Tour du Mont Blanc och skräckvisioner från skolvärlden.

Bonhomme

Jag har gjort en halv Tour du Mont Blanc och ett par turer omkring Chamonix, som Grand Balcon Sud. Mer om årets tur en annan gång, nu tänkte jag på ett av de intressanta samtalen vid matborden i en refug dit jag flydde för snö och hagel, för att inte prata om isande kyla. Temperaturen sjönk 16 grader i ett nafs i takt med gången mot höjden. Jag tältar för det mesta, men under två nätter gav jag upp.

Lite bekväm får man väl vara?

När man vandrar på Europas kända vandringsleder, som just Tour du Mont Blanc, träffar man folk från alla världens hörn. Fransmän och italienare är förstås i majoritet när man fotvandrar på deras leder. Att vandra är en del av fransmännens livsstil. De gör kortare turer under veckosluten. Överallt på leden hälsas man med ”bonjour” och man undrar hur de franska kvinnorna kan se så fräscha ut när man själv är svettig och skitig. Små shorts, även minikjolar, make up och håret i en frisyr inte bara smutsiga testar. (Jag hör feministerna skrika om förtryck.) Ja, deras ryggsäckar är förstås knappa hälften av min, kanske bär partnern allt.

De senaste åren har mountainbikefantasterna kommit till leden. De får bära sina cyklar i långa sträckor. På 4 dagar runt skröt några men då var de i randen på kollaps också. Snabbt. Häftigt. Trött. Öl. Det var deras modell.

Tour du Mont Blanc samlar de världsresenärer som ska göra en tur bland andra kända turer, de som ska prestera, en till pinne i resekalendern, äventyrare och riktiga naturvänner samt vanliga vandrare som gillar att gå. Jag till exempel. Majoriteten bor i stugor längs leden, äter där och man kan få även en lunchpåse med sig. I en stuga placeras man till matbordet självrådigt av personalen med en liten namnlapp. Har man tur kan det bli riktigt bra blandning av folk.

När alla runt bordet hade stoltserat växelvis med alla sina turer var jag lite mallig kanske och la till mina 80 mil på Nordkalottleden och att jag hade korsat Island till fots och förra sommaren var det Kilimanjaro. Oops, jag var värst i frågan om antal ensamma mil och högsta höjd. Däremot fanns det otaliga leder jag ville vandra men hade varken råd eller möjlighet till som Annapurna Circuit eller The Overland Track vilka några hade i sina planer.

Vi pratade om hur barnen kan lära sig om naturen, vara i naturen, vara varsam med naturen och klara sig själva ute med tiden. Vad vore lämpligt i vilken ålder? Som femåring kan de bära sin kudde, som åttaåring godispåsen och andra egna prylar och vid tretton tar de din packning också, sa pappan som tog ut sina barn på korta turer. Jag blev glad över att träffa andra som tog ut sina barn/barnbarn på vandring. Vi var överens att naturfostran var en nödvändig ingrediens i barnens liv.

Sedan övergick vi till dagspolitik och det var inte lika kul.

Att världen är öppen och de nyfikna och samhällsintresserade är informerade om dagssituationen är ett faktum. Inga länders Regeringar kan gömma sig för världen. Håller något land gå sönder sker det inte bakom gardiner. Det finns inga skydd längre för ljusskygga på Internets tidevarv. Det fick jag känna snabbt bland dessa bordskamrater från Frankrike, USA, Singapore, Sicilien och Schweiz och från några länder till som anslöt från andra bord. En fråga var skolan.

Då börjar man genast få tunghäfta som svensk.

Usel PISA, två beskrivande ord. Hur har Sverige lyckats krascha skolan så trots världens högsta skatter? Hur är läget i Universitet, är det lika illa? (Ja, bara 2 av våra universitet finns på världens 100 bästa listan men det är många andra länder som inte kvalar in.) Hur är nivån i jämförelse med Yale eller Harvard? Oxford, ropade någon. Lärarna då? Kan vem som helst bli lärare med vilka betyg som helst?

Vad säger man då? Jag fick skämmas för den svenska skolan och skolpolitiken.

Alla visste att Finland låg i topp. Kunde det skilja så mycket mellan två grannländer? Vad gör svenskarna för fel?

Amerikanarna var också oroliga för sin egen skola och lärarnas kunskaper. Vem som helst kan bli lärare i Obamalandet, påstod de. De hade dock själva sina barn och barnbarn i privatskolor. Man måste skydda sina barn, sa en pappa. Det är ett föräldraansvar när Staten inte tar sitt ansvar. Jag flikade in snabbt att mina barnbarn gick i engelska skolan. Vi var mån om barnen. Alla nickade.

Jag blev en god mormor fast jag var svensk från ett ynkligt skolland.

Att riskera få några generationer uselt utbildad folk, sänkt
kunskapsnivå, nedgång i forskning och även många funktionella analfabeter borde vara varje lands stora oro. Det var vi helt eniga om.

Det borde vara varje lands skräckvision. Är det också vårt?

PS. Invandring kan man inte undkomma oavsett vilket bord man sitter vid. Återkommer till det.

Krigsbarn och asylbarn

krigsbarn992

Många ensamkommande barn startar sitt liv här med en påtvingad härva av lögner. De ljuger om sin ålder och om sin familj, om sitt land och födelseort. Inte alla förstås, men det visar sig att många unga pojkar är äldre än 17, det syns även utanpå och om man skulle kolla på Facebook. De är inte flyktingar utan kommer genom smugglare, har inte tappat bort sina anhöriga, utan dessa väntar på en signal att få resa efter, bli anknytningsfall. Jag kan förstå deras planering, den är ganska smart. Men, bör vi gynna lögner? Nöden har ingen lag brukar vi ju säga. Vilken börda har familjen lagt på den unges axlar? Vems fel blir det om inte allt fungerar som planerat i drömlandet? Antalet ensamkommande barn är idag 21,5 % av hela asylströmmen, hittills i år tom maj 3099 personer.

Det låter inte som en anstormning. Ändå är det svårt och dyrt att hantera.

Sverige har tidigare erfarenhet av storskalig mottagning av barn, de finska krigsbarnen. Om det mer senare. Men kraven idag är helt annorlunda. Det finns ingen likhet mellan dagens asylsökande barn och den organiserade mottagningen av de finska småbarnen. Idag vet man också mer om hur barn påverkas av att ryckas från sina föräldrar och sin miljö och hamna någonstans där ingen pratar ens språk. Ingen myndighet skulle idag komma på iden att åka till krigsområden, ta barnen från föräldrar och flytta dem till tryggare ställe. Familjer flyr oftast ihop om man kan. Sedan, kanske, tar penningsugna organisatörer över och lovar något bättre än UNICEF driven flyktingläger med tält och bajamaja.

Barn kan inte ta sig fram genom flera länder utan hjälp. Ungdomar kanske kan? Barn kan inte ha tjänat ihop de pengar smuggling till Sverige kostar. Det måste finnas vuxna finansiärer och planerade bakom. Jag kan förstå dem, alla vill ge sina barn ett bättre liv, men att betala 100000 för en smuggelbiljett skulle räcka till mycket på plats. Det är inte de fattigaste som kan fly till Sverige. Jag har svårt att tro detta system är bra för någon. Är ”barnen” i verkligheten vuxna män som ljuger skall de inte behandlas som barn utan utvisas eller hamna i det vanliga asylsystemet. Att ha heltidsomsorg för vuxna män när bristen på familjehem för barn är skriande låter som ett idiotiskt system. Kunde de fly hit själva kan de säkert sova ensam på nätterna?

Är de ensamkommande självständiga flyktingar eller är det organiserad inflyttning, s.k. ”ankarbarn”? Gunnar Sandelin har lagt ut siffror på dem och de anhöriga som söker anknytning efteråt. 2014 har 3280 ensamkommande beviljats asyl och 2787 anhöriga har sökt uppehållstillstånd samma år.
”… Hur många ensamkommande barn som får hit sina familjer kan vi inte se, men dessa siffror ger ju ändå en fingervisning om hur det ser ut, och visar på hur stor migrationen är på just det området”, förklarar Migrationsverket i ett mejl och twittrar: ”Vår vision är ett Sverige som med öppenhet tar tillvara den globala migrationens möjligheter.”

Globala migrationens möjligheter?

Bristen på platser för de ensamkommande barnen är akut. Det kan beskrivas som kaos. Sydsvenskan har i en reportageserie beskrivit den huggsexa som har uppstått där lycksökare kan öppna boenden utan tillstånd och företag kan tjäna 5000 kronor per dygn för en placering. (Vad tror du att Socialtjänsten betalar för ett placerat barn som är född i landet?) Att företag hyr ut ettor för närmare 70 000 kronor i månaden måste vara en lysande affärsidé som kommunpolitiker utan räkneförmåga betalar med våra skattepengar. Finns det ingen gräns? Vi har ju usel matteundervisning i skolan, kan det bero på det? Någon plan finns det i alla fall inte.

Det finns för många legitimerade samhällsplundrare i gång idag.

Blir det inte knepigt att placera ensamkommande ”barn” till skolan enligt uppgiven ålder, om de är äldre i verkligheten, med andra betydligt mindre barn. Skolan är redan i fritt fall. Undersökningarna visar att det är till stor del invandringens ”fel”, eller ska vi säga den usla planeringen. Metoden ”vi blundar så löser det sig” eller ”mera pengar” har inte fungerat. Det finns flera skäl, men just invandring bidrar till skolraset på grund av språket och kunskapsnivån samt lärarnas oförmåga att vara en tolk, socialarbetare och lärare, samtidigt. Ett enda nykommet barn i en svensktalande skolklass lär sig svenska snabbt, får kamrater, integreringen fixas. I en klass dit flera nykomlingar – som inte pratar svenska – kläms in bara så där bildas två grupper i klassen. Grupper vi -som -pratar- samma -språk och dom – andra finns på många skolgårdar idag. De kan vara de svensktalande som är ”dom andra”.

Fel uppgiven ålder kan få många konsekvenser. Straffmyndighet, rösträtt, giftermål, pension är några. Förmåner och skyldigheter man inte har rätt till eller borde få.

Så, vad borde vi göra? Invandring är en stor marknad och stor arbetsgivare, fast den producerar inget säljbart utan betalas med skattemedel. Det finns hur många arbeten som helst att söka på invandringsbranschen, ta en titt bara, det finns kanske något för dig. Man kan bli miljonär. Vi har ingen kontroll för utgifterna längre. Det är faktiskt inte vi som styr utgifterna, utan de asylsökanden som väljer Sverige. Det finns ingen budgeterad gräns. Att tycka annat än fri invandring är rasism, detta ord som slängs ut så fort någon säger ”men…”.

Men, vi har ju tagit mot andras barn förut. Under krigsåren 1939–44 förflyttades nära 80 000 yngre finska barn till Sverige där de placerades i huvudsak till fosterfamiljer. Omkring 8 000 av krigsbarnen hamnade i något av de 400 barnhem som byggdes enkom för dem. Så många hem öppnades då för främmande barn. Drygt 7 000 av barnen kom att stanna permanent i Sverige. Men, en del av barnen for illa. De vill nu ha ersättning från Sverige. Några blev splittrade för livet. En del fick ett bättre liv. Jag bodde som granne med ett barn som flyttades tillbaka med tvång, för hennes svenska föräldrar ville adoptera henne efter 5 år i Sverige. Hon var nu 9 år, kunde inte längre finska. i Sverige bodde hon på en herrgård i Mälardalen, i Finland med en fattig, ensam mor i ett köks rum. Hon var det enda hennes mor hade, maken hade dött i kriget. Jag har också träffat en pojke som stannade, var lycklig och ärvde en stor gård i Norrland. Men ibland pratade han om sina finska föräldrar vilka han inte ens kom ihåg för de dog under kriget. En bild var det han hade och några brev på finska vilka han inte kunde läsa själv.

Skillnaden mot idag är att familjerna då tog mot barnen frivilligt, utan ersättning och syftet var att de skulle tillbaka hem efter kriget. De skulle inte assimileras. Idag rullar ersättningarna. Barnen är en statlig affär, inte välgörenhet. Integration skall vara ömsesidig, vill vi eller inte. Det är ett helt annat läge.
http://www.popularhistoria.se/artiklar/de-finska-krigsbarnen/

Vi tar mot flest asylsökande ensamkommande barn i Norden. Vi ligger på topp i Europa. Om man ser till hur många invånare de olika västländerna har, tar Sverige emot totalt flest flyktingar. Det går 24,4 asylsökande per 1 000 svenskar. I jämförelse med länder i Mellanöstern där Turkiet härbärgerar 1,8 miljoner och Libanon 1,2 och 50 miljoner finns i världen är det förstås ett piss i havet. Rent praktiskt och ekonomiskt kan inte alla flyktingar flytta hit. Även om Sverige har gott om skog, som en viss partiledare sa, är det inte förberett för miljoner nya innevånare, inte ens för nuvarande antal. Vi varken planerar eller bygger för invandring. Vi har varken skolplatser, bostäder, arbete, sjukvård eller svenskutbildning som räcker om vi ska ha ungefär samma standard för alla. Jag tror att ingen vill ha tältläger här, många, bland annat jag var förbannade när en kåkstad dök upp på ett naturskyddsområde nära vårt centrum. Tältläger är inget alternativ. Ja, ingen skulle fly hit om det vore tältläger, man flyr till något bättre, till ett land med bidragssystem. Nyligen upptäckte EU:s gränsöversvakningsmyndighet Frontex att människosmugglare hade satt upp en hemsida med vad olika nordeuropeiska länder erbjuder asylsökande i bidrag och boende.

Invandring har blivit den viktigaste frågan i Europa. Jag undrar lite om det gäller invandring i sig eller bara muslimsk invandring med de förändringar i våra samhällen den innebär?

Våra barn och andras ungar.

IMG_0017

Jag har varit hos mina barnbarn och plusbarn. Kom hem igår och klev upp idag klockan 11. Jag undrar så smått hur Alprundan kommer att gå när 5 barn lyckades trötta ner mig, de var snälla barn dessutom. Alp backarna är inte snälla. Hur fort försvinner effekten från träningen? Jag slutade ju på gymmet tre veckor sedan. Tillfällig paus, nu går jag terräng och travar trappor.

Det går i ett i en barnfamilj. Fixa frukost. Lite tjat om tandborstning. Koll vart alla tar vägen, vad de gör och inte att glömma gubben min som också behöver tas hand om. Laga lunch. Handla mat. Tvätta. Sopa golv. Städa kattlådan. Laga middag för vegetarianer och för allätarna. Städa upp. Diska. Se till att de hungriga katterna får mat. Till stan med alla. Lunch på ett fik. Det tar tid när 5 barn försöker välja vad de ska äta. Köpa present. Köpa sommarläsning, som räckte tre dagar för den snabba läsaren. Handla mat till hamstrarna. Sedan är alla törstiga igen. Fika. Bibliotek. Handla kläder med bara ett barn. Utflykt i skogen. Grilla pinnbröd och äpplen. Plocka blåbär. Instruera ett barn med matlagning. Mera tvätt. Tvätta golv. Bio. Koka te för en trött mor, hon som arbetar i sjukhuset med sommarkaos.

Som sagt sov jag till 11 idag.

Jag tänker på hur våra svenska barn har det nu på sommaren. Sommarlovet skall ge sol som har vägrat visa sig på många ställen. Avkoppling. Annan stimulans och innehåll än skolan erbjuder. Bad och blomsterängar. Umgänge med föräldrar vilket är snålt under de vanliga veckorna då arbete 8 timmar om dagen styr många föräldrars liv. Meningen är väl att de 5  lediga veckor som föräldrarna har till förfogande skall ge det som fattas under skolterminerna. Att ha egen tid som förälder är ofta en illusion, det kräver hjälp från egna föräldrar eller andra anhöriga.

Svenska barn har vad de behöver men vi brukar ösa på dem även saker de kan gott vara utan. Våra barn har en hög standard idag. De har mat, kläder, sjukvård, fri skola, mobiler, prylar och pengar. Ändå klagas det. Median skriver om fattiga barn och politiker vill ge sommarlovspeng, mera underhåll och bidrag till ensamma föräldrar. Pengar är alltid politikernas  lösning till varje problem. Vart tog den andra föräldern vägen? Är det inte bådas ansvar när man blev föräldrar tillsammans? Skaffar man barn bör man väl dela på utgifterna men många välter det till skattebetalare genom att inte ersätta Försäkringskassans utbetalning av underhållsstöd. 41 768 personer låg hos Kronofogden med underhållsskulder 2013, summa 1,3 miljarder kronor.

Sedan finns de som inte ens tar sin del av umgänget och omsorgen om barnen. De vet inte vad de förlorar. Tiden med barnen är så kort. Det går inte att ta åter.

Vår standard för barnen är så hög (om vi borträknar den kollapsade skolan) att familjer utomlands lägger ut 100000 kronor för att smuggla sina ungar hit för att ta del av vårt välstånd. De ensamkommande barnen har blivit ett begrepp och kommunernas huvudvärk. Min kommun tar mot sin begärda del och mer, men det finns inga tomma platser som väntar, ingen färdig planering. Det går inte att trolla även om Migrationsverket tror det. Jag befarar att åldringarna får vänta på plats. Grupp mot grupp i det nya Sverige?

Mer om det en annan dag.

Väskor, barn och statussymboler

174

Ett plusbarnbarn önskade sig en väska till födelsedag. Det var helt ok önskan och jag gjorde upp med modern att köpa en väska. Men sedan kom barnets information om hur väskan skulle vara. Hon önskade en väska av visst märke. Jag kände inte ens igen märket så jag surfade och hittade väskor från 3000kr och uppåt, långt uppåt. Hur kunde en 11 åring ens veta om det märket? Ja, i hennes klass fanns faktiskt barn med en sådan 3000 kronors väska. Vem köper 3000 kronors väskor till en femteklassare? Är de fullständigt galna? Vad köper man näst? Det finns ju väskor för 60 000 kr och mer.
Jag köpte en liknande väska för 450 och barnet var jättenöjd. Men tanken skavde. Ger vi för mycket till våra barn? Dövar vi samvetet över tiden vi inte ger dem med en dyr väska? Eller måste det synas att vi har råd? Måste barnen bli vår ekonomins skyltdockor?

IMG_4585

Har barnen redan märkeshysteri? Dum fråga. De har det. Fråga en tolvåring vilket schampo man ska köpa för glansigt hår. De vet. Vilken mobil man bara måste ha. En väska är inte bara en väska, det är ett utropstecken utåt. Och jag är säker att flera barn funderar just nu hur de ska se ut på skolavslutningen.

index

Minns ni Mona med den röda väskan hon ställde längst fram på bilden med alla partiledare. Hon ställde väskan synligt vilket orsakade en dispyt. Många reagerade över att en representant för ett arbetarparti gick med en dyr väska. Men Persson fick ingen kritik för sin 57 000 kronors väska. Det är skillnad på olika statussymboler och deras brukare. Median i Sverige brukar syssla med oviktiga saker så Monas väska blev en följetong.

IMG_4583

Behöver vi statussymboler? Vad kompenserar vi med dem? Maktlöshet? Alla – nästan – har ju en mobil så det är ingen statussymbol även om vissa tror att statusen stiger med den senaste modellen. En riktigt dyr klocka däremot har alltid ett stort värde som visar bärarens position. Väska, tydligen är en väska också symbol för vår personlighet.

2015

Vilka statussymboler har du? Jag har inga om inte tre välartade barn, med bra yrken som bidrar till samhället, räknas. På tiden i Universitet hade jag en läderportfölj som var redan sliten men många tyckte den var överklass. Ihop med min gamla Chanel dräkt var det ingen lyckad kombination i -60 – 70 talets Universitet där vartenda ämne handlade om kapitalismens förtryck. Ingen trodde att jag hade svårt att få pengarna att räcka utan kommentarerna var spydiga om borgarbrackan. För att kompensera detta var jag tvungen att läsa snabbare än de andra.

IMG_4578

Jag stod inte ut med vänsterns mobbargäng. Vi var tre till som läste dubbelt för att bli snabbt färdiga. Vi fyra med läderportföljer. Visst har tiderna förändrats?
Väskan har jag kvar fast den bidar sin tid på vinden. Den är alltför sliten efter 40 års användning. Kanske kan ett barnbarn ta den och vara miljövänlig med återbruk?

Bild överst: min favoritväska. Nokiamobilen fungerar än, klockan går men remmen har gett upp och  clutch är dotterns.