Vem bör ta hand om vårt samvete?

Ebba Busch Thor börjar sin tid som partiledare med livets känsliga frågor: samvete. Det tycker jag är bra – bara hon inte styr mitt samvete utan sitt eget. Men, hon lägger fram samvetsregler som  arbetslivet borde leva efter. Hon tycker att det ska vara möjligt för vårdpersonal att neka att utföra aborter eller annat som kolliderar med den enskildes uppfattning:

Vi tycker att det viktiga här är först och främst se till att respektera kvinnans val i en situation av graviditet. Men vi tycker också det måste vara möjligt att på arbetsplatsen lösa ett skydd utav samvetsfriheten.

KD har en motion om samvetsfrihet där de skriver att man måste ta ”hänsyn till personalens etiska och religiösa övertygelser för att undvika att någon tvingas delta i viss verksamhet som strider mot en sådan övertygelse.” Ebba Busch säger också att det kan gälla i frågan om att ge blod. Jag antar att hon menar ge blod till patienten och inte att vara blodgivare för det sistnämnda är redan nu alldeles frivilligt.

Rent praktiskt vore det problematiskt. Måste man ha dataregister över alla arbetstagare med deras sympatier och antipatier? Jag skulle inte vilja vara schemaläggare då. Ger man en möjlighet att vägra något enligt samvetsmodellen dra det med sig flera andra som inte vill utföra  jobbiga ärenden på grund av något, tro till exempel. Inom vården finns många tillfällen som ger ren oro och obehag.  Idag har vi flera religioner och uppfattningar på varje större arbetsplats. Skall de alla få ha sina tolkningar om arbetsuppgifterna?

Vilka andra åtaganden på arbetet man kan låta bli att göra? Ta i hand är förstås en småsak även om det kan bringa in rejält med pengar om någon försöker hälsa på en muslim som inte vill. Själv har jag hamnat där när en klient på socialbyrån försökte stämma mig för sexuella trakasserier när jag hade tagit honom i hand. Han fick dock inga pengar för DO hade inte än engagerat sig i de muslimska kraven utan min chef klarade upp det med att säga till honom att här hälsar vi så, varför räckte du ut din hand om du inte ville? Idag hade han fått ersättning för skadan. Skall vi reglera hälsandet? Hur?

Nu kom jag från ämnet lite. Om man får följa sina religiösa regler i arbetslivet blir det en del som inte utförs.

Vilka andra kan vi vägra att vårda? Den som körde av vägen full? Skall verkligen nykterister behöva ta hand om dem? Rökare? Jag vill inte vårda rökare för jag är allergisk och tycker kanske att de får skylla sig själv om lungorna pajar. Kvinnor som är gravida har också sig själv att skylla. Varför använde de inte preventivmedel? Om de inte blev våldtagna förstås. I många länder anser man abort även då olämplig. Hur är det med könssjukdomar? Det drabbar ofta unga ogifta på grund av många sexuella kontakter. Ingen sex före äktenskap! Fy! Skyll dig själv och dra en horluva över dig. Just inom graviditet och sexualitet har vi väldigt många olika inställningar med skarpa skiljelinjer.

Och det så aktuella fallet med islams krigare som kommer tillbaka ”hem” för att lappa ihop sig. Skall den som har flytt från dem nu ge vård för sina plågoandar?

Hur gör vi med rasister? Två av mina patienter som var från visst folkslag (kan inte skriva ut det eftersom det är rasistiskt) kallade mig ”icke människa”. Först i slutet av vår kontakt efter sex månader började den ena kalla mig med namn. Hade jag kunnat vägra ta mot dem? Anmäla kanske?  Eller patienter som sökte abort i sista minuten för de var så tokiga eller påtända att de inte kom på graviditeten innan? Skulle jag vägrat dem hjälp när jag faktiskt tyckte att Socialstyrelsen skulle sänka den tillåtna abortgränsen? Efter att ha sett några plågsamma sena aborter vill man gärna ha sänkt gräns.

Vi kan inte ha olika regler för olika människor utan var och en måste ta ansvaret för sitt samvete själv och inte lämpa det till arbetslivet. Man måste välja ett arbete som passar ens samvete, religion, liv. Det är ens eget ansvar.

Ebba Busch Thor har angett tonen för KD. Jag gillar den inte. Jag tycker om mer eget ansvar, inte att samhället tar hand om även våra personliga problem och uppfattningar.

Bild överst från Wikipedia ”Abortions performed by either trained or self-taught midwives not only maim the woman, they also often lead to death.” från National Library of Medicine http://commons.wikimedia.org/wiki/File:RussianAbortionPoster.jpg

Aborter och änglamakerskor

Obligatorisk kuratorskontakt? Jag ryser alltid vid  ord som ska tvinga folk – ofta kvinnor – till något.

Visst, det vore bra om alla abortpatienterna också kunde träffa en kurator, inte bara en läkare. Eftersom jag träffade alla ”mina” abortpatienter både före och efter vet jag att ångesten över beslutet brukar komma. Frågor som ”var det pojke eller flicka”, ”hur skulle barnet se ut nu” eller ” kan jag bli mamma sedan” är vanliga. På årsdagen ringde flera patienter åter. Sedan finns de som aborterar efter väl avvägt beslut, har stöd omkring sig och har inga mer funderingar som tynger. Därför får ordet ”obligatorisk” för mig en negativ klang. I regel finns det också en man som var delaktig i den ovälkomna graviditeten. Han skulle behöva rådgivning lika väl.

Vill man inte ha barn bör man använda preventivmedel. Det tycks inte vara enkelt.

Men preventivmedel är inte bara en medicinsk fråga utan i högsta grad social fråga. Kanske kunde kuratorn ta upp detta och uppmuntra kvinnan (och mannen) att skydda sig från ovälkomna graviditeter så hon inte hamnar i samma situation igen. Eftersom det skedde 37 696 aborter förra året är preventivmedelsrådgivningen bristfällig och slarv allmänt. Många tänker inte att sex har en reproduktiv funktion.

Då jag har träffat patienter som gjort flera aborter efter varandra och fött barn utan att hade planerat för det vet jag att preventivmedelsrådgivningen och användningen brister.  En information som tar upp både de medicinska och sociala aspekterna av sex och samliv är något som fungerar.

Jag är för rätten till abort men tycker att abortgränsen borde sänkas till vecka 18 kanske ändå till vecka 16. Har man stöttat en gång en sen abort och barnet vägrar dö är det infernaliskt, för alla.

Förr i tiden hade vi änglamakerskor som tog mot de oönskade barnen och vanvårdade dem till döds. Så sent som1930 talet blev en änglamakerska dömd och åtalad. I slutet av 1800 talet fanns det ca 40 000 fosterbarn (officiellt). Idag har vi ungefär lika många aborter. Men ingen behöver lämna bort sitt barn idag på grund av ekonomi eller skam. Det känns dock att vi inte har kommit längre i det preventiva arbetet.