Läste om de värsta invasiva arterna i Världen, de som orsakar mest skador. Som etta kommer moskiter, som tvåa råttor och sedan trea katter. Katter! Termiter som fyra.
Bland de tio skadedjuren finns inte den mest invasiva och skadliga arten: människan. Är inte just människan det mest skadliga djuret om vi ser det ur naturens synpunkt? Kanske också från vår egen?
Vore inte minskat antal människor den bästa åtgärden för att dämpa förstörelsen av naturen? Djur kan knappt läggas ansvariga för det. Vi är.
Sjukdomar då. Covid-19 skylls på djuren på en marknad. Sant?
Trots den enorma vaccineringen i världen dör människor, även dubbelt vaccinerade.
När jag läser Läkemedelsverkets inrapporterade biverkningar som 173 dödsfall och 1420 allvarliga biverkningar (15/4) känns det inte som vaccination vore den åtgärden jag suktar efter. Även om någon sa att dö av vaccin var lika liten risk som att dö av blixtnedslag ser jag differensen. En person dog av blixt förra året.
Att blöda näsblod och ha hög feber efter vaccination är en liten uppoffring för att inte bli sjuk – eller hur det nu var. Om vi smittar och blir sjuka eller inte även efter sprutan tvistar vaccinexperterna om. Rådet är just nu att den vaccinerade skall följa föreskrifter som ovaccinerad.
Det var något nytt. Ingen läkare har förut bett mig undvika folk efter vaccinering. Så klart kastar man sig inte i armarna på den som är sjuk, det är vanlig folkvett. Inte går man ut som sjuk och hostar på folk? Ja, det är kul tycker vissa.
Hur länge skall vi undvika livet ?
EU-länderna har enats om att införa ett gemensamt vaccinationsintyg för att öppna upp för resande inför sommarens turistsäsong. Det intyg som skall införas inom EU går under namnet Digitalt grönt certifikat innehåller även uppgifter om negativt covid-19 test och intyg som visar att man har haft covid-19 men tillfrisknat.
EU skall alltså ha personlig privat intim information av oss lagrad. Alla jublar? Nog liknar det en gul stämpel.
Det ser ut som intygsmarknaden har en lysande framtid. Varför inte öppna en privat covidmottagning för intyg i stället att slava på en Vårdcentral med gamla skruttiga patienter?
EU-intyget ska börja användas den 26 juni.
Margaret Harris, talesperson för Världshälsoorganisationen, meddelade 6/4 att WHO inte står bakom vaccinationspass.
I det här läget vill vi inte se vaccinpass, därför att vi inte är säkra på om vaccinet förhindrar att man smittar andra, säger hon enligt Reuters.
Ygeman är ansvarig minister för vaccinpassen. Ingenting kan gå fel? Han säger att intyget kan användas hos frisör, fotvård, restauranger och konserter. Alltså, min hälsa eller ohälsa angår även en frisör om jag tänker klippa mig? Är vi verkligen så dumma att vi kravlar till frisören när vi är sjuka?
Och hur var det med diskriminering, undrar jag. Många i Världen kommer aldrig i närheten av vaccin för det finns inte tillgänglig. Vissa kan inte vaccinera sig av olika skäl. En grupp som gör sig bäst att inte finnas?
Min nu döde sambo Dick var född på samma dag som Carl von Linné och båda hade växter och blommor som yrke. De var också förälskade i den svenska fjällen. Dick kunde de växter Linné hade katalogiserat. Dick utbildade sig till trädgårdsmästare i Tyskland och blev känd inom biodynamisk odling. Nej, han var inte rabiat med det men bekämpade det ovälkomna med naturliga metoder hellre än gifter.
Han hade ett fotointresse sedan ungdomen. Vid 62 år köpte han en större fotoutrustning och blev en naturfotograf med olika publiceringar och utställningar. I 75 års ålder började han stå bakom i stället framför kameran, som modell och statist. Han spelade även i några TV uppsättningar, musikvideos och reklamfilmer. Dick tyckte det var helt enkelt roligt. Han var väldigt social, träffade gärna nytt folk men han kände sig som lite för fin när limousinen hämtade honom till releasepartyn.
Från Opeth: Porcelain Heart
Han var en god människa. En som aldrig gjorde folk illa. Som räckte ut handen när det behövdes. Som stod ut med mig. Som sa jag var hans livs kärlek. Jag trodde att han överdrev, men vem vill inte vara den stora kärleken.
Sedan slog demens sönder vårt så väl nöjsamma liv. Vi hade känt varandra i 16 år, bott ihop 5 när han insjuknade i någonting ingen begrep sig på och blev drabbad av demens.
Vaskulär demens kan komma hastigt, som en stroke och kan vara svår att upptäcka att börja med. Vissa blir sämre snabbt, vissa efter längre tid. Det är som trappsteg neråt med regelbundenhet som leder till total handikapp. Det sista året var en mörk tid.
Demens tog död på hans konstnärliga anda och kärleken till det som blommar. Han varken vattnade blommorna hemma eller tog kameran i sin hand.
Efter nära 7 år hemma flyttade han till ett demensboende och dog inom tre veckor. Så kallad morfindöd. Det är nu tre år sedan.
Trots att döden var någorlunda väntad i snar framtid var det ändå oväntad. Och något jag inte ville ta itu med just då, men döden väljer inte en passande dag. Efter hans flytt till boendet skulle jag till USA och påbörja min PCT vandring, något jag hade planerat att göra långt innan. Jag hann med att träffa de närmaste över kaffe. Se honom sista gången i bårhuset. Kasta ihop mina saker och flyga iväg från sorg.
Den första månaden blev en sorrow walk. Det var som om han var med mig och vi båda höll på att törsta ihjäl i ökenlandskapet. Ja kände oerhörd ångest över att jag hade lämnat honom i ett boende i stället att låta honom dö hemma.
Men jag visste ju inte att döden satt vid dörren. Jag ville inte inse det.
Jag försöker se förbi de sju åren jag var hans vårdare och han min patient, inte min partner. Jag minns honom som han var innan, en glad, nyfiken, vänlig, stabil, helt enkelt en god person. Jag ser på gamla bilder tagna under våra vandringar, fotoresor, i närmiljön. Ibland har jag besökt några av våra favoritställen men de har helt förlorat glansen.
Det är inte samma utan honom.
Än idag kan jag rycka till här hemma och en sekund undrar jag vad han gör men den tanken försvinner lika fort. En vän som tror att de döda kan vara kvar liksom mellan jorden och himlen föreslog en shaman eller någon som kunde prata med andar och få den döde att flytta till ljuset.
Det finns behov av trädgårdsmästare och av fotograf även där uppe.
Jag avstod. Jag tror inte på liv efter detta. Det är klart att Dick skulle hamna till himlen – om sådant skulle finnas vilket jag betvivlar – för, jag har aldrig träffat en människa som han, god i tanke och gärning. Jag behåller gärna den förbiflimrande känslan om hans närvaro.
Dick dog på International Day of Human Space Flight. Den tolfte april 1961 blev den ryske Gagarin den förste människan att lämna planeten Jorden och resa runt den i sin rymdkapsel Vostok. Dick tyckte det och månlandningen var några av de stora historiska händelserna. Han kunde namnen de synliga stjärnbilderna. Han visste dagarna då något hände i himlavalvet som supermånar eller någon komet passerade Jorden.
Idag finns planer och drömmen om att flytta till Mars. Kanske finns där en dag resterna av mänskligheten som så ihärdigt föredrar krig före fred, överbefolkar vår lilla planet och suger ut sista utnyttjbara resursen.
Kanske trädgårdsmästare är då ett dött yrke när allt är artificiellt och manipulerat?
Ta vara på tiden. Fyll livet med någonting bra. Du har bara den här stunden, kanske den nästa. Vi har inga garantier i livet. Oavsett hur exemplariskt och välplanerat vi lever kan det oväntade kullkasta livet. Jag tror att vi tackar för lite, är glada över varandra för sällan och uppskattar inte de goda dagarna, precis som om de vore normala, aldrig föränderliga till något helt annat.
Vatten var hans favoritmotiv. Harsyra fanns alltid på Dicks födelsedagstårta. Mera om Dick hittar du under ordet demens på ordmolnet på sida hem.
Jag skrev i förra inlägget om det obetalda arbetet. Ett obetalt sådant har blivit extra aktuellt under året med covid: äldreomsorg utfört av andra än den kommunala/skattefinansierade omsorgen. Köerna till boenden är borta. Idag finns det tomma platser. De äldre klarar sig själva eller anhöriga tar hand om de äldres hjälpbehov. Politiker har tyckt att de gamla ska bo hemma så länge som möjligt. Nu blev det så, med hjälp av virus. I oktober 2020 bodde 78 000 personer på ett äldreboende, jämfört med 82 000 året före.
Var coviddöden orsak till att åldringarna inte längre ville hamna i den allmänna vården? Där dör man, ensam, morfindrogad, utan läkare och anhöriga bredvid. Kanske just förbudet att få träffa sina anhöriga under den sista tiden i livet har minskat lusten att bli instängt i ett boende. Man hankar sig hellre fram. Fångar har haft det bättre än de gamla under covid. Där grep JO snabbt in om deras begränsade rättigheter.
Eller har vår uppfattning om vikten av de äldre generationerna i våra liv förändrats när döden har kommit närmare oss? Det året vi insåg vår dödlighet i dagliga TV shower. Har de gamla fått ökad värde för vårt eget välmående?
Det har visat sig – även i massmedia – att den offentliga vården inte alltid var den bästa för våra gamla. Vi hade inte äldreomsorg i världsklass även om S ropar så regelbundet, speciellt i valtider. Omsorgen var som en kuliss i Musse Piggs, Kalle Ankas och Långbens resa, den som skylde soptippen. Som att personalen kunde sakna det svenska språket och adekvat utbildning. Skyddsutrustning fanns inte. Mer… Politikerna sket i både på de gamla och deras vårdare. I annat fall hade ju utbildning, bra lön, skyddsutrustning, nog med personal och livskvalité för de gamla varit i prioritet. Att arbeta inom äldreomsorgen hade då varit högt uppskattad arbete, avlönad därefter. Inte något vem som helst kan arbeta med.
Nu finns tomma platser. Man sparkar redan folk. Inte kom politikerna på att använda tiden för personalens utbildning och även svenskstudier. Vore inte den dåliga efterfrågan på äldreomsorgens tjänster ett utmärkt tillfälle för upprustning och utbildning?
Kostnadsläget tillåter inte att äldreomsorgen har hög klass. De gamla är olönsamma. Det finns så många hål att täppa till i en Kommunbudget.
Men jag undrar, är det bara covid och död som har fått anhöriga att ta över omsorgen av sina gamla? Kanske polletten ramlade in? Larmet om bristande kvalité i vården blev så tydlig. Det var faktiskt sant att hygien var eftersatt. Det var så att personalen kunde sakna adekvat utbildning. Det var sant att maten var mindre anpassad för de gamla. Det var även så att sjuksköterskor var bristvara, utevistelser obefintliga, livets guldkant inget man ens kunde stava till. Det var sant att morfin sattes in snabbt, så det blev rena dödshjälpen. Flera gamla ha fått dö ensamma under covid tid oavsett dödsorsak eftersom personalen hann inte och dörrarna var låsta.
Regeringen avskiljde oss från våra gamla i stället att handha skyddsutrustning. Anhöriga smittade vilt, inte personalen trodde de som tror sig veta.
Var det faktiskt lagligt? Skulle det ha hållit i en rättegång, att isolera folk ifall att de senare kunde bli sjuka och smitta? Jag tvivlar starkt på det.
Även efterfrågan av hemtjänst har minskat. Hade du hemtjänst var det aldrig samma vårdare som kom utan otaliga olika personer. Och du kunde inte få allt som du önskade och var van med. I ett smutsigt hem oduschad värmde du dina matlådor i mikron. Nidbild? Inte alltid. Städning vart tredje vecka får vilket hem som helst anfallas av damm och spillda saker.
Inte personalens fel. De kan ha ett schema som räknade minuter.
Vem anställs och hur arbete planeras kan inte personalen rå för, det är någon uppifrån som ger order som i sin tur har någon ovan som bara räknar pengar. Det är att finna sig i eller sluta. Visselblåsare är inte populära.
Jag tror – hoppas – att det har hänt något i tankegången, inte bara rädslan för smitta. Vi har insett att Kommun – det offentliga – inte alltid är den bästa vårdgivaren för våra gamla. Många människor har kommit på att det inte var värt att mista en gammal anhörig bakom låsta dörrar utan annan möjlighet till kontakt än vinka mot fönster. De som hamnar i ett äldreboende är sällan Internetfreak och vana att kommunicera genom det. Internet ersätter aldrig personliga möten. Människan är en social varelse.
Dock är lösningen att själv ta hand om sina anhöriga bara för dem med stabil, god ekonomi eller de som redan är pensionärer själva.
Många av de gamla som dog var i det övre åldersspannet och flera av dem hade andra diagnoser och behov av medicinsk hjälp. Men det blev så att de som dog avslöjade bristerna. Den utsatta hygienen. Vart skulle vårdbiträdena tvätta händerna? I köket? I personaltoaletten som kunde vara tre trappor ner? Hos någon boende? De döda larmade om missförhållandena. Nog har många av oss anhöriga både larmat och anmält förut men ingen brydde sig om det. Vi behövde ett för de gamla dödligt virus för att avslöja bristerna så massmedian vaknade och då var politiker tvungna att börja beklaga sig.
Det stöd och service som Staten och Kommunen lovade oss genom de styrande politikerna och skatteuttag håller inte måttet. De gamla gett dem ett misstroendevotum. Det kanske blir så att vi mer och mer kommer att tacka nej till Samhällets tjänster för de lovar mer än de håller. För lite personal i äldreboenden och daghem, indragningar av olika slag får till sist folk att protestera med fötter. De som kan. De lågavlönade får bara nöja sig.
Politikerna borde skämmas men de gör det inte. De lovar igen världens bästa äldreomsorg. De ger pengar för att forska om vården. Forska, när bristerna skriker ut? Och väldigt många går på det igen. Nu händer det! Förbättringar!
Misstroendet är som en dagslända?
Bild: Hade ingen bild av dagslända, det får bli en groda. Kanske lika passande.
PS. 30 procent av de 193 kommuner som har svarat på frågor från TT uppger att de i stor eller ganska stor utsträckning har tomma platser just nu. Ytterligare 44 procent svarar ja men att det handlar om ett fåtal. I Malmö stad står runt var tionde lägenhet tom i de kommunala äldreboendena.
Regeringen satsar ytterligare 120 miljoner på forskning inom äldreomsorgen. Pengarna ska fördelas över fyra år för att öka kunskapen om hur omsorgen för de äldre är organiserad. Vet de verkligen inte det?
PS2. Det finns förstås äldreboenden som är utmärkta och vilka även har klarat sig väl från covid.
SCB ska göra igen en studie om det obetalda hemarbetet. Det har betydelse för jämställdhet anser man. Att kvinnor fortfarande använder mer tid för barn och hem än män är en styggelse för jämställdhet och så klart för Regeringen.
Kan inte kvinnor sluta föda barn så jämlikhet är liksom klart. Inget att skylla på.
Jag deltog nästan i en sådan undersökning, den var dock inte från SCB utan någon annan och ungefär 1973. Jag var hemma med två små barn och hade dubbla heltidsstudier vid sidan om. Vid obligatoriska föreläsningar var barnen hos en väninna och jag passade hennes barn när hon i sin tur läste en kurs. Så kanske ordet hemmafru inte passade så bra?
Jag skulle delta i undersökningen men gav upp. För att mäta tidsanvändning i familjen hade man spaltat upp varje delmoment som vård av barn, natta barn, tvätta, laga mat, handla, städa, vårdkontakter som BVC, skola, lekskola, lek och pyssel, födelsedagar, kontakt med släkt, lagning av kläder, mm mm i en oändlig lista. Städa, tvätta, diska, handla…
Men man hade glömt en sak: vem drog in pengarna till familjen. Hur många timmar någon i familjen tillbringade i betald arbete utanför hemmet samt arbetsresor fanns inte. Inte heller service av bil, vilket man hade utelämnat eftersom många lämnade bilen till verkstad. Klippa gräsmattan fanns, men inte reparationer – om ja nu minns exakt. Inte vem som lagade punka på cykeln.
Så klart ingick inte studier i blanketten. Inte heller tillfällig barnvakt. Men ve om du som kvinna gjorde fler födelsedagstårtor än din man.
Den undersökningen skulle visa en ytterst lat ojämlik man man som högst fixade kaffe på helgen och lekte lite med barnen om han var ledig.
Så jag slängde blanketten. Men jag läste sedan att massor av kvinnor hade fyllt i den och resultatet var som väntad: män sket i det ”obetalda” hemarbetet och kvinnorna var närapå små slavar. Behov av revolution! Jämlikhet? Vad var det?
Jag tog hand om det mesta i hushållet och barnen. Maken tjänade pengarna. När maken kom hem och middagen var uppäten tog han över barnen, det var snart läggdags. Jag fortsatte med disk, med mera. Om han hade behövt ta hand om hushållet också hade han ju aldrig hunnit ta hand om sina barn.
På helgerna delade vi bättre men jag stod alltid för matlagning. Han var en katastrof vid spisen trots en kurs i vardagsmat.
Det föll mig aldrig i att jag utförde obetalt arbete. Vi var en familj, ett team, trodde jag. Först vid pensionering kom räkningen, jag hade ju förlorat flera arbetsår under småbarnsåren och på så sätt pensionspoäng. Lämna barn i daghem eller dagmamma var OK, inte att själv ta hand om dem. Eftersom vi skiljde oss kan jag inte nu tillgodose något av hans feta pension. Jag klagar inte på det, bara på pensionssystemet som inte ersatt då kvinnor med några extra pensionspoäng de tre första åren i barnets liv. Men bara för två barn och tre år, inte att vara hemma resten av livet.
Kvinnor föder barn. Bara i undantagsfall föder kvinnor vilka blivit män genom könsbyte barn.
Det var inte obetalt arbete att ta hand om hem och barn. Det var livet. Livet innehåller i regel hushållsarbete och kanske barn vilka någon måste ta hand om. När barnen har flyttat – om de nu kan flytta på bostadsbristens Sverige – kan ens gamla föräldrar eller anhöriga vara i behov av hjälp. 1,3 miljoner i Sverige vårdar, stödjer eller hjälper regelbundet en närstående utan att få betalt. Stöd och omsorg från Samhället räcker inte till. De flesta av anhörigvårdade är än i yrkesverksam ålder och många går ner i arbetstid för att kunna ge hjälp. Deras insatser sparar samhället ca 177 miljarder kronor varje år.
Vi ska hjälpa våra anhöriga, det låter solklart. Men att omsorgen av våra anhöriga blir ett obetalt dygnet runt arbete känns inte rimligt.
Som sagt, jag var än i arbetsålder när jag skippade arbete och tog hand om min sambo i nära sju år .Sakteligen blev det ett ”arbete” som pågick 24 timmar om dygnet, med först två sedan fyra timmars avlösning per vecka. Men jag tänkte inte på det som ett arbete innan det sista året då min ork och även tålamod var på upphällning.
Det var inte arbete, det var livet. Livet var grymt. Det fanns inget liv kvar.
Dock är Samhället organiserad så att vi betalar höga skatter för att sedan Samhället tar hand om oss med daghem, skola, olika boenden, vård, service mm som vi för viss del skulle kunna köpa på en fri marknad eller även göra själv om skatten inte hade redan tagit så stor del att valmöjligheten var inte länge tillgänglig annat än för de rika.
Dock är vården som Samhället erbjuder inte gratis annat än för vissa. När min sambo till sist flyttade in i ett boende räckte inte hans pension till hyra, mat och avgiften. Han hade arbetat fram till 76 år, en del som egenföretagare och en del ideellt. Så dumt. Jag skulle söka bidrag för honom, men han dog ganska omgående. Han slapp bli bidragsberoende vilket han hade blankt vägrat om han kunde förstå saken.
Kvalitén var sannerligen begränsad i boendet. Att betala för det var som att bli rånad.
Att mäta vem gör vad hemma kan vara bra för de få män som tror att giftermål gav dem ett gratis hembiträde. Eller kvinnor som tror sig vara prinsessor och bli uppassade. Men hur många sådana finns kvar bland svenskar? Delar inte familjerna livet idag? Nog ser jag många män ute på gatan med matkassar och barnvagn och en liten på trehjuling efter. Nu räknar jag förstås inte med de som har en helt annan uppfattning om kvinnans ställning i hemmet och i samhället. Men jag tvivlar på att dessa fyller i jämlikhetsblanketter.
Vad är ett obetalt arbete? Det är inte hushåll och barn. Det är något vi redan har betalt skatt för och Regering; Kommun, Landsting har lovat ta hand om det men gör det inte. Kanske görs uppgiften halvdant. Kanske finns den på vissa ställen men inte för alla. Kan hända att återbetalningen är så dålig att du själv måste betala extra eller söka bidrag. Du är lurad. Dina skattebetalda förmåner var bara som en spegling i en önskebrunn. Du slängde in en slant men inga behov fylldes.
Vad är obetalt arbete? Det är säkerheten på gatorna som vi själv måste ansvara för genom att inte gå ensamma när mörkret faller, inte ta ut pengar i automaten om någon hänger bredvid, inte ge våra barn en fin jacka och mobil i fickan för skolvägen, utan att vi helst själva hämtar dem från skolan. Att hjälpa barnen inte bara med läxor utan hela skolgången eftersom skolan har fallerat. Det är obetalt arbete.
Att vara ängslig när man öppnar dörren för obekanta fast det är hemtjänsten som skulle komma. Att inte förstå vad hemtjänstpersonalen säger utan man försöker gissa så bra man kan. Det är också obetalt arbete.
När du kör i en grop med din bil när vägen är uselt skött. Du såg det inte i tid när du var på väg att hämta posten som inte längre delas i postlådan ute på landet. Det är också obetalt arbete.
När du köar för sjukvård och tandvård men inte får tid innan skadan är skett är också obetalt arbete. Du var lovad vård i toppklass men bara politiker och rika kan unna sig det. Det är också obetalt arbete.
När du tror att dina skattepengar går till landets välfärd men de de försvinna till andra länder och galna projekt som vi gott kan vara utan. Då har du verkligen arbetat obetalt för andras drömmar.
Det finns mer obetalt arbete men även välbetalt. Nu har våra Riksdagspolitiker varit hemma med lön i ett år och de kom inte ens för att rösta om den stora pengahögen 150 miljarder till EU. I den omröstningen borde alla ha varit med så vi senare kunde skilja dem åt, de som gav bort våra pengar och de som håll lite hårdare i skattkistan, de pengar vi har betalt in just för det vi sedan får ändå göra obetalt.
Räkna inte vem som lagar maten och byter blöjor, räkna ut diskrepansen mellan politikerlöften, skatten och verkligheten. Där hittar man det obetalda arbetet.
Från Regeringens Pressmeddelande 24/3-2021
SCB har sedan 1990 genomfört en så kallad tidsanvändningsundersökning (TA) vart tionde år. TA mäter hur befolkningen fördelar sin tid på olika aktiviteter, som fritids- och hemarbetsaktiviteter, och visar bland annat skillnader i kvinnors och mäns tidsanvändning. Resultaten från undersökningarna om tidsanvändning används bland annat till att följa upp det jämställdhetspolitiska delmålet om en jämn fördelning av det obetalda hem- och omsorgsarbetet.
