Etikettarkiv: äldreboende

Springnota?

Publicerat av
IMG_4577

Jag har stuckit en gång från en restaurang utan att betala. Jag och min pojkvän – tja så mycket pojke var han kanske inte med sina 36 år, jag var 19 – hade tagit en drink på vår hemorts nya sommarrestaurang. Vi ville betala på en gång eftersom vi inte tänkte stanna. Räkningen dröjde. Han påpekade igen. Servitören nickade hövligt. Igen. Efter en timmes väntan gick vi ut.
Han var en känd person så ingen anmälde oss. Han kunde bara betala nästa gång. Eller kanske ville de bjuda oss eftersom en kändis drar alltid mera folk till platsen?

Jag kom att tänka på den springnotan på några tior när jag såg exempel av större springnotor som politiker lämnar efter sig. Den som spar och är ordentlig har inget kvar. Jag tänkte på Grekland som ropar efter mera pengar, ungefär som alkoholist vill bara få den allra sista flaskan innan nyktert liv börjar och sedan en flaska till… Men Grekland var inte den enda som påminde om springnotan utan en nyhet i TV som inte var en nyhet utan sommarens utfyllnad när Tv n vill vara granskande, när de flesta är på semester.
Häromdagen var en sekvens i TV nyheterna som skar sig i hjärtat på mig. Det var inte krig och halshuggning – sådant visar inte den statliga TV n, det kunde ju bli skrämmande och Gud bevars få oss att rösta på SD – utan det var bara en gammal kvinna som fraktades hem från sjukhuset i Norrköping.

Hon var färdigvårdad som det heter och skulle nu hem, för något boende fick hon inte. Hon låg orörlig på båren. Ambulansmännen lyfte henne så varsamt på sängen. Hon hade ett larm på den svullna armen. Jag är säker på att hon inte begrep vad det var. Ambulansmannen placerade toaletthöjningen på plats, men det hade föga betydelse för kvinnan kunde ändå inte gå upp själv.
Kvinnans granne, nästan lika skruttig som kvinnan själv tog mot henne. Ingen hemtjänst på plats. Ambulansens hemtransport stod för omsorgen. Politikern yttrade sig om som vanligt att alla vill ju hem, det är det bästa.
– Det är ju ingen som önskar att få bo på särskilt boende eller ett sjukhus, utan alla vill ju vara i sitt hem, förklarar Magnus Johansson, vård- och omsorgsdirektör i Norrköping.

Det ser ut att Norrköpings politiker har ingen gamling eller dement anhörig liggande i sängen helt hjälplös väntande på möjlighet att gå på toaletten. Politiker i Norrköping saknar empati och moral. De prioriterar annat. Må de beslutsfattare ruttna ensam hemma när den tiden kommer.

IMG_4268

Vart tar alla pengar vägen, de pengar vi snällt lägger ut i form av skatt? Vi betalade in 1653 miljarder förra året.60 % är skatt på arbete som löneskatt och arbetsgivaravgifter. Kostnaden för hela den svenska äldrevården var 90 miljarder kronor. 1,3 miljarder kostar bara boenden för asylsökanden varav Bert Karlssons vinstjackpot är någonstans på 24 milj. i år. Nog är det drag under galoscherna på en gammal invandrarnegativ person.

Nu ska vi inte sätta grupper mot varandra men antalet gamlingar som bor i något boende och antalet asylsökande  med anslutande anhöriga (per år räknat) närmar sig varandra. Så de börjar bli lika stora, dock inte lika starka grupper. För den ena gruppen säger man inte att platserna är slut utan raggar aktivt vidare, oavsett vad det kostar. Skräckexempel som 46 500 kronor för en bostad i månaden för en frisk invandrad person, medan den andra gruppen, våra gamla, får svaret att man varken har eller behöver få någon plats.

Anhöriga får ta stöten, vill de eller inte, om man har några. Det är normalt hyfs att vi ställer upp för våra anhöriga, det är en kärlekshandling, men heltidsvård är svårt att kombinera med eget arbete och självständigt liv. Vi har ju inbillat oss att samhället tar ett ansvar genom de skatter vi betalar in, skatter vilka ligger bland de högsta i världen. Vi är lurade. I TV fanns också en kvinna som tog hand om sin dementa make och tvingades nu ta till sig sin mor också eftersom det inte fanns plats för henne i ett äldreboende. Hon och brodern hade pendlat till modern dagligen men nu gick det inte längre. Modern var 94 men hade inga behov enligt kommunen.

Känns det inte som de äldre vårdbehövande städas undan på något sätt till osynligt skrymsle? Varför slösa resurser på dem? De ska ju dö snart. Samhället blir så mycket bättre och förståelsen för det multikulturella ökar när de äldre dör, som någon professor i Umeå sa. Jag får kräksmak i munnen.

Det är oftast kvinnor som tar hand om sina sjuka anhöriga. Det hörs inget från feminister för de är så upptagna med att gnälla om vem som bör stå högst på affischer eller hur man hatar den andra halvan av mänskligheten: män. Men, vi anhörigvårdare är tåliga personer, de flesta av oss säger inte ett pip om att en stor del av livet bara försvann, som eget arbete, fritidssysselsättningar eller besök hos barnbarn för att inte tala om nattsömn. De som vårdar, både inom hemtjänsten och hemma, är ju bara ganska lågt utbildade och lågt betalda kvinnor. Deras människovärde är säkert lägre än politikernas?

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

De gemensamma resurserna är begränsade till de skatter vi betalar in. Det är faktiskt grupper och behov mot varandra. Sporthallar mot skolan, invandrare mot de gamla, sjukvård mot kollektivtrafik, kultursatsningar mot anställda i daghem, renovering mot nybygge, servicehus mot ensamkommande barn, lönehöjning i hemtjänsten mot politikerlön. Det finns väldigt olika uppfattningar om vart våra pengar skall gå. Det finns många hål att fylla, att sätta mot varandra i den kommunala/statliga budgeten. Kanske inte just invandrare mot gamla men garanterat gamla vårdbehövande mot något nyare, synligare, glättigare. Redan nu strävar Staten efter att leva på framtida inkomster, som att åter råna pensionskassan och de bygger luftslott om Europas lägsta arbetslöshet – någon gång. Även de svenska hushållen är hårt skuldsatta, bland de värsta i världen. Att låna är guld, men att betala är knappt silver.

Blir vår ekonomi en springnota som våra barnbarn får betala? Kommer de att få tigga pengar för överlevnad, som Grekland? Varifrån i så fall?

Moderna ättestupor

Publicerat av
IMG_3315

När försvinner människans värde? Nu menar jag inte i krig, utan i vårt alldeles vanliga samhälle. Är värdet bestämt av ungdom, skönhet och synlighet i media? Har de äldre något värde? Hur ser det ut då, hur manifesteras det?

Inte alls, vill jag säga. När man inte är vacker, framgångsrik och ung – eller fixad till ungdomlighet – har man inte längre något värde. Man blir osynlig. Är någon en stenrik person, speciellt en man, har de alltid ett värde och råd att köpa service oavsett åldern. Men vi andra är snabbt förbrukade. Christina Kellberg säger:
–  Vi får inte ens tänka i banorna att en människa är förbrukad. Det var annorlunda förr när man levde med hela familjen och upplevde ålderdom och dess olika uttryck. I dag ser vi sällan gamla och sjuka och då är det svårare att hantera när åldern gör sig påmind hos en närstående.

Christina Kellberg inspirerades av sin svärmor och skrev en roman om en arbetarkvinna från 1900-talet. Mötet med demensvården blev en dyster upplevelse för de anhöriga, både i boken och i verkligheten. Bokens Alice var med och byggde folkhemmet. Men när hon blev dement fick hon inte mycket tillbaka av samhälle
–  Lukten av kokt potatis, slammer av rostfria kärl, en tv som står på utan att någon tittar. Väldigt lite stimulans för dem som bor där. De som kommer dit är i för dåligt skick för att kräva någonting. Jag får en ångestkänsla när jag kommer in på sådana institutioner. Det handlar nog om en rädsla för att det där ska bli mitt en dag, säger Christina Kellberg.

Som anhörig kan man också vara rädd för att ställa till det. Man tror att man är beroende av personalens välvilja. Börjar man bråka kanske det går ut över den som man värnar om. Politikerna är ointresserade. Det finns inga röster att hämta om demensvården.
Men Christina är också kritisk till sin egen generations passivitet.
–  Vi fyrtiotalister som alltid har bråkat – varför är vi så tysta när det gäller behandlingen av de äldre? Det är ju våra föräldrar det handlar om!

Jag själv klagade till sist skriftligt. De två vistelserna på ett boende var en katastrof för min gubbe. Hörde inget från Kommunen eller från boendet. Nästa tillfälle ville kommunen åter placera honom dit. Men vaddå… sa handläggaren. Är du en kverulant.
Min gubbe, som tappade minnet, bor hemma men har vistats på korttidsboenden 9 olika gånger på 4+ år. Det blev 7 olika boenden och 12 olika avdelningar. Kontinuitet är inget demensvården kan stava till.
Ett ställe var absolut toppen men dit fick han inte komma igen. Han var inte sjuk nog. Ett annat ställe som var bra hade ingen plats när handläggaren bokade tre dagar innan han skulle in. Man kan inte boka i förväg på grund av ekonomin, man får ta vad man får i sista minuten eller låta bli. Man får inte välja.

Jag önskar att du som arbetar med dementa – inte all personal förstås men en alltför stor del, speciellt cheferna – skulle få leva ett tag som dement och få samma omsorg som boenden på de allra sämsta ställen. Jag vill att de anställda får vandra i korridoren framåt tillbaka medan TV n står på och gapar. Jag vill att de inte får hjälp att duscha, att de går med samma kateterpåse i 14 dagar, kläder byts för sällan och lukten av piss och smuts får omge dem. Blir du infekterad av vanvård skall antibiotika inte skrivas ut innan du ligger i sjukhuset och all hopp är ut

Du kan inte alltid förstå vad personalen säger eftersom många pratar dålig svenska och du är i stort behov av tydligt och enkelt språk. Detta gäller förstås inte all personal, nu tar jag upp de sämsta fallen. Inom äldrevården kan även den icke utbildade och icke svensktalande få arbete. Att arbeta inom demensvården har ingen status eller god lön. Det finns änglar men även änglarna tröttnar utan uppskattning och när lönen talar.
Dina anhöriga skall behandlas nedlåtande. De ska få kommentarer om de klagar som att ”i mitt land tar vi hand om våra anhöriga själva och skuffar inte dem till boenden”. Vad svarar man då? Inget, för ingen vill bli osams med dem som har makten. Det fick jag höra när jag undrade om gubben hade fått duscha när han stank vid hämtning. Vi gick ut snabbt och tog taxi till duschen hemma.Han var så skitig att underkläderna satt fast. Jag fick sätta honom i blöt i badkaret efter fotografering hemma. Foton skickade jag till Kommunen, de svarade att jag var kverulant.

I rummet  där du bor finns en säng. Mer behöver du inte? Kanske en stol som är inte sittvänlig och ett litet bord.
Maten bör vara smaklös, uppvärmd och kanske får du ett kex till kaffet. Men flera boenden har nu mera en kokvrå i varje rum, så… de dementa är säkert bra på matlagning som min granne som tände eld på huset i tre gånger tills vi skrek i kör till socialtjänsten att hon måste få plats i ett hem. Hon var 96 år och dog tre månader efter flytten, korttidsdöd du vet.
Ut och gå finns inte längre i din värld. Du får trava i en korridor framåt tillbaka. Natur som är så helande för alla är ett glömt kapitel. I bästa fall ser du genom fönstret annat än ett höghus. Just höghus är svårt och märkligt för de äldre dementa. De fanns knappt i deras ungdom så de kan vara till och med skrämmande.
Skulle det börja brinna kommer ingen att klara av att hjälpa dig ut från tredje våningen med låsta dörrar och hiss med kod. ”Jag räddar mig själv, jag har barn”, sa ett vårdbiträde och jag måste nog hålla med henne. Demensboenden borde ligga på markplan men mark kostar, gamla hyreshus eller bygga på höjden är mycket billigare. OK, det finns de med trädgård men för att riktigt få uppleva usel planering bör man provbo minst på tredje våningen.

I höst tänkte jag vara ”ledig” nästa gång. Kan man förbättra vården till dess så jag slipper ha så uselt samvete? Inte? Men, det finns bra ställen också, att få en tillfällig plats i dessa är dock svårt. Som anhörig får man välja mellan dåligt samvete och en stund eget liv. Det är lite som att sitta i en rävsax.

Som Christina Kellberg säger, törs många inte klaga.

Jag har träffat mångfald inom demensvården, som anställda typ ”jag har inte hittat annat arbete”. Som extrajobbare har jag själv arbetat med en nästan färdig kemist, en nationalekonom, en doktorand i litteratur, en förskollärare, en städare, en buddhistmunk, en massör, en hudterapeut, en kanslist, en frikyrkopräst, en ridlärare, en hårfrisörska, en arbetslös ingenjör i rymdfysik, en textilkonstnär, en nyutbildad psykolog, en socialsekreterare, en kontorist, en mentalskötare och en barnsköterska samt de som i första hand borde arbeta i ett demensboende: undersköterskor och sjuksköterskor. Många är invandrare. Det är inom äldrevården som integration sker. Gamla dementa gummor och gubbar står för den viktiga delen i migrations- och arbetsmarknadspolitik.

Kellberg_Ellen_3D-286x447

Berättelsen om Ellen skildrar vad som händer när alzheimer tar över en människas liv. Det är en finstämd och livsbejakande roman som kommer att säljas till förmån för Demensförbundet. För varje sålt exemplar går fem kronor till forskning och utbildning inom sjukdomar som faller under begreppet demens. Alzheimer utgör omkring 5 0 % av alla demenssjukdomar.

Vi onyttiga?

Publicerat av

Ännu en gång var det någon som sa i TV hur olönsamt, oekonomiskt och närapå förtryckande det var om någon tar hand om en vårdbehövande anhörig i stället att arbeta ute i samhället. 

Javisst, det är inte ekonomiskt lönsamt att en vuxen tar hand om en enda person i stället att arbeta ihop pension och skattepengar. Så klart är det inte lönsamt i pengar räknat att ta hand om barnen heller, daghem kan kosta mer än den arbetande föräldern drar in i skatt och speciellt de kvinnor som väljer att vara hemma med sina egna barn är rena förlusten för samhället och sin framtida pension. Hemmapapporna tycks däremot vara beundransvärda. Handlar livet om att betala skatt och spara för pensionen, konsumera och skuldsätta sig? De som  tar hand om sina närstående och kanske bakar bröd hemma, är de osolidariska  skattesmitare?

Är det så? Måste vi räkna allt bara i pengar som går runt? Finns det inga andra värden?

Varför envisas vi – främst kvinnor – att ta hand om våra anhöriga i stället att placera dem på en skattefinansierad inrättning där vården kosta några lakan om dan och ha själv en anställning på någon annan vårdinrättning med skitlön? Det är mest lågavlönade som blir anhörigvårdare men undantag finns som juristen (länk nedan) eller jag. Varför tackade jag nej till ett nytt arbete? I och för sig hade jag precis fyllt 68 men var det inte bättre att hålla arbetslinjen? Många andra med mig, även de i medelåldern, går ner i deltid eller säger upp sig och börjar ta hand om sina föräldrar, anhöriga eller partner i stället att arbeta och vara skattebetalare. Varför?

Det enkla svaret är att vi inte litar till vården. En del av oss har försökt men när vi såg vården inifrån var det sämre än vi kunde acceptera. Kanske gjorde personalen mer än de hade möjligheter till, men det var inte tillräckligt. Eller de satt uttråkade framför TVn när gamlingarna irrade runt i korridoren i skitiga kläder ropande på hjälp. Jag har hunnit se det mesta, både som arbetstagare och anhörig. Det var inte bra nog för någon. Klagar man är det ingen som bryr sig om man inte hamnar i TV.

Hur är livet för oss anhörigvårdare? Dagarna är lika för det går inte längre att planera mer än en dag i taget. Visst, jag har planer som att resa till barnbarn men de planerna innefattar samma dagliga omhändertagande av min sambo, fast då på en annan plats. Jag har mitt åtagande med mig. Skall jag göra något mer, ha ett eget liv med egna aktiviteter, krävs det beslut av kommunens handläggare som innebär att någon annan kommer hit några timmar eller att han får vård på ett boende, det alternativ som får oss att må illa redan innan. Jag hade planer, lik många andra, men livet tog en ovälkommen vändning. Livets tråd är så skör. Man vet aldrig när det bryts. Tar du vara på livet idag?


Jag kan inte klaga på handläggarna. De är bundna av politiska beslut. Det är politiska beslut och politikernas etiska ställningstaganden som beslutar hur våra äldre och vårdbehövande har det.  De beslutar hur och på vem våra gemensamma resurser fördelas till. Ibland undrar jag över fördelningen och skulle vilja få kryssmarkera vad jag vill och inte vill bidra till.

Finns det någon politiker som väljer att ge upp sin karriär, lön och förmåner för att ta hand om sin gamla mor, demente anhörig eller släkting och ha några timmar egentid i veckan för att förverkliga sig eller bara få gå en runda ute utan att hålla någon i handen? Eller finns det ens någon som har sin dementa mor i ett boende där vården har krympt och vinsterna ökat? Hör jag några rop?

 

När är man äldre?

Publicerat av

1 oktober är FN s Internationella dagen för äldre.

Vem är äldre? Jag var alltid äldre eftersom jag var det äldsta barnet, storasyster. Det innebar ansvar. Jag skulle vara ett bra exempel för småsyskon. Det var nog lite si och så med det. Jag skulle hjälpa mamma och se efter mina syskon. Jag var den äldsta i klassen på grund av min födelsedag i början på året. Eftersom jag började arbeta med tidningsutbärning vid 12 år, kände jag mig alltid äldre än de andra i klassen. När jag fick mitt första barn var jag en gammal förstföderska när de andra råkade vara unga vilka nyss hade slutat skolan. I socionomutbildningen var jag äldst och också i forskarutbildningen. Och när jag vandrade på Island och kom till en märkt led hjälpte några unga killar genast mig med ryggsäcken när vi vadade över en fors, fast jag hade redan klarat av flera forsar och 350 kilometer utan hjälp. De kallade mig madam.

Några av mina bekanta har blivit gamla, om man räknar år. Min systers barnläkare överlevde henne och blev 104 år. Det sista året arbetade han bara på halvtid för att hinna bli färdig med sina memoarer. Vår gode vän, känd författare och konstnär, blev 90 minus en dag, men i slutet svek energin när alla ännu ville ha honom med i sina projekt. Min mor blev nästan 95 år och hon var aldrig gammal eftersom hon inte såg sig som det fast orken tog slut, minnet svek och envisheten också krympte de sista åren. I Vietnam fick vi träffa en gammal man som högaktades grund av sin ålder: 70 år. Vi fick dricka te med honom. I Filippinerna åkte vi till Banaue och träffade ifugaos varav några var gamla, så där 60 – 70 år i full gång med arbete och jakt. Jag minns än hur de gick, så kraftfullt, lätt och vackert har aldrig någon rört sig, inte ens prima ballerinan som bodde granne med oss på sommarstället och var pensionär och 45 år. I vissa länder är man giftasvuxen som barn och kan bli mamma när man än är inte är ens lovlig för sex i vårt land. Nog är ålder ett flytande begrepp.

När är man gammal åldersmässigt, siffran alltså?

I arbetslivet är man ibland gammal vid 30 år, ni har väl sett annonsen från en drömvärld: vi söker dig mellan 16 – 24 år med utbildning och lång erfarenhet. Det kan vara svårt att få arbete just tack vare erfarenhet. Det luktar genast höga löneanspråk och krav på rimliga arbetsvillkor utan ordet stresstålig. En nyutexaminerad kan man alltid klämma extra ork av. Ja man kan bli en partiledare också och då krävs det inte erfarenhet av något arbete, bara talets gåva. Själv blev jag erbjuden nytt jobb vid 68 men då hade gubben blivit sjuk så det blev inget av det. Ja, han i sin tur hade bytt jobb vid 62 och startade nytt vid 76. (Bild: Dick gör sig redo för filmning av musikvideo.) Han är ett exempel av arbetslinjen, ett ord som får mig bli kräkfärdig, ett slags mantra som upprepas med bleknat innehåll. Ser vi utanför västvärlden arbetar många barn lik vuxna fast de borde gå i skolan men här hemma bäddar många skolbarn inte ens sin säng.

Men när är man för gammal för ett arbete?.        

De gamla i massmedia är synliga nästan endast vid vanvård. De ratas av sjukvården. Nyss dog en man för han fick ingen plats och ingen brydde sig om hans väntan i korridoren. Gubben min väntade i tio timmar och läkare kom och gick med samma besked: han är för gammal för oss. Till sist hamnade han på demensavdelningen fast i det läget var han inte dement, bara febrig med galna prover. De äldre medicineras, gärna i övermåtta. Snabbt sätts något lugnande eller antidepressivt in så de håller tyst. Är piller den nya sjukvården för äldre?

När är vi för gamla för sjukvården?

Att få hjälp i vardagen som gammal – när man känner sig som det – är knepigt. Då blir man hastigt pigg och frisk igen i äldreomsorgens (läs: politikernas) ögon. Kommunen ser en kostnad och gamlingen blir ett sparobjekt. Det är stressigt och noga reglerat i hemtjänstens värld. Varje minut räknas. Ideologin över äldrevården har svängt sig från att alla skulle till ett ålderdomshem till att helst ingen skall dit. Hemma bäst fast man inte längre klarar mat, dusch eller dammsugaren och har glömt vägen till affären. En morgon mötte jag en dam med rollator, i tofflor och morgonrock som skulle gå ut och handla. Det var vinter och klockan var halv sju. Ja, hon var kapabel att klara sig själv. Mat förresten, de gamla kan äta kall mat om de inte klarar av mikrougn och en vecka gammal mat är mums för dem, tycker många kommunalgubbar. Jag kan förstå att det är tidskrävande med matleveranserna, men det är också ett slags social kontroll över hur den gamla har det, kanske den enda kontakten för den som inte längre kan ta sig ut.

Vad äter du till middag idag? En uppvärmd veckogammal låda?

Att komma in någonstans i någon typ av boende är en bedömningsfråga, inte av den som anser sig ha hjälpbehov utan av den som håller i budgeten. Man måste vara totalt snurrig och tända eld på sin lägenhet, som damen i vår femte våning gjorde två gånger av glömska innan hon fick plats. Hon hade ansökt om plats när krafterna och förståndet började försvinna, men icke. Vi grannar började bombardera äldreomsorgen, men de pratade inte med oss. Ni vet självbestämmande, integritet och sekretess in till lägenhetsbrand. Valfrihet är honnörsord men det är nog bara på papper. En dement person har ingen valfrihet eftersom hon förlorat förmågan att göra förnuftiga val. Någon annan måste förstå hennes behov, besluta om hjälp och sluta räkna pengar. 

När är man gammal nog att få plats i ett ålderdomshem?

Men i jämförelse att bli gammal i visa andra länder har vi det bra. Detta ”bra” har vi betalt med skatt på arbete och konsumtion så egentligen är det bara återbetalning. Eller är de pengar vi trodde vi hade skingrats med vinden och slukats av svarta hål när utgifterna växte och åtagandena blev fler men inkomsterna inte ökade i samma takt?

Bild brudparet: nygift 14 år med sin  make15 år i Gaza år 2013, från Reuters/Mohammed Salem