Månadsarkiv: januari 2019

Vårt sköra liv och två boktips

Publicerat av

Läser just nu Stephen Hawkings sista bok, utgiven efter hans död. ”Korta svar på stora frågor”. Den handlar om vår framtid, svarta hål, universum och Gud, med mera. Så intressant, på en nivå som alla kan begripa. Han var en av de människor man kan beundra, högakta och vara tacksam över att han har funnits. Hans okuvliga vilja att prestera och lösa universums gåtor trots förlamande sjukdom sedan ungdomen är mer än respektingivande.

  • Mänsklighetens statistik när det gäller intelligent beteende ser hittills  inte lysande ut.

Jag instämmer i den utsagan av Stephen Hawking. Kan vi bättra på oss eller gå under? Förmodligen går vi under som mänskligt kultur ändå. Varken våra politiker eller vi själva är förmögna att göra de omfattande förändringar som behövs. Vi är inte smarta nog. Vi prioriterar fel. Få av oss skulle godta omfattande inskränkningar i våra liv.

Kanske kan inga åtgärder vara nog? En dag är vår planet liknande någon annan död planet vilken inte innehåller mänskligt liv. Skitig, plundrad, raserad.

Hawking skriver:

Jorden står under hot från så många håll att jag har svårt att vara optimistisk. Hoten är stora och för många.

Till att börja med är vi på väg att växa ur jorden. Våra naturresurser förbrukas i en alarmerande takt. Vi har skänkt jorden klimatförändringarnas katastrofala gåva. Stigande temperaturer, avsmältning av polarisarna, avskogning, överbefolkning, farsoter, krig, svält vattenbrist och artutrotning. Alla dessa problem skulle vi kunna lösa, men inget av dem har vi hittills löst (s. 153)

Vi är för många. Resurserna krymper. Miljön på upphällning. Förmågan att hålla sams är så begränsad. Vi raserar det vi bygger upp. Olika ismer, från religiösa till politiska, styr. Politikerna käftar med varandra om småsaker. De har dubiösa framtidsplaner och kort framförhållning. Makt korrumperar snabbt.

Jag är säker på att den enskilda människan kan och vill  förbättra sin och sina närmastes villkor och framtid. Vi gör mycket bra. Vi försöker hålla ihop våra liv, vara aktsamma medborgare och goda medmänniskor, leva i lagens ramar. Men den lilla skaran som lever av förstörelse och brott, terrorism och krig gör snabbt världen till en obehaglig plats.

Krig är varken billigt eller resurssnålt men den frågan nämns aldrig i miljöhänseende. Inte heller miljökonferensers nedsmutsning då höjdare flyger in i sina privatplan – på Internets tid – och gnäller på vanliga människors semesterresa eller fredagsbiff.

Politiker lever i sin naiva bubbla. Där saknas ofta intelligent beteende. Man gör om och gör fel igen med samma resultat. Idag hörs utrop att diktatur vore bättre än att medborgarna har något att säga till om – kanske – vart fjärde år.

Alla tidigare kulturer har gått under men mänskligheten har överlevt. Även vår civilisation slutar en dag. Frågan är hur. Kärnvapenkrig, virus, asteroid, komet, resursbrist som vatten och mat, miljökatastrof…det finns många möjligheter. Om mänskligheten överlever  är en bra fråga. Kan hända att de som överlever får återvända till grottstadiet?

Kanske finner vi andra världar?  Läs de fantastiska ”kanske lösningar” Hawking spekulerar med. Han är optimist ändå. Det kan hända att hans optimism och nyfikenhet höll honom i liv och aktiv tillsammans med den tekniska utvecklingen?  Han var en av de stora personerna i vår tid. Ett måste att läsa.

Hur blir det om människorna skulle försvinna från Jordens yta idag, inte då när den totala katastrofen – vad det nu blir – är faktum.  När jag läste ”The World Without Us” av Alan Weisman (har rekommenderat boken förut) kändes världens utveckling efter oss rimligt medan idag känns det för optimistisk. Kanske är vård jord för förgiftad för en grön framtid efter oss? Men, naturen finner alltid någon sorts utväg. Människan är sämre försedd med den förmågan.

Vad tror du om världens framtid? Finns en framtid eller har vi redan passerat den?

http://www.hawking.org.uk/

Har vi barnperspektiv – någonstans, någon gång?

Publicerat av

Efter en paus på toppen av Glenn pass tog jag mig neråt mycket varsamt. Det var då jag träffade fyra personer som skakade om mig och gav dessutom hastigt dåligt samvete om hur jag hade varit som mor.

Stigen upp hade varit tungt men man belönades med otroligt häftig natur. Genast när jag trodde mig vara uppe på passets krön kom en tvär stigning till. Jag måste medge det var ansträngande men till sist satt jag på en liten platå där flera andra vandrare vilade, drack vatten och knaprade något från trailmix påsen. Alla såg lite trötta ut.

En rysk TV journalist sållade sig till gänget. Han kom från norr och skulle bara gå en mindre bit samt filma och göra intervjuer. Han började genast fråga ut mig när de andra hade informerat honom om min ålder. Fråga henne!

Han försökte få min vandring till en superprestation på grund av åldern men det gick inte. Jag hade satt mig för att vila flera gånger vid den tvära stigningen. Det sa jag inte till honom utan tyckte att hela vandringen var utan problem. Det är bara att gå!

Att gå sakta är väl inget problem? Att sätta sig vart femtionde meter vid uppgång är väl inget problem? Jag kom ju upp! Jag var på punkt 790 mile, dag 59, allt väl.

Vi avslutade intervjun ganska snabbt. Jag började gå neråt väldigt sakta. Det sker faktisk mer olyckor vid nedgång än uppgång. Gå ner är mer avancerad rörelse för kroppen fast det inte känns så. De flesta går också fortare ner än upp.  Stigen var smal och hal med isiga bitar blandad med geggig lera och stenar. Längre ner fanns ett snöfält. Det var då jag såg de fyra personerna. Av två syntes knappt huvudet.

Två små flickor och deras föräldrar kämpade sig uppåt mot krönet i snömodden.

De två flickorna hade gympaskor, shorts och var sin lilla käpp. Jag hade två gåstavar, långbyxor, rejäla skor och hade ärligt sagt jobbigt att gå.

Jag frågade föräldrarna hur gamla flickorna var. De var 4 och 5 år.

  • De ska bli de yngsta som har gått hela Muir Trail, upplyste pappan mig.

Han tog lite bilder och de skulle skickas till Internet, Facebook. Vi har tränat för det här, sa han snabbt till mig när jag sa är de inte lite väl unga. Jag frågade inte om träningen.

Min första tanke var barnmisshandel. Jag kan inte i min vildaste fantasi tro att fyraåringen hade sagt: pappa, min största dröm denna sommar är att vandra Muir Trail 338.6 km som går ofta i svår terräng och på många höjder, upp och ner, stenigt och jäkligt men fina utsikter. Kan vi göra det, mamma och pappa? Snälla!

Jag tror att fyra och fem år gamla flickor vill gå och bada, ha picknick, gunga i parken, leka med kläddockor, spela spel på Ipad, åka på en sparkcykel och gå till Disneyland. Jag  tror drömmen är Disneyland inte Muir Trail. Inte att vandra 340 km för att föräldrarna ska få rekord och skrytbilder på Facebook.

Jag steg åt sidan och balanserade i snömodden för att ge dem plats gå förbi. Barnen halkade i snön, stretade förbi mig med sammanbitna ansikten. Jag tog mig varsamt neråt. Dagen efter träffade jag ytterligare ett barn på leden, en pojke precis 7 år med sin far.

Pojken var liten för sin ålder. Hans ryggsäck var för stor. Hans ansiktsuttryck och tystnad sa allt. Han ville vara annanstans. Det kan hända att vandring med pappan hade låtit spännande, men inte så långt, inte i så svår terräng. Hans far skröt att pojken blev den yngsta pojken som gick hela Muir Trail.

Första platsen var ju redan tagen av de två småflickor.

Jag sa några beundrande ord till pojken men hans ansiktsuttryck var bara trött. Fadern försökte skicka bilder till Internet.

Visst, barn kan prestera mycket mer än vi tror. Men att medvetet utsätta dem för faror? Bara för att Internet finns innebär det inte att föräldrar måste ha rekord ungar och synas över världen.

Jag undrade tyst för mig själv. Om något händer, ett barn halkar med sina små gympadojor och faller ner i avgrunden med död som följd. Hur skulle föräldrarna lösa det? Vore inte det livets slut? Skulle anklagelserna hagla mellan föräldrarna resten av livet? Eller vore det bara ett offer man får ta?

Vilka risker är rimligt att utsätta sina barn för att synas på skrytlistor och slå rekord?

Jag hade träffat ett barn till men hon var 13 år och gick en veckotur med sin far. Vi pratade en stund och fadern frågade om nästa bit på leden. När jag berömde flickan lyste hennes ögon som stjärnor. Men i dessa tre småbarns ögon lyste inga stjärnor.

Muir Trail är ingen barnlek. Det finns bättre områden om man vill lära sina barn att vara ute i naturen. Varför är inte en lättgången veckovandring nog längre? Blir det inte lika många likes på Facebook?

Dessa små vandrande barn gav mig en mindre bra tanke om mitt eget föräldraskap. Det var inte första gången jag skämdes över mitt moderskap men nu kom igen en minnesbild. Vad var jag att döma andra? Jag hade satt mina barns liv i spel. Under en av våra resor i södra Thailand var allas liv i fara tack vare vårt vägval. Vi, barnens far och jag sket i varningsskyltar, körde vidare och hamnade på ett terroristläger. Andra äventyrliga resor… Mer …Jag har också pressat barnen att vara på topp i skolan. De skulle vara bäst och de var det.

Jag hade gjort tvångsmässiga förändringar i barnens liv utan att fråga om deras åsikter. Nu gav barnen jag träffade på leden mig en senkommen skamkänsla. Vad använder vi våra barn till? Vad kräver vi av dem för att kunna skryta? Offrad vi deras välmående för att själv få fördelar? Får barnen avstå så vuxna orkar existera?

Är vi vuxna alltid först? Har vi barnperspektiv – någonstans, någon gång?

I skuggan av påtvingade slöjor, barnäktenskap, barnsoldater, köns­stympning med mera är det lätt att minimera våra egna felsteg. Vi är så mycket bättre! Att barnperspektiv knappt syns i vår svenska  vardag och garanterat inte hos våra politikers planering är en skamfläck, lika illa som föräldrar vilka tvingar sina barn fylla deras liv med rekord och skryt på Internet.

Nedersta bilden från Wikipedia. Muir Trail.

Söker vi efter det vi känner igen och kan hantera?

Publicerat av

Mitt första arbete som socionom var på en rådgivningsbyrå för missbrukare. Det var ett obestämt vikariat efter en terapeut som hade fått cancer. Jag valde det arbetet eftersom personalen var trevlig och såg mig genast som en tillgång. Jag hade sökt fem arbeten, fått de alla, men bostadsbristen i Stockholm gjorde det omöjligt för mig att ta mitt förstahandsval. Så det blev en mindre stad för några år.

Jag hade skilt mig och ville inte för mitt liv sitta arbetslös på en liten landsortshåla. Flyttlasset gick.

Terapeuten som hade fått cancer kom tillbaka efter fyra månader. Vi arbetade ett tag tillsammans tills han var åter insatt i alla ärenden. Rådgivningsbyrån ville ha mig kvar men det fanns inte medel till det. Jag fick dock genast arbete på Socialbyrån.

Terapeuten, en medelålders man, berättade en otrolig historia. Han hade varit på en fest för gamla elever i sin skola. Han blev ivrigt uppvaktad av en kvinna som var nybliven änka. Inte bara det, hon var en änka efter tre män, i tre äktenskap. Den första hade dött efter några år av sjukdom som han inte visste något om när paret gifte sig. De två andra levde bara få år. Förmodligen hade de redan cancer när hon hade träffat dem och när de hade gift sig men männen visste inte om det.

Hon blev blixtförälskad i terapeuten, bedyrade att ödet hade fört dem samman. Terapeuten avfärdade det hela, han var lyckligt gift. Hon lämnade sitt nummer ifall han ångrade sig och ville få kontakt.

Tre dagar senare föll terapeuten ihop på gatan. Han kunde inte andas, inte prata. På sjukhuset  opererades han omedelbart av snabbväxande cancer som nu hade drabbat luftstrupen. Han överlevde och blev bra men rösten förändrades betydligt. Han hade inte haft en aning om sin sjukdom, ingenting larmade.

Han var något skakad över änkan han hade träffat.

Hade kvinnan uppvaktat honom eftersom han var sjuk? Kände hon av det? Såg hon tecken som inte mannen var medveten om? Om hon kände igen det valde hon åter en man som var sjuk eftersom det var bekant för henne, något hon kunde handskas med?

Dras vi omedvetet till det vi kan klara, det vi redan har erfarenhet av? Som kvinnor vilka alltid dras till otrogna skitstövlar? Som män vilka väljer ”huskors” efter varandra som gör deras liv miserabelt? Kvinnor vilka återvänder till den misshandlande mannen? ”Sol och vårare” offren, flera gånger? Flickor som föredrar de tuffa grabbarna vilka behandlar dem illa? De som fastnar i ett skitjobb igen och klagar på arbetsgivaren? Lyxfällandeltagare? Mer… Alla de som på något sätt förminskar sig själva och lever bakom ett mentalt staket och trycker ner sina drömmar. Bäst att välja det bekanta.

Väljare som åter väljer ett parti som inte förtjänar varken förtroende eller makt och inte ger dem ett dugg, bara oro för landets tillstånd? Ja, det var överkurs.

Är vårt behov av trygghet, det välbekanta och inbillad kontroll det som tar beslut för våra val i livet? Borde vi inte våga mer?

Men den viktiga frågan – pajen då?

Publicerat av

Månen lyste. Natten föll på medan jag gick på riksväg 140 för att ansluta åter till Pacific Crest Trail. Jag hade fyllt på mat och vatten på Fish Lake Resort. Dessutom hade jag ätit den bästa fruktpajen i mitt liv. Det är dag 110 under min PCT vandring.

Jag var nöjd med livet fast ryggsäcken vägde en del eftersom den var full av mat, vatten och gas. Tur att jag tog med mig extra vatten för Cascade Canal, som borde ha varit en vattenkälla, var torr. Månen lyste. Jag fortsatte in till skogen. Jag satt tält vid den torra kanalen högre upp på leden och kokade en kopp te. Jag hade ätit middag på Fish Lake men fyllde nu på med några kex. Jag var alltid hungrig.

Vandrare pratade ofta om mat och drömde om något de skulle äta hemma. Så även jag.

Maten var enformig på leden. Den byggde på två grundstenar: kort  koktid och låg vikt. Nudlar, frystorkat, potatismos, tonfisk, grötflingor eller müsli och sportdryck var basen. Däröver tortillabröd, nötsmör, jerky, kex, nötter, torkad frukt. När jag passerade en mataffär köpte jag choklad, äpplen och apelsiner, tomater och avokado för några dagar. När vädret blev kallare utökades min mat med ost och kokta ägg. Jag fick mycket mat och snask från olika dagvandrare, de som skulle avbryta, hundrastare  och även en hel del från en restaurang vid White Pass gratis eftersom de skulle just stänga.

Jag bar vad jag orkade. Jag åt massor när jag passerade någon tätort. Frukost, lunch, middag, mellanmål ibland trängd ihop på få timmar, ändå var det inte tillräckligt för den mängd energi som behövdes. Jag tappade totalt 14 kilo från min helt normala vikt. Vill du banta gör en långvandring.

Jag åt äppelpaj som efterrätt när jag fyllde på mitt matförråd. Äppelpaj är USA, inte bara hamburgare.  Alla pajer var inte förstklassiga. De serverades inte snyggt, var kalla eller glassen smakade inte grädde. Någon hade äppelmos i stället äppelbitar. Degen kunde vara geggig. Men andra var frasiga med goda äppelskivor och serverades med glass som smakade äkta vara eller lagom vispad grädde. Det fanns även små pajer i pappförpackning i några affärer. Jag tyckte de var så delikata vilket förmodligen var inte sant utan det var sockret och fettet som talade.

Den enda bärpajen jag åt var paj med Huckleberries. På Trout Lake (dag 139) var pajer med de bären en specialitet. Jag köpte en hel paj. Det var min middag ute i den brända skogen med utsikt mot Mt Adams när mörkret föll. Området hade massor med bär på brandareor och så klart hungriga björnar. Jag hade spanat efter bär tidigare i skogen, men torkan hade tagit alla hallon och smultron. Nu, i Washington som var ett regnigare område kunde man äta Huckleberries så man till sist mådde illa.

Så till min ”pajtävling”. Vinnaren blev Fish Lake Resort  där jag åt en persikopaj. En annan vandrare åt äppelpajen den gången. De båda pajerna var himmelska. En frasig botten, ovan den frukten snyggt inlagd i halvmåneformade skivor, inte för mosiga utan lite tuggmotstånd kvar. Inte för söt så något av syran i frukten var kvar, svag kanelkryddning och ett tunt lager nötcrunch. Locket var av deg remsor, puffiga som av smördeg. Lagom varm. Till det hemgjord vaniljglass. Först när jag hade glufsat i mig pajen kom jag på kameran. Sorry! Det var en himmelsk paj.