Pro Life, men från vilken vecka?

En patient slank in utan tidsbokning och begärde abort omgående. Vid undersökning kom det fram att graviditeten var på vecka 32 så ingen abort var länge möjlig. Hon blev förbannad. Graviditeten störde hennes planer. Vi skrev in den ovillige blivande modern till mödravården.

När barnet väl var fött, något för tidigt, promenerade hon direkt ut från förlossningen med barnet mot läkarens inrådan. Vi erbjöd det lågviktiga barnet någon dags observation tillsammans med modern, men hon stannade inte. Modern fick låna kläder för babyn från sjukhuset eftersom hon hade inga babykläder med sig.

Det var den enda gången jag gjorde en anmälan till Socialtjänsten utan att modern var med på det och ville ha hjälp. När hon gick ut från förlossningen med barnet skickade jag ett brev och ett fax, så kallad orosanmälan till Socialtjänsten. Jag vet inte om de tog kontakt med modern.

Jag glömmer aldrig det lilla barnet med en mor som inte än var gravid ens i tanken.

Att vara gravid innebär: jag begriper att jag har ett växande barn i min mage. Jag ska föda fram det. Jag blir en mor till det barnet. Jag skall ta hand om barnet. (Jag struntar nu helt i hur män känner, de är inte fysiskt gravida även om de ibland kan uppvisa liknande besvär.)

Graviditet är faktiskt ett liv som växer. Men, när räknas det som ett självständigt liv? Vem har rätt att bestämma över graviditet och fostret i en kvinnas kropp? Politiker? Skrikande opinion? Religiösa tyckare? Männen?  Fostret? Kvinnan ensam?

Abortfrågan blev  aktuell en stund i Sverige när SD ville sänka abortgränsen och KD ville stödja samvetsfrihet, dvs en barnmorska kan vägra en av sina arbetsuppgifter: abort. Det blev dock ingen avgörande diskussion, inte ens en fråga om sista abortgränsen.

Men i USA är abortfrågan åter infekterad. En våg av lagändringar på abortgräns och den stora frågan ”vad är liv” pågår i USA. I alla stater i USA är abort tillåten men tidsgränsen kan göra det omöjligt. I vissa Stater lägger man gräns för liv och abort vid hörbara hjärtslag, vecka 6-7 ungefär medan  andra Stater som New York vill experimentera med närapå barnamord. Det har hänt att läkare som utför aborter mördas, kliniker stängs och kvinnor får åka utanför delstatsgräns för att genomföra abort. Dock har inte Supreme Court än behandlat de nya lagförslagen vilket jag gissar kommer att ske med tiden. Läs mer om de komplicerade abortbesluten enligt lag i USA. https://en.wikipedia.org/wiki/Roe_v._WadeS

I andra länder som Colombia och El Salvador kan abort vara förbjudet oavsett skäl som risk för liv och våldtäkt med fängelse vid misstänkt abort eller till och med för tidig fött barn som dog.

Att förbjuda abort eller att göra det svårt så man måste resa till ett annat land/delstat drabbar förstås de fattiga. I Sverige reste kvinnor till Polen under 60 talet. Då var abort enkel där, nu är det tvärtemot.

Är det skäligt att ha diskussion om sänkt abortgräns? Tidigt födda barn kan överleva bättre idag än 1974 då nuvarande abortlag tillkom. Tekniken att ta hand om de för tidigt födda har utvecklats sedan dess, likaså tillkom prover som visar sjukdomar hos fostret. KUB provet (kombinerat ultraljud och biokemisk screening) som visar kromosomavvikelser görs i vecka 11 – 14 och fostervattenprov vecka 14 – 15 som bland annat kan visa Downs syndrom. Hur och om gränsen bör sänkas vet jag inte men för mig låter vecka 17+6 rimligt. Vad gör man om barnet som aborteras föds levande? Idag finns chans att barn födda v. 22 -23 överlever, alltså på snudd nuvarande abortgräns.

Men, då kan det uppkomma specialfall som minderåriga med inte upptäckt graviditet, svår sjukdom hos modern eller barnet. Vad gör man då? Oavsett vilken gräns vi har kommer det alltid finnas svåra undantag.

Jag satt några gånger och höll en abortpatient i handen. De var sena aborter och plågsamma så för patienten och även för viss personal. Ibland gick det inte snabbt utan fostret vägrade lämna moderlivet. Det var traumatiskt. Det märkliga var också att flera abortpatienter ringde efter precis ett år och ville ha tid att prata. Frågan: om jag inte hade gjort abort dök upp.

Att utreda den sena abortansökan och hjälpa patienten med intyg till Socialstyrelsen var en av de svåra uppgifterna på kuratorsjobbet. Halva graviditeten hade gått  men nu kantrade livet. Fostret visade sig ha sjukdom eller Downs syndrom. Mamman kunde själv ha blivit sjuk, sällsynt men det händer. Barnafadern hade stuckit och då bröt den gravida ihop. Något sådant kunde orsaka sen abortansökan. När väl tillståndet har kommit finns ingen tid att grubbla mer. Dessa aborter är dock inte så många, ca 300 aborter beviljas efter vecka 17+6 dagar. Det sker ca 36 000 aborter före v.18 per år. De flesta sker dock före vecka 7, ca 57 %, så kallad medicinsk abort som kan ske hemma. Dagen efter piller används också när de preventiva åtgärderna har misslyckats eller slarvats med.

Att avbryta graviditet sent när man har ett foster som sparkar är svårt. Det kan krossa kvinnans liv länge. Känslan av oduglighet är svår. Vi är inte utan känslor och respekt för liv även om abort vore den bästa lösningen.

Jag tycker att den svenska abortlagstiftningen är bra. Ingen som inte vill behöver göra abort oavsett omständigheterna. Alla som behöver och vill får göra en abort. Dock borde var och en tänka till angående preventivmedel så abortantalet sjunker. Det är inte alldeles okomplicerat att göra en abort, varken fysiskt eller psykiskt.

Det sägs att vissa använder abort som preventivmedel? Hoppas inte, även om jag träffade patienter med 7 – 8 aborter bakom sig.  Tänkte du chansa och ha abort som preventivmedel? Tänkte du man ha abort som din och din kvinnas preventivmedel? När börjar ens ansvar för en graviditets vara eller icke vara?

Nu har sommaren startat. Det innefattar nya sexuella kontakter,  ovälkomna graviditeter, sexuellt överförbara sjukdomar och brutna förhållanden. Kanske också äkta kärlek. En och annan man får ett försörjningsansvar för ett barn han inte tänkte ha. Många kvinnor gör abort. Eller väljer att behålla graviditeten och få ett barn som redan i början av livet saknar en närvarande far. Och, sedan kommer många barn till önskade och älskade från första stund.

Är liv heligt? Nej? Vi skyddar inte liv särskilt väl i världen. Vi tar ihjäl varandra på grund av olika orsaker: osämja, religion, politik, ägande, hat, svartsjuka, olika ismer, slump … Varför skulle ett ofött barn som inte klarar sig utanför livmodern vara heligare? Varför hörs sällan behov av familj och trygghet för de miljoner ensamma barn som redan finns när abortmotståndare demonstrerar?

När börjar liv? När börjar livet för en människa? När är liv värt att skyddas?

Skydda dig. Sex är inte ofarligt

Den nuvarande lagstiftningen är 1974 års abortlag Den gravida kvinnan har rätt att själv bestämma om hon vill avbryta graviditeten upp till den 18:e graviditetsveckan. Efter den artonde till den tjugoandra veckan krävs tillåtelse från Socialstyrelsen som kan ges på grund av exempelvis att fostret eller kvinnan lider av svåra sjukdomstillstånd.

Omkring 300 abort per år beviljas av Socialstyrelsen efter vecka 17+6. Totalt sker ca 36 000aborter per år vilket motsvarar 19 per 1000 kvinnor i ålder 15 – 44. Ungefär 50 miljoner aborter sker i världen varje år. Av dessa bedömer man att cirka 30 miljoner är medicinsk ”säkra” och 20 miljoner ”osäkra”. Enligt Världshälsoorganisationen WHO, dör 47 000 kvinnor varje år av detta skäl. Även siffran 70 000 döda finns hos andra källor.                                                                

https://www.bbc.com/news/world-us-canada-47940659

https://reproductiverights.org/worldabortionlaws

Vem bör ta hand om vårt samvete?

Ebba Busch Thor börjar sin tid som partiledare med livets känsliga frågor: samvete. Det tycker jag är bra – bara hon inte styr mitt samvete utan sitt eget. Men, hon lägger fram samvetsregler som  arbetslivet borde leva efter. Hon tycker att det ska vara möjligt för vårdpersonal att neka att utföra aborter eller annat som kolliderar med den enskildes uppfattning:

Vi tycker att det viktiga här är först och främst se till att respektera kvinnans val i en situation av graviditet. Men vi tycker också det måste vara möjligt att på arbetsplatsen lösa ett skydd utav samvetsfriheten.

KD har en motion om samvetsfrihet där de skriver att man måste ta ”hänsyn till personalens etiska och religiösa övertygelser för att undvika att någon tvingas delta i viss verksamhet som strider mot en sådan övertygelse.” Ebba Busch säger också att det kan gälla i frågan om att ge blod. Jag antar att hon menar ge blod till patienten och inte att vara blodgivare för det sistnämnda är redan nu alldeles frivilligt.

Rent praktiskt vore det problematiskt. Måste man ha dataregister över alla arbetstagare med deras sympatier och antipatier? Jag skulle inte vilja vara schemaläggare då. Ger man en möjlighet att vägra något enligt samvetsmodellen dra det med sig flera andra som inte vill utföra  jobbiga ärenden på grund av något, tro till exempel. Inom vården finns många tillfällen som ger ren oro och obehag.  Idag har vi flera religioner och uppfattningar på varje större arbetsplats. Skall de alla få ha sina tolkningar om arbetsuppgifterna?

Vilka andra åtaganden på arbetet man kan låta bli att göra? Ta i hand är förstås en småsak även om det kan bringa in rejält med pengar om någon försöker hälsa på en muslim som inte vill. Själv har jag hamnat där när en klient på socialbyrån försökte stämma mig för sexuella trakasserier när jag hade tagit honom i hand. Han fick dock inga pengar för DO hade inte än engagerat sig i de muslimska kraven utan min chef klarade upp det med att säga till honom att här hälsar vi så, varför räckte du ut din hand om du inte ville? Idag hade han fått ersättning för skadan. Skall vi reglera hälsandet? Hur?

Nu kom jag från ämnet lite. Om man får följa sina religiösa regler i arbetslivet blir det en del som inte utförs.

Vilka andra kan vi vägra att vårda? Den som körde av vägen full? Skall verkligen nykterister behöva ta hand om dem? Rökare? Jag vill inte vårda rökare för jag är allergisk och tycker kanske att de får skylla sig själv om lungorna pajar. Kvinnor som är gravida har också sig själv att skylla. Varför använde de inte preventivmedel? Om de inte blev våldtagna förstås. I många länder anser man abort även då olämplig. Hur är det med könssjukdomar? Det drabbar ofta unga ogifta på grund av många sexuella kontakter. Ingen sex före äktenskap! Fy! Skyll dig själv och dra en horluva över dig. Just inom graviditet och sexualitet har vi väldigt många olika inställningar med skarpa skiljelinjer.

Och det så aktuella fallet med islams krigare som kommer tillbaka ”hem” för att lappa ihop sig. Skall den som har flytt från dem nu ge vård för sina plågoandar?

Hur gör vi med rasister? Två av mina patienter som var från visst folkslag (kan inte skriva ut det eftersom det är rasistiskt) kallade mig ”icke människa”. Först i slutet av vår kontakt efter sex månader började den ena kalla mig med namn. Hade jag kunnat vägra ta mot dem? Anmäla kanske?  Eller patienter som sökte abort i sista minuten för de var så tokiga eller påtända att de inte kom på graviditeten innan? Skulle jag vägrat dem hjälp när jag faktiskt tyckte att Socialstyrelsen skulle sänka den tillåtna abortgränsen? Efter att ha sett några plågsamma sena aborter vill man gärna ha sänkt gräns.

Vi kan inte ha olika regler för olika människor utan var och en måste ta ansvaret för sitt samvete själv och inte lämpa det till arbetslivet. Man måste välja ett arbete som passar ens samvete, religion, liv. Det är ens eget ansvar.

Ebba Busch Thor har angett tonen för KD. Jag gillar den inte. Jag tycker om mer eget ansvar, inte att samhället tar hand om även våra personliga problem och uppfattningar.

Bild överst från Wikipedia ”Abortions performed by either trained or self-taught midwives not only maim the woman, they also often lead to death.” från National Library of Medicine http://commons.wikimedia.org/wiki/File:RussianAbortionPoster.jpg

Aborter och änglamakerskor

Obligatorisk kuratorskontakt? Jag ryser alltid vid  ord som ska tvinga folk – ofta kvinnor – till något.

Visst, det vore bra om alla abortpatienterna också kunde träffa en kurator, inte bara en läkare. Eftersom jag träffade alla ”mina” abortpatienter både före och efter vet jag att ångesten över beslutet brukar komma. Frågor som ”var det pojke eller flicka”, ”hur skulle barnet se ut nu” eller ” kan jag bli mamma sedan” är vanliga. På årsdagen ringde flera patienter åter. Sedan finns de som aborterar efter väl avvägt beslut, har stöd omkring sig och har inga mer funderingar som tynger. Därför får ordet ”obligatorisk” för mig en negativ klang. I regel finns det också en man som var delaktig i den ovälkomna graviditeten. Han skulle behöva rådgivning lika väl.

Vill man inte ha barn bör man använda preventivmedel. Det tycks inte vara enkelt.

Men preventivmedel är inte bara en medicinsk fråga utan i högsta grad social fråga. Kanske kunde kuratorn ta upp detta och uppmuntra kvinnan (och mannen) att skydda sig från ovälkomna graviditeter så hon inte hamnar i samma situation igen. Eftersom det skedde 37 696 aborter förra året är preventivmedelsrådgivningen bristfällig och slarv allmänt. Många tänker inte att sex har en reproduktiv funktion.

Då jag har träffat patienter som gjort flera aborter efter varandra och fött barn utan att hade planerat för det vet jag att preventivmedelsrådgivningen och användningen brister.  En information som tar upp både de medicinska och sociala aspekterna av sex och samliv är något som fungerar.

Jag är för rätten till abort men tycker att abortgränsen borde sänkas till vecka 18 kanske ändå till vecka 16. Har man stöttat en gång en sen abort och barnet vägrar dö är det infernaliskt, för alla.

Förr i tiden hade vi änglamakerskor som tog mot de oönskade barnen och vanvårdade dem till döds. Så sent som1930 talet blev en änglamakerska dömd och åtalad. I slutet av 1800 talet fanns det ca 40 000 fosterbarn (officiellt). Idag har vi ungefär lika många aborter. Men ingen behöver lämna bort sitt barn idag på grund av ekonomi eller skam. Det känns dock att vi inte har kommit längre i det preventiva arbetet.