Att rensa eller inte rensa är frågan.

Utvalda

År 1951 eller var det året efter fick jag och min lillasyster ett spel, Afrikas Stjärna, som julklapp.  Vad vi, hela familjen, spelade! Spelet  publicerades 1951  av finska företaget Tilgmann Ab. Skaparen var 21 år gamla Kari Mannerla som hade skissat på spelet i några år.  I Sverige heter det Den försvunna Diamanten. Över 4 miljoner exemplar har sålts och en ny variant med djur i stället rövare har tillkommit och kortspel samt Internetspel. Vore något spel valt som finskt nationalspel vann nog Afrikas Stjärna

Nu har den stämplats som farlig för barn på grund av rasismen i spelet.  Afrika visas nedlåtande på något sätt.

Finland brukar ligga lite efter i tokigheter som åsiktsrensningar, eller skippa de helt, men i de senaste åren tycker jag att de närmar sig oss, svenskar.  Finland leder  nu kampen mot opassande spel.  Nej, inte de på Internet med våld, mord och sex utan barnens favorit brädspelet Afrikas stjärna. Trots att det var bara en person, en politiker/ersättare som var upprörd i början blev gensvaret snabbt och en politiker högre upp förbjöd spelet i Åbos skolor. Säg rasism så springer alla.

Så lätt gick det dock inte. Ärendet ligger nu hos borgmästaren i Åbo. Beslut har inte än tagits. Förvirringen är just virrigt. Åsikter flödar.

Undervisningsminister Anders Adlercreutz  är inte för förbud men finns spelet i skolan kan man diskutera om nu och då hur Afrika föreställts i det gamla spelet. Förskolans barn är för små för det.

Spelet går ut på att hitta den försvunna diamanten i Afrika. Man kan bli rövad på vägen eller hitta andra ädelstenar. Spel för barn är bra övning till att acceptera förlust. Kanske frågar barnen något om bilderna, eller om det finns diamanter i Afrika och vart det ligger i relation till oss. Men knappt något mer invecklat. I förskolan är barn för små för egna politiska och ideologiska ställningstaganden men de kan upprepa inlärda åsikter.  Världen och olikheterna i ett spel är än just spel, inte en dold lärobok om rasism.

På ytan kan alla dessa rensningsaktioner kännas harmlösa, ibland till och med önskvärda eller bara gå förbi oss. Men när vi ser lite djupare på liknande ”rättelser” – fast i större format – finns de i nutiden och alldeles bakom dörren. Olika ismer som bestämmer våra tankar, uttryck och varande. Är det långsökt? Tog jag i nu? Inte alls. Våra ”städare” har samma syfte fast i sin egen lilla skala, bort med allt de inte själva ser som rätt.

Deras åsikt om vad är rätt är det enda som gäller.

Jag har spelet kvar hemma och har ingen tanke att kasta ut det.  Vi uppfattade nog inte spelet så som dessa ”åsiktsstädare” gör.  Vi  lärde  även hur Afrika såg ut. Geografi är ofta en svag punk hos elever och även hos de vuxna. Kunde ge några exempel om geografitolkningar från dagens Värld men eftersom det kunde uppfattas som rasistiskt låter jag bli, tänk efter själv.  Nej, jag menar inte Grönland.

Dessutom åkte vi, jag och mina då vuxna barn, till Afrika 2014. Vi såg ungar valla sina djur med en pinne i handen i  lejonlandet. De äldre hade sköldar och rejäla spjut för uppvisning. Nej, vi besökte inte massajer, bara såg dem på avstånd. Vi var där för att se djur i det vilda och sedan bestiga Kilimanjaro. I stan bar än kvinnorna vatten i gula dunkar som de fyllde på  av någon vattenbil eller kran. Och på Kilimanjaro fanns det tvång att hyra guider och folk som bar ens prylar. Kolonialism? Omvänt kanske, men de tog nu betalt.

Det finns oerhört mycket i Afrika att älska, hata, förändra och lappa ihop. Kanske något att intressera sig i  stället brister i ett spel?

Det är ofta kvinnor  från vänsterfronten  som blir upprörda av saker, historia, tankar och beteenden. Ta bort olämpliga böcker är vanligt men nu är även brädspel olämpliga i sin utformning. Alla spel har en sämre, olämplig sida. Schack, Monopol, Bondespelet… om man börjar tolka dem. Det finns mycket att granska! Åsiktskorridoren är smal, så smal och har slagsida åt vänster måste jag säga. Påminner om Ryssland som städar bort västerländsk påverkan, senast försvann Jultomten. Ja, det finns många länder där fel åsikt kan bli ens sista.

Historien kan vi inte ändra. Tolka den annorlunda – historieförfalskning – är också galet. Hur än vi städar upp historien finns den där. Vi kan max säga: så tanklösa var de, tur att vi, vår generation kan bättre.

Det sista är dock väldigt tveksamt, att veta bättre alltså. Det är många som inte lär sig av historien. När förmågan inte räcker till att rätta avgörande saker angrips nu mera även oviktiga ting. Det är bara egoism. Det är ett försök att vara god och rätt och synas.

Försöken att rensa bort allt olämpligt är ett Sisyfosarbete och kommer aldrig att få sitt slut. Man trivialiserar problem som spel och barnböcker  medan de stora problemen i Världen pågår och kommer inte att rensas ut. Vi kanske inte ens försöker. Vi är upptagna av att leta efter mindre brister.

PS. Nej, Afrikas stjärna är kvar i förskolor. Inga beslut för att ta bort spelet. Det och andra gamla läromedel får vara kvar säger Åbos styre. Storm i vattenglas är förbi – denna gång.

https://www.expressen.se/nyheter/varlden/klassiska-bradspelet-plockas-bort-fran-finska-daghem/

https://www.hbl.fi/2021-04-18/afrikas-stjarna-fyller-70-ar-med-leoparder-som-rovare/

https://yle.fi/a/7-1445090

”I’d Rather Die Standing Than Live on My Knees”

Utvalda

Detta är bara ompublicering av inlägget för tio år sedan då terrorister mördade journalister på Charlie Hebdos redaktion. 12 döda, 11 skadade. Det skedde även en till terroristbrott med död som resultat i Paris den dagen.

För yttrandefrihet, fria ordet och bilden, för de som vågar försvara vårt samhälle mot islams inskränkta världsbild. Jag är Charlie Hebdo. Är du?

Se på världens tidningar idag. Se sedan på de svenska. Vem böjer nacke för terrorister? Oavsett vad vi tycker om satiren i bilderna hade Charlie Hebdo rätt att publicera, precis som andra har rätt att berätta om sin sida om saken.  Att håna de kristna och Jesus är inte ovanligt. Att häckla makten mår vi bara bra av. Satir kan vara befriande. Vi är så PK i Sverige att vi står på knäna inför PK maffian.

Stå upp. Gå inte på knäna! ”I’d Rather Die Standing Than Live on My Knees” sa den nu mördade Stephane Charbonnier.

Salman Rushdie: I stand with Charlie Hebdo, as we all must, to defend the art of satire, which has always been a force for liberty and against tyranny, dishonesty and stupidity. “Respect for religion” has become a code phrase meaning “fear of religion.” Religions, like all other ideas, deserve criticism, satire, and, yes, our fearless disrespect.

Samtidigt dödades sex vägarbetare i Afghanistan av talibaner eller andra som gillar att mörda folk. I Jemen dödade en självmordsbombare 33 personer. Svenska regeringen, kulturministern i spetsen, ska nu uppfostra oss mot islamofobi. Hon får ett tufft jobb mot islamiska terrorister som sköter vår bild av islam. Men döm inte ut de muslimska invandrarna. Fråga dem först vad de tycker och tänker. De kan hända att de känner samma oro som vi. Även om de sällan säger något.

Var en människa med humanism inte som Alice Petrén, journalist, som tycker att offren får liksom skylla sig själva.

Charlie Hebdo”… ”det är ju inte oskyldiga personer i det här fallet, utan det riktar sig rakt mot en redaktion som har attackerat med nidbilder av profeten Muhammed, som har haft satirbilder som så sent som i natt la ut en nidbild”

Vad hände finns idag minut på minut i Daily Mail:

https://www.dailymail.co.uk/news/article-14220803/Charlie-Hebdo-massacre-Deep-Dive.html

Fånga ögonblicket.

Utvalda

Bara ett ögonblick var sjöstranden lysande röd i kvällssolen. Jag lyckades ta en bild. Den nästa var mörkare. Om några minuter hade ljuset försvunnit. En blek höstnatt la naturen i vila.

Hur ofta lyckas vi fånga de sällsynta ögonblicken?

Inte bara i bild utan i göranden. Den minuten som kunde ändra hela livet eller en viktig bit av det.  Ögonblicket då konsekvenserna av våra livs val är så klara. Då vi gör en avgörande förändring.

Eller låter bli.

Nu tänker jag inte på de planerade förändringarna utan då livet skriker efter förändring, en stund då vi inser att det går inte längre. Det är ofta i relationer sådant ögonblick inträder, men även i arbete, kanske i ens ekonomi och speciellt i vårt eget beteende.

Fortsätter vi så dör vi, om inte bokstavligen.

Så här i början av året gör många nyårslöften. En del har redan brutits. Den där cigaretten. Bara ett glas vin till och sen är det slut. Något som lockade i skyltfönster och budgeten var redan överskriden. Träningen som  hoppas över idag. Gräl. Mer…

Men hur många har gett löften att lyssna på sitt inre, ta vara på de ögonblicken då hela vårt väsen signalerar om behovet av att rensa vårt liv?

Det är så svårt att bryta vanor. Det är ännu svårare att bryta upp från ett liv som förgör oss. Ett liv där vi aldrig är lyckliga, inte känner oss uppskattade, där våra drömmar knappt existerar. Liv som liksom äter upp oss. Det är oerhört skrämmande att inse det och sedan göra något.

Vad vill du ändra i år? Eller hör du till de sällsynta människor vars liv är exakt som du önskar? Inte en sak att förändra?  Inget som skaver? Inga förhoppningar?

Gratulerar i så fall. Eller ska jag hellre beklaga? Livet är en pågående förändring, ingenting är statiskt hur än du önskar det.

God fortsättning. Ta vara på de ögonblicken som  talar till ditt inre eller till och med skakar om dig. De är de som är värdefulla, inte den dagliga lunken.

Tron på det osynliga och oförklarliga. Om väsen i naturen.

Utvalda

Dag 139 på Pacific Crest Trail  passerade jag 2240 mile. Jag hade tillbringat halva dagen på Trout lake för att handla mat, äta och bara gå utan ryggsäck. På kvällen gick en bil gratis mot leden. Den lilla lastbilen var full, alla utom jag satt på flaket. Ett trevligt samtal med föraren och bra utsikt. Ibland var det en fördel att vara gammal.

I den risiga skogen, i skuggan av Mt. Adams slog jag tält i kanten på Gifford Pinchot Nationalforest, ett område där Bigfoot, ofta kallad Sasquatch, sägs vara bosatt i.

Nej, jag såg inga ovanliga varelser. Det mest störande var två vandrare längre bort som tände eld och hade  sedan svårigheter att hålla det i styr, eftersom marken var torr. Eld håller djuren borta, sa de. Man vet aldrig vad som finns här.

Jag trodde att de tänkte på björnar, inte Bigfoot precis. Men det finns många som tror på dess existens. På området vi tältade tillhörig till Scamania County (karta ovan) var det förbjudet att skada folkloristiska varelser. Straffet var böter för $1,000 och upp till ett års fängelse. Bigfoot har sina lobbyistgrupper.

Nyligen dog två personer av kyla på området i jakt på Bigfoot. Hur kommer det sig att några tror på Bigfoots existens till den grad att de ger sig för att leta efter den i uselt vinterväder? Tilltron till att man kan se något magiskt, som även betalar sig, kan vara överväldigande.

Det finns bilder av varelser som ser ut lik vår föreställning av Bigfoot, men inga bevis att figuren var annat än en människa stor i storleken och utklädd. Ingen har fångat Bigfoot och så kunnat bevisa dess existens. Fotavtryck påstås dock har hittats. En del har sett Bigfoot men har inga bilder att visa upp.

Varför tror vi än på varelser vilka troligen inte existerar? Vi känner faktiskt inte till allt som finns på vår jord. Varje år hittas otaliga, nya djur och växter. 2024 fann forskare 138 nya arter. Folk i Amazonas som lever helt utanför allt har också hittats i år igen. Så, varför kan inte någon inte än fångad varelse existera?

Det övernaturliga har alltid fängslat och även skrämt oss. Det på jorden och i luften. Nyss hovrade en massa  drönare i luften samtidigt i några av USA s delstater och en del folk såg genast utomjordisk invasion. De onda som kommer från rymden. Vi lockas av något magiskt, utanför det kända. Vi återupplever barndomens sagofigurer. Hoppet finns att finna något utöver det vanliga, ett bevis att annat än vi existerar.

Någon Bigfoot syntes inte till den natten, inga andra varelser heller. Men dag 145 gick jag på ett område  efter Chinook pass, i djupa skogar mellan bergen där djurlivet brummade, vrålade, skrek, sprang, slogs, även sjöng fast utan melodier och jag kände att där ska jag inte tälta utan fortsatte gå i skymningen allt vad jag kunde. En ung björn småsprang på stigen före mig. Kanske var livet i skogen för mycket även för björnen? Den vek in i skogen och jag fortsatte upp till en platå där det fanns tältplatser. Och tystnaden la sig över platsen.

Kanske gjorde jag fel? Jag borde stannat där bland djuren? Det kunde ha blivit en bild som gav mig berömmelse och betalade mina utgifter?

Vår tilltro till något vars existens inte har kunnat bevisas kan vara stark. Det kan vara ett slags kontakt med naturen och sätt att tolka omvärlden. Det kan vara en tro på något som styr och  hjälper oss i livet. Astrologi, kosmisk vägledning, healing, shamaner… många av oss tror på något av den typen av livsråd enligt undersökningar.  

Religion då? Ja, religionen eller tron då? Det är större. Det lämnar jag i alla fall nu utanför skogsväsen.

Tänk efter, vilka saker, påståenden eller varelser tror du på vars existens är än obevisat?

Och, utan de nyfikna och modiga människor som började utforska Världen trots de osynliga farorna skulle vi än sitta i en grotta och dö unga.

Jag själv då? En kallhamrad realist? Inte riktigt. Finns det ingenting kvar vi inte än kan förklara vore Världen en plats där utvecklingen har stannat.

https://www.bbc.com/news/articles/cx2ykyew50go

Kartan skärmdump från Google map. Bigfoot ruta 352 från the Patterson Gimlin Bigfoot film

Bilder överst Mt Adams, nederst Mt, Washington, Pacific Crest Trail, Washington.