Jag tänkte på filmen ”The Glass Castle” om en dysfunktionell familj. Far är en drömmare. Han lovar men håller inte. Han är snäll men saknar verklighetsförankring. Han har ambition men ingen uthållighet. Otaliga fantastiska löften som inte blir sanna. Barnen far illa.
Varför påminde glasslottet mig om landet Sverige och om den svenska ungdomsvården? Löften, åtgärder, samma igen, åter det som redan har fallerat, pengar…men ungdomarna knarkar, spränger och skjuter ändå. Känns som om en del av Samhället levde i en illusion om allas lika godhet, värde, förmåga, bara vi är snälla löses ungdomarnas destruktiva liv. Bristerna har bara den berömda segregationen orsakat.
Är vi snälla och förstående så betalar det sig.
Det finns en del barn som väljer annat än det vi ser som självklart för barn. Det finns diverse orsaker och egna val. De gillar inte skolan. De klarar helt enkelt inte skolarbetet. Det blir ett hinder för det vi kallar normalt liv. De vill göra vad som helst för att få den där dyra jackan och mobilen och de kriminella är snabbt på plats med sin hjälp. Status och respekt är orden, fall luckan är öppen. De barn kan inte alls räkna ut verkan av sina göranden. De är oövervinnliga. Död är bara något liksom konstgjort. De känner ingen skam, det är de andra som är korkade: polisen, lagen, Socialtjänsten, kanske även föräldrarna. Dessa killar kan vara ihop med tjejer som tycker att en hög svarta pengar är inte så farligt. De tar risken att bli skjutna på gatan, genom fönster eller sprängda i en bil. Var inte killen så trevlig kompis, läser vi sedan i media. Vilken snäll och god person var tjejen, ropar tidningarna! Ett slags glorifiering av skurkvärlden.
I dagarna har en person, idag 16 år, dömts för mord och framkallande av fara för allmänheten. Han är inte den första mördaren i ett SiS hem.
Den 19 augusti 2022 mördades en man på Emporia. Han sköts bakifrån på mycket kort avstånd med flera skott. Efter att ha träffat mannen fortsatte skotten in i en butikslokal där flera människor uppehöll sig. Några av dem var nära att träffas av skotten.
Trots beskjutningen lyckades mannen resa sig och springa bort från platsen. Gärningsmannen sköt då ytterligare skott mot honom. I samband med det träffades en kvinna i ryggen.
Jag vet ingenting annat om den pojken. Bara att han arbetar som mördare vid femton års ålder. Att någonting har gått helt fel, kanske från scratch. Hur såg betalningen ut? Vem styrde hans liv?
Jag tänker på straffet: 4 år i ett SiS hem/behandlingshem, förmodligen bland andra kompisar med samma bekymmer. Om det nu bekymrar sig unga mördare. Straffet alltså.
Hårt straff? Han borde få flerdubbelt.
Vad hinner man på fyra år när läget är så illa redan och man är bara ett barn?
Vad består behandlingen av? Vad är syftet? Hur ser livet ut vid utskrivning? Jag undrar eftersom jag känner barn som har vistats i behandlingshem/SiS hem i åratals men inte kommit ut ens med nians betyg eller drogfrihet och förstås inte fast bostad vid utskrivning.
Är inte normalisering målet? Vad är det? Hur länge tar det om man börjar från botten?
Det handlar om tid. Att inbilla sig att 3 – 4 år ger en total ny ung man är en fantasi. Vi kan inte förändra något om inte tiden finns. Öppenvård? För att lyckas i öppenvård bör klienten ha sökt själv, tvång fungerar sällan om det inte finns en hållhake, knappt då heller. Kriminella barn fungerar inte med deltagande i vård några timmar i veckan. Det är för mycket luft mellan besöken.
Det ska vara lås på dörren. Kriminalvårdens lås inte Socialtjänstens öppna dörr.
Om behandling inte lyckas? När släpps en våldsperson ut för att åter gå till kriminellt liv? Bra fråga. Vi kan inte förvara de missanpassade för evigt.
Kanske bör vi erkänna att våra behandlingsmetoder brister. De är inte anpassade för kriminella barn från klaner och grupperingar vars syfte är att tävla om knarkmarknaden och makten över ett bostadsområde och härska även med död. Inte heller för utländska ”arbetsgivare” som styr per mobil.
Det är skillnad på Kriminalvårdens domar och LVU. Det finns barn som vistats i behandlingshem/SiS från 15 år tills de är 21 på grund av missbruk eller icke adekvat beteende. Behandlingen kan ha börjat redan före 15. Dessa har inget tidsbestämt ”behandling” utan det kan förlängas tills tiden för LVU tar slut vid 21. En jämnårig mördare vet när han är ”färdigbehandlad”. Driver du knarkhandel och mord kan det ge max 4 år. Är du en med trassligt liv ger det hela din ungdom. Det finns inte förutbestämd slutdatum. Känns fel och misslyckat.
Det 14 år gamla barnet som hittades mördad i Nynäshamn nyligen hade en far som försökte tala vett till honom och hindra sin som att vara med ett kriminellt gäng. Men Socialtjänsten välsignade inte det utan placerade pojken till ett mer tillåtande hem. Fadern var ska jag säga för tydlig. Pojken är mördad nu. Vems skuld är en bra fråga. Fadern hade rätt – fast inte i det här landet.
Är inte personen svensk kan han förstås välja att återvända med sin familj. Har livet inte fungerat här kan det funka bättre i hemlandet som har en annan mer direkt kultur. Det är mer än sorgligt att ha utvandrat till Sverige och allt går åt helvete. Att behöva begrava sitt skjutna barn – hur skulle du känna om barnet vore ditt?
Att Socialtjänsten ska omhänderta fler kriminella barn tror jag inte på.
Hur som helst, frågan har varit akut, är akut och Regeringen bör snabba på. Nu gnäller också sossarna men Sverige är väldigt mycket deras S-produkt. Kanske borde alla politiker hålla mun tills de uppriktigt ber oss ursäkt för sina politiska synder.
Fast jag tror att situationen inte går att vända på länge. Vi behöver något radikalt utan ömma tycka synd om tankar.
Jag har också undrat över de olika religiösa ledarna, vad är deras insats för församlingens förlorade barn? I min ungdom länge sedan var en präst moralisk ledare som väl kunde hjälpa föräldrarna, finnas bi i sorg och glädje. Det var en annan Värld.
Och du, ”en vanlig” arbetare som helgknarkar. Tänker du någonsin hur du är en bärande bricka i våldsvågen?
PS. Fler unga kan behöva tvångsomhändertas på kort sikt på grund av den grova brottsligheten.
Camilla Waltersson Grönvall (M), socialtjänstminister säger i Ekots lördagsintervju.
– Långsiktigt så är målet att färre ska tvångsomhändertas men i den situation vi befinner oss nu så är det så att vi behöver rädda barn undan kriminella nätverk, säger hon.
Så just nu ska fler omhändertas?
– Vi behöver sätta gränser och säkerställa att de här barnen inte far illa och då kan LVU vara en sådan åtgärd, ja.
