Etikettarkiv: barn

Sommarminnen från en annan tid och dagens plågor

Publicerat av
234 (2)

Vad väntade du av sommaren?  Hur blev det? Minnesvärd, vanlig, usel? Tiden  lutar mot hösten. Semesterfirarna börjar droppa hem. Vissa är tröttare än när de började ledigheten. Byggarbeten, släktbesök, gamla mamma som behövde storstädning, pappa som väntade på någon som fyller frysen med bullar och hemlagat.  Gamla anhöriga som får årets enda besök av släktingar vilka med dåligt samvete fyller balkonglådorna med blommor. De torkar bort. Hemtjänsten sköter inte balkonger. Barn som har många önskemål om nöjesparker, badstränder och shopping. Semesterresor som gav baksmälla, brända ryggar och ebb i kassan. Det blev dyrare än planen var.

Sommaren blir alltid dyrare än tanken var.

Även besvikelser ingår. Sommarromansen gav tårar och någon sexuellt överförbar sjukdom. Romantiska möten försvann  efterskott  i ånger. Mysiga kvällar på balkongen med vin blåstes bort i regn och gräl. Barnen var inte onaturligt snälla så föräldrarna fick inte vila. De efterlängtade besöken kom aldrig. Den lediga tiden gick så snabbt att arbetet nästan trängde sig in i dörren.

Ett år kvar till nästa sommarsemester. Tänk på det:

Sommaren var också fylld av terror och oro även om vi inte drabbades personligen. Världen ser ut som om den skulle må bra när affärerna är fulla av nödvändiga och onödiga varor. Allt är som vanligt. Är det? Det liksom mullrar av oro över världen.

Utanför centrums affärsdörrar är tiggarna fler än fjol. På kvällarna drar skaror av främmande yngre män runt i centrum. Dessa män är en ny ingrediens på områdets liv. Det är högljutt. Ibland krossas fönster. Soptunnor välts. Inga bilbränder än men bara någon kilometer härifrån är bilägande liksom lotteri. Bränd, inte bränd. Livet krymper.

Det är varmt och torrt. Löven börjar falla på grund av uttorkning. Det är vattenbrist på många ställen som Öland. ”Vatten har vi alltid i kranen” stämmer inte längre trots ett av världens sjörikaste länder. Reningssystemet borde byggas ut. Det är mycket annat som borde byggas ut men ingen vill ta kostnaden. Lappa och laga gäller tills det rasar. Infrastrukturen är inte prioriterad fråga. Det finns ingenting som håller för evigt. Det finns ingenting som håller för befolkningsökning i den takten vi haft de senaste åren. Men ingen tar itu med bristerna. Kanske några utredningar som vanligt. Det är politikernas standardlösning. Utreda sex när det behövs flera sängar.

Om tre veckor tar sommaren slut för skolan börjar. Leksaksaffären och bokhandeln skyltar redan med skolstart. Man måste vara först för att kunna sälja mest av de prylar ungarna vill ha i skolväskan.  Att sommaren tar slut gör mig inget. Sommaren har aldrig varit ”min tid”. Kanske beror det på barndomen då sommar innebar arbete i någon form och alltför få böcker. Som sjuåring var jag ”sällskap” åt en yngre flicka i en fin familj. Jag fick obegränsat med mat och även simskola men det var jag som skulle ta hand om henne, sex år gammal vild flicka med någon bokstavskombination om sådant hade funnits på den tiden. Hennes föräldrar var upptagna med forskning och utbildning. Att rensa trädgårdsland ingick i uppgifterna. Jag bodde där i fyra somrar och det var plågsamt men de hade ett helt bibliotek som kompenserade.

Som elvaåring var barnflicka över sommaren för en baby, vid tolv för tre barn. Men på den hösten började jag bära ut tidningar innan skoldagen började. Jag hade egenmäktigt bytt till flicklyceum och det kostade pengar.

Det är inte svunnen tid. Än idag finns många barn  som arbetar, hemma eller borta och inte går i skolan. De är fattiga och måste bidra.

När skolan började innebar det ett slags befrielse från sommarens besvär. Böcker, kunskap, elever som var intresserade av världen utanför. Jag hade hopp om att i framtiden kunna göra något bra i samhället. Lärarna personifierade makt och kunskap. De var mina idoler. Inte mina föräldrar som var outbildade och så religiösa att Gud och Jesus fyllde varenda dag av livet. Skolan var en fönsterglugg till en annan värld.

Jag kan tänka mig att det är så än för många barn, speciellt flickor. Att religionen styr barnens liv, inte är en beskärd del. Att skolan har mindre vikt. Det religiösa livet ökar åter i Sverige efter en tid av balans och frivillighet. Men det är inte de kristna längre som brer ut sig utan islam, religion vi inte är riktigt sams med. När jag ser mindre flickor med sjalar på huvudet väcker det undran över deras valmöjligheter.

De är kanske lika trånga som mina var? Kanske måste de göra en revolt som jag gjorde? Kanske måste deras föräldrar finna sig i deras val till sist –  om de älskar sina barn? Kanske väljer de inte utan anser att religion och dess krav är det viktigaste i livet?

Jag vet inte. Jag oroar mig för utvecklingen i Europa.

Än är det sommar. Varmt. Regn önskas. Jag är än dålig på att utnyttja de vackra dagarna. I sommar har min sambo mått alltmer sämre.  Hans ork krymper, kroppen strejkar likaså intresse för världen utanför hemmets väggar. Det begränsar. Men även de bra dagarna riskerar att bara flyta. Det går aldrig att förutse och planera något längre.

Läser kartor för höstens vandring. Delar sträckan i lämpliga delar. Sedan vet jag att planeringen spricker. Vädret och sträckan spelar i olika divisioner. Det blir att nöja sig.

IMG_0038 (2)

Bilden  från kamvandring  på Kierkevare, Padjelanta i juli 1994.

Paris med bön i Iron Lady.

Publicerat av
pareiffel

Årets resa med ett plusbarnbarn gick till Paris.  Jag reser med ett barn i taget och nu var önskemålet Paris. En viss tvekan fanns dock hos det precis trettonåriga barnet, terrorattacker och flygplanskrasch var än i färskt minne.

Strejkerna i Paris påverkade inte oss. Men närvaron av beväpnade poliser vilka ville rota i ens väska gav en bra bild av säkerhetsläget och nervositeten inför fotbolls EM. Stan var redan överhopad med beväpnade gendarmer, avgränsningar och staket.

Om jag såg farlig ut, hur är då de riktiga terroristerna?

Viss panikkänsla infann sig i Eiffeltornet när en skäggig muslim med ryggsäck tog en bönestund på golvet med rop på Allah mitt bland folk. Jag litade på säkerhetskontrollen eftersom de hade plockat några med kniv och läskburkar precis före oss, men det var obehagligt. Rörelsen av folk fastnade en stund, som en skräckslagen slow motion i en film. Vi ryckte iväg snabbt.

Man vet aldrig nu mera vem är terrorist, vem bara ber på en olämplig plats.

Jag tycker att det var ytterst olämplig beteende, ett slags hån mot folket som så lidit av islams terror.

IMG_5255 - kopia

Att vara turist i Paris innebär många och långa promenader för den som inte ville åka Metro, vilket dessutom strejkade lite ibland för att markera makt. All båttrafik låg nere tack vare århundradets översvämning. Båtturen med middag ”drunknade” in. (Några bilder om översvämningen i förra inlägget.)

Men Versailles var vackert och Eiffeltornet blinkade. Notre Dame var stängt, så även Louvre tack vare översvämningen, men vi tänkte inte ödsla tid på Mona Lisa ändå.

IMG_5304 - kopia

Paris var inte mina drömmars stad men den lämnar många intryck med sin allestädes närvarande Eiffeltornet och Invalidkyrkan. Vi bodde på södra sidan där dessa två sevärdheter dominerar. Paris gör man inte på tre dagar. Man bara anar att det är mer, större, ännu flera broar, mera historia som påverkat vår kultur, men även ganska nedgånget, en stad som har växt utan att riktigt själv hinna med.

Parisare räknar bara innerstaden som Paris, resten är förorter med andra namn. Ja, lite som stockholmare där landet börjar utanför tullarna.

En sak reagerade jag på. Frånvaron av tiggare och frånvaron av kvinnor i svarta kåpor som vi nu mera har i Sverige. Ja, några fyllon sov på gatan där varmluft strömmade ut genom galler värmande deras frusna kroppar.

Även vi frös i våra sommarkläder. Fransmännen gick i täckjackor

IMG_5306 - kopia

Att vara ensam och bita ihop – något om olika dop.

Publicerat av
160527_Prins_Oscars+_dop_Slottsbacken.Foto+Henrik_Garlöv_Kungahuset.se+(1)

Jag såg dopet av prins Oscar med ena ögat och sökte reflektioner om skolans nya invandrargiv med andra ögat.  Dopet väckte så många känslor.

Jag har inte döpt mina barn. Jag är inte troende och vill inte tvinga på dem något de senare inte vill ha. De får välja själv.  Men nu, när jag tänkte på den skara människor som samlades kring det kungliga barnet väcktes minnen till liv.

Hur tryggt den lilla prinsens liv kommer att bli med så många faddrar och andra som älskar, stöder och tar hand om honom.

Det var helt annorlunda för mig och mina barn.

Men, mest tänkte jag på ett dop jag var med om genom mitt arbete. Mamman ville döpa barnet i sjukhuset. Det var där hon hade fått stöd med sin riskgraviditet. Vi, hennes barnmorska och kurator, var inbjudna. Men när hon kom med barnet till sjukhuset var hon ensam. Pappan till barnet hade inte fått permission från fängelset. Han satt inne för ekobrott. Mormodern var överförfriskad och orkade inte. Mammans egen far var död sedan länge. Hennes syster tänkte inte missa arbetet för dopet.

Så hon stod alldeles ensam.

Barnet hade kräkts på kläderna under bussresan till sjukhuset. Mamman hade ingen dopklänning med sig. Det hade funnits en, men mormodern kunde inte hitta den. Ja, mamman hade bara sig själv, barnet och vi två, om vi ville följa med henne till andaktsrummet.

Barnet döptes i närvaro av oss. Vi var just då hennes närmaste. Vår sekreterare rusade ut för att köpa något till kaffet. Vi fikade efteråt och firade det lilla barnet. Mamman grät inte, hon bet ihop. Hon fortsatte att bita ihop.

Att starta sitt liv med en baby utan stöd omkring sig är tungt. Vi hade kontakt ett tag fast hon inte var patient längre och på så sätt var kontakten inte sjukhusets ansvar. Att vara mänsklig är en annan sak men det ryms inte i sjukhusstatistiska programmet.

Flera år senare träffade jag mamman, pappan och barnet av en slump. Fadern hade suttit av sitt straff, Han hade ett bra arbete. Hon hade vidareutbildat sig. Det gick att överleva utan stöd bara man gav fan i det, sa hon.

Jag vet det. Man biter ihop. Man försöker kompensera brister.

Oavsett ojämlika villkor är jag för kungahuset så länge ett bättre samlande alternativ inte finns. Just nu har vi en skämt till Regering. Jag föredrar Kungen som representant för Sverige.

 Bild från Kungahuset Prins Oscars dop 27 maj 2016. / Prince Oscar’s christening 27 May 2016.

Promenader – ett undermedel för tanke och hälsa?

Publicerat av
018v

Förbättrar promenader minnet? Kanske. De som går regelbundet har i alla fall större minneshantering – hippocampus – i hjärnan än innesittarna. Borde vi ha en ”ur och skur regering” eller tvångsmässiga promenader för ministrar så klarnar minnet något? Ni vet det där att dra slutsatser ur det förgångna och relatera det till framtiden, det som är så svårt.

Igår promenerade jag 15 kilometer när avlösartjänsten var hos oss. Kom jag ihåg något? Ja, hur jag saknade våra skogspromenader med kameror när gubben än var pigg. Gick först de 4,4 kilometerna som jag har gått så där tvåtusen gånger till min gamla arbetsplats, sjukhuset, och drack en latte i ett av de många fik som har poppat upp sedan jag sist var där. Fortsatte till skogen. Tyst, stilla, vackert. Skogen var frostig, spår av harar och rådjur, solen som sken under trädtopparna.

Det lär vara nyttigt att gå. Forskarna tillskriver en massa fördelar för den som promenerar. Att gå i skogen är rena hälsokuren. Speciellt blandskog/lövskog ger lugn och avstressar hjärnan. Ja, nu var det ju inga blad som fladdrade i vinden men snön knastrade under skorna.

Man tänker bättre om man går. Promenader minskar problem med minnet för människor med mild kognitiv svikt eller alzheimer. Det samma sker med friska personer som går minst tio kilometer i veckan. Vi blir bättre med att ha många bollar i luften, att planera, tänka strategiskt och att prioritera.

Jag tycker att det stämmer. Ibland när jag hade ett knivigt ärende satt jag en lapp hos sekreteraren: är ute och går. Lugnet ute i parken gav andrum från telefonen och människorna. Jag kunde tänka. Jag såg problemet ur en annan synvinkel och  hittade bättre lösningar för patienten. Jag promenerade för det mesta hem, ofta genom skogen. Stressen i hjärnan gick ner, ungefär som om man stängde av datorn och dagens uppgifter stoppades i en fil annanstans. När jag var på randen till kollaps på grund av för mycket arbete planerade jag en lång vandring, tog ut mina  sparade semesterdagar och gick sedan 80 mil och kände mig pånyttfödd. Ett tag i alla fall.

Forskarna säger att effekten av promenader delvis hänger ihop med att den del av hjärnan som är central för minneshanteringen – hippocampus – normalt minskar med 1–2 procent om året som en naturlig följd av åldrandet. Hos personer som gick tio kilometer i veckan växte tvärtom hippocampus med 2 procent.

Tio kilometer? Är det säkert kort?

En av världens största studier – Nurses health study – har visat att de kvinnor som gick mer än tre timmar i veckan minskade sin risk för hjärt- och kärlsjukdomar med 35 procent. Hårdare träning gav samma, inte bättre resultat. Så, vi måste inte slita i gymmet för att må bättre, det räcker att gå lite raskt. Jag antar att samma resultat gäller för män?

Att promenera är rena mirakelmedicinen för den som vill gå ner i vikt. Bara man låter bli sockerintaget efteråt förstås. Men eftersom promenad minskar sockersuget så… Röra sig mer och äta mindre är ett bra recept för den som vill tappa några kilon.

Alla sorters motion minskar risken för bröstcancer, även andra cancerformer. Promenader minskar ledvärk, förkylning och sjukdagar, botar lindriga psykiska besvär lika bra som piller. Vi sover bättre efter promenad, fast det har jag aldrig märkt.

Vore det verkligen så enkelt att bara gå och då förblir man frisk? Det behövs nog mer som sunda matvanor, undvika rökning och för mycket alkohol och vara frisk från början och ärva goda gener. Även den mest exemplariska personen kan bli sjuk och även tappa minnet oavsett hur mycket man än promenerar.

Men människan är född till att använda sina ben och så klart mår vi bättre av motion än utan. Förr i tiden var flera kroppsarbetare och hushållsarbete innebar tyngre moment som vattenhämtning och vedhuggning. Arbetstiden var också längre. Människorna behövde då vila efter arbetsdagen. Idag har vi maskiner till hjälp. Idag sitter många i 7-8 timmar vid datorn och sedan tar bilen hem för att koppla på datorn eller TV n hemma, kanske med hämtpizza till middag.

Många barn är helt främmande för naturen eftersom vuxna är det. De kan allt om Internet men skogen är vit fläck i deras tillvaro. Natur kan till och med uppfattas som hotande med insekter, djur och risken att gå vilse.
Lider vi till och med av ”Nature deficit disorder”?
http://blogg.iniskogen.se/2013/10/16/nature-deficit-disorder/

IMG_0025 (2)

Det börjar bli dags att planera för sommarens vandring. Jag har träffat flera personer, mest kvinnor, som säger sig vilja fjällvandra men kommer aldrig så långt som att ens köpa en karta eller träna sig att gå längre sträckor i terräng. Visst, kanske, nästa år eller sen.
Tänker du fjällvandra i sommar och är en novis? Då är det dags att börja promenera, planera och besluta vilken sträcka och köpa en karta. Lycka till.

(Fjällbild: hängbron  över Vuojatätno i Padjelanta)