Idag på kvinnodagen minns jag två kvinnor vilka båda arbetade mot krig, inte för.
Kvinnodagen blev officiell FN dag 1977. Idag är intresset för feminismen dalande i Sverige. Inte märkligt, feminismen har levt sitt liv utanför de vanliga kvinnors liv.
Jag är absolut inte feminist men gärna en humanist, pacifist i alla fall. Gränserna är dock svåra för båda.
Den första kvinnan jag har på min korta lista är Barbro Alving, 12 jan. 1909 – 22 jan. 1987, som vägrade civilförsvar eftersom det ingick i Försvarsmakten, militären alltså. Jag gjorde det samma. Hon var en pacifist, journalist, krigsreporter och författare.
Den andra är prinsessan Diana, 1 juli 1961 – 31 aug. 1997, bland annat arbetade hon för minförbud. Hade den stora äran att träffa henne en gång när hon var talare i WHO s missbrukskonferens. Hon arbetade även som stöd för familjer med missbruksproblem – som jag.
Diana var engagerad i organisationen International Campaign to Ban Landmines. Organisationen belönades med Nobelpris, fredspriset, 1997. Idag har 164 länder ratificerat avtalet, dock ej USA, Ryssland och Kina.
Sverige ratificerade Ottawafördraget 1998. Fördraget lever farligt idag.
Representanter för Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna öppnar för att tillåta truppminor i svensk krigföring.
– Det är en del av vår hemförsäkring, säger Mikael Oscarsson (KD) till SVT. Moderaterna grubblar. Finland funderar också på saken.
Ryssland använder hästar och åsnor för att transportera militär materiel. Så även djur är i risk att dö i krig. Det ser ut som om lastbilarna börjar ta slut.
Jag ser ingen protestvåg.
Vart är alla djurskyddsföreningar? Vart är alla veganer som så ser till djurens bästa och inte äter upp dem? Vart är alla ni som släppte minkarna ut? Vart är de som gynnar vargen i söder? Ni som ropar päls är mord och kastar färg på andras kläder? Som räddar hönor från att bli mat? Ni som protesterar mot mjölkproduktion och att äta kött. Alla som ser djur minst lika värdefulla än människan? Varenda hästägare? Ridskolor? Klimat – och miljöhjältar?
Sover ni?
Varför protesterar ni inte? Är inte ryska åsnor lika värda än djuren i väst?
Jag kände en person som hade börjat med narkotika strax efter 18 år fyllt. De flesta patienterna hade debuterar som yngre så varför började hon som vuxen? Vad hände? Jag kände ju många narkomaner eftersom jag hade arbetat inom den socialtjänsten i en Kommun och nu som terapeut på sjukvården. Hon var en av många som hade trasslat till livet.
Idag när flickor säljer sig på olika sätt genom Internet, filmer, TV serier, betalsidor och massagesalonger var hennes forna arbete rent av sedesamt. Hon var en strippa i en av klubbarna i staden. Detta var på 70 – 80 – talet då strippklubbar var än upphetsande exklusiva. Hon var riktigt snygg, jag fick se hennes strippa bilder. Kruxet var att flickan var knappt sjutton när hon började. Åldersgränsen var 18 år eller 21, beroende på klubben, för att få bli strippa.
Hon kom från en familj som hade gott ställt. Hon fick vad hon pekade på. Föräldrarna sa aldrig nej. Det var som om de inte kunde det ordet. Hon hade saker in till andras avundsjukegräns. Så hon fick svårt att smälta in och få vänner. Skolan var inte så kul fast hon hade hyfsade betyg. Hon skolkade. Föräldrarna förstod henne. Hon skulle få vila upp sig.
Matte var hon riktigt bra på.
Hon var skicklig på att räkna ut vad som lönade sig, vad inte.
Hon ville strunta i gymnasiet och arbeta i en strippklubb. Hur hon kom på det kunde hon inte komma ihåg nu, långt senare. Men hon var ju för ung. Pappan besökte föreställningen innan han skrev på. Det var ju inte så farligt. Snygga tjejer. Med viss tvekan skrev också modern på. Det var då ok för klubben.
Att vara nästan naken på sitt arbete börjar tära med tiden. Man kanske inte tänker på det, det är bara som att vara på en badstrand utan BH. Men i vår civilisation är det inte avsett att visa oss nakna överallt. Och för alla. Medan man växer upp formas gränserna vad vi visar och till vem. En femåring vet redan.
Idag är nog de gränserna väl så krackelerade. Nakna kvinnor, kanske med lite tejp, nät eller en kudde för, ser vi i offentlig miljö varje dag. Och fotograferna springer efter.
Så, jobbet som strippa började på att tära. Män ville ha privata träffar, de erbjöd pengar mot sex. Någon gav henne något uppiggande, amfetamin. Det kändes bättre. Hon var inte den enda som piggade upp sig med något på det jobbet.
Hon var påtänd på jobbet men kunde hålla en gräns. Jobbdrog, inte hemmadrog. Sedan började hon tänka. Varför betala för droger när man kan ta betalt. Hon startade eget på drogbranschen och om ett par år slutade hon på strippklubben.
Det blev en karriär inom droger. Pengarna rann in och ut. Nu mera sköts knarkaffärer oftast av utlänningar och olika grupper tävlar om marknaden med död som följ. Men då, under amfetamins tidevarv var det väldigt svenskt. Även så att Staten delade ut amfetamin per recept till användare. Jag hade senare några patienter vilka började knarka som barn, den yngsta vid 8 är, för deras föräldrar fick så mycket att det blev över.
Ett misslyckat experiment och förakt mot medmänniskor.
När jag får henne som patient är hon på väg neråt från allting. Deprimerad. Nu arbetslös när drogkarriären är över. Jag har än vänner, säger hon och då menar hon sina tidigare langare vilka också andas sin sista tid. Några är döda. Drogförsäljare slutar ofta med oklar död i en källare, ungefär. Hon är trött. Hälsoproblem. Undrande över var livet bara så här. Vad var det som hände, egentligen.
Hon tyckte allting var bara som grus.
Det finns föräldrar som har svårt med ordet nej. Som älskar sina barn men inte inser att kärlek är ibland nej. Föräldrarna måste skydda sina barn. De måste forma gränser. Ungefär som i Systembolagsreklam. Lär man barnen att föräldrars nej är nej, är det sedan lite enklare när andras ja stormar in.
Men, man skall inte ropa nej utan att hjärnan är i gång.
Normalt behövs det inte så många nej. Barn tar först efter föräldrar, sedan kommer Världen in. Idag sker det sista alltför tidigt.
Många föräldrar kämpar på idag. Deras makt att styra och lära barnen – det som kallas uppfostran – delas idag av så många personer och på olika sätt. Det finns inte en perfekt modell. Fröknar i daghem, fröknar och magistrar i skolan, fritidshem och hobbyer, kamrater, kanske deras föräldrar, personer som skilsmässor för in, även sjukvård, ibland Socialtjänst och sedan Internet med miljoner förebilder och det – här – är – rätt – influerade. Lärare är sällan förebilder, som de var på min tid, medan Internet bjuder hela Världens modeller.
Lägg till gatans makt. De alla som ser ut att ha framgång och gott om pengar. De med Rolex, vit bil, Armanikostym, utlandsboende, skönhet och framgång … kändisarna av olika arter.
Det gäller att säga ja och nej i tid och rätt tillfälle för sedan tar Världen över. Och den är inte alltid god.
Jag tycker nog synd om föräldrar idag. Det är ett hästjobb att leda ungarna till vuxna självständiga fungerande personer.
Att få egna barn har blivit mindre populärt idag. Barn har slutat vara livets mening. Inte alltid men ofta nog. Kanske är det inget märkligt om vi börjar räkna alla orsaker till det, som Världsläget, ekonomin och att kvinnor inte är helt förtjusta i att föda barn och lämna dem snarast till andras vård för att återgå till lönearbete.
Hellre en hund än en unge har blivit lösningen för behovet att vårda För, att vårda och skydda något levande nära oss sitter nog i våra gener.
Det råder dock ingen brist på barn i Världen, även om Västvärldens politiker gnäller.
Visst är det irriterande och en stor besvikelse att den store trollkarlen inte kunde trolla.
Men för att kunna trolla framgångsrikt behövs vissa ingredienser. En hatt förstås. Trollstav. Det viktigaste är dock publiken som tror att trolleri är möjligt. De ska samlas runt trollkarlen och visa en glad förväntan. De ska hurra, ropa uppmuntrande, vara hänförda. Positiva. Handklappningar. Stampa med fötterna.
I den uppmuntrande atmosfären görs en trollkonst. Den kanske inte är en vit kanin som kommer ur hatten utan en groda. Den fula damen i skåpet blir inte till en prinsessa utan en med kvast. Alltid något. Magin har flera ansikten. Det är inte alltid det vi ser och hör som händer. Vi är förblindade, vi tror på sagor som inte existerar. Utan dem skulle ingen av oss vanliga orka existera.
Så, andäktigt samlade sig många förhoppningsfulla runt den stora trollkarlen. Men han skickade ut några underhuggare. De visste inte hur man viftade med staven. Från höger till vänster? Eller tvärtom? Ur hatten kom bara ord utan beslutande makt. Ord? Prata med varandra? Vad är det för dumheter!
Mötet var inte sanktionerat av de rätta personerna. Det uppstod då ett rent av raseri i trolldomsministeriet. Hur vågade nykomlingen som inte ens var med i det rätta gänget göra något? Många av de riktiga trollkarlarna, och få kvinnorna, hade haft nästan en livstid i yrket. De kunde ju bäst och rätt. Nu behövdes ett krismöte. Det ska inte komma några nya idéer här. Att prata med de mörka krafterna! Så opassande och farligt.
Att vara en trollkarl kräver långt arbete utan resultat. Hur kan man nu slå tillbaka, speciellt mot den otrogna pöbeln.
Stavarna vässades. De högtstående var förfärade, hotade, bittra.
Men då kom en av dem på lysande förslag. De skulle använda den slitna men pålitliga trollkonsten: den att dra ut pengarna från folkets fickor.
Skulle folket protestera? Bli arga? Det gällde att presentera tanken på ny skatt snyggt. Hållbarhet var på modet. Kunde det vara något? Klimat? Nej, inte riktigt. Inkluderande? Tja…
Förstämning tog över. Champagnen började bli varm.
Vi kallar det inte skatt, ropade någon, skatt är så negativt. Vi kallar det lån. Det är ju något man får tillbaka, eller hur!
Hurraropen lyfte nästan taket. Dags för ostron och skumpa.
Och vart är de skrivkunniga, kalla in dem nu snabbt. Alla skall skriva hatskriverier om den nye trollkarlen. Det går bra att använda otillåtna ord. Och det skrevs: 185 000 000 nyheter bara på några dagar,
Så skall slipstenen dras.
De som vågade vara hoppfulla är nu rena parasiter. Tro på någon annan än de etablerade trollkarlarna, vilka dårar. Där fick ni! De som inte ens försökte få en kanin ur hatten gnäller på den som ändå fick ut något, fast inget som skuttade runt.
Men lånekarusellen anses vara lyckad och anses trygga framtiden.
