Etikettarkiv: äldreomsorg

De besvärliga anhöriga.

Publicerat av

Min sambo Dick dog 2018 och hans död har förstås inget att göra med corona i äldreomsorgen. Men hur äldreomsorgens åtgärder är i slutet på livet ser lika ut nu som då. De anhöriga underrättas inte.  Nu larmar närstående om att de inte har varit delaktiga i beslut som gällde palliativ vård på grund av corona.

Samhällets moral mäts i vården av de späda barnen och de gamla vårdbehövande. De sköraste i Samhället. Moralen är inte god. Barn kan du föda i bilen och äldreomsorgen är ett sparmål och integrationsprojekt.

Min sambo flyttade till sist efter sju års vård hemma till ett äldreboende vi inte hade fått välja. Men min ork var helt slut. Jag besökte dottern och barnbarnen efter hans flytt. Jag såg barnen sist i slutet november, nu var det April. De var annorlunda nu. Allt sker så snabbt i barnens liv. Längden. Frisyren. Kunskaper. Förändringar. 9 år gamla pojken slår mig i kunskapsspel. Pinsamt.

Jag är  hos dem i åtta dagar. Jag kommer knappt hem så ringer boendet klockan 7.25 på morgonen. Sambon har lagt av att äta, säger sjukskötaren. De vill ha lite hjälp. Jag åker dit och möter en döende person. Inga förvarningar där inte. Lite hjälp var en omskrivning av att sitta och vakta den döende.

Jag har fotografiskt minne och konstaterar att dricka och godis samt frukt, nu ruttna bananer, är orörda sedan jag lämnade honom före resan. 8 dagar sedan. Puzzlet vi började är också orörd. Han halvligger på stolen och ojar. Han har magrat. Skinnet spänns över benen. Ansiktet är grått. Skägget är inte rakat sedan flera dagar. I munnen finns klumpar av något. Han är torr om läpparna.

Han är klädd i en sjukhusmärkt T – shirt och blöja. Han som alltid var noga med sina kläder.

Passar detta ihop, frågade han. Blir det snyggt så här?

När han inte hade ord nog tittade han på mig frågande och jag sa att han såg bra ut.

Nu har man rent av kränkt honom av bekvämlighet för personalen trots välfylld garderob, även nya kläder som är lätta att tag på.

Han känner inte igen mig. Blicken irrar. Han är någon annanstans.

Det var 20 dagar sedan han flyttade in. Nu håller han på att dö. Ingen ringde till mig. Inte till sonen. Inte till de andra som står på listan med telefonnummer och E-post. Listan hänger på dörren. Det finns kopia i journalen. Någon beslutade att sluta med mat och vätska till honom och ersätta det med morfin. Jag har en fullmakt för hans vård. Jag har inte informerats, frågats eller räknats med som hans företrädare gentemot vården.

Jag borde gräla. Jag borde anmäla hemmet. Jag orkar inte med. Vad skulle det hjälpa till? Nu?

Äldrevården är maktfullkomlig. Han var slut som en aktiv  självgående varelse. Han hade blödande magsår. Dement i slutstadiet. Innebär det ordinerad död med hjälp av morfin bestämd av en läkare som inte ens har sett honom. Jag försöker fråga men får inga svar. Jag vet inte om deras åtgärd var det som återstod.

Han håller på att glida från stolen. Två vårdare försöker flytta honom till sittande ställning. Han klamrar sig fast. Den ena svär åt honom. Den andra säger ingenting. Jag fräser till. Senare pratar jag med henne men hon har minsann inte gjort något fel. Hon vet hur man ska göra. Svära åt en patient är normalt. De tar ju i så hårt.

Jag behärskar mig så naglarna fastnar i handflatan.

Ångesten sveper över mig. Jag håller på att falla ihop. Jag skärper mig och försöker få honom att dricka. Han skriker och viftar till.

När den sjukskötare som larmade mig kommer in flyttar vi honom till sängen. Skötaren har varit ledig en vecka och han såg direkt hur det var denna morgon och ringde omgående. Ingen annan orkade lyfta luren.

Eller var han boendets egendom nu?

Kan du sitta vakt eller skall vi ringa in någon, frågar skötaren. Jag stannar. Så, han ska dö nu?

Jag sätter mig på en stol bredvid sängen. Han ser hastigt på mig som om han hade känt igen mig. Han säger några ord till mig, ord som betyder något speciellt mellan oss.

Jag kan inte skriva ut det. Tangenterna lyder inte.

Jag sitter där i tre nätter och en del av dagarna då jag avlöses av andra anhöriga. Döden är lugn? Det vet jag inte. Det yttre säger ingenting om det inre.

Jag läste någonstans att de dementa var till och med lugnare nu under coronatider när de slapp träffa sina anhöriga. Lugna eller deprimerade? Jag tvivlar på nu mera att äldreomsorgen ser skillnaden. Vilken inställning till det viktigaste i livet: våra närmaste!

Under flera månader har inte närstående haft någon insyn i hur deras gamla anhöriga har det tack vare besöksförbudet. Jag undrar om det var lagligt att isolera friska gamla från friska anhöriga? Grundlagen garanterar svenska medborgare fri rörlighet och Smittskyddslagen kan inte använda inlåsning av friska, knappt ens sjuka dementa. Fortsättning följer säkert.

Nu börjar granskningarna av de äldreboenden där gamla dog i covid -19. De innehåller knappt något nytt om hur man behandlar de gamla i vår moderna ättestupa. Men politiker  lovar igen att rusta upp det, förbättringspotential som någon sa.  Dock finns det bra äldreboenden men även de riskerar att dras med i misstron. Av de tio korttidsboendena sambon vistades i under 7 år var en toppen precis som man trodde att det skulle vara, vissa andra bara en ren katastrof som orsakade besök på Akuten direkt vid utskrivning. Ja, jag anmälde det värsta men Kommunen tyckte jag liknade en kverulant.

Så känslig får man inte vara.

Jag tror att ingenting radikalt kommer att hända med äldreomsorgen. I Kommunbudget finns för många hål. Det bästa vore att hålla sig självgående hemma så långt från politikernas omsorg som möjligt. Men få har råd att bekosta själv något man redan har betalt genom skatten.

Det är skit att bli vårdberoende. Men även politiker kan bli det vilket borde ge eftertanke före.

(Min sambo flyttade in den 21 mars 2018 och dog 12 april 2018. Har skrivit mer om honom vilket du hittar på  orden ”demens”, ”äldreomsorg” och ”död” i ordmolnet på sidan  hem.)

Från Sveriges radio:

Ekots granskning visar att över hundra personer anmält till Inspektionen för vård och omsorg att deras anhöriga med covid-19, antingen inte fått syrgas eller näringsdropp eller att de inte fått komma till sjukhus.

I stället ska många med covid-19 på äldreboenden, enligt anmälningarna, ha fått palliativ vård. Alltså vård i livets slutskede, vilket i de här fallen ofta ska ha inneburit smärtstillande och lugnande medel.

Ekots kartläggning visar också att när äldre fick vård i livets slutskede uppges i fler än 25 ärenden att de anhöriga varken informerats ordentligt eller involverats i besluten.

https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=7561304

https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/4q9V1g/kritiken-mot-aldrevarden-de-aldre-medicineras-till-dods

PS. Nu släpps det nationella besöksförbudet till äldreboenden. Anhöriga måste visa ansvar, ropas det. Men anhöriga har inte funnits i boendena i månader så de är knappt orsak till smitta. Kanske de anställda och speciellt deras chefer och de politiker som har bestämt ramarna till verksamheter borde ha visat hänsyn?

Våra grundläggande rättigheter

Publicerat av

I ett civiliserat samhälle är tvångsmöjligheter få gentemot  befolkningen. I stort är det vid en brottslig handling eller att man är så galen att det är fara för ens eget liv då samhället kan låsa in en. Sedan finns det lagar som skall skydda barnen av våld och vanvård. Dessa lagar används sparsamt. Frivillighet och samtycke skall gå före. Då händer det att odugliga missbrukande föräldrar får vårda sitt barn eller att brottsregistret är  mer än omfattande än en tjock roman men man döms ändå till skyddstillsyn eller  till samtal hos en socialsekreterare.

Det finns också oändligt med lagar och  regler man förväntas att följa i vardagslivet och i arbetet men det brukar inte hända så mycket om du bryter mot dem. Är du tillräckligt högt uppe får du bara en ny hög tjänst. Men säger du något idag olämpligt inte ens förbjudet i lag kan dock hela ditt liv hamna i en mörk håla.

Det har införts en del förbud och regler under Coronatiden. Många av dessa beror på obefintlig beredskap. Det händer ju inte oss är den svenska beredskapen.

När viruset Corona började härja tog Regeringen och myndigheter till vissa närapå tvångsåtgärder. Äldreboenden stängdes. De äldre över 70 uppmanades att hålla sig från samhället. Gymnasieelever skickades hem med uppmaning att koppla på Internetundervisning. Häktade och fångar fick sina besök indragna. De häktade kompenserades sedan vid dom. Påföljden blev lindrigare. De hade ju lidit av besöksförbudet. Och Kriminalvården åkte på en skrapa från JO.

Som en direkt konsekvens av Corona spridning beslutade Kriminalvården den 12 mars 2020 att med omedelbar verkan stoppa möjligheterna för intagna i landets häkten och anstalter att ta emot besök och genomföra permissioner.

JO beslutade att utreda vilka konsekvenser det blev för de intagna.

Fokus låg på frågan huruvida myndighetens agerande riskerade att leda till att de frihetsberövades situation blev alltför kringskuren, vilket i sin tur skulle kunna leda till en kränkning av deras grundläggande rättigheter.

JO blev missnöjd med Kriminalvårdens inskränkningar och att de inte går överklaga. Kriminalvården omfattas inte av lagen om besöksinskränkning vid viss tvångsvård.  Jo avslutar med en uppfordran om att en kartläggning av samhällets förmåga att hantera pandemin är angelägen, inte minst i kring situationen för de frihetsberövade. 

Och de gamla i boenden då? Omfattas de av inskränkningar enligt lag? Nej, det blev inget ärende för JO förstås. Det hade varit  roligt att pröva om hindrandet av besök stred mot grundlagen

8 §   Var och en är gentemot det allmänna skyddad mot frihetsberövanden. Den som är svensk medborgare är även i övrigt tillförsäkrad frihet att förflytta sig inom riket och att lämna det. Lag (2010:1408).

Hur gäller Grundlagen gentemot smittskyddslagens

1 § Var och en skall genom uppmärksamhet och rimliga försiktighetsåtgärder medverka till att förhindra spridning av smittsamma sjukdomar.

2 § Den som vet eller har anledning att misstänka att han eller hon bär på en smittsam sjukdom är skyldig att vidta de åtgärder som krävs för att skydda andra mot smittrisk.
Den som vet att han eller hon bär på en allmänfarlig sjukdom är skyldig att lämna information om smittan till andra människor som han eller hon kommer i sådan kontakt med att beaktansvärd risk för smittoöverföring kan uppkomma.”

Uppmärksamhet och rimliga försiktighetsåtgärder? Beaktansvärd? Räcker skyddsutrustning då? Även i äldreomsorgen? Med anledning av Coronaviruset gick regeringen och Folkhälsomyndigheten i mars 2020 ut med rekommen­dationer om att inte besöka anhöriga vid särskilda boendeformer för äldre. Anhöriga kunde sprida smitta. Man gjorde dock föga för att personalen kunde skydda sig själva och vårdtagare. Flera boenden valde att införa besöksförbud. Ett nationellt besöksförbud infördes den 1 april 2020, och har förlängts till den 31 augusti 2020. Alltså över hela sommaren då anhöriga har semester och äntligen har tid att ta ut sin gamling , som troligen har suttit inne hela vintern.

Hade jag haft kvar min sambo i livet så hade jag nog velat pröva vad som gäller. Äldreomsorgen är väl inte tvångsvård? Det är inte Kommunen som äger våra gamla anhöriga? Situationen hade kunnat lösas enkelt med skyddsutrustning antingen lånad eller ett godkänt paket du kan köpa på dörren. En informationsfilm eller bildserie som visar hur du gör. Men inte. De kriminella är mer värda. Har du ätit både i ett äldreboende och hos kriminalvården? Det är skillnad. Och som fånge har du rätt till motion, det har inte gamlingarna. I min Kommun drog man in månadens dans. Varför skulle de gamla dansa? Det är ju ett slags parningslek, helt förbi när man är 85 och dement.

Vi alla blir gamla. Det är en naturlag. Men att bli kriminell är ens eget val. Jag ställer mig lite tveksam till JOs intresse för de ena men inte för de andra.

En jurist kan säkert förklara hur rätt det var att upprätthålla ens rättigheter på ett fängelse men inte i ett äldreboende. Men – låt bli. Jag blir bara grinig.

Ett färdigt skyddspaket att sälja för besök? Nej, ingen kom på det. Förresten, det hade varit smart att göra en informationsfilm om munskydd och visa det varje dag i nyheter före vädret. Folk ser på väderrapporten. Skyddet är inte verksamt om du handskas fel med den.

Into the Wild?

Publicerat av

Nej, ser inte ut att bli så i år. Att resa är uteslutet för oss 70+. Jag hotade att låna en bil men då skrek mina barn ett samfällt nej. Jag och bilar har inte umgåtts i närkamp på tio år. Även före det var körvanan tämligen begränsad. Jag är nog en trafikfara. Även på cykel.

Så för mig gäller det att gå eller bli körd av en frisk person. Om man nu kan skilja frisk och smittsam åt. Det finns inga dagliga snabba tester som kan avgöra det. Tänk om man kunde spotta på en sticka och den visar om man kan träffa andra friska den dagen. Vi testar oss då på morgonen och kan sedan umgås med våra anhöriga vilka också har testat sig. Så smart det vore.

Även de möjliga testerna är för bilburna. Du måste ta dig dit. I anvisningar för test om du misstänker dig vara sjuk i Corona står: använd bilens backspegel så du tar provet rätt i svalget. Alltså du testar dig själv  och stoppar sedan testet i en lucka. Immuntestet måste dock göras av sjukvården. På ett Vårdcentral fanns ett väntrum med stolar ute, dörren var öppen till rummet där en person tar prover och jag såg inte denne bära någon skyddsutrustning när jag smet förbi. Hm. Undantaget?

Så vi 70+ utan bil är låsta. Jag går. Min cykel väntar sedan länge på reparation.

Depression är dagens ord för många. Vi äldre kan inte längre hjälpa våra arbetande barn. Vi kan inte träffa barnbarnen. All uteliv som museer är borta. Föreningar får klara sig utan oss. Noll resor förstås för icke bilägare. Många skiter i reglerna, de är inte lag. Men har man läst en enda berättelse från sjukvården om Coronasjuka vill man inte dit. Frågan är dock: hur länge är det isolerade livet meningsfullt att leva? En del äldre upplever att de har ingenting kvar att leva för.

I en studie från Högskolan i Halmstad och Lunds universitet undersökte forskare om hur Corona -isoleringen har påverkat Sveriges 70+. Forskare fick in svar från över 1000 personer mellan 70 och 75 år gamla. Ett av de mest utmärkande svaren är att många känner sorg och frustration över att plötsligt inte längre kunna hjälpa till. De saknade känslan att vara behövd.

Precis.

– Det här är människor som är vana att passa barnbarn, jobba politiskt eller i frivillig verksamhet, och helt plötsligt får de inte göra det längre. Då uppstår ett vakuum, det blir en rollförskjutning som blir jättemarkant. Från att vara den som ger omsorg och ger tjänster till att bli den som blir mottagare av sådant istället, säger Janicke Andersson, docent i sociologi Högskolan i Halmstad. https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=406&artikel=7503204

Ja, nog känns det så. Å ena sidan vill Regeringen att vi arbetar till 70, helst mer och andra sidan skall vi nu bli osynliga. Blir vi sjuka är det bäst att dö fort. När man ser på Corona siffror är de äldre sjuka i första hand men de vårdas inte i sjukhus i samma omfattning som de yngre. Det finns skäl till det men om skälet är att de gamla har mindre värde som människor är det alarmerande.

De gamla som bor i ett boende har det dock värre. Eftersom man inte får besöka äldreboenden har Samhället i praktiken klippt av banden mellan de gamla och de yngre, de vårdbehövande och de självgående. Hur många dementa 80+ åringar använder ledigt Internet? I stället att ordna och reglera skyddsutrustning har anhöriga fått veta att de smittar, inte personalen. Jag är inte så säker på att avståndstagandet kan repareras. Den här smittan kan finnas året ut. Den kan komma i ny variant året efter. Det uppstår säkert nya pandemier. Och har du en gång förbjudit människor att umgås går det enklare att fortsätta med olika förbud. Barnbarn växer så vi inte känner igen dem. De gamla dör innan vi får säga adjö. Vi får luckor i våra liv. Jag tror att det är farligt och påverkar hur vi ser på varandra och bemöter de äldre.

Det kan bli så att hamnar du i ”hemmet” blir du helt kommunens egendom. Blir? Boenden beslutar redan om du ska ha hjälp, vård eller morfin. Det kan ordineras av en läkare som aldrig har sett dig. Så skedde med min sambo. Har även människan en bäst före datum? När infaller den? Vid 70+? 80+? Efter ett visst skattebortfall? När du behöver hjälp med mat? När… Vad är en människa och vilket är livets värde borde nog diskuteras. Och hålla oss till Sverige i den diskussionen innan vi räddar världen.

Så, naturen håller mig i liv och anhöriga som har handlat mat. Ja, jag har smitit till mataffären någon gång nära stängningsdags. Meningslösheten är en ökande kurva fast jag är den som trivs ensam. Vandringar frös in utöver det som finns bakom hörnet. Sörmlandsleden är ganska lite vildmark även om jag knappt ser några människor där. De 25 kilometerna genom skogen till sonen är också närapå tomt. Dock fanns det flera tält och gott om folk omkring Midsommar vid en sjö som ligger nära en bilväg. Grillning pågick i skuggan av den nyligen brända skogen med eldningsförbud.

Något vilt, spännande, utmanande är inte naturen omkring mig. Jag saknar natur som är mer. Häftiga berg. Stora skogar. Oändlighet. Variation. Stjärnhimmel. Tomhet. Den där känslan att vara ensam i världen.

Min absoluta favoritfilm är ”Into the Wild”. Den talar till mig. Det finns några scener som har fastnat: ljudet och trafiken på gatan när Chris Mc Candless – lysande spelad av Emile Hirsch – är i en storstad. Vilken skillnad mot naturens tysthet. Sedan björnen som inte ens anfaller för Chris är sjuk och döende. Platsen i Alaska med buss 142 där Chris dog blev en kultplats dit vandrare vallfärdar och räddningstjänsten har  haft flera tillbud. De har nu tröttnat och bussen är flyttad per helikopter. Men den måste få en plats någonstans. Den var en minnesplats över en person som avvek från det materialistiska livet.

Det finns åsikter om Chris flykt. Det egoistiska i att hans föräldrar och syster lämnades ovetande med oro. Men vi vet inte allt. Vi kan inte döma honom. Ibland måste man bara ge sig iväg – om bara för stunden.

Hur många av oss har någon gång fått en tanke att lämna allt och bara gå, försvinna utan spår? Ha ett liv utan materiella och även mänskliga krav? Har du inte än sett filmen ägna den en kväll och tänk över just dina val i livet.

Tillbaka till Corona. Äldreomsorgen skall Corona granskas. Nu börjar huggsexan om vem man kan skylla på. Men, säger myndigheter, de dog inte alls mer åldringar i Sverige än i grannländer Jag måste medge att räkneförmågan är usel. När man inte kan skilja hundratal från tusen hur kan man då förbättra något?

Finland totalt 327 döda i Corona,  Norge 249, Danmark 603 och Sverige 5230 döda. Av de svenska döda var  3503 i ålder 80+. Av 80+ sjuka fick 103? personer intensivvård. Siffrorna är från igår 25/6. Räkna gärna om enligt folkmängd så… Det kommer att finnas många syndabockar. Eller inga om alla skyller på någon annan.

Sveriges kommuner och regioner, SKR, säger i en ny rapport att de äldre i Sverige har i relation till landets totala antal smittade och döda inte drabbats värre än äldre i andra nordiska länder.

SKR konstaterar samtidigt att det skett en kraftig ökning i antalet dödsfall bland äldre jämfört med året innan och skriver att ”begränsningar i socialtjänstlagen” medför att äldreomsorgen inte får prioritera de mest akuta behoven: ”Städning hos en pigg äldre har samma prioritet som omvårdnad hos en som är mycket sjuk”, står det i rapporten.

Begränsningar i Socialtjänstlagen. Så fint att skylla på det. Bättre äldreomsorg i framtiden? Nej, jag tror inte på det.

Jag sätter nog på en film. Gissa vilken. ”Into the Wild” tål att ses igen.

Testa, isolera, spåra, behandla och killgissa.

Publicerat av

Det i rubriken – minus killgissa – lärde jag mig på en universitetskurs länge sedan. Kursen handlade om smittosamma sjukdomar, främst HIV och andra sexuellt överförbara sjukdomar.

Isolera var inte att stänga in utan hjälpa patienten med olika metoder att inte smitta andra . Men alla var inte med, det fanns även personal på sjukhuset som sket i  skyddsutrustning.

Jag blev biten av en  helt galen prostituerad som var tvångsintagen på psykiatrin. Hon försökte forcera dörren när jag gick ut. Jag tog henne i handen och sa något som vi går in igen och hon bet mig på armen så det blödde. Hon visade sig vara HIV positiv. Jag skulle noll testa mig alltså visa att jag var negativ när det hände för att senare – ifall jag var smittad – kräva ersättning från Sjukhuset.

Jag gick med min provorder till labbet och en  av personalen skulle testa mig. Hon hade inga handskar så jag ryckte tillbaka min arm och sa: det är HIV test. Hon fräste åt mig att hon minsann var varsam och det hade aldrig skett olyckor när hon arbetade. Jag krävde en annan sköterska eller skyddsutrustning.

Hon blev arg och gick. Jag testades av en annan med handskar och visir. Det skulle vara så. Jag fick testa mig ytterligare två gånger. Jag var negativ. Det var inte roligt alls att tänka ”om”, även om risken var minimal.

Testning av Coronasmitta eller inte har varit på diskussion nu i några månader. Vem ska testas, vem inte. Vem beslutar och vem också betalar. Det är som om vi aldrig hade testat en enda person av någon misstänkt smittosam sjukdom. Jag börjar tro att motviljan beror på pengar, oviljan att veta hur stort antal är smittade och den enkla förklaringen: brist på resurser. Någon måste ta provet och analysera samt ge svar. Jag tvivlar på att sjukvården kan snabbt anskaffa de resurser vid sidan av allt annat. Den ordinarie verksamheten är dock på sparlåga. Risken att folk blir riktigt sjuka eller dör av annat än Corona är  realt, inte gissning.

Att skydda sig från smitta var inte enkelt. Äldreomsorgen har varit en smittohärd. Det är där folk dör – ja, i normala fall också men nu har vi haft överdödlighet på vissa ställen påstås det vara 100%.

Arbetsmiljöverket gjorde ett försök att skydda personalen  och de boende men det gick inte. Efter anmälan från skyddsombud meddelade Arbetsmiljöverket ett föreläggande vid Serafens äldreboende på Kungsholmen.

Föreläggandet gick utöver de riktlinjer som Smittskydd Stockholm meddelat och som staden följt. I dessa riktlinjer anges endast visir som skyddskrav generellt och visir och munskydd i fall med risk för droppsmitta. Arbetsmiljöverkets föreläggande innebar att visir och munskydd ska användas i alla vårdsituationer med smittade eller misstänkt smittade personer.

Kommunen överklagade och fick rätt. Det var onödigt med så omfattande skydd. Förvaltningsrätten ansåg att begreppet ”patientnära arbete” inte är så tydligt och precist som krävs för att kommunen ska kunna förutse vilka åtgärder som behöver vidtas och upphäver därför beslutet.

Arbetsmiljöverket hade inte tydliggjort vad som avses med patientnära arbete dvs vilka arbetsmoment eller avstånd. Så man upphäver beslutet.

Hur kan man ens dividera om vad är patientnära arbete i omsorgen av de gamla som misstänks vara smittade av Corona? Det är ingen som står två, tre meter från den gamla och sköter hygien, klär på, leder eller hjälper med maten. Jag antar att man ville spara skyddsutrustning och då gör det väl inget om folk dör eller blir sjuka. Och, är inte Corona just en dropp/aerosolsmitta?

Är detta bara ett av de huvudlösa besluten utan hjärna under en pandemi?

I onsdags lämnade Arbetsmiljöverket in överklagan till Kammarrätten och har samtidigt bett om mer tid för att utveckla grunderna för vår talan. Fortsättning följer.

Nyss höll partiledare en show i TV, jag menar debatt. Endast en sak stannade i minnet. Det var igen likgiltigheten för de äldre och för äldreomsorgens vårdpersonal.

När Jimmie Åkesson, SD, sa att det som hade behövts för att hejda smittspridningen var obligatorisk skyddsutrustning inom äldreomsorgen och att munskydden inte behöver hög säkerhetsklass, svarade Per Bolund, MP, att ingen i rummet de facto är smittskyddsexpert, och: 

 Vi ska inte stå här och killgissa. 

Killgissa? Var han en minister? För vad då?

Vi har alltså med en helt ny virussjukdom att göra. Ingen visste hur den skulle agera och utvecklas, säger Löfven i debatten.

Ingen visste? Exempel fanns över en stor del av världen. Något borde man ha snappat upp även som Statsminister.

11mars sa WHO att det var pandemi. Men 7 januari var det nya viruset känt i världen även om de första kända fallen var i december 2019. 31 januari var det första kända fallet i Sverige. Så väldigt nytt var det inte när fallen började öka i Sverige. Nu är det juni ifall Löfven har missat det.

Även om dödstalen, överdödligheten, inte är enorma är de betydligt högre än i våra grannländer och speciellt inom äldreomsorgen. Beredskapen har varit usel. Än käftar man om munskydd kan skydda och vem, var och hur ska sköta testerna.

Samtidigt påstås det att S ökar så det är nära toppsiffror. Begriper inte hur en regering får flera anhängare när de misslyckas att ens testa de sjuka och vi får skämmas med dödstalen.  Det är Regeringen som har den yttersta makten oavsett alla myndigheter.

Socialdemokraterna får 33,7 procent i statistikmyndigheten SCB:s senaste partisympatiundersökning, vilket är en ökning med 8,7 procentenheter sedan senaste mätningen i november. Bortfallet var 46,9 procent. Vad tänkte de rösta som sket i att svara? Har de tappat tron på att politiker kan lösa problem? Kanske är vi bara trötta på undersökningar om tyckande när de inte innehåller någonting som har betydelse i verkligheten omkring oss?