Hur handskas vi mer livets katastrofer? När personliga olyckor drabbar oss? När livets elände är mer närvarande än livets glädje? När något fasansfullt händer och det är omöjligt att acceptera, gå vidare. Vad psykologer än påstår att vi ska göra. Vända blad? Inte enkelt alls.
Jag räddade en bok från skräprummet, det som kallas återvinning. Som vanligt var det skitig kaos.. Boken låg på golvet så jag lyfte upp den. Varför slänga böcker när det finns second hand bakom krönet?
Boken klassades som en deckare. Jag har inte läst en deckare sedan ungdomen då Agatha Christie fanns i att läsa. Jag tycker nog att det är tillräckligt med mord i världen.
Boken jag tog hem och läste idag var:
Nej, det är inte en deckare i traditionell mening även om den kretsar kring ett olöst mord, utan en beskrivning av vårt samhälle. Den är helt enkelt lysande, även om slutet hade önskats annorlunda.
Har du sett filmen K-Pax? Om inte det är ett måste. Finns det människor från andra planeter bland oss? Kanske, nog känns det ibland att även jag är på fel planet. Hur handskas vi med sorg? Eller är ordet bara en blek aning om livets elände?
I början av -80 talet bildades en kvinnojour på en ort i periferin. Vi var några kvinnor som ilsknade till efter ett gräsligt misshandelsfall med klapp på axeln som dom. Man kunde nå oss på 90 000 och de vidarebefordrade samtalet till den som var i jour. Vår tanke var att tillåta anonymitet, ge rådgivning, förmedla hjälp och stötta kvinnans egna val. Vi alla arbetade på den sociala branschen, men detta var ett privat initiativ.
Det blev ett antal kvinnor som ringde eller besökte oss och fick prata av sig samt få råd hur de kunde gå vidare.
En kväll fick ja besök av en blåslagen kvinna. Hon såg sig själv skyldig till händelsen. Hon gjorde ju inte som mannen ville. Kunde jag hjälpa henne att bli bättre?
Det är vanligt att den misshandlade kvinnan lägger skulden på sig. Jag träffade några av dessa kvinnor på jobbet. Vissa fortsatte att leva ihop med mannen och såg inga möjligheter till ett annat liv. Om han dömdes fick han komma tillbaka efter fängelsevistelsen. Som en kvinna sa: Jag får väl pengar igen från Brottsofferfonden så vi har något när han kommer hem? Det var mänskliga katastrofer. Ofta var dessa män överdrivet charmiga som kokade kaffe och drog ut stolen, log och hade armen om kvinnan när vi från Socialen gjorde hembesök efter polisen hade larmat.
Dock var sådana ärenden få under min tid, än räckte tiderna hos familjerådgivning till.
Åter till den blåslagna kvinnan. Hon hade två små barn. Hon var sambo sedan ett halvt år, en snabb romans, han var så snäll och omhändertagande. Sedan svängde det. Nu mera visste hela byn att hon blev slagen men ingen konfronterade mannen. Man håller tyst och ser snett på den slagna. Dålig kvinna. Hon ville ha hjälp att bete sig bättre. Jag insåg att detta var ett ärende som var mer för en terapeut än en socionom på fritiden. Men hon tyckte samtalet var till hjälp och ville ha en ny tid.
Jag hade nu en dilemma. Hon hade två små barn. Barnen bevittnade kanske våld? Hon sa att barnen hade sovit när de grälade. Men barnen kanske hörde och såg sedan hennes blåmärken? Jag var en privatperson, alltså ingen skyldighet att anmäla. .Jag var dock en socialsekreterare på dagtid. Vilka andra visste, som daghem, men inte anmälde? Det bästa vore att gå med henne till Socialbyrån, av fri vilja. Om hon inte kastade ut mannen förstås.
Jag ringde de andra medlemmarna för råd. Jag beslutade mig att avvakta till nästa gång.
Hon kom tillbaka med sambon. Han var så belevad och åt upp hela tiden. Han hade varit gift eller sambo i sex gånger, inga bra kvinnor. Han var så besviken igen. Han hade flyttat runt på flera ställen på grund av arbete. Han beklagade sig över kvinnan. Det började ju så bra, men hon… Kan du hjälpa henne?
Det finns män som lik en gejser forsar ut kärlek en stund och sedan skrumpnar lika fort. Vad händer när lyckan inte lyser längre? Kanske finns sådana kvinnor också?
Jag kände att detta skulle bli över min vilja, tid och kanske förmåga. Borde inte paret söka på adekvat hjälp hos familjerådgivning? Jag trodde inte i mitt stilla sinne att det skulle hjälpa paret, slagsmål redan efter ett halvt år bådar inte framgång. Han var nog en notorisk fara för kvinnor. Jag gjorde ändå förslaget och skulle be om en snabb tid för deras räkning. Nej, de ville det inte. De ville gå kvar hos mig. När timmen hade gått ville mannen ha en egen tid.
Nu började det kännas kymigt. Jag bad en av gruppens kvinnor komma in strax efter hans tid. Det blev dock en helt överraskande vändning i vårt samtal. Han beklagade åter sig. Historierna var inte vackra.
Då frågade jag honom varför han hade valt så dålig kvinna som inte kunde tillfredsställa hans behov? Hade kvinnan visat andra bra sidor i början? Var hon så med män i allmänhet? Lurat honom rentav? Förtjänade han inte bättre? Varför nöja sig med så lite?
Jag var inte så värst professionell, medger jag.
Han blev först tyst. Ja, så kunde det vara. Han skulle tänka eller något. Vi avslutade samtalet i hövlig ton. Han skulle ringa mig. Han ringde aldrig.
Tio dagar efter bad kvinnan om en ny tid. Hon kom med en kaka. Mannen hade flyttat hastigt och fanns nu på annan ort. Han hade lämnat en adress ifall hon bättrade på sig. Hon var oerhört lättad.
Jag var så att säga fullständigt paff! Men – jag hade redan hört ryktet i mataffären. De små samhällens förbannelse.
Det var nu hennes arbete med sig själv började. Att älska sig själv och inte tillåta sig att hamna i samma sits igen. Tid hos en terapeut. Vi höll gles kontakt. Jag flyttade efter ett år. Gruppen las ner. Hon levde då ensam och höll på att utbilda sig inom sjukvården.
På mitt arbete på Socialförvaltningen träffade jag några misshandlade kvinnor. De var med få undantag par som söp tillsammans och slogs, den svagare kvinnan hamnade på Akuten. Polisen larmades. Mannen fick kanske några månaders fängelse. Det var rundgång, ett mönster svårt att bryta. Jag brukade föreslå Alkoholrådgivning. Om någon av dem slutade dricka separerade paret. Några få ärenden jag hade var som sagt avvikande, inga droger utan tragik på annat sätt. Kvinnor förnekade ofta omständigheterna. Att erkänna misshandel kan också orsaka placering av barnen. Vem vill mista sina barn?
1982 var året då kvinnomisshandel i hemmet föll under allmänt åtal. Ibland känns det som om vi har hamnat till tiden före 1982 igen, men med annorlunda spelare. Råare än alkoholbråken, med sexuellt våld, vapen inblandade och även dödlig våld genom obekanta på gatan.
En politiker påstod att vi svenskar fostrar våra söner att slå kvinnor. Många av oss föräldrar kände sig rent av förbannade. Jag tror att det är tvärtemot. Vi har fostrat våra söner till så snälla och jämlika att de har helt missat hur män av naturen försvarar sina kvinnor.
Idag har vi andra män från andra kulturer med helt annat mönster i relationerna. Där även den äldre generationen drar ramarna för de yngre, speciellt för de unga kvinnorna.
I slutet av -60 talet köpte jag en lägenhet och flyttade med min dotter från stugan utan rinnande vatten och med utedass till en modern bostad. Bostadsrätten, en fyrarummare, låg på en ny förort. Lägenheterna var fina, ljusa och med stor balkong. Leriga vägar mellan husen, alla träd ordentligt nedhuggna för att inte hindra byggtrafik. Servicen var noll i början utom en matvaruaffär i en barack.
Giftermål och ett barn till. De flesta som bodde på vår bostadsrättsförening var unga familjer med ett, två barn och fruarna deltidsarbetade eller var hemmafruar. Det fanns inget daghem på området än. När det kom fick de ensamma mammorna förtur likaså lågavlönade familjer.
Vi bostadsrättsinnehavare på vår backe var ett aktivt och effektivt gäng. Vi ofredade politiker med olika begäran som papper- och glasinsamling, öppen förskola och förbättring av skolgården när skolbarackerna dök upp. Vi rev de taggiga buskarna omkring husen och planterade blommor och potatis. På hösten satt vi hundratals lökar på de än kala fälten kring oss. De flesta av oss kvinnor var hemmafruar med små barn så vi hade tid för förbättringar. Jag läste samtidigt på kvällsgymnasiet och i Universitet samt hade dagbarn med särskilda behov. På den tiden ansåg man att sköra barn mådde bäst i en liten grupp i hemliknande miljö. När jag behövde gå till de obligatoriska timmarna i Universitet såg en annan mamma efter mina barn och sedan jag hennes när hon behövde gå till sin kurs. Hemmafru? Jag var aldrig ledig för fruaktiviteter, vad de nu skulle vara.
Men med tanke på nutida polis, korvgrillning, armband och klapp på axeln tänker jag berätta om vår och min skuld till utvecklingen.
Skuld eller smart socialt arbete? Så här efteråt är det svårt att bedöma hur klapp på axeln politiken utformades. Jag erkänner dock min motvilliga skuld som innehavare av ölrättigheter i en pub.
Som sagt, servicen var noll, nöjena likaså, bussarna gick sällan. Vi ordnade ölpub i en tom lokal under tvättstugan. Efter att ha fått utskänkningstillstånd från Länsstyrelsen enbart för vår bostadsrättsförening – inga utbölingar – köptes öl och lokalen blev en träffpunkt på fredagskvällar och lördagar. Ibland även en annan kväll. Jag erkänner att en och annan vinflaska smugglades också in. De flesta kvinnorna drack dock bara läsk eller kaffe. Någon måste ju ta hand om barnen.
Att dricka alkohol var annars inte vanligt. Jag hade en födelsedagsfest för min make med pizza och vin. Det var en sällsynt fest av det slag och det pratades länge om det.
På puben kastades pil och spelades schack. Vissa var där ofta, andra tittade in ibland. När äktenskapet krisade fick män tröst av sina vänner på puben och kvinnorna hemma hos någon.
Puben hade varit i gång cirka ett år när de första inbrotten skedde på en söndag kväll. Det stulna var läsk och tjuvarna kom in per sönderslaget lås. Öl förvarades bättre inlåst, tills den som var i tur satt flaskorna i kylen och plockade in de igen.
Ett inbrott till. Söndagen efter satt några av oss i mörkret och när dörren slogs in igen tog vi fatt inbrottstjuvarna, tre pojkar i femtonårsålder tillhöriga det nya hyreshusområdet och inte kända till oss
Pojkarna bölade och bad. De skyllde på bristen av sysselsättning. Inga nöjen. Om de bara hade en lokal skulle de ju bilda ett band och bli berömda som Beatles. Att de inte spelade i musikskolan var inget hinder. Redan då, i början på -70 talet skylldes ungdomsbrott på lokalbrist. Det har sedan visat sig att ungdomsgårdar inte har hindrat brottslighet. Tvärtom, där kan man hitta nya kompisar till brottets bana.
Nu följe en diskussion om vad var rätt att göra. Jag var helt ensam om min åsikt att göra en polisanmälan. Även om jag också hade en tanke att släppa puben – vi var trötta på det – och göra det till något annat tyckte jag att brott var ett brott och någon sorts reprimand var på plats. Att belöna inbrott kändes helt fel.
Så kunde man inte göra. De högutbildade, välmående socialisterna tog till orda. De sociala omständigheterna drogs fram. Pojkarna bodde ju på det nya hyreshusområdet dit den fattigare delen av befolkningen fick flytta. Höghus. Kanske hade de sämre bemedlade föräldrar? Hur hade skolan gått? Inga bra fritidssysselsättningar? Alltså, detta var på -70 talet men det låter precis som när nuvarande makthavare skyller från sig. De socioekonomiska faktorerna låter – nej, tvingar – de unga att bryta in sig i en ölpub.
Själv kom jag från ett så pass fattigt hem att vi inte alltid hade annan mat än potatis och jag fick mitt första jobb tolv år gammal som barnflicka för två barn på sommaren, som sedan följes av tidningsutbärning på natten före skolan på hösten. Fattigdomen hade inte fört mig till inbrott. Men, jag var ju en akademiker nu gudbevars, helt annat än de stackars pojkarna, sa någon till mig. Ridå!
Resultatet av våra diskussioner blev ingen polisanmälan, de tre killarna fick renovera lokalen med att måla om väggarna och städa upp. Efter det fick de nycklarna i handen med uppmaning att lokalen ska stängas klockan tio och tystnad skall råda då.
Jag vet inte hur det gick med pojkarna i långa loppet. Efter ett tag hade de också tröttnat på lokalen och det blev ett förråd. Vi flyttade på grund av jobb. Åratals efter har jag läst att även det området har problem med det som alla förorter nu mera igenkänner: stölder, bränder, slagsmål, rån, skolproblem, även död genom någon annans hand.
Det märkliga var att ca tretton år senare träffade jag konsulenten från Länsstyrelsen i helt annat sammanhang och i en annan stad. Jag var skild och nyinflyttad. När vi pratade om vart vi hade bott tidigare frågade han om jag kände till puben. Jag hade inte träffat honom då men nu skrattade han lite för de aktiva udda pubägarna som han hade gett serveringstillstånd till. Vi två drabbades av kort, intensiv passion som aldrig fungerade på mer praktisk plan. Dock lärde jag från honom om effektivt socialt arbete som inte innefattade varken klapp på axeln eller nycklar i handen.
Belöningar har sin tid, men inte före förbättringar.
I filmen Contagion – en spelfilm om hur virus sprider sig över världen med rejäl pandemi som följ – hittar forskare till sist ett vaccin. Vem ska vaccineras först sker genom lottdragning. Din födelsedag blir ditt lottnummer. Dragning dagligen och sedan ställer man sig i kön, vaccineras och får ett armband som bevis. Så klart sker det hot och överträdelser men det är ju en film.
I Sverige sker vaccinöverträdelser av folk som kan göra det och anser sig vara viktigare än andra. I verkligheten, inte på film. Men vem är viktigast att vaccinera först, speciellt när vaccinet är nytt och tiden för utvärdering var kort? Tillgången är också begränsad. Jag tycker det är en bra fråga. Vi kan lära oss från Israel som ligger i täten på vaccinering, men de långsiktiga resultaten och eventuella risker får vi vänta på.
Världen har valt lite olika strategier på vaccinering i covid pandemin men de flesta vaccinerar de äldsta först. De gamla, de som rent teoretiskt har kortast livslängd kvar, har ju drabbats mest av covid – död. I Sverige är dessa främst personer som bor i äldre- och demensboenden och som knappt går ut för att smitta sig i folkvimlet utan smittan kommer utifrån. Skyddsåtgärder har brustit. Något så enkelt som utbildning, handsprit eller munskydd ännu mindre snabbtest när du går till jobbet har saknats. Äldreomsorgens brister har varit uppenbara länge men nu är alla politiker förvånade och den stora löfteskarusellen i gång. Världens bästa äldreomsorg – igen.
De som drabbas av covid – död är oftast de äldre, 91% är över 70 år enligt statistik. Sjuka finns i alla årgångar.
Nu har vaccineringen påbörjats i Sverige och de äldre ska gå först samt vissa riskgrupper. En rimlig bedömning? Borde inte vårdpersonalen kanske gå före? De är ju dessa som tar hand om de sjuka, träffar andra människor, åker buss och handlar mat samt smittar – kanske. De gamla blir nog lite som provkaniner. Lika bra kanske?
Åldern betyder mycket mer än vad vi tidigare har trott, sa Folkhälsomyndighetens generaldirektör Johan Carlson i en pressträff .Tegnell och flera kollegor säger också att de inte vet någon annan sjukdom där ålder är så dominerande faktor.
Är inte åldern just det faktor som tar död på oss? Det finns en övre levnadsgräns på ca 120 år för närvarande. Få når dit. Medellivslängden var 84,7 för kvinnor och 81,3 för män i Sverige 2019 enligt SCB. De äldre klarar av sjukdomar sämre än de unga. De äldre kan ha underliggande sjukdomar, kanske flera. Våra kroppar slits med åren. Få har samma kondition och hälsa vid 80 än vid trettio, femtio. Nog är jag äldre och mer sliten i kroppen nu än bara låt oss säga 20 år sedan. Jag försöker ignorera det.
Ålder syns i dödsstatistiken. De gamla dör, det är liksom livets gång. Var det något extraordinärt?
Betyder inte hög ålder alltid en ökad risk för död?
Döden i sig är alltid en sorg oavsett ålder och en påminnelse om vår egen dödlighet. Ta en stund och tänk på din egen kommande död och ditt eftermäle.
Flera studier har visat att risken för allvarlig sjukdom och för tidig död påverkas inte bara av ålder utan av faktorer som till exempel födelseland, kortare utbildning, lägre inkomst och typ av yrke. Livsstil kanske? Inget nytt.
Landets regioner skall enligt Folkhälsomyndighetens senaste instruktioner inte bara prioritera utifrån ålder utan även utifrån faktorer som låg utbildning och inkomst, de så kallade socioekonomiska faktorerna. Nyss sa man bostadslösa och papperslösa ska gå före men FHM tog bort det. Skriet från Allmänheten blev för stor.
Hur skulle det gå till? Skall din inkomst kollas enligt Skattemyndigheten och Socialtjänsten och är den tillräckligt låg är du prioriterad i vaccinkön? Kanske visa din sista lönebesked som jag fick göra när jag skrev hyreskontrakt hos Allmännyttan? Din utbildning kontrolleras? En del som lever av försörjningsstöd och hela bidragspaketet kan ha bättre inkomst än de med låg lön. Hur räknas det då? Vem får sprutan?
Enligt statsepidemiolog Anders Tegnell handlar beslutet att prioritera ens socioekonomiska nivå om att nå ut till utsatta grupper. Det måste finnas en tillgänglighet så att man kan vaccinera sig även när man bor i de här områdena, säger han.
Men finns inte det vårdcentraler och sjukhus även på och för dessa områden?
Ska vi sortera folk beroende på vilken förort man bor i? Det område som har den största smittsamheten ska gå före, det behövs inte prata om socioekonomiska faktorer. Stockholm har prioriterat de så kallade socioekonomiskt utsatta förorters gamla där smittan har varit större, andra får vänta för vaccinet räcker inte till.
Nu har faktiskt gamla finnar största risken att dö av covid, så ska finnar gå före i kön? Eller tänkte man bara på andra invandrargrupper, de nyare och yngre?
Dödlighet vid bekräftad covid-19 var högst i Sverige för de födda i Finland, 145 per 100,000 personer. Det är förstås betydligt högre än dödstalen i själva Finland som har klarat pandemin bättre än Sverige. Finnarna är följt av de födda i Turkiet med 97 per 100,000 personer. Sedan kommer Somalia och Chile.
Nog visar siffrorna något om invandring och när det skedde. 1950 bodde 26 900 finländare i Sverige, och 1960 nära 75 000, det var då jag kom. Toppåret inom denna nya flyttningsrörelse inföll 1970, då 41 479 finländare invandrade till Sverige. De flesta av dem som kom samtidigt med mig från Finland, är döda. Jag känner idag bara en finlandsfödd person.
Dödligheten för de födda i Sverige var 32 per 100,000 personer.
Vad gjorde finnarna i Sverige? Fylla och slagsmål? De flesta arbetade i tyngre yrken, i fabriker eller de slitsamma och smutsiga jobb svenskarna ogärna ville ha. De arbeten var den outbildades möjlighet. Arbetsutbudet var större än antalet sökanden. Jag kom på en söndag, fick jobb på måndag och började med avtalsenlig lön på tisdag.
Inga språkkurser. Inga riktade insatser. Inga bostäder för andra än de få som kom direkt genom AF i Finland. Vi sov på golvet hos de som hade invandrat tidigare. Inga körkort, socialbidrag, lägenheter och klapp på axeln. Jobbade du inte, var du illa ute.
När det pratas m invandring ser man ofta inte finnarna och deras bidrag till landet, det arbete vi gjorde i de svenska fabrikerna, inom städning och sjukhuskök, det produktion som då gjorde Sverige till ett välmående land och där finnar var del av det..
På mitt arbete som socialsekreterare träffade jag några av dem som drabbats av arbetslöshet när de stora industrierna senare lades ner. Att flytta tillbaka till Finland var inte längre en fråga. Att få nytt jobb obefintligt. Ofta var också svenska språket svagt för alla på jobbet hade ju pratat finska. Så var det på mitt första jobb, andra, tredje… ingen pratade svenska. Kanske dök det upp någon chef som inte var en finne.
Idag kan du försörjas av det allmänna hela livet och inte behöva ta vilket jobb som helst. Det var annorlunda i det Sverige som ropade efter arbetskraft.
Idag är inte finnar den största invandrargruppen utan syrier. Ställ dig frågan varför. Det kan bli intressant.
Vaccinering då. Varför är det alltid så svårt att göra smarta beslut? Öppna en vaccincentral på de områden där covid är som mest utbredd. Ställ alla i kön utan att behöva ringa, köa eller ha BankID. Utan att fråga om ens lön eller annan status. Ifall vi har vaccin så det räcker förstås.
Varför är det så svårt att få någonting gjort annat än en massa snack och funderingar när smittoläget är tämligen öppen bok! Än pratar Regeringen om kommande åtgärder, nya inskränkningar i våra liv när tåget har gått länge sedan medan Regeringen missade perrongen.
Sortera inte folk enligt inkomst. Kränk inte de som arbetar ihop vaccinpengarna för alla. Vaccin betalas med skattepengar. Det är inte gratis även om du inte behöver betala just då. De kanske är arbetare som borde ha prioriterats?
Och – glöm nu inte att tvätta händerna! Var glad över att du har tillgång till vatten!
PS Nej, jag är inte en vaccinmotståndare i princip men ställer mig nu sist i kön om alls. Av några enkla skäl: https://blogg.iniskogen.se/2020/12/07/pest-eller-antibiotika/
Vaccinbild: Av U.S. Secretary of Defense – https://www.flickr.com/photos/secdef/50721647742/, CC BY 2.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=97585829
