Kategoriarkiv: En halvdan tanke från Stockholmstrakten

Som en torkad röksvamp – om äldreomsorgen och det svenska språket.

Publicerat av

Någon försökte ta sig in i min lägenhet med nyckel igår kväll. Jag tittade i portögat men såg bara ryggen av en man som sedan gick in i hissen. Om ett tag ringde det igen och bankade på dörren. Utanför stod samme person, en man med mörk hudfärg och svart hår. Jag öppnade inte dörren eftersom han var obekant. Efter en kvart ringde han på dörren igen och det lät som om han provade även med nyckel. Nu ilsknade jag till och ryckte upp dörren.

Mannen sa ungefär: mig ringa jälpa di.

Var han från hemtjänsten? Han höll i en nyckelknippa. Han hade jackan med logga från hemtjänsten. Fel dörr och med den svenskan garanterat på fel plats. Jag var ohövlig, sa nej, fel dörr och stängde dörren. Det kunde ju vara fejk. En rånare. Jag har inte hemtjänst. Ingen i huset har samma namnskylt som jag .

På morgonen läste jag – igen – att nog borde kanske kommuner ha en språktest för nyanställning i hemtjänsten.

Mina erfarenheter av hemtjänst och äldreboenden är nu nära fyra år gamla, men frågorna om äldreomsorgens kvalité ser ut att vara precis de samma idag. Behovet att förbättra äldreomsorgen är en segdragen historia som politikerna vänder och vrider ibland. Myndigheterna pratar. Regeringen pratar också med lite upprörd ton. Jag kan inte se att det händer något revolutionerande.

Frågorna om äldreomsorgspersonal med svag svenska, saknaden av adekvat utbildning, bristande hygien, tidspress, timvikarier, personalbyten och lönenivåer inom äldreomsorgen är liksom eviga.

Jag tog hand om min dementa sambo i nära sju år. Han dog i april 2018. Men de sju åren före hans död fick vi mångsidig erfarenhet av äldreomsorgen i min kommun och även av flera korttidsboenden, några i gränskommuner. Jag brukade skriva ner vår ”demensresa” och ibland hamnade något på bloggen. Jag undvek att peka ut folk. Jag var tacksam för mina avlösare, fast de var många. Bristerna var organisationens, inte enskilda vårdbiträdens. Chef för verksamheten anger tonen. Jag tror att de flesta gjorde vad de kunde, om inte mer.

Än idag byter vi – jag och de som är kvar i jobbet– några ord när vi passerar varandra i Centrum. Att vinka längre från har också varit vanligt nu i covidtider.

Vi hade avlösning i början 2 timmar i veckan, i slutet 4 timmar till varannan vecka. Han fick plats på en dagcentral en halvdag i veckan hösten år fem och år sex, räknad i demensår. Det var en plats med utbildad personal, en var till och med Silviasyster. Lokalerna var passande för verksamheten med en liten trädgård. Maten lagades på plats med hjälp av de gamla. Men sedan sparade Kommunen in platsen och bytte till något sämre, mindre i ett höghus. Trångt, lokalen delades med andra ibland. Ingen matlagning. Ingen trädgård. Personal som förmodligen spanade efter nya jobb. Sedan orkade sambon inte dit. Dementa har svårt med förändringar.

Flera av avlösarna var invandrare och nivån svenska kunde vara från allt till ingenting. Den person som kunde minst sa ”hej” och något mer vi inte begrep. Alla var trevliga men om min sambo hade varit riktigt dålig hade jag inte vågat lämna honom i händerna på en person som inte kunde svenska. Några var utbildade men dessa undersköterskor hade en tendens att sluta och byta till mer betalda jobb. Kommunen ansträngde sig inte att ha dem kvar. Vem skulle inte byta jobb för några tusenlappar mer och bättre arbetstider?

Några gånger i året använde vi korttidsvård. Jag brukade besöka mina barnbarn eller vandra under tiden. Nivån på svenska språket i korttidsvård var ibland snällt sagt bristfällig. Utöver mycket annat . Ingen av oss skulle acceptera hemma förhållanden som att inte få duscha på 12 dagar.

December 2017 skrev jag:

Ringklockan till demensavdelning var sönder. Ja, den var sönder redan i augusti mindes jag. Telefonnumret fungerade inte heller. Det var avstängt. Några besökare till kom och stod vid dörren. Vi ringde olika nummer men ingen svarade. Vi bankade faktiskt på dörren. Genom glasrutan såg vi några personer vandra framåt tillbaka i korridoren. En av dem försökte öppna dörren men  han var inte personal. Till sist, efter 25 minuters väntan, besvärade vi avdelningen bredvid som surt släppte in oss.

Vårbiträdet, en ung kvinna, var ensam på avdelningen och pratade varken svenska eller engelska, inget språk vi kunde förstå. Hon ville inte släppa in oss och inte ut heller. En enda person som inte kan prata med de boenden var denna söndag eftermiddag ensam med en hel avdelning. Det stod så på anslagstavlan ”idag jobbar X 14 – 21.” Skulle hon få alla i säng dessutom?

Jag skulle hämta min sambo från korttidsboendet där han vistats i 12 dagar. Nej, jag var inte på en nöjesresa utan till hjälp för en annan sjuk anhörig.

Jag besparar er resten men en bloggversion finns publicerad, länk nederst.

Ibland känns det som diskussionen om äldreomsorgen var hämtad från en önskebrunn. Kanske en röksvamp som sakta vittrar är en bättre beskrivning. Skälet till bristerna i äldreomsorgen beror på vår, främst politikernas, inställning till de gamla människorna, de icke produktiva. Nivån av moral är inte god. Yrket vårdbiträde har nedvärderats till lätt jobb som vem som helst direkt från gatan kan göra. Så det har blivit oattraktivt. Att den anställde inte kan prata med vårdtagaren eller sina arbetskamrater borde vara en surrealistisk känsla, inte hurra vi är multikulturella. Det finns andra yrken som också fallerar, polisen, brandkåren… men genuscertifiering fungerar.

Ibland tänker jag att politikerna tror sig ha evigt friskt ungt liv och aldrig hamna i ett boende eller ens ha hemtjänst. Förmodligen har de råd att betala för bättre vård med sina fallskärmar.

PS. Det finns äldreboenden som tycks vara önskeställen. Min sambo var en gång tio dagar i en sådan. Trädgård. God hemlagad mat. Nog med personal. Men det stängdes sedan. För dyrt. Vi bodde i Stockholms län. På andra delar av Sverige kan det vara annorlunda?

PS2.Ann Charlotte Marteus skrev om äldrerånen i Expressen 25 jan 2022

Värdegrunder och verklighet.

Julmartyrer?

Publicerat av
IMG_0682

Det här skrev jag 2015 men julmartyrer är aktuella igen, varje Jul. Så jag återbrukar det med en ny gnäll längst ner.

Vem fixar Julen hos er? Eller hör ni till de unika familjerna där alla gör sin del så att det blir helt rättvist och ingen får glänsa? Hur gör ni då? En väl avvägd lista och tidtagning?

Julmartyrer? Känns det  bekant? Några kvinnor skriver om hur de vill inte längre vara den som bakar bullar eller fixar julmaten, klapparna och myset. Någon annan som maken eller barnen ska göra det eller så skippar man det mesta. Jämlikhet var ordet.

Enligt undersökning är många traditionella i sitt julfirande. Samma mat, hemlagade köttbullar. Men det är inte bara själva maten som är traditionell, även arbetsfördelningen är det. 40 procent av de kvinnor som tillfrågats uppger att de tar ”stort eller fullt ansvar” för julbordet, samma siffra för männen ligger på 17 procent. Det innebär att kvinnor i hög utsträckning måste jobba dubbelt under julen. Så män ligger på soffan och jäser?

Årets siffror ser ännu värre ut. 8 av 10 kvinnor i en barnfamilj är Julens projektledare. Men är det inte bra att styra?! 

Män släpar hem julgranar, bär matkassar, hämtar ungarna från daghem, går runt med barnen och köper julklappar, står i postkön och bär hem paket, står i Systembolagskön och det är inte bara öl de köper utan vin och champagne, ser till att bilen är fixad för resan till släkten. Dessutom arbetar män ofta längre dagar än småbarnsmammorna. Nu när jag handlade sent vid 19 tiden igår var det flera män som handlade matvaror enligt en lång lista, kanske skriven av en kvinna.

Vad är det för fel på oss? Håller jämlikhetssträvan att äta upp allt som livet innehåller, även Julen? Ska vi skippa julen för det är inte delat med millimeterrättvisa? Kan vi fira jul med barnen om jämlikhet brister? Hur gör alla ensamma föräldrar med svikare till f.d. partner? Gör bara hälften? En halv julklapp och halv prinskorv var?

Barnen får fixa gran och julpynt. Barnen får julstäda. Barnen får fixa julmaten. Barnen får fixa julklappar och slå in paket. Barnen är från och med nu projektledare över julen, inte jag, skrev en jultrött mamma.

Vad ska föräldrar göra? Resa bort? När blev det fel att ordna och fixa tillsammans med barnen? Ja, är de i tonåren kan de ju ta över en del.

Har inte barnen fått göra julpynt, städa sina rum, hjälpa till med bak och mat även förr? Har de inte fixat julklappar och slagit in de? Har de inte fått delta i julförberedelser som små med föräldrar? Eller har gnällspikarna fixat allt i låsta rum?

Någon jämför julförberedelserna med slöjbärare i Iran. Om kvinnor där kan ta av slöjan kan vi sluta stressa inför Julen. Vilka jämförelser! Att förenkla riktig kvinnoförtryck till hemlagade köttbullar och julpynt. Någon klagade att det inte räcker att bara baka bullar och hålla barnen hela och rena för att ses som en bra mamma.

Det har faktiskt aldrig räckt. Det krävs så mycket mer. Ja, vi har lämnat en del till daghem och skolan i tron att de fostrar barnen. Vi ser resultat av den kollektiva fostran på många sätt idag, på gott och ont. Som förälder skall man leda barnen i livet, lära dem att klara av saker, till och med Julen och ge dem någon slags moral och ram för tillvaron. Att älska, leda och lära ut och fixa en massa praktiska saker är uppgiften för föräldrar. Bara bullar räcker inte. Men det är inte alls fel att kunna baka. Bak är en bra syssla att göra med barnen.

Det räcker inte med kärlek.

Många av dagens barn är fattiga. Jag menar inte att de har brist på mat eller prylar utan fattiga på familjeminnen, saker som mamma och pappa gjorde med dem, inte dagisfröknar eller fritids, inte badresan till Thailand eller senaste mobilen. Vilka minnen ger vi till barnen? Julgnäll?

Så, pepparkaksbak nästa? Deg kan man köpa färdig.

I år klagas det igen. Kvinnan är projektledare till Julen och förlorar till och med pensionspengar och blir sjukskriven.

Jag blir bekymrad när jag ser att det är kvinnorna som tar merparten av ansvaret. Inte minst i familjer med barn, där åtta av tio kvinnor tar huvudansvaret. Är det inte de kvinnorna är det inte sällan en mamma eller svärmor till dem som tar ansvaret för att få julen att gå ihop, säger Therese Svanström, ordförande TCO december 2021

Suck!

Den valfrihet vi har?

Publicerat av

Vi hade varit i Hong Kong och reste tillbaka till Vietnam genom Nanning. Tulltjänstemännen där var det grinigaste jag någonsin har träffat. De brukade alltid hitta något att klaga på. Som vaccinationer. Nu grälade de om min dotters pass.

Det är fel pass, hon är inte en flicka. Ni försöker smuggla ut en pojke.

Dottern var k12 år och smal samt hade långbyxor på sig. Dessutom hade hon klippt håret väldigt kort i Hongkong så nu stämde det inte riktigt med fotografiet i passet där hon hade långt hår.

De släppte inte henne genom. Tullen var hotfull.

Vi skulle åka ut ur landet, inte in dessutom. Så varför bråkade de? Makt antar jag. Usla relationer och mullrande krigsläge på gränsen mot Vietnam som de lät oss bli drabbad av.

Vi skulle missa vårt flyg. Det nästa gick om två dagar om Gud vill och vädret tillåter.

Då fräste jag att vi ska gå till toaletten med kvinnliga tulltjänstepersoner och hon får ta av sig byxorna och visa att hon är en flicka. Nu går vi. Vem följer med?

Ingen ville. De gav då med sig och föste oss genom tullen snabbt med ilskna stämplar pang pang på passet.

Jag tänkte på den resan när jag läste att pass i vissa länder kan nu mera bli könlös. Inte en man och inte en kvinna utan X. Kommer det att fungera i Kina?

Vissa känner inte sig som sitt biologiska kön. Känner, det har oftast att göra med känslan och önskan att vara något annat, inte på grund av fysisk defekt som också finns men är sällsynt. Byta kön, möjligheten som finns idag. Ibland låter det som könsbyte vore en valfrihet hur som helst att välja, inte en seriös medicinsk och psykisk krävande åtgärd. Det föreslås att barn kan ändra själva sitt juridiska kön i folkbokföringen från ålder tolv (12). Det ska inte vara en plåga att tillhöra fel sort. Själva fysiska bytet kräver än att personen är myndig vilket har beklagats. Uppdrag granskning avslöjade att barn har fått skador och drabbats av allvarliga biverkningar i transvården. Informationen har varit känd av läkare på Karolinska universitetssjukhuset – men inte berättats utåt.

Det kan hända att biologin styr trots våra beslut och försök?

Önskan att styra biologin är aktuell inom medicin, media, feminism, genusdebatt. Även hudfärgen upp eller nedgraderas som vinst eller defekt. Att vara nöjd med det vi har är ute. Att få något annat och tro det blir bättre är inne. Sexualitet på alla sätt är en ständig medianyhet. Folk går ut, nu är jag trans eller annat. Att vara kändis och ropa ut sin sexualitet eller frånvaro av det blir en stor nyhet i slaskpressen.

Hur vi har sex eller inte och vilket genus vi eventuellt tillhör blir större än vad vi åstadkommer och hur vi tacklar resten av livet. Varför känns det inte bra när sättet att uttrycka sin sexualitet är på tidningssidor, inte vad personen arbetar med eller hur denne bidrar till Samhället. Det känns ibland som omvänt Viktorianskt.

Mor är en birthing person far kan vara en spermie från spermabank och barnet är, ja vad kan man säga om det.

Från Skatteverket som också har anpassat sig:

Den som föder ett barn blir automatiskt barnets vårdnadshavare genom födelsen. Detta gäller oavsett om den som föder barnet är en kvinna eller en man. Om den som föder barnet är ogift, frånskild eller änka när barnet föds blir hen alltid ensam vårdnadshavare (6 kap. 3 § första stycket och 1 kap. 11 § FB).

Ja, hos Skatteverket föder män barn.

Bakåtsträvare och framtidsmän.

Publicerat av

Ingenting är så omskrivet som klimat och covid. Det finns stora likheter mellan klimatalarmister och vaccinanhängare. De är rörelser med ett syfte: injaga fruktan och erbjuda rätt lösning. Vilken den rätta lösningen är för klimatalarmister är dock oklart, förslagen är för många från flygskam till att äta maskar. Kanske är effektivast att alla vita dör så vi kan återvända i tiden bakåt före industrialismen ungefär till Medeltiden. Men covid har en lösning: vaccin. Vaccinanhängarna är på det klara med att bli injicerade regelbundet, kanske resten av livet. Det är den rätta lösningen. Vi ska undvika mänskliga kontakter också men det tycks inte vara så populärt.

Att vara vaccinerad och erkänna klimatoro, erbjuder mening och tillhörighet.

Det är något religiöst över det hela, vaccin och klimat. Påven välsignar oron för båda. Oavsett vilken inriktning av kristendomen en utövar är Påven ledaren för den största delen av dem, drygt 1,34 miljarder katoliker i världen av totalt ca 2,3 miljarder kristna. Den största trosinriktningen i Världen, än så länge.

Så, även den heliga stolen har kastat sig i kampen om att få alla vaccinerade. Påven har beslutat att enbart vaccinerade med covidvaccin får beträda Vatikanens mark. Vaccinbevis gäller både för anställda och besökare. Påven har ju en egen stat med ca. 800 innevånare och miljoner besökare varje år.

“that it is necessary to ensure the health and wellness of the work Community in respect of the dignity, rights, and fundamental liberty of every member.” (18 sept.)

Liberty? Nog har det ordet missbrukats överallt, speciellt i politik och nu även i kyrkan. Vad är en påve annat än ordförande för katoliker. Den nästa efter Gud, hans företrädare på Jorden. Guds omsorg och barmhärtighet för de andra, i detta fall de som inte har velat eller kunnat vaccinera sig, finns inte. Påven godtar inte alla Guds barn.

Vaccinpass före Guds vilja? Var det inte Jesus som lät de sjuka och arma komma till honom? Jag undrar så här nära Jesus födelsedag: vad skulle Jesus ha gjort angående covid och vaccin?

Påven är inte ensam. Den tveksamt fungerande Biden hotar allt och alla. Vaccin eller inte ens få leverera varor till statlig myndighet. Flygbolag sparkar folk som inte vaccinerar sig. Restauranger serverar inte mat utan vaccinpass. På Cypern finns det ultimata: inga matinköp utan covidpass. I Sverige inför Kommuner vaccinkrav vid anställning på sina ställen.

Australien har blivit en diktatur som håller folk inspärrade. Sverige har till och med blivit utskälld för vi tog i för lite. Här är det lite hipp som happ. Ena dagen tas inskränkningar bort för att införas strax efter. Det är inte vetenskap som styr inte ens beprövad erfarenhet. Världen är vilsen och de som har makt ser en möjlighet att inskränka folkets rättigheter och demokrati.

Den 27 januari i år undertecknade Europarådet resolution 2361, som slår fast att vaccinationer i medlemsländerna inte få vara obligatoriska. Vidare får personer som inte är vaccinerade inte diskrimineras på något sätt. (https://pace.coe.int/en/files/29004/html)

Var det någon som brydde sig?

Tonen är en annan nu. EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen vill diskutera tvingande vaccination i EU mot covid-19. (1 dec.)

Det låter också som om vaccintillgången vore ändlös i Världen, tillgänglig för alla, vilket inte stämmer. Frågan är vem drar nitlotten och hur ser den ut. Kanske får vi svar om fem, tio år.

Nog är det något religiöst i Covidbesluten, inte bara vetenskap. Som om antalet människor på en plats vore avgörande. 100 smittar inte men ve om det kommer 101. Som om ett nödgodkänt medel, kallad vaccin, vore frälsningen. Om inte, skönmålar man effekten. Vi blev i alla fall inte så sjuka. Alltid något. Och dö ska vi alla, de äldsta först.

Virus av olika typer som gör oss sjuka kommer att finnas oavsett vad vi gör. En dag kan det bli riktigt illa eftersom vi bor så tätt, är för många, flyger runt i Världen och alla är inte välmående ens utan sjukdom. Sjukvårdens resurser är inte heller oändliga oavsett finansiering.

27 december 2020 andra Juldagen vaccinerades den första personen i Sverige. Löfven ringde och gratulerade den personen. Inte ens ett år har gått men nu vaccineras folk med tredje sprutan. Snart nummer 4, kanske 5… Men viruset sprider sig ändå, folk är sjuka och även dör.

Forskare som har arbetat med att utveckla covidvaccin har utnämnts till årets hjältar av Nyhetsmagasinet Time. Nobelpris i sikte?

Men årets person är en annan. Time har utsett Teslachefen och rymdentreprenören Elon Musk till årets person. Time beskriver honom som en man ”who aspires to save our planet and get us a new one to inhabit: clown, genius, edgelord, visionary, industrialist, showman…

Det finns få som har visioner för framtiden idag, lika få som tar risker. Det är lätt att skylla på hans pengar för den som inte anstränger sig ens på dagens arbete. Eller politiker som flyter ovanpå utan skam. Som tror sig vara något extra fast det inte finns grund till det. Men stormen går redan mot valet. Som vanligt gnälls det.

Vore jag ung skulle jag gärna söka till gänget som skall till Mars, någon gång i framtiden. Att vandra på Mars öken…

Bilder: Peterskyrkan 2013, Mars från Wikipedia av NASA and The Hubble Heritage Team (STScI/AURA)

PS. Den stora vaccin -och covidpass anhängaren dubbelvaccinerade M ledaren är sjuk i covid. Hur kunde det hända,, han hade ju vaccinerat sig? Kanske ingen ska leka expert i frågan om covid, inte ens experterna för det mesta har stämt dåligt. Att tro sig inte smitta när vaccinpass finns i mobilen kommer att berättas om några år lik en saga.

PS. De fick Nobelpriset för vaccinmetoden.