Etikettarkiv: barn

Identitet och arbete

Publicerat av

Vad är det som ger vår identitet? Hur byggs det upp och av vilka bitar? Vad väljer vi till och vad väljer vi bort? När man pratar med andra är arbetet en stor del av samtalsämnen. Men vem finns där bakom? Kan arbetet äta upp vårt liv, vara vårt enda uttryck så vi blir en urholkad varelse, med yttre kännetecknen?

Vem är du? Om du beskriver dig vad innehåller beskrivningen? Vad är din identitet? Ditt yrke? Vad är min? Mormor just nu, men vad mer? Vilka är vi – i verkligheten? Hur får vi vår identitet?  Hur påverkar vi barnen till det vad de utvecklas sakteligen till, från livets ömtåliga start tills de lämnar boet? Vilka val har vi mellan barn, drömmar och arbete?

Jag minns en tragisk händelse från förlossningen.  Paniken hade tagit över förlossningsrummet. Den födande kvinnan skrek att hon inte hade tid att vara där. Hon ville att läkaren skulle få förlossningen att avstanna. Var hon rädd? Nej, det såg inte så ut. Hon pratade i sin mobil. Hon hade datorn på knäet. Hon hade affärer att sköta. Hon släppte inte mobilen och efter förlossningen höll hon inte barnet som de nyblivna mammorna brukar göra. Ni vet, som om man aldrig skulle vilja släppa barnet. Hon steg upp omgående för att gå till arbetet och lovade att hämta barnet senare. Hon var inte psykiskt sjuk, hon ledde ett företag. I hennes planering kom barn exakt på den dagen då hon lämnat en lucka i kalendern.

Hon var i kris, men krisen innefattade inte barnet utan hennes identitet. Hon hade, kanske, förlorat en större affär och det kunde hon inte stå ut med. Hon var ett med sitt arbete, där fanns inga nyanser. Hon ville inte ha identitet som mor, inte idag, men kanske den dagen hon vikt för händelsen.

Hur blev detta barns identitet? Blev barnet en som inte finns, osynlig som Det Osynliga Barnet i Mumindalen? Vad blir det av barn som blir övergivna utan förankring redan i moderlivet?

Kvinnliga frontfigurer har tron att man måste klara av allt och samtidigt. Barn får inte hindra yrkeslivet, inte ens ett tag. Män är idealet samtidigt som de är alltings skuld. Regeringen har samma tongångar. Kvinnor kan! Arbete med självförverkligande står högt på agendan. Jämlikhet är honnörsord. Är vi ersättliga som mor och far? Är vi oersättliga i arbetet? Är arbetet den viktigaste existensen vi har? Ibland kan man tro så när orden arbete och arbetslinje ständigt haglar över oss från politikernas mun. Men vi är ersättliga på vårt arbete. Någon annan kan ta över när det behövs. Oavsett om vissa människor lyser klarare på arbetets himmel går världen inte under när deras gärning avbryts eller slocknar.

Ett arbete håller inte oss i handen vid behov. Våra barn är inte utbytbara, arbete är det. I stället att dividera om hur många månader vardera föräldern kan vara föräldraledig från sitt arbete och hur många kronor detta kostar på i kommande pension borde vi prata mer om barns behov.  Det är också ett arbete att ta hand om barnen – ja, när andra utför det.

Även jag har låtit arbetet överskugga livet med barnen. Ibland hade man inget val som ensam mor som behövde öka inkomsten och överambitiös socialarbetare med tron att man hade skyldighet och kunde lösa alla problem.

Forskare betonar vikten av att barn får möjlighet att skapa en god och trygg relation till sina föräldrar genom att knyta an till dem under de första åren. Anknytningsprocessen anses vara av störst vikt under de tre första åren och som allra mest känslig vid ett års ålder. Detta bekräftas bland annat av den framstående anknytningsforskaren John Bowlby. Studier från Barnombudsmannen har dock visat att så många som 30 procent av alla barn i Sverige har en otrygg anknytning till sina föräldrar… Förra året var nästan hälften av alla ettåringar inskrivna på förskola = daghem..

Bryr vi om våra barn?

 

Att bli en mor skall helst ske snabbt utan att besvära vården?

Publicerat av

Jag kom att tänka på filmen ”Children of men” när jag läste om krisen inom förlossningsvården. I filmen föder kvinnorna inga barn längre, de är ofruktsamma. Men en kvinna blir med barn. I en stark scen går kvinnan ut från ett sönderbombat hus med det nyfödda barnet på armen. De krigande männen tystnar, vissa visar sin aktning men i nästa ögonblick skjuter alla igen. Det var inte värt mer .

Larmrapporter om bristen på förlossningsplatser ljuder igen. Som vanligt, vill jag säga. Det är inget nytt. – 72 när jag fick mitt sista barn ville sjukvården vända mig från dörren på grund av platsbrist. Jag vägrade, hotade sätta mig på trappan och vänta och de tog in mig. Sedan fick jag lyxen med ett enkelrum. Några dagar efter avvisades en bekant kvinna från det sjukhuset och även från nästa. Hon födde på golvet vid ingången till det tredje sjukhuset, Karolinska. Hon hade svårt att ta barnet till sig och vi andra mammor pratade aldrig om våra förlossningar så hon hörde och vi försökte stötta henne på alla sätt när sjukvården inte gjorde det. Så platsbrist är inget nytt. Stockholmare klagar om de inte får föda på sin valda plats medan Norrlands kvinnor har inga valmöjligheter utan de boende längst borta får skumpa 350 kilometer till närmaste förlossningen – eller föda hemma.

Så, krisen är här igen då kvinnor inte har planerat sina förlossningar till vintern. Även barnmorskor har rätt till sommarsemester och det sitter inte en skara av dem arbetslösa för att endast rycka in under sommaren. När jag arbetade i Huddinge sjukhus inom specialistmödravården under 90talet var bristen på förlossningsplatser återkommande historia varje sommar. Även planerade kejsarsnitt knuffades från ett sjukhus till ett annat.  Så, samma story varje sommar.

Mödravård och förlossningsvård har förändrats under åren. Kvinnorna föder färre barn, vården är mer begränsat och som vanligt har Landstinget ont om medel. Sparmål är viktigare än vad patienterna efterfrågar. Besöken hos barnmorskan har blivit färre och BB har nästan avskaffats. Den medicinska tekniken har utvecklats med ultraljud, prover och övervakning av foster. Men  i de få besöken finns risker.  Hur skulle MVC hinna upptäcka missbruk och andra missförhållanden  på några få besök är mig en gåta.

Förlossningarna har effektiviserats och blivit skonsammare med smärtlindring. Den födande kvinnan har en stor del av värkarbetet hemma och hon kommer senare än förr till förlossningen. Bedövning sätts snabbt in, vill man eller inte. Utskrivning sker oftast till hemmet, inte till BB för eftervård som förut. Många kvinnor blir stressade. Idag larmar man om psykiska problem hos mammor, tidigare har oupptäckta bristningar och onödiga klipp rapporterats. Det är inte helt riskfritt att föda barn ens i Sverige.

Det goda är att papporna har kommit in i bilden. På min tid var man kvar på BB uppemot en vecka, i en kvinnovärld, där de nyblivna papporna hade besökstid. Men man lärde man sig att amma, barnet nådde födelsevikten före utskrivning och själv var man feberfri och på fötterna igen. Pappan var inte så angelägen för vården i den situationen eftersom han inte födde barn. Jämlikhet var inte aktuellt utan barnets start i livet och moderns hälsa. Så klart hann vi längta hem. Så småningom släpptes papporna in, BB blev en familjeplats. Nu skall familjen helst ut 6 timmar efter förlossningen. De mår bäst hemma är den nya parollen. En del av platsbristen är löst på det sättet. Så, tiderna förändras.

Det är kvinnan som går genom en graviditet med sin kropp och föder, ofta med smärta och utmattning. Det är ganska olika roller kvinnor och män har. Det finns inget jämlikt i förlossningssituationen.

Bristen på platser beror på dålig planering, ointresse att satsa på förlossningsvården och fördelning av medel. Det känns som att graviditet inte är en prioriterad händelse i vården, utan en rutinsak som inte ska få kosta. Ansvaret har flyttats från sjukvården till de blivande föräldrarna. Modern skall leva och arbeta under graviditeten som om allt vore vanligt fast det inte är det och inte förvänta sig att ens få en sittplats i bussen. Amatörerna får bära mer och den professionella sjukvården liksom finns på sidan om ifall de efterfrågas. Till en del är det en bra utveckling. Det är inte sjukvårdens och barnmorskans graviditet. Men jag undrar om det inte brister med omsorgen om den gravida kvinnan? Rapporter om de hälsoproblem jag tidigare nämnt hos nyblivna mammor och nedgång i amningsfrekvens larmar om det. Pappornas eventuella problem är inte ens observerade tror jag.

Att vara gravid, bära en växande människa inuti sin kropp är den närmaste relationen vi någonsin kommer att ha. Det påverkar både kropp och själ. Att få barn är nog den händelsen som berör livet djupast. Tillvaron blir aldrig densamma hur än den nya familjen ser ut. Varje graviditet är unik, de går inte att trycka in i en fyrkantig mall, även om rutinåtgärderna är detsamma.

Jag brukade säga i mina föreläsningar att graviditet är 18 månader, 9 i magen och 9 utanför. De kvinnor jag hade hand om separerade från barnet och började prata om framtiden för egen del någonstans däromkring. Barnet i sin tur separerade genom att börja röra sig bort från modern. Men idag är det bråttom tillbaka till arbetslivet. Allt skall helst delas i lika bitar inom familjen. Att fördela uppgifter enligt eget huvud är inte riktigt godkänt. Just spädbarnstiden är den viktigaste för jämlikheten enligt politikerna. Är samhällets krav en av orsakerna till de ökade psykiska bekymren hos mammor, kanske även för pappor? Man hinner inte med, för livet med ett spädbarn går inte att sätta på högre växel.

 

Fjärde budordet?

Publicerat av

Har du besökt dina gamla föräldrar nyligen? Inte? Om du hade bott i Kina hade föräldrarna kunnat stämma dig för bristande omsorg. En kinesisk kvinna har av en domstol blivit beordrad att besöka sin 77-åriga mor minst en gång varannan månad och på lägst två nationella helgdagar om året. Man kan läsa mycket tragik i det utslaget. Detta är det första fallet enligt den nya äldres rättighetslag som har avgjorts i domstol.  Följer man inte lagen kan man dömas till fängelse. Kinas yngre har fått en varning.

Befolkningen blir äldre i flera länder, inte bara i Kina. Kvinnor väljer att föda färre barn och satsa också på en yrkeskarriär. Andelen äldre växer i Kina som ett resultat av landets ettbarnspolitik sedan -78, även om det inte har varit konsekvent genomfört. Det har minskat världens överbefolkning. Det har lagt en stor börda på det enda barnet. Han skall lyckas. Han skall fylla sina föräldrars drömmar. Han ska ta hand om dem på ålderns höst. Jag skriver han eftersom det fattas flickor om man jämför med den av naturen ordnad befolkning. Manliga överskottet är stort både i Kina och i Indien. Kanske märks obalansen snart även här, om bara i mindre grad? Statistiken visar det redan.

Inflyttningen till städerna har förändrat befolkningsstrukturen. När industrialisering tog fart, utarmades landsbygden. Städerna fylldes av unga och de gamla blev kvar. Den utvecklingen ser vi över hela världen. Ibland lämnade föräldrar över sina barn till sina föräldrar för att själv göra sin lycka i stan. Några år sedan visade TV tragiska scener i Kina när snöstorm hindrade människor att åka iväg på sin årliga ledighet. Det var den enda gången de träffade sina anhöriga, kanske även sina barn. Många stod och grät på tågstationen med sina presenter. Någon snyftade med en stor leksak i handen: ”Jag får väl vänta att se min son till nästa år.” Livet är grymt i världens fabrik. Hur skall människor med begränsade resurser och ledighet en gång i året kunna besöka sina föräldrar flitigt i någon avlägsen landsända?

I Kina är ålderdomshem lite av en nyhet och de har blivit ett snabbt växande industri. Äldreboenden poppar upp som en lösning för dem som har råd. Det är svårt att täcka behoven för 178 miljoner gamla och beräknad fördubbling inom 20 år, då måste barn rycka in eller den allmänna omsorgen utvecklas. De gamla konfucianska reglerna dammas nu av i Kina, det är regeringens åtgärd. De gamla råden säger att ett barn skall ära och ta hand om sina föräldrar för livet. Lagen idag kräver att de vuxna barnen bör sörja för sina föräldrars behov och aldrig försumma deras anspråk. Den kinesiska regeringen uppfostrar alltid sitt folk, inte bara i detta fall. Livet är reglerat. Ord tas på allvar. Att överskrida gränser straffas.

När de gamla börjar kosta pengar stiger paniken hos dem som styr.  Världen över funderar politikerna olika sätt att skjuta undan pensionärerna och bekymren med dem. Så även här. Pensionsålder höjs. Det förväntas att vi arbetar längre, helst livet ut. Pensionssystem görs om så det blir billigare för Staten, alltså pensionen blir sämre. Äldreboenden har lagts ner så de gamla får bo hemma, vill de eller inte. Ett par förväntas att ta hand om varandra, hur skruttiga de än är. Hemtjänsten räknar minuter, varje åtgärd har sin godkända tid. Sjukvården särbehandlar de gamla. ”Han är för gammal för oss” sa tre läkare när min gubbe blev så sjuk för första gången i sitt liv att han passerade akutens dörr, i åldern 81. Det finns ett slags förakt i att bli gammal. Är du över 35 hör du redan till den kategorin i vissa avseenden. Ålder är bara några siffror, sa någon, men nog har de siffrorna betydelse.

Här hemma i Sverige då? Besöker vi våra äldre anhöriga? Det är semestertider och många styr bilen hemåt till sina föräldrar. Att träffa släkten är viktigt. Så är det inte för alla. En del är faktiskt ensamma och med åldern glesnar bekantskapen. Hemtjänsten blir ens krets. Vissa är så ensamma att ingen saknar dem när de dör. Många dementa åldringar i sina boenden är tämligen glömda. Besök sker nära mors dag och kanske två veckor före julen, eller inga alls. Kanske kommer det telefonsamtal till personalen före semestern bara för att meddela att nu reser vi bort en månad så några problem (= död) kan vi inte ta hand om. Det var lätt att läsa av familjehistorier i sådana fall. Så kärleken till de äldre har sina brister även här fast avstånden, trafiken, medlen och semesterns längd knappast kan hindra någon att besöka sina föräldrar.

Barn är som en känslomässig pensionsförsäkring. Ibland har förbindelsen kraschat och inga medel delas ut. Kärlek går inte att lagstifta om, det måste förtjänas. Hur vi än organiserar relationer juridiskt kan ingen tvinga fram känslor, vad det än står i ett domstolsbeslut.

 

Barn och böcker, en föråldrad historia eller livets magi?

Publicerat av

Någon gång läser man en bok som är en sinnlig upplevelse, språket är som en smekning, innehållet berör in i själen – om nu sådant finns – och efteråt befinner man sig i en djup tystnad. Så var det med Shakespeare för mig, andra… och nu Kim Thúy: ru, bok om en vietnamflykting. Vi känner inte varandra men jag bodde i Vietnam samtidig som hon flydde därifrån 1978 och nu möttes våra upplevelser genom hennes bok och min tid där kom åter till mitt minne.

En bok ger så mycket. Glädje, sorg, kunskap, förundran … Genom läsningen blir boken till, min tolkning av det, min upplevelse eller ibland ingenting och jag lägger boken ifrån mig. Jag har läst så oändligt i min ungdom att jag blev kräsen. Fångar inte boken mig inom tio blad fortsätter jag sällan. Deckare är uteslutna. Det finns nog med elände i världen. Under de tyngsta arbetsåren läste jag bara facklitteratur. Det fanns alltid något nytt att lära sig. Jag kunde inte avsluta mina universitetsstudier, jag fortsatte som bara av farten. Det blev tio års poäng och inte blev jag klokare för kunskapen är outsinlig och ju mer man lär sig ju mer förstår man hur lite man vet. Fakta är annat än en roman, helt annat sätt att läsa. Efteråt kunde jag inte läsa romaner, deras rader gick ju inte att hoppa över.

I dagarna har debatten handlat om barnens läsning eller snarare bristen på det. Läsförståelsen har sjunkit i skolan, klagar universitetslärare. Svenskan är inte huvudspråket för många och engelskan kommer från andra källor än läroboken. Behöver vi böcker? Det finns ju Internet tycker många ungdomar, speciellt killarna läser inte, de stirrar på den fyrkantiga rutan som kan ha en bra kontenta – eller inte. Varenda unge har en mobil i handen. Kommunikationen sker inte med ord utan signaler och symboler vi äldre inte ens förstår.

Pojkar läser inte, Zlatans bok kan vara den enda.  Det är ingen nyhet men förut hade vi inte så många andra alternativa medier, bara TV och stereo. Idag fyller mobilen och Internet funktioner och behov vi inte ens anade att vi hade. När jag arbetade som lärare fanns det några pojkar som inte tog i en bok. De skulle ärva gården och bli bönder, de behövde bara jobba på. Jag lurade dem att läsa. Skulle de bli ekonomiskt framgångsrika behövdes matte. Skulle de utveckla gården behövdes kunskap. Kanske ville de resa och träffa andra bönder i andra länder, då behövdes engelska och lite geografi också. De gick med på att läsa, men bara nyttiga ämnen. Idag skulle den övertalningen inte fungera. Det finns ju Internet med spel och bilder.

Att lära sig att läsa, öppna en bok, vända blad, läsa vidare är magi. När barnen lär sig den konsten är de på gång att öppna en ny värld, som de kan styra utan föräldrarnas hjälp. Snart kan de skriva sina egna historier. Den dagen man inte längre behöver läsa till barnen är lite sorgligt. Alla läser inte till sina barn, varken här eller i den stora världen. Böcker är ingen självklarhet. 775 miljoner vuxna kan inte läsa, merparten är kvinnor. Vi vet att lär man en kvinna läsa så lär hennes barn också.  Jag tänker på den gamla chilenska kvinnan på min svenskkurs som plötsligt kunde läsa för henne främmande språk, svenska. Kanske skulle hon kunna läsa sitt eget språk också? Kanske kunde hon snart läsa en saga till barnbarnen. Det var ett ögonblick jag kommer bättre ihåg än när mina barn lärde sig att läsa, det var sådan självklarhet i deras fall.

Det är enkelt att sätta barnen vid barnvakten TV/dator. Nutidens föräldrar arbetar, ofta heltid. Timmarna är få innan det blir läggdags. Helgerna är korta. Man måste hinna så mycket, inte bara umgås med barnen utan skjutsa de till aktiviteter, handla, tvätta, städa fixa mat själv eller från pizzerian och se till att den kommande veckan fungerar igen. En saga kan lätt bli bortprioriterad. Läser inte föräldrarna till och med barnen kommer skolan inte att bli så framgångsrik. Grundkunskap till små barn förmedlar man bäst mellan två människor – förälder och barn – inte i en klass med 25 elever.

Som kurator besökte jag många småbarnsfamiljer. Det jag la märke till var nästan identiska bokhyllor hos alla men inga böcker. Är man inte van att föräldrarna läste till en läser man inte till sina barn heller. Jag började köpa en bok som avslutningspresent och tipsa om närmaste biblioteket. I dagarna börjar jag en bokklubb med mitt barnbarn. Vi ska läsa samma bok och prata om det. Vi börjar med Shakespeare: Romeo och Julia, en aktuell historia om kärlek och familj, tillhörighet och främlingskap, något som händer än idag med döden som slutpunkt.