Into the Wild?

Nej, ser inte ut att bli så i år. Att resa är uteslutet för oss 70+. Jag hotade att låna en bil men då skrek mina barn ett samfällt nej. Jag och bilar har inte umgåtts i närkamp på tio år. Även före det var körvanan tämligen begränsad. Jag är nog en trafikfara. Även på cykel.

Så för mig gäller det att gå eller bli körd av en frisk person. Om man nu kan skilja frisk och smittsam åt. Det finns inga dagliga snabba tester som kan avgöra det. Tänk om man kunde spotta på en sticka och den visar om man kan träffa andra friska den dagen. Vi testar oss då på morgonen och kan sedan umgås med våra anhöriga vilka också har testat sig. Så smart det vore.

Även de möjliga testerna är för bilburna. Du måste ta dig dit. I anvisningar för test om du misstänker dig vara sjuk i Corona står: använd bilens backspegel så du tar provet rätt i svalget. Alltså du testar dig själv  och stoppar sedan testet i en lucka. Immuntestet måste dock göras av sjukvården. På ett Vårdcentral fanns ett väntrum med stolar ute, dörren var öppen till rummet där en person tar prover och jag såg inte denne bära någon skyddsutrustning när jag smet förbi. Hm. Undantaget?

Så vi 70+ utan bil är låsta. Jag går. Min cykel väntar sedan länge på reparation.

Depression är dagens ord för många. Vi äldre kan inte längre hjälpa våra arbetande barn. Vi kan inte träffa barnbarnen. All uteliv som museer är borta. Föreningar får klara sig utan oss. Noll resor förstås för icke bilägare. Många skiter i reglerna, de är inte lag. Men har man läst en enda berättelse från sjukvården om Coronasjuka vill man inte dit. Frågan är dock: hur länge är det isolerade livet meningsfullt att leva? En del äldre upplever att de har ingenting kvar att leva för.

I en studie från Högskolan i Halmstad och Lunds universitet undersökte forskare om hur Corona -isoleringen har påverkat Sveriges 70+. Forskare fick in svar från över 1000 personer mellan 70 och 75 år gamla. Ett av de mest utmärkande svaren är att många känner sorg och frustration över att plötsligt inte längre kunna hjälpa till. De saknade känslan att vara behövd.

Precis.

Det här är människor som är vana att passa barnbarn, jobba politiskt eller i frivillig verksamhet, och helt plötsligt får de inte göra det längre. Då uppstår ett vakuum, det blir en rollförskjutning som blir jättemarkant. Från att vara den som ger omsorg och ger tjänster till att bli den som blir mottagare av sådant istället, säger Janicke Andersson, docent i sociologi Högskolan i Halmstad. https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=406&artikel=7503204

Ja, nog känns det så. Å ena sidan vill Regeringen att vi arbetar till 70, helst mer och andra sidan skall vi nu bli osynliga. Blir vi sjuka är det bäst att dö fort. När man ser på Corona siffror är de äldre sjuka i första hand men de vårdas inte i sjukhus i samma omfattning som de yngre. Det finns skäl till det men om skälet är att de gamla har mindre värde som människor är det alarmerande.

De gamla som bor i ett boende har det dock värre. Eftersom man inte får besöka äldreboenden har Samhället i praktiken klippt av banden mellan de gamla och de yngre, de vårdbehövande och de självgående. Hur många dementa 80+ åringar använder ledigt Internet? I stället att ordna och reglera skyddsutrustning har anhöriga fått veta att de smittar, inte personalen. Jag är inte så säker på att avståndstagandet kan repareras. Den här smittan kan finnas året ut. Den kan komma i ny variant året efter. Det uppstår säkert nya pandemier. Och har du en gång förbjudit människor att umgås går det enklare att fortsätta med olika förbud. Barnbarn växer så vi inte känner igen dem. De gamla dör innan vi får säga adjö. Vi får luckor i våra liv. Jag tror att det är farligt och påverkar hur vi ser på varandra och bemöter de äldre.

Det kan bli så att hamnar du i ”hemmet” blir du helt kommunens egendom. Blir? Boenden beslutar redan om du ska ha hjälp, vård eller morfin. Det kan ordineras av en läkare som aldrig har sett dig. Så skedde med min sambo. Har även människan en bäst före datum? När infaller den? Vid 70+? 80+? Efter ett visst skattebortfall? När du behöver hjälp med mat? När… Vad är en människa och vilket är livets värde borde nog diskuteras. Och hålla oss till Sverige i den diskussionen innan vi räddar världen.

Så, naturen håller mig i liv och anhöriga som har handlat mat. Ja, jag har smitit till mataffären någon gång nära stängningsdags. Meningslösheten är en ökande kurva fast jag är den som trivs ensam. Vandringar frös in utöver det som finns bakom hörnet. Sörmlandsleden är ganska lite vildmark även om jag knappt ser några människor där. De 25 kilometerna genom skogen till sonen är också närapå tomt. Dock fanns det flera tält och gott om folk omkring Midsommar vid en sjö som ligger nära en bilväg. Grillning pågick i skuggan av den nyligen brända skogen med eldningsförbud.

Något vilt, spännande, utmanande är inte naturen omkring mig. Jag saknar natur som är mer. Häftiga berg. Stora skogar. Oändlighet. Variation. Stjärnhimmel. Tomhet. Den där känslan att vara ensam i världen.

Min absoluta favoritfilm är ”Into the Wild”. Den talar till mig. Det finns några scener som har fastnat: ljudet och trafiken på gatan när Chris Mc Candless – lysande spelad av Emile Hirsch – är i en storstad. Vilken skillnad mot naturens tysthet. Sedan björnen som inte ens anfaller för Chris är sjuk och döende. Platsen i Alaska med buss 142 där Chris dog blev en kultplats dit vandrare vallfärdar och räddningstjänsten har  haft flera tillbud. De har nu tröttnat och bussen är flyttad per helikopter. Men den måste få en plats någonstans. Den var en minnesplats över en person som avvek från det materialistiska livet.

Det finns åsikter om Chris flykt. Det egoistiska i att hans föräldrar och syster lämnades ovetande med oro. Men vi vet inte allt. Vi kan inte döma honom. Ibland måste man bara ge sig iväg – om bara för stunden.

Hur många av oss har någon gång fått en tanke att lämna allt och bara gå, försvinna utan spår? Ha ett liv utan materiella och även mänskliga krav? Har du inte än sett filmen ägna den en kväll och tänk över just dina val i livet.

Tillbaka till Corona. Äldreomsorgen skall Corona granskas. Nu börjar huggsexan om vem man kan skylla på. Men, säger myndigheter, de dog inte alls mer åldringar i Sverige än i grannländer Jag måste medge att räkneförmågan är usel. När man inte kan skilja hundratal från tusen hur kan man då förbättra något?

Finland totalt 327 döda i Corona,  Norge 249, Danmark 603 och Sverige 5230 döda. Av de svenska döda var  3503 i ålder 80+. Av 80+ sjuka fick 103? personer intensivvård. Siffrorna är från igår 25/6. Räkna gärna om enligt folkmängd så… Det kommer att finnas många syndabockar. Eller inga om alla skyller på någon annan.

Sveriges kommuner och regioner, SKR, säger i en ny rapport att de äldre i Sverige har i relation till landets totala antal smittade och döda inte drabbats värre än äldre i andra nordiska länder.

SKR konstaterar samtidigt att det skett en kraftig ökning i antalet dödsfall bland äldre jämfört med året innan och skriver att ”begränsningar i socialtjänstlagen” medför att äldreomsorgen inte får prioritera de mest akuta behoven: ”Städning hos en pigg äldre har samma prioritet som omvårdnad hos en som är mycket sjuk”, står det i rapporten.

Begränsningar i Socialtjänstlagen. Så fint att skylla på det. Bättre äldreomsorg i framtiden? Nej, jag tror inte på det.

Jag sätter nog på en film. Gissa vilken. ”Into the Wild” tål att ses igen.

Testa, isolera, spåra, behandla och killgissa.

Det i rubriken – minus killgissa – lärde jag mig på en universitetskurs länge sedan. Kursen handlade om smittosamma sjukdomar, främst HIV och andra sexuellt överförbara sjukdomar.

Isolera var inte att stänga in utan hjälpa patienten med olika metoder att inte smitta andra . Men alla var inte med, det fanns även personal på sjukhuset som sket i  skyddsutrustning.

Jag blev biten av en  helt galen prostituerad som var tvångsintagen på psykiatrin. Hon försökte forcera dörren när jag gick ut. Jag tog henne i handen och sa något som vi går in igen och hon bet mig på armen så det blödde. Hon visade sig vara HIV positiv. Jag skulle noll testa mig alltså visa att jag var negativ när det hände för att senare – ifall jag var smittad – kräva ersättning från Sjukhuset.

Jag gick med min provorder till labbet och en  av personalen skulle testa mig. Hon hade inga handskar så jag ryckte tillbaka min arm och sa: det är HIV test. Hon fräste åt mig att hon minsann var varsam och det hade aldrig skett olyckor när hon arbetade. Jag krävde en annan sköterska eller skyddsutrustning.

Hon blev arg och gick. Jag testades av en annan med handskar och visir. Det skulle vara så. Jag fick testa mig ytterligare två gånger. Jag var negativ. Det var inte roligt alls att tänka ”om”, även om risken var minimal.

Testning av Coronasmitta eller inte har varit på diskussion nu i några månader. Vem ska testas, vem inte. Vem beslutar och vem också betalar. Det är som om vi aldrig hade testat en enda person av någon misstänkt smittosam sjukdom. Jag börjar tro att motviljan beror på pengar, oviljan att veta hur stort antal är smittade och den enkla förklaringen: brist på resurser. Någon måste ta provet och analysera samt ge svar. Jag tvivlar på att sjukvården kan snabbt anskaffa de resurser vid sidan av allt annat. Den ordinarie verksamheten är dock på sparlåga. Risken att folk blir riktigt sjuka eller dör av annat än Corona är  realt, inte gissning.

Att skydda sig från smitta var inte enkelt. Äldreomsorgen har varit en smittohärd. Det är där folk dör – ja, i normala fall också men nu har vi haft överdödlighet på vissa ställen påstås det vara 100%.

Arbetsmiljöverket gjorde ett försök att skydda personalen  och de boende men det gick inte. Efter anmälan från skyddsombud meddelade Arbetsmiljöverket ett föreläggande vid Serafens äldreboende på Kungsholmen.

Föreläggandet gick utöver de riktlinjer som Smittskydd Stockholm meddelat och som staden följt. I dessa riktlinjer anges endast visir som skyddskrav generellt och visir och munskydd i fall med risk för droppsmitta. Arbetsmiljöverkets föreläggande innebar att visir och munskydd ska användas i alla vårdsituationer med smittade eller misstänkt smittade personer.

Kommunen överklagade och fick rätt. Det var onödigt med så omfattande skydd. Förvaltningsrätten ansåg att begreppet ”patientnära arbete” inte är så tydligt och precist som krävs för att kommunen ska kunna förutse vilka åtgärder som behöver vidtas och upphäver därför beslutet.

Arbetsmiljöverket hade inte tydliggjort vad som avses med patientnära arbete dvs vilka arbetsmoment eller avstånd. Så man upphäver beslutet.

Hur kan man ens dividera om vad är patientnära arbete i omsorgen av de gamla som misstänks vara smittade av Corona? Det är ingen som står två, tre meter från den gamla och sköter hygien, klär på, leder eller hjälper med maten. Jag antar att man ville spara skyddsutrustning och då gör det väl inget om folk dör eller blir sjuka. Och, är inte Corona just en dropp/aerosolsmitta?

Är detta bara ett av de huvudlösa besluten utan hjärna under en pandemi?

I onsdags lämnade Arbetsmiljöverket in överklagan till Kammarrätten och har samtidigt bett om mer tid för att utveckla grunderna för vår talan. Fortsättning följer.

Nyss höll partiledare en show i TV, jag menar debatt. Endast en sak stannade i minnet. Det var igen likgiltigheten för de äldre och för äldreomsorgens vårdpersonal.

När Jimmie Åkesson, SD, sa att det som hade behövts för att hejda smittspridningen var obligatorisk skyddsutrustning inom äldreomsorgen och att munskydden inte behöver hög säkerhetsklass, svarade Per Bolund, MP, att ingen i rummet de facto är smittskyddsexpert, och: 

 Vi ska inte stå här och killgissa. 

Killgissa? Var han en minister? För vad då?

Vi har alltså med en helt ny virussjukdom att göra. Ingen visste hur den skulle agera och utvecklas, säger Löfven i debatten.

Ingen visste? Exempel fanns över en stor del av världen. Något borde man ha snappat upp även som Statsminister.

11mars sa WHO att det var pandemi. Men 7 januari var det nya viruset känt i världen även om de första kända fallen var i december 2019. 31 januari var det första kända fallet i Sverige. Så väldigt nytt var det inte när fallen började öka i Sverige. Nu är det juni ifall Löfven har missat det.

Även om dödstalen, överdödligheten, inte är enorma är de betydligt högre än i våra grannländer och speciellt inom äldreomsorgen. Beredskapen har varit usel. Än käftar man om munskydd kan skydda och vem, var och hur ska sköta testerna.

Samtidigt påstås det att S ökar så det är nära toppsiffror. Begriper inte hur en regering får flera anhängare när de misslyckas att ens testa de sjuka och vi får skämmas med dödstalen.  Det är Regeringen som har den yttersta makten oavsett alla myndigheter.

Socialdemokraterna får 33,7 procent i statistikmyndigheten SCB:s senaste partisympatiundersökning, vilket är en ökning med 8,7 procentenheter sedan senaste mätningen i november. Bortfallet var 46,9 procent. Vad tänkte de rösta som sket i att svara? Har de tappat tron på att politiker kan lösa problem? Kanske är vi bara trötta på undersökningar om tyckande när de inte innehåller någonting som har betydelse i verkligheten omkring oss?

Förbättringspotential – ett nyord.

Ett ord jag knappt har hört förut dyker upp i olika sammanhang.  Det är förbättringspotential.

Statsepidemiolog Anders Tegnell till exempel. Han är lite självkritisk mot den svenska strategin och säger att det ”finns förbättringspotential” i hur han och de andra som styr eller skulle göra något har handskas med pandemin.  Han säger i en intervju med Ekot att Sverige med facit i hand borde ha vidtagit fler åtgärder mot coronaviruset redan från början. Alltför många har tillåtits dö  för tidigt.

Ja, vissa ställen inom äldreomsorg har man mött en överdödlighet på så där 30 till 100 %. Där fanns det verkligen förbättringspotential.

Några Kommuner tycker nu att man bör kunna svenska hyfsat om man arbetar med svenska gamlingar. Det vore förbättring likaså att  man borde anställa utbildat folk i stället att se äldreomsorgen som  en plats för att fixa integration till arbetslivet. Kanske borde utbildning vara ett krav och lönen därefter? Som chef vill jag gärna se en med erfarenhet från golvet. Det ger liksom perspektiv och erfarenhet över ens styrområde, inte en ekonom som närmaste chef för vårdbiträden och undersköterskor. Han kan bara räkna pengar.

Inom äldreomsorgen finns massor med förbättringspotential. Men för att någon bättring kan se måste vi sluta se våra gamla som en utgift. Vi måste börja respektera dem. Vi måste se dem som personer vilka har arbetat ihop det vi har i Samhället oavsett om det är skolor, sjukvård, vägar eller infrastruktur eller bibliotek…det vi nu använder, förnyar, även lägger ner.

Samhällsbyggarna, inte de obehövliga.

Nu struntar jag i dem som kommer och går direkt i pension utan att ha bidragit med en enda krona. Det hör liksom till annat problemområde.

Regeringen försöker också putta bort Corona ansvaret till någon annan.  Lena Hallengren socialminister (S) säger att Regeringen har hela tiden varit beredd att införa hårdare restriktioner för att stoppa spridningen av coronaviruset om Folkhälsomyndigheten hade rekommenderat det, (ett uttalande till nyhetsbyrån Reuters). Hallengren tycker att Tegnells uttalande om att det finns ”förbättringspotential” kring Coronahantering väcker frågor.

Han kan ju fortfarande inte ge ett exakt svar på vilka åtgärder man skulle ha vidtagit. Den frågan tycker jag kvarstår.

 Hallengren är en politiker som inte – vad jag kan hitta – har haft vanligt arbete, (är utbildad lärare), utan är vad som kallas politisk broiler. Vad är det som hindrar henne att göra mer? Hon är ju minister!

Vilka är de som kan? Vilka borde bara ge en order till Regeringen och till andra myndigheter och arbetsplatser? Finns det inga som vet, har makten och säger:  det här är vårt ansvarsområde, så här gör vi nu. Oavsett vad det gäller, äldreomsorg, Corona… Har vi för många kockar för soppan? För alla soppor? Kommer alla nu att skylla på någon annan igen? Ingen tar ansvar. Ingen kan ta ansvar. Det ligger alltid utanför, någon annanstans.

31 januari fick Sverige sitt första bekräftade fall av det nya coronaviruset så tiden som har löpt är 4 månader, nog borde man ha hunnit analysera. Anders Tegnell säger i en intervju med Ekot att Sverige med facit i hand borde ha vidtagit fler åtgärder mot coronaviruset redan från början.

Skulle vi stöta på samma sjukdom, med precis vad vi vet om den i dag, tror jag att vi skulle landa i att göra mittemellan det som Sverige gjorde och det som resten av världen gjort, säger Tegnell till Ekot.

Visst är det klädsamt att säga: jag kunde ha lite fel. Men vi ska inte utse Tegnell som syndabock – fast jag tror det blir så i slutet – han är inte den enda på jobbet.

Förbättringspotential finns alltid. Inte ens Sverige är perfekt även om S -Regeringen då och då tror sig vara världens navel.

Förbättringspotential?

När jag öppnade dörren till äldreboendet krockade jag nästan med ställningen för handsprit. Det fanns en stor skylt: sprita händerna när du går in, tack. Dörren klingade när jag öppnade den. Ett vårdbiträde kastade en blick åt mitt håll och kom för att hälsa. Ja, jag spritade händerna. När jag gick ut mötte mina ögon en skylt på insidan av dörren: Sprita händerna när du går ut, tack.

Min mor bodde i ett äldreboende en tid före sin död. Hon dog av ålder eller som de flesta: av lunginflammation. Man kan inte dö av ålder, det måste finnas en orsak till på papper. Vården hade varit förstklassig i det kommunala boendet.

Detta var dock tio sedan och i Finland. Ser det lika ut idag? Deras äldreboenden har inte drabbats av dödsvåg nu i Coronatider. Är finska gamlingar segare? Har de äldre än värde som människor även från Kommunens sida? Inte ett budgetproblem?Jag antar att det finns tre skäl till det: bra ledning, utbildad personal och vettiga hygienråd.

I Sverige ser det annorlunda ut. Inget att förvåna sig över.

Jag har arbetat extra på tre olika äldreboenden/servicehus mellan 1990 – 2010 men aldrig sett ett enda flaska handsprit. Det var också svårt att tvätta händerna. Det fanns en personaltoalett som kanske låg dåligt tillgänglig som tre våningar ner eller en som glatt användes även av de gamla. Tvätta händerna skedde i köket om man nu tänkte på sådana petitesser som hygien. Plasthandskar kunde finnas tillgänglig, eller inte. Kanske ett plastförkläde när man skulle duscha någon. Det brukade finnas någon typ av förkläde eller kort rock som arbetskläder, men de  skulle man tvätta själv när man hann. Det fanns inte tillräckligt många heller så de räckte inte till vikarier. De flesta arbetade i sina egna kläder, de kom in i de och gick ut i de kläderna. Kanske fanns en skrubb man kunde byta i. Att påpeka något och försöka få till stånd förändringar slutade med att man fick inga mer timmar.

Jag slutade arbeta helt i och med min sambo blev sjuk. Då fick jag se vården av de gamla från den andra sidan, som mottagare. På de 7 år jag vårdade honom hemma mötte jag trettiotal avlösare från Kommunens hemtjänst och  han vistades i tiotal korttidsboenden. Ja, jag ville ha  plats i det hemmet som fungerade bra, men icke. Du får vad som råkar vara ledigt. Jag erbjöd mig att vänta men några väntelistor fanns inte. Så han hamnade en till tre gånger i året några veckor i taget på ett ställe som var undermåligt i mitt tycke. Den som var bra lades ner. För dyrt. Det var mycket annat som lades ner under tiden i Kommunen, sjuksköterskor sparkades, rehab stängdes och musikunderhållning drogs in. Med mera.

Nej, hygien blev inte bättre trots att de boende hade nu egna toaletter. Den demente behöver ju hjälp med sin hygien och det hann man inte med. Handsprit? Flaskan jag lämnade var oftast orörd. En gång fick jag lägga honom i blöt hemma för kläderna satt fast, han var så smutsig. Jag fotograferade och anmälde till Kommunen. Inget hände. Att tappa vikt var normalt. Ett år vågade jag inte lämna honom någonstans det var så uselt den sista gången, men då började jag förlora mitt eget liv totalt. Jag var inlåst hemma och utelåst från allt jag tyckte om, som resor till mina barnbarn. Vandringar skedde bara i fantasin. Foto la jag ner.

Det var inget liv.

Personalen som avlöste mig hemma  var ofta någon av de nya svenskarna. Inget ont i det, om de kunde svenska och hade utbildning. Men så kvalificerat folk är väl slöseri för de gamla som förhoppningsvis dör snart. Kostnader, gott folk. Budget. Resurserna är inte oändliga. Det finns många hål att täppa i den kommunala budgeten. Något måste man dra in. De som syns minst och inte klagar får stå för indragningarna.

Jag hade alltid handsprit och egna handdukar till avlösarna. Det var svårt att påpeka för dem att använda medlen. Jag var ju bara en sambo och de som kom borde ha varit proffs i vården av en gammal skruttig dement gubbe. Jag klagade aldrig utan tackade. De hade sina villkor och jag fick vara tacksam att ens någon kom några timmar i veckan och släppte ut mig.

Att vara en anhörigvårdare är att arbeta i 24 timmar om dygnet. Vilken kärlek som helst tar stryk med det. Man blir en vårdare, inte käresta och det är en ovälkommen livsförändring. Att lämna sin partner till ett boende är svårt. Man tror sig vara bättre vårdare än samhällsomsorgen. Och man faktiskt är det, ofta. Det blir en ohållbar situation.

Nu när de gamla dör företrädesvis av Corona säger Olivia Wigzell, Socialstyrelsens generaldirektör, att Sveriges hantering av Coronautbrottet har brustit i flera delar. (DN)

Hon pekar ut krisberedskapen i landet och bristande ansvarsfördelning.

Det är viktigt att avdela särskild personal som arbetar med smittade för att hindra smittspridning. Men många kommuner har haft en relativt stor personalfrånvaro och det har försvårat möjligheten att ha särskilda team på boenden eller i hemtjänsten för personer med covid-19. Vi vet också att det finns en stor förbättringspotential när det gäller basala hygienrutiner.

Ja, förbättringspotential. Varför förbättrade man inte innan? Att ha fungerande team innebär folk som är utbildade och betalda därefter. Att yrket är lockande, värdesätts och lyfts upp som något viktigt. Att reglerna är till för de som vårdar och de som vårdas.  Att inte smitta varandra med något är basalt. Att det finns en ledning som ställer sig på golvet när vården krisar tror jag är också avgörande för all vård. Du kan inte leda om du inte vet vad du leder.

När det här virusutbrottet är över misstänker jag att allt återgår till det normala i äldreomsorgen. Kanske ställs det några flaskor handsprit i personalrummet. De outbildade personerna blir inte proffs utan utbildning. Cheferna satsar inte utan order och pengar uppifrån, från politiker.  Politiker vaknar inte innan ens egen gamla mor dör i sitt kiss i ett skitigt rum avmagrad och med morfindos och massmedian  skriver en artikel undrande vems fel det var.

Är vi alla skyldiga? Vi har ju låtit allt pågå utan att ställa oss på torget och skrika? Men, det finns ju så mycket idag att skrika om.

Samhällets moral mäts i livets början och i livets slut. Det är omhändertagande av de sköra: de späda barnen och de gamla vårdbehövande. Moralen är  inte god. Barn kan du föda i bilen, helst ska det gå fort så du inte använder sjukvårdens resurser för länge och  de gamla är ju onyttiga, kostsamma som redan har levt sin tid. Inget att bry sig om. Politiker hostar nu ut några vackra innehållslösa fraser om de gamla när ett virus har mätt kvalitén av deras vård. Men sedan kan vi fortsätta som det var?

Hur trodde man att samhället formades 20 – 30 år sedan? Det samhälle som till alldeles nyligen sågs ofta som Folkhem, bra exempel i Världen och tryggt att bo i. Vem utförde det arbete, bygget av ett Samhälle, bättre för kommande generationer?  De som arbetade i betydligt svårare omständigheter, med tyngre, skitigare och klart sämre betalt arbete än de flesta som arbetar nu är just de gamla i äldreboenden eller beroende av hemtjänst, de utan större värde, pension eller omsorg, de som nu drabbas av vanvård kombinerad med virus.

Något ska vi dö av men inte av undermålig omsorg.

Det måste till respekt för människor, också när de är gamla. Man måste begripa – även politiker och samhällsexperter – hur livets gång är. Man föds, växer upp, bidrar, blir gammal… Livet ”drabbar” oss alla.

Respekt  för livets gång får inte vara en bristvara.

The Guardian:

Sweden’s health authorities are blaming the country’s death toll – which is higher than in neighbouring Denmark, Norway and Finland – on the fatality rate in care homes.

About 90% of the 3,700 people who have died from coronavirus in Sweden were over 70, and half were living in care homes, according to a study from Sweden’s National Board of Health and Welfare at the end of April.

Bild: Min mor och mitt barnbarn i samspråk i äldreboendet.