Fem minuter – om slump och synkronicitet

Jag såg en rubrik på Fox News: ”In the New Year, set aside just 5 minutes a day to have your best year ever.”

Fem minuter. Ibland kan fem minuter ändra ditt liv totalt. Nu tänkte jag inte på artikeln i Fox News – återkommer till det – eller olyckor utan de minuter någon gör ett beslut som visar sig vara en vändpunkt på gott eller ont i livet.

Jag tog en promenad och gick förbi ett hus. En man skottade snö på parkeringen och en kvinna putsade trapporna till huset. Jag sa något om snön. Båda två kom fram, vi började prata och jag fick deras livs vändpunkter.

Paret hade känt varandra i sin lilla hemstad. Så där som man känner folk på en liten ort, ungefär vem är vem, inte närmare. Mannen fick en ny placering och skulle flytta. Hon fick samtidigt ett oemotståndligt erbjudande utomlands men vågade sig inte på det. Hon valde ett annat arbetserbjudande i en ny stad.

Vem var den första personen hon mötte i den nya staden? Mannen från hemstaden. Hon visste knappt hans namn. Hon lät honom visa vägen till den nya bostaden.

De minuterna förändrade våra liv, sa mannen. Nu har vi till och med barnbarn.

Det fick mig att tänka på några avgörande minuter i mitt eget liv. De bra och de som blev smärre elände. Hur hade mitt liv varit om jag valt annorlunda vid vissa avgörande stunder? Hade jag inte bestämt mig att gå på en viss föreläsning i sista minuten hade jag troligen inte träffat den mannen jag gifte mig med. Han som också fick en impuls att gå dit när han passerade reklamen utanför. Vi var på så olika planhalvor i livet. Ja, vi är skilda sedan länge. Men tanken att jag inte skulle ha de två barn ja fick med honom är skrämmande.

Jag tror inte på ödet men ibland känns livets vägar väldigt förutbestämda. Slump och synkronicitet.

Jag läste på FOX News. om att använda fem minuter om dagen att förbättra sitt liv med.

But if there was only one thing you could do this year, what would it be? What if one daily practice could end up helping you with all your goals. And what if it could be done in just five minutes each day?

That daily practice is a devotional time. This is a quiet time when you read a devotion and pray.

When you read the Bible, you begin to think differently. And then you start acting differently. The Bible’s guidance helps you to live healthier, be more loving, have greater peace and believe in your future. 

Och så klart hade författaren av artikeln en bok med just några minuters Bibelavsnitt att sälja!

Det var förstås inget för mig av två anledningar. Jag lämnade Gud och religion när jag flyttade hemifrån. Jag är inte så ohövlig att jag demonstrerar utan sjunger och korsar fingrarna på begravningar men jag har ingen tro. Jag har någon sorts moral. Det andra är åldern. Jag tvivlar på att något kan förändras, inte stort i alla fall. Bara negativt genom någon elak sjukdom eller olycka.

Men idén är inte dum. Om var och en använde fem minuter av dagen till att resonera med sig själv om sitt liv, förhoppningar, felsteg och vad man gjorde bra, hur man handskas med dem som är givna till oss att ta hand om, vårt del i Samhället… kunde Världen se så mycket bättre ut. Bibelcitat eller inte, det är tänkandet som räknas.

Ägnar du någon tid att tänka till om dagen? Över veckan som gick? Månaden kanske? Året? Eller susar du bara framåt?

Vi kan inte leva om våra liv. Livet levs framlänges och förstås baklänges. Ibland är både livet och förståelsen i samklang. Ibland borde vi anstränga oss mer och tänka till innan vi agerar. Att ge sig själv fem minuters tanketid över dagen kan vara en bra idé. Men ställ inte klockan lät tanken ta den tiden som behövs.

Bilderna: Tarfala där det skedde ett avgörande möte i mitt liv.

Min fackliga icke karriär var kort men innehållsrik.

Jag har gjort en offentlig protest två gånger i livet. Den ena gällde Metallarbetarförbundet och Socialdemokraterna. Jag har säkert protesterat och gnällt flera gånger men dessa två blev liksom mer värda.

Den första handlade om Metallarbetarförbundet och sossarna i början -60 talet.. Metallare var då 300 000 starka medlemmar med Åke Nilsson som ordförande. Alla metallare förväntades vara sossar. De var ju arbetare. Jag anställdes som svarvare, första kvinnan på platsen. Nej, jag har inte utbildning till svarvare. Någon visade mig maskinen, tittade på ett tag och sen var jag i gång. Lönen var bra. Jag har aldrig tjänat så bra som då. Jag hade gärna fortsatt länge men blev sjuk av metalldammet allergisk som jag var.

Så, jag återgick till restaurang efter ett halvt år och sämre lön. Jag läste in studenten samtidigt. Och sedan i Universitet.

På min första dag som svarvare kom fackrepresentanten och gav mig ett papper och en medlemsbok. Man fick tre dagar på sig att skriva under medlemskapet. Om inte, var ens anställning över. Jag skrev på i sista minuten efter att ha studerat vart pengarna skulle gå. Jag var inte mot fackförening i sig men jag ville inte betala för sossarna. Jag fick inte rösta och på den tiden skulle inte invandrare vara med i partier och aktivera sig politiskt.

Det var då det. Idag kan du rösta utan medborgarskap i Kommun/Landsting om du bor här och behöver förstås inte ens kunna svenska.

Så jag begärde nedsatt avgift. Jag som utlänning skulle inte betala för ett politiskt parti. Det handlade om princip inte om några kronor.

De andra finnarna började också gruffa.

Resultatet blev någon krona lägre avgift. Vi behövde inte betala för Socialdemokraterna. Hur de löste det vet jag inte.

Jag var nog en bitch. Vissa tyckte jag skulle bli fackrepresentant. Men jag har alltid haft svårt med att följa fåren, oavsett vart de går.

Det är länge sedan. Det var sossarnas guldålder med nära 50% av de röstande. Medan 2018 låg S på samma nivå 28,3 %som i början, Andrakammarvalet 9011 med 28,5%.

Idag sparkar facket folk från förtroendeuppdrag om de inte har rätt partibeteckning. LO rustar för val och skall använda miljoner av fackets pengar till att behålla S i makten.

LO är en organisation för S, en som trakasserar sina medlemmar. LO ser inte skillnaden mellan en fackförening och ett Stödhjul. Men, visst kan S ha en egen fackförening bara de går ärligt ut med det. Här är vi alla sossar, andra är inte välkomna!

25 år senare och en herrans massa poäng från Universitet. blev jag övertalad att gå en facklig utbildning och blev fackrepresentant och förhandlare för Socialtjänsten i en kommundel. Jag förhandlare både för SACO och Kommunal för ingen av kommunalare ville göra en insats. Mina medlemmar var mina arbetsgivare. Jag förhandlade fram bättre skrivbordsstolar, mer personal, en dagcenter, behandlingshemsplatser, bostäder för hemlösa. Jag hade koll på min stadsdel, vilka behov fanns och presenterade det för politikerna. Jag larmade redan då om fattigpensionärer, oftast kvinnor. Jag föreslog koloniområde för arbetslösa invandrare. Många av de dåtida invandrare hade varit bönder i sitt hemland. Det blev en senare, efter jag hade slutat.

Lönenivån var redan beslutad i Stockholm. Kanske kunde det bli några ören till i den kommunala lönetrappan. Anställda hade få möjligheter att påverka sin lön.

Jag lyckades få utökad delegation för handläggare och ett system per dator – nymodighet – där vi själva kunde se till vår budget. Det var faktiskt vi, socionomer, som kunde Socialtjänstlagen, inte Kommunpolitiker som hade andra jobb och några timmars information om den då helt nya lagen. Ordföranden på vår stadsdel var en metallare. Jag ringde honom om något beslut var komplicerad och vi tog en kopp kaffe och resonerade om alternativen.

Han försökte värva mig till annat än facket, sossarna alltså.

Så fel kan man bedöma människor.

Nej,ingenting var min förtjänst, jag var bara den som gick med önskemålen och ibland pratade omkull de politiker som hade pengapåsen. Då, på -80 talets början med en ny Socialtjänstlag fanns önskan att ta bort fattigstämpeln och ge rättigheter hellre än allmosor. Socionomer var viktiga för Kommunen och skulle vara med även i Samhällsplanering.

Sedan flyttade jag. Fick ett drömjobb. Genast efter det krymptes delegationen för handläggarna. Kortvarig framsteg alltså. Pengarna började sina. Nya bidragstagare kom, de som hade svårt att hitta arbete i en stad där fabrikerna var nedlagda och politikerna drömde om annat. Turism kanske. En ny multikulturell värld som de kunde titta på utifrån.

Jag meddelade mitt fackliga intresse i det nya jobbet i det stora sjukhuset men det var en sluten SACO grupp som inte behövde någon.

Den person som skulle förhandla för vår avdelning besökte oss aldrig. Hon hade knappt en aning om vad vi gjorde. Vi var en väldigt udda speciell enhet. Jag gick ur facket så småningom och började förhandla själv min lön vilket gav mer än fackets förhandlingar, i stället 335 kronor 1800, vilket orsakade mina arbetskamraters utträde ur facket. En orsak till var den facklige ledarens hemliga lön och förmåner vi började tycka var för mycket.

Mina fackliga ambitioner var nu som spår i sanden. Bortblåsta med nästa våg. Men, jag minns än blommorna och tårarna när jag slutade min fackliga icke karriär.

För vems skull finns fackföreningar och vad är deras primära uppgift är nog en bra fråga. Speciellt idag. Det dyker upp nya fackliga alternativ för LO folk. Kanske är det en risk på sluttande plan att sortera medlemmar efter partifärg?

Kläder som meddelande och markering.

När jag arbetade hos socialtjänsten fanns det en outtalad klädkod både för män och kvinnor. Vi var Kommunens representanter. Vi skulle klä oss vårdat. Män hade oftast vit skjorta, slips och kostym, kvinnor klänning eller kjol och blus. Kjol över knäna, inga urringningar. Inga stora smycken. Diskret make up eller inget. Jag hade dräkt, gärna med knytblus. Hemterapeuten och ungdomshandläggaren klädde sig lite mer ledigt, även i jeans. Så klart inga trasiga och tajta sådana.

En varm dag kom vår nyanställda unga kvinna klädd i shorts och T-shirt. Shortsen var nästan knälånga. Hon fick gå hem och byta. Shorts och T-shirt var inte arbetsklädsel. Dessa shorts diskuterades länge i fikarummet. Såg de inte ut som en kjol? Var det orättvist? Var chefen gammalmodig?

Det är en förgången tid. Vem skulle våga skicka hem någon på grund av kläder?

Så, Engelska skolan är i blåsväder eftersom de har klädkod och även lånar kläder för mer ”lättklädda” flickor. Det klagas. Storm i vattenglas? Är inte skolan en förberedelse för vuxenlivet med arbete? Då kan ingen klä sig hur som helst. Ja, det beror på jobbet men hur många blir popstjärnor, modeller eller skådisar som kan klä sig extremt och naket på jobbet?

Kanske borde vi se Engelska skolan som en förebild i stället att klaga? Dessutom kan de ”kränkta” eleverna bara byta skola. Kön är lång till Engelska skolan, inga problem att fylla bänkarna.

Många skolor i världen har skoluniform. Arbetsplatser kan ha uniformer eller bestämda arbetskläder. Men ibland är det svårt att veta vem är kund och vem som arbetar.

När jag passerar någon av våra skolor (det finns flera nära mig) undrar jag varför många flickor är så pass lättklädda. Det är inte sexigt, det är bara avslöjande. Är det frihet att visa sin kropp? Men lärarna kan också klä sig under varmare årstid som om de vore på solsemester. Kanske borde även de tänka till att lärare är goda förebilder, på alla sätt – eller borde vara det.

Jag tycker också synd om (läs: illa) småflickor i sjal och täckande kläder på skolgården. Men var och en får behålla sin kultur, eller hur det var med flickors självbestämmande.

Kanske kläder och nakenhet är nu mera en ickefråga oavsett ålder och position? Jag är bara en gammal gnällig kvinna som lever i minnen av gamla sämre tider?

Bild: Ifugaos i nästan traditionella kläder, Banaue, Filippinerna. Kvinnorna var barbröstade men inte inför turister..

Klimat, skäll och applåder.

Jag köpte en bukett rosor på torget. Först hemma såg jag att de var odlade i Afrika. Gick på hemsidan som öste vackra ord om miljövänligt och arbetstillfällen. Det kändes ändå fel. Borde mat vara viktigare att odla än blommor till oss? Men, vad kan Afrika producera för att få in västvaluta och utveckling? Hur stor del av mina 100 kronor fick odlaren efter flygresan och all hantering var avdragen? Blommorna var dock märkta med FFP.

Nu mera sätts ord som antyder klimatsmart eller ekologiskt på lite av allting. Ordet blir som avlatsbrev. Ingenting är helt utan avtryck.

Jordan Peterson har blivit utskälld för att han fattar ingenting om klimat och analyser. Han har sagt i en TV intervju sin åsikt att klimatet är för komplext för att modellera, och att modeller över klimatet på lång sikt är omöjliga att göra.

Äntligen! Någon som tycker samma som lilla jag!

Peterson verkar tro att vi gör modeller för klimatet ungefär som vi gör väderprognoser. Han låter intelligent, men har helt fel. Han har ingen jävla aning, säger klimatforskaren Sarah Perkins-Kirkpatrick.

Han har ingen jävla aning. Lyssna på det. Så ”diskuterar” alltid klimatanhängare och andra som aldrig kan ta andra åsikter. De som valt att inte covid vaccinera sig är konspirationsteoretiker och högerextrema, ungefär nazister. De som inte har klimatångest är liknande rena samhällsfaror. Rättshaverister minst.

Regn inom 24 timmar moln.

Hur ofta har väderprognoserna slagit fel? När de inte kan förutse vädret på de närmaste 24 timmarna hur kan man då spå klimat om 30 år? Men Perkins-Kirkpatrick anser att desto längre prognoser desto mer rätt.

Jag blir alltid fundersam när någon försvarar sin åsikt med fula ord och aggressiv ton.

Peterson fick skäll. Samtidigt har Världen hyllat ett skolbarn och hon har ansetts som expert, inte bara i klimatfrågor. Hennes utskällning i FN applåderades. Hon har deltagit i alla möjliga klimatmöten som ett slags maskot och de vuxna har lyssnat på henne andäktigt. Nej, hon har inte heller någon utbildning. Minskade de rika sin förbrukning, bostäder, bilar, flygplan, levnadsstandard efter hennes klagan? Inte, det är bara ord.

Idag erbjuder Linköpings Universitet terapi för elever med klimatångest. Ingår reduktion av egen konsumtion i det? Hoppas att de unga har vaknat om sin egen förbrukning av Jordens resurser. Inte bara skolk från skolan och hålla uppe plakaten.

https://blogg.iniskogen.se/2021/08/14/nagra-forslag-till-klimataktiva-barn/

Tack Peterson – även om du inte är klimatforskare. Jag – som inte heller är expert för fem öre – håller med Peterson. Vi styr inte solen. Tveksamt om vi kan styra klimatet. Vi har för korta mätserier, brukar väl vara under 200 år. Klimatet har alltid varierat. Naturen styr, kanske Universum är utöver vår kontroll. Vi kanske är också för många på vår lilla planet?

Vi alla kan påverka missbruk av resurser, nedskräpning och vårt eget beteende. Vi kan – om de som styr vill – avskaffa krig för det är den värsta miljöboven. Vi kunde producera mer av vår egen mat i stället långa transporter. Var och en kan tänka till i köp av saker, kläder, även mat. Rök inte. Knarka inte. Motionera, lämna bilen oftare. Byt sällanvaror med varandra. Ta hand om era barn och lär dem saker som är nödvändiga för självständigt liv. Som att sköta ett hem, laga saker, ta hand om smal ekonomi. Och så vidare…

Nu mera får vi fattiga också ransonera el i Sverige. El en nutida lyxvara?:

PS.Runt 25 procent av den svenska blomimporten kommer från länder utanför EU och där är Kenya den stora exportören.