska på sjukhuset. Var hon sjuk? ”Inte sjuk. Städa hemma.”

Vi funderade om vi skulle anmäla henne men bestämde att vi inte var poliser. Kanske hade vi missuppfattat henne tack vare språkbristningen? Klart var att hon inte orkade sköta barnen, hemmet, maten och maken när hon städade borta 8 timmar om dagen. Hennes man ändrade inte sitt liv när frun började arbeta. Allt skulle vara som förut.

Allt skall vara som förr i tiden. Är detta en orsak till kvinnors sjukfrånvaro?

Kvinnor är mera sjuka än män, speciellt när de har fått barn. Män och kvinnor är sjukskrivna ungefär i samma utsträckning fram till första barnet. Två år senare är kvinnans sjukfrånvaro i genomsnitt dubbelt så hög som männens. Den skillnaden består sedan i många år. Är det märkligt – egentligen? Mäns och kvinnors liv är inte detsamma hur än vi försöker prata om jämlikhet med likhet som viktigast. Vi är inte lika men vi bör vara lika värda.

Graviditet är faktiskt ansträngande och tungt, förlossning som ett maratonlopp utan träning, amning, sömnlösa nätter och att ständigt vara till hands för babyn är likaså krävande. Män kan inte dela på graviditet eller amning med kroppen, män kan enbart underlätta tillvaron. Att ha små barn är roligt och jobbigt. Men livet blir aldrig sig lik igen. Att lämna bort sitt barn hela dagarna och komma hem ganska så trött tär på orken att vara en god mor. De flestas ambition är att ta väl hand om sina barn och ge dem all den tid de behöver. Sedan talar ekonomin att den ambitionen inte går ihop så bra. Vi föder inte barn till dagis, men skaran av ettåringar långa dagar i daghem är ett faktum. Risken att halka efter i karriären oroar vissa. Andra har inga karriärer att vara oroliga för, bara anställningen och lönen.

Småbarnsåren kallas ofta korstrycksåren: barn, arbete, karriär, hem, samliv, socialt liv …allt ska ske samtidigt vilket är väl så omöjligt.

Är det ambitionen som är för hög, att både hinna arbeta och ta väl hand om de små barnen? Hur påverkas psyket av att lämna trötta barn alltför tidigt på morgonen till ett daghem där det kan finnas för många barn och för lite personal, när det vore ganska så skönt att sova ut, vara hemma med ungarna och ta hand om dem och hemmet? (Hur det känns för barnens far lämnar jag därhän. Jag är kvinna och kan inte tala för männen.)

Är orsaken för sjukskrivningar tunga, stressiga eller för krävande uppgifter? Nog var det stressigt på demensboendet där jag arbetade extra. Att få ta en paus, hinna äta eller bara göra sitt arbete tillfredställande var omöjligt. Vi som vårdade var för få och gamlingarna hade stora behov. Man gick alltid hem trött och missnöjd på sin insats. I längden knäcker det en. Det vanligaste yrket för kvinnor är just undersköterska/arbete inom vården. Hur tas de arbetarna hand om? Inte alls? Där personalen är viktig och även tas hand om och får några förmåner som friskvårdspeng, frukt eller vidareutbildning blir säkert sjukskrivningsfrekvensen lägre.

Kan ett av skälen vara fel arbete, låg lön, trista arbetsmiljöer och andra ganska så oinspirerade medarbetare och chefer vars mål är att hålla om budget, inte om anställda?

När livet krånglar blir man lättare sjuk. Men det är många som nästan aldrig är sjuka eller tar ut vård av barndagar. Varför inte? De är kanske friska och nöjda med livet helt enkelt. Har de bättre stöd omkring sig? Är de bättre på att planera? Har de arbeten som går att komma ifrån när det behövs? Har de arbetsuppgifter som inte bara tar utan ger tillbaka? Har de helt enkelt bättre arbetsgivare? Eller är arbetsmoralen hög?

Eller – är det för lätt att sjukskriva sig när livet krånglar och kroppen säger ifrån? Och en ännu värre tanke: kanske skulle en del kvinnor må bättre om de slapp gå till jobbet när barnen var små, under tre år, och tog i stället hand om barnen och marktjänsten ett tag? Men då måste de flesta sänka standarden. Att vara blir viktigare än att ha. Inga nya Iphone, modevaror, semester i fjärran länder eller sexrumsvillor med lån upp till taknocken. Laga mat, baka, lappa saker, roa sig med gratisgrejer som bibliotek … ungefär som pensionärer vilka var hemma när deras barn var små har det nu.

Personligen tyckte jag att det var fantastiskt roligt att få vara hemma med mina barn. De flesta kvinnorna var hemma ett bra tag med sina barn. Det var så på den tiden. Det fanns även män som tog ledigt för barnens skull fast det fanns inga pappadagar. Som komplement fanns privata lekskolor några timmar i veckan.

Jag tyckte också det var toppen att gå till ett arbete när barnen klarade sig själv hemma efter skolan. Jag hann med en viss karriär också. Pensionsbeskeden för oss forna hemmafruar sa dock att hemmaåren var ett dumt val. Men livet kan inte levas som pensionsplanering, ingen vet ens om man lever så länge och om det finns någon pension att hämta utan hela systemet har kollapsat.

Åren med barnen kommer inte åter. Det som är förlorat är förlorat.

Nature deficit disorder?

Publicerat av

När jag skrev om natur och barn på en sajt för föräldrar – de bad mig – fick jag kommentarer som att naturen var överskattad eller att skola och daghem sköter väl det.

Hur ser vår fritid ut med barnen? Handla, städa, äta och förmana? Tiden är så knapp för nutidens föräldrar. Det är fråga om prioritering, att fördela de få timmar som kvarstår efter det nödvändiga arbetet och hemarbetet. Natur får stå tillbaka. Det händer att naturen också föreställs som farlig för barn och skräckrapporter om farliga vargar dyker ständigt upp i media. Att skrämma är en verklig björntjänst utan björn.

”There is definitely an attitude out there, in some cases, that nature is not perceived as interesting or engaging. In some cases it is perceived as a dirty or unsafe thing, and that’s an attitude that won’t help a young person climb a tree.” Sue Armstrong-Brown.
 http://www.bbc.co.uk/news/science-environment-24532638

Natur och barn låter så självklart. Föreställer vi inte barnen på en sommaräng plockande blommor, med en kanin i famnen på en bondgård, i skogen på picknic eller på en utflykt i det vilda med en kanot och tält? Nej, det var att ta i. Nutidens barn ser vi med en Ipad eller dator spelande det senaste dataspelet medan föräldrarna sitter med Facebook.

Lider vi till och med av ”Nature deficit disorder”? Ett engelskt projekt visar att bara 21 % av 8 – 12 åriga barn hade kontakt med naturen, flickor mer än pojkar. Som bekant rider flickor mer, har husdjur och just plockar blommor. Många barn känner empati med djuren. Hur många har inte berättat hemligheter eller fått tröst av sitt husdjur? Men husdjur är inte natur under fötterna. Djur hjälper barnen öva ansvar genom att ta hand om ett levande väsen, nog så bra övning inför framtiden.

Barn i England hade dålig kontakt med naturen. Är det likadant i Sverige? Vad gör föräldrarna och barnen på den gemensamma fritiden? Behöver barn tas till skogen eller räcker det att förse dem med en dator? Det finns ju många natursidor på Internet, garanterat utan farliga djur, skrubbade knän och fästingsbett. Är det föräldrarna som är ointresserade av naturen eller har barnen förlorat lusten att bygga kojor i skogen, klättra i träd, titta på små djur genom en lupp och plocka bär? Introducerar vi naturen till barnen så de får lust att utforska mer? Ser vi naturen som en nödvändig del av livet?

Att vara i naturen ökar förståelsen för miljön och den förmågan lär bli nödvändig för våra barn. Kanske en bra idé för oss äldre att ge naturupplevelser till barnbarnen i stället prylar barnen inte hinner att leka med. En fjällvandring med mormor eller kanottur med farfar är en present som räcker länge och skapar minnen.

Identitet och arbete

Publicerat av

Vad är det som ger vår identitet? Hur byggs det upp och av vilka bitar? Vad väljer vi till och vad väljer vi bort? När man pratar med andra är arbetet en stor del av samtalsämnen. Men vem finns där bakom? Kan arbetet äta upp vårt liv, vara vårt enda uttryck så vi blir en urholkad varelse, med yttre kännetecknen?

Vem är du? Om du beskriver dig vad innehåller beskrivningen? Vad är din identitet? Ditt yrke? Vad är min? Mormor just nu, men vad mer? Vilka är vi – i verkligheten? Hur får vi vår identitet?  Hur påverkar vi barnen till det vad de utvecklas sakteligen till, från livets ömtåliga start tills de lämnar boet? Vilka val har vi mellan barn, drömmar och arbete?

Jag minns en tragisk händelse från förlossningen.  Paniken hade tagit över förlossningsrummet. Den födande kvinnan skrek att hon inte hade tid att vara där. Hon ville att läkaren skulle få förlossningen att avstanna. Var hon rädd? Nej, det såg inte så ut. Hon pratade i sin mobil. Hon hade datorn på knäet. Hon hade affärer att sköta. Hon släppte inte mobilen och efter förlossningen höll hon inte barnet som de nyblivna mammorna brukar göra. Ni vet, som om man aldrig skulle vilja släppa barnet. Hon steg upp omgående för att gå till arbetet och lovade att hämta barnet senare. Hon var inte psykiskt sjuk, hon ledde ett företag. I hennes planering kom barn exakt på den dagen då hon lämnat en lucka i kalendern.

Hon var i kris, men krisen innefattade inte barnet utan hennes identitet. Hon hade, kanske, förlorat en större affär och det kunde hon inte stå ut med. Hon var ett med sitt arbete, där fanns inga nyanser. Hon ville inte ha identitet som mor, inte idag, men kanske den dagen hon vikt för händelsen.

Hur blev detta barns identitet? Blev barnet en som inte finns, osynlig som Det Osynliga Barnet i Mumindalen? Vad blir det av barn som blir övergivna utan förankring redan i moderlivet?

Kvinnliga frontfigurer har tron att man måste klara av allt och samtidigt. Barn får inte hindra yrkeslivet, inte ens ett tag. Män är idealet samtidigt som de är alltings skuld. Regeringen har samma tongångar. Kvinnor kan! Arbete med självförverkligande står högt på agendan. Jämlikhet är honnörsord. Är vi ersättliga som mor och far? Är vi oersättliga i arbetet? Är arbetet den viktigaste existensen vi har? Ibland kan man tro så när orden arbete och arbetslinje ständigt haglar över oss från politikernas mun. Men vi är ersättliga på vårt arbete. Någon annan kan ta över när det behövs. Oavsett om vissa människor lyser klarare på arbetets himmel går världen inte under när deras gärning avbryts eller slocknar.

Ett arbete håller inte oss i handen vid behov. Våra barn är inte utbytbara, arbete är det. I stället att dividera om hur många månader vardera föräldern kan vara föräldraledig från sitt arbete och hur många kronor detta kostar på i kommande pension borde vi prata mer om barns behov.  Det är också ett arbete att ta hand om barnen – ja, när andra utför det.

Även jag har låtit arbetet överskugga livet med barnen. Ibland hade man inget val som ensam mor som behövde öka inkomsten och överambitiös socialarbetare med tron att man hade skyldighet och kunde lösa alla problem.

Forskare betonar vikten av att barn får möjlighet att skapa en god och trygg relation till sina föräldrar genom att knyta an till dem under de första åren. Anknytningsprocessen anses vara av störst vikt under de tre första åren och som allra mest känslig vid ett års ålder. Detta bekräftas bland annat av den framstående anknytningsforskaren John Bowlby. Studier från Barnombudsmannen har dock visat att så många som 30 procent av alla barn i Sverige har en otrygg anknytning till sina föräldrar… Förra året var nästan hälften av alla ettåringar inskrivna på förskola = daghem..

Bryr vi om våra barn?