Jag gjorde en långpromenad och träffade en kvinna med en hund. Vi började prata och var helt överens att morgonstund inte har guld i mun. Den största fördelen med pensionärslivet var att tiden var ens egen. För det mesta.
Jag behöver inte stiga upp tidigt utan när jag vill, sa kvinnan som hade arbetat inom vården. Några andra fördelar finns knappt för kvinnliga pensionärer med skitlön under arbetstiden.
Så rätt hon hade.
Men vi hade helt fel. Vi mår bäst på morgonen och dessutom på måndagar eller kanske på fredagar. Natt är ofta deprimerande. Likaså vinter. Det är resultat av en stor undersökning i England, 49 218 personer i åldern 18+ deltog under två års tid.
Hur många var pensionärer, vet ej.
Så, då var jag igen utanför boxen. Jag hatade morgnar under mina arbetsår. Tid före 11 var bara en plåga. Men desto längre dagen fortskred, desto gladare och effektivare blev jag. Mellan 20 och 24 var jag nog som bäst vilket innebar att jag gjorde mina föreläsningar hemma.
Däremot hade jag nog ingen bästa dag eftersom jag arbetade ofta extra på helgerna. Bästa dagen kunde vara vilken som helst, beroende på innehållet. Så är det även idag. Jag var dock den som närapå älskade jobbet.
Varför kan måndagar vara en bra dag? Är det ensamt på helgerna, inget att göra? Tycker folk om sitt arbete mer än ledigheten. med eventuell familj? Tänk om någon säger högt: nu är det måndag och jag slipper tillbringa min dag med mina barn och man, så skönt. Är helgerna tunga med allt som måste ske så att måndagen känns rent av vilsam? Då vet vi vad vi ska göra. Tiden är inbokad.
Har inte arbetstid och fritid olika värden som inte kan räknas till bättre eller sämre? Vi människor är – förhoppningsvis – så mångsidiga att både hem, privatliv och arbete ryms som bra delar av livet.
Ibland är allt bara skit. Ibland är det helt enkelt underbart. Det kunde vara en större fråga också: vad är livets mening?
Här mås det sämst på morgonen men det händer ju aldrig mer för som pensionär kan jag ha min egen tid och det är frukost 10.30. kanske 11.00. Jag har varit extremt morgontrött redan som baby, sa min mor.
Det märkliga var att tiden liksom vände sig rätt när jag vandrade i USA. Jag hade inga problem med att gå upp klockan 4 i ökendelen. I Sverige var klockan då 12, en perfekt tid att gå upp och börja dagen.
Idag på kvinnodagen minns jag två kvinnor vilka båda arbetade mot krig, inte för.
Kvinnodagen blev officiell FN dag 1977. Idag är intresset för feminismen dalande i Sverige. Inte märkligt, feminismen har levt sitt liv utanför de vanliga kvinnors liv.
Jag är absolut inte feminist men gärna en humanist, pacifist i alla fall. Gränserna är dock svåra för båda.
Den första kvinnan jag har på min korta lista är Barbro Alving, 12 jan. 1909 – 22 jan. 1987, som vägrade civilförsvar eftersom det ingick i Försvarsmakten, militären alltså. Jag gjorde det samma. Hon var en pacifist, journalist, krigsreporter och författare.
Den andra är prinsessan Diana, 1 juli 1961 – 31 aug. 1997, bland annat arbetade hon för minförbud. Hade den stora äran att träffa henne en gång när hon var talare i WHO s missbrukskonferens. Hon arbetade även som stöd för familjer med missbruksproblem – som jag.
Diana var engagerad i organisationen International Campaign to Ban Landmines. Organisationen belönades med Nobelpris, fredspriset, 1997. Idag har 164 länder ratificerat avtalet, dock ej USA, Ryssland och Kina.
Sverige ratificerade Ottawafördraget 1998. Fördraget lever farligt idag.
Representanter för Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna öppnar för att tillåta truppminor i svensk krigföring.
– Det är en del av vår hemförsäkring, säger Mikael Oscarsson (KD) till SVT. Moderaterna grubblar. Finland funderar också på saken.
Ryssland använder hästar och åsnor för att transportera militär materiel. Så även djur är i risk att dö i krig. Det ser ut som om lastbilarna börjar ta slut.
Jag ser ingen protestvåg.
Vart är alla djurskyddsföreningar? Vart är alla veganer som så ser till djurens bästa och inte äter upp dem? Vart är alla ni som släppte minkarna ut? Vart är de som gynnar vargen i söder? Ni som ropar päls är mord och kastar färg på andras kläder? Som räddar hönor från att bli mat? Ni som protesterar mot mjölkproduktion och att äta kött. Alla som ser djur minst lika värdefulla än människan? Varenda hästägare? Ridskolor? Klimat – och miljöhjältar?
Sover ni?
Varför protesterar ni inte? Är inte ryska åsnor lika värda än djuren i väst?
Jag kände en person som hade börjat med narkotika strax efter 18 år fyllt. De flesta patienterna hade debuterar som yngre så varför började hon som vuxen? Vad hände? Jag kände ju många narkomaner eftersom jag hade arbetat inom den socialtjänsten i en Kommun och nu som terapeut på sjukvården. Hon var en av många som hade trasslat till livet.
Idag när flickor säljer sig på olika sätt genom Internet, filmer, TV serier, betalsidor och massagesalonger var hennes forna arbete rent av sedesamt. Hon var en strippa i en av klubbarna i staden. Detta var på 70 – 80 – talet då strippklubbar var än upphetsande exklusiva. Hon var riktigt snygg, jag fick se hennes strippa bilder. Kruxet var att flickan var knappt sjutton när hon började. Åldersgränsen var 18 år eller 21, beroende på klubben, för att få bli strippa.
Hon kom från en familj som hade gott ställt. Hon fick vad hon pekade på. Föräldrarna sa aldrig nej. Det var som om de inte kunde det ordet. Hon hade saker in till andras avundsjukegräns. Så hon fick svårt att smälta in och få vänner. Skolan var inte så kul fast hon hade hyfsade betyg. Hon skolkade. Föräldrarna förstod henne. Hon skulle få vila upp sig.
Matte var hon riktigt bra på.
Hon var skicklig på att räkna ut vad som lönade sig, vad inte.
Hon ville strunta i gymnasiet och arbeta i en strippklubb. Hur hon kom på det kunde hon inte komma ihåg nu, långt senare. Men hon var ju för ung. Pappan besökte föreställningen innan han skrev på. Det var ju inte så farligt. Snygga tjejer. Med viss tvekan skrev också modern på. Det var då ok för klubben.
Att vara nästan naken på sitt arbete börjar tära med tiden. Man kanske inte tänker på det, det är bara som att vara på en badstrand utan BH. Men i vår civilisation är det inte avsett att visa oss nakna överallt. Och för alla. Medan man växer upp formas gränserna vad vi visar och till vem. En femåring vet redan.
Idag är nog de gränserna väl så krackelerade. Nakna kvinnor, kanske med lite tejp, nät eller en kudde för, ser vi i offentlig miljö varje dag. Och fotograferna springer efter.
Så, jobbet som strippa började på att tära. Män ville ha privata träffar, de erbjöd pengar mot sex. Någon gav henne något uppiggande, amfetamin. Det kändes bättre. Hon var inte den enda som piggade upp sig med något på det jobbet.
Hon var påtänd på jobbet men kunde hålla en gräns. Jobbdrog, inte hemmadrog. Sedan började hon tänka. Varför betala för droger när man kan ta betalt. Hon startade eget på drogbranschen och om ett par år slutade hon på strippklubben.
Det blev en karriär inom droger. Pengarna rann in och ut. Nu mera sköts knarkaffärer oftast av utlänningar och olika grupper tävlar om marknaden med död som följ. Men då, under amfetamins tidevarv var det väldigt svenskt. Även så att Staten delade ut amfetamin per recept till användare. Jag hade senare några patienter vilka började knarka som barn, den yngsta vid 8 är, för deras föräldrar fick så mycket att det blev över.
Ett misslyckat experiment och förakt mot medmänniskor.
När jag får henne som patient är hon på väg neråt från allting. Deprimerad. Nu arbetslös när drogkarriären är över. Jag har än vänner, säger hon och då menar hon sina tidigare langare vilka också andas sin sista tid. Några är döda. Drogförsäljare slutar ofta med oklar död i en källare, ungefär. Hon är trött. Hälsoproblem. Undrande över var livet bara så här. Vad var det som hände, egentligen.
Hon tyckte allting var bara som grus.
Det finns föräldrar som har svårt med ordet nej. Som älskar sina barn men inte inser att kärlek är ibland nej. Föräldrarna måste skydda sina barn. De måste forma gränser. Ungefär som i Systembolagsreklam. Lär man barnen att föräldrars nej är nej, är det sedan lite enklare när andras ja stormar in.
Men, man skall inte ropa nej utan att hjärnan är i gång.
Normalt behövs det inte så många nej. Barn tar först efter föräldrar, sedan kommer Världen in. Idag sker det sista alltför tidigt.
Många föräldrar kämpar på idag. Deras makt att styra och lära barnen – det som kallas uppfostran – delas idag av så många personer och på olika sätt. Det finns inte en perfekt modell. Fröknar i daghem, fröknar och magistrar i skolan, fritidshem och hobbyer, kamrater, kanske deras föräldrar, personer som skilsmässor för in, även sjukvård, ibland Socialtjänst och sedan Internet med miljoner förebilder och det – här – är – rätt – influerade. Lärare är sällan förebilder, som de var på min tid, medan Internet bjuder hela Världens modeller.
Lägg till gatans makt. De alla som ser ut att ha framgång och gott om pengar. De med Rolex, vit bil, Armanikostym, utlandsboende, skönhet och framgång … kändisarna av olika arter.
Det gäller att säga ja och nej i tid och rätt tillfälle för sedan tar Världen över. Och den är inte alltid god.
Jag tycker nog synd om föräldrar idag. Det är ett hästjobb att leda ungarna till vuxna självständiga fungerande personer.
Att få egna barn har blivit mindre populärt idag. Barn har slutat vara livets mening. Inte alltid men ofta nog. Kanske är det inget märkligt om vi börjar räkna alla orsaker till det, som Världsläget, ekonomin och att kvinnor inte är helt förtjusta i att föda barn och lämna dem snarast till andras vård för att återgå till lönearbete.
Hellre en hund än en unge har blivit lösningen för behovet att vårda För, att vårda och skydda något levande nära oss sitter nog i våra gener.
Det råder dock ingen brist på barn i Världen, även om Västvärldens politiker gnäller.
