Ytterligare en studie visar att naturenhar helande verkan. Folk som bor nära skog, park eller grönområde är friskare än andra. Alltså, själva närheten var hälsosamt och hur enkelt det var att gå ut i det gröna.
Man måste förstås gå ut i parken, in i skogen, för att dra den fulla nyttan av naturens hälsoverkan. De som var ute i naturen hade färre sjukdomar och levde längre.
Folk som bor på täta områden i höghus mår sämre än de villaboende nära ett grönområde. Låter logiskt. Hur vi bor har en stor påverkan på vårt välmående. Hur vi väljer att bo handlar också om pengar. Hur kommunen planerar kan vara rent av dödsfälla.
Att ha en tegelvägg som utsikt är uselt men ett träd utanför fönstret kan vara lite som ett må bra piller. Träden jag hade utanför köksfönstret höggs ner och platsen består nu av en skräpfylld grop. Varför fälldes de friska träden? Kanske beror det på Kommunens plan att alla platser ute skall vara så öppna som möjligt så inga våldsverkare kan gömma sig bakom träd och buskar? Som tur ligger en park och även skogen nära.
Promenad i skogen minskar stresshormoner med 16 %. Från vilken nivå räknas den procenten? Nära döden? Att gå i skogen hjälper i alla fall för stunden när livet gett en smocka. När jag än arbetade gick jag hem genom skogen, förmodligen räddade det hälsan på mig när arbetet var knäckande och jag jobbade för flera. Man tänker så bra när man går. Om ett tag tänker man dock ingenting utan bara går. Kanske ”tanklösheten” är det som lappar ihop oss?
Naturen ökar vår kreativitet med 50 %. Kreativitet? Jag tror inte att den djupaste skogen kan hjälpa mig längre. Vad är kreativitet? Räcker det att dekorera muffins eller att ta en ny bild till bloggen? Det är uselt med kreativitet hur än jag går i skogen.
Endast 10 procent av USA:s tonåringar tillbringar dagligen tid utomhus. Jag vet inte hur de svenska tonåringarna har det men troligen häckar de över internet. Men i USA älskar man naturen, vandring och Nationalparker. Kanske även här fast jag sällan ser andra i skogen.
Våren är i gång. Gå ut. Hämta in lite ro i själen. Kanske just du kan bli kreativ och åstadkomma något.
Ett husdjur sägs också få oss att må bra. Kanske inte den här katten?
I SvD går en serie om demens. Idag berättar några människor om sitt liv med en dement anhörig. Så jag tänkte över min situation.
Det är tungt att vara anhörig till en dement. Ibland säger gubben att det är tungt att vara tokig som inte förstår. Som tur händer det sällan.
Det hände så snabbt. En dag la han bara av utan förvarning. Eller hade jag missat signalerna? Jag har funderat mycket över det till ingen nytta. Han hamnade på sjukhus utan att någon begrep vad som pågick, infektion kanske? Efter tre månaders resultatlös vård kom han hem och hade fått diagnosen demens. Kroppsligen hade han tynat bort. Min sambo var då 81 år och hade nyss slutat deltidsarbeta.
Vi skulle åka till Egypten och jag hade erbjudande om ett nytt jobb fast jag hade precis fyllt 68. Till senhösten skulle jag vandra Lycian Way ensam. Livet framåt hade planer. Det var bara att kasta allt i papperskorgen. Det är fem år sedan.
Som sambo till en dement man saknar jag honom. Han är inte den jag en gång älskade och flyttade ihop med i mogen ålder. Jag vet inte riktigt vad jag känner. Kanske medlidande? Kanske ömhet? Kanske skyldighet, för en gång i livet gav han mig så mycket, mer än någon annan. Kärlek? Jag vet inte längre vad det är. Det är en förvirrande situation och jag delar det med många människor. Man pratar dock inte om demens, men nämner jag det så bubblar genast en moster, mamma, far eller make upp. Då är det tillåtet att säga ordet demens. Då är det okej att berätta om sin personliga sorg. Det finns även oro om att demens kan drabbar oss som tar hand om den andre. Vad skulle hända då?
När sambon virrade till i Konsumkassan viskade kassörskan till mig: Jag förstår, min mor har Alzheimer. Sedan pratade vi om hur det var med oss medan hon stämplade in våra varor.
Den usla vården dyker upp i samtalen med anhöriga. Hemtjänst och boende där personalen pratar dålig svenska. Boenden som vanvårdar. Att inte bli duschad ens. Att aldrig komma ut. Sjukvården som är onåbar. Handläggare som är omöjliga. Vi kanske tacklar vår sorg genom att klaga? Men ofta ses anhöriga som en belastning, de som inte vet något. Har mött den attityden i korttidsboenden. Jag tror också att många inte ber om tillräcklig hjälp. De skäms att säga ”jag orkar faktiskt inte längre”. De är oroliga om att bli mött som kverulanter.
Min Kommun är en hjälpsam partner. Handläggaren från kommunen säger liksom glatt: Säg bara till om du vill ha något mer. Kommunens fasa är heltidsomsorg som kostar 2000+ kr om dagen. Han är billigare om jag tar hand om honom och får avlastning ibland. Hur länge till är de hjälpsamma undrar jag när kommunbudgeten visar bara minus och skatten är bland de högsta i landet. När börjar de dra in hjälpen? När väger man den här gruppen som mindre behövande än andra? Hur många platser till läggs ner i boenden och omvandlas till annat? Nyss omvandlades ett rehab boende till hem för ensamkommande. Det är många som slåss om resurserna idag. Vet andra kommuner som har skurit ner avlastning på alla plan? Hur skulle jag göra då om jag inte ens kan gå och träna?
Demens innebär att livet aldrig blir sig lik, varken nu eller i framtiden. Det är en bestående skada. Det är en nedförsbacke. Ibland gör de negativa förändringarna ett ryck. Orden krymper. Förvirringen ökar. Oron stiger. Omgivningen blir obekant. Han känner inte igen mig. Det ”normala” är bakom lås i minnesbanken. Gubben min var en känd trädgårdsmästare men vattnar inte ens krukväxterna längre. Han var också en framgångsrik naturfotograf men tar inte kameran i sin hand. Han vet inte längre hur man gör.
Vår stora hobby, fotografering, är borta. Fototurerna till naturen varje ledig stund. Diskussioner om bilder. Fotomässor, fotodagar någonstans, resor, kurser, utställningar, våra egna utställningar, hans del i böcker, tidningar – nästan allt är raderat. Ibland bläddrar han i tidningar och lyser upp lite osäkert. Ibland tänker han till om en bild men det är fel bild, fel plats, fel tid. Kameran är på hyllan. En dag städade jag och insåg att jag hade glömt en kamera bland andra som vi ägde. Jag ryckte till. När, var och hur hade vi köpt den? Jag har dragits med, jag fotograferar knappt mer. Att vara en halva av ett brustet team har inte fungerat.
Vi vandrar inte längre på fjällen. Han orkar inte men det beror nog mer på åldern.
Det är en sorg att födelsedagarna har försvunnit. Ingen kommer med rosor, champagne och en present till sängkanten längre. Han kommer inte ihåg när den dagen är, att påminna honom väcker bara skam över att han inte minns. Han kommer inte ihåg andras födelsedagar heller så jag måste påminna det som är viktigt, just då. Han kommer ihåg sin dag men kan inte placera det i årets gång. Det finns vinter om snön faller och sommar när det är grönt och olika väder man kan orientera sig efter, men mellanrummen är diffusa.
Jag saknar vår matlagning, valet av vin och middag då vi äter tillsammans. Inte nutiden då jag äter och han petar i maten, går upp och tittar ut, sätter sig igen, glömmer att äta. Inget är gott längre. Ingen idé att köpa vin för då får jag dricka ensam. Matens magi är borta för honom. Det är också tragiskt. Att äta en god middag var glädje, förr. Att äta nu är oro om han får i sig nog eller ska jag ge energidryck eller koka välling senare.
Att förlora umgänget är inte en sorg. Han frågar inte efter dem han umgicks med. Jag själv har alltid varit isolat, arbetat mycket, ibland överhövan så vänner var inget jag förmådde mig att hålla till. Folk dör också i vår ålder, vi förlorar de som fanns. Flera av dem som är kvar är nu mera upptagna av sina gamla vårdbehövande föräldrar eller anhöriga. Vi är ensamma men inte ensamma i sitt slag. En kvarts miljon vårdar sina anhöriga och många, som jag, gav upp yrkeslivet för det. De välmående fyrtiotalisterna utan ansvar reser. De har inte tid med andras sorger. Barnbarnen tar mycket av många äldres tid. Nu mera kan jag inte åka spontant iväg till dem utan det kräver planering. Orkar han åka med? När var tiden hos distriktssköterskan? Kan jag få en korttidsplats för att göra något med barnbarnen?
Folk är rädda för demens. De tror kanske att det smittar? I början ringde några men när jag förklarar att han inte kan åka själv utan måste kanske hämtas blir folk nervösa och vill återkomma, vilket de inte gör. Men han saknar dem inte. Han minns så få människor av den stora vänkretsen och arbetsgemenskapen han hade. En dag känd, en annan glömd.
Jag bjuder in hans förra fru ibland. Han glömmer tidvis vad hon heter men när de träffas kommer en glimt från en gången tid. Hon vet ju om livet före mig och kan berätta hur det var när de arbetade tillsammans. Även hon har insett att det mesta är borta. När sonen kommer blir han glad men de hittar inte längre till varandra.
Detta är inte det man förväntade sig av pensionärstillvaron. Så mycket är förlorat. Liv helt enkelt, beroende på hur det definieras. Andning? Hjärtslag? Gående? Hur länge räknas det som ett liv i vidare bemärkelse?
Att förlora tiden bakåt med en älskad person är en stor förlust. Precis som om det inte hade funnits. Det finns ingen framtid längre att förvänta sig, bara det vi alla kommer att möta till sist, vår död. Allt är en långsam sorgeprocess med många frågor om, hur och varför.
I Sverige lider runt 180 000 personer av en demenssjukdom i dag, enligt Demensförbundet. 60 – 70 % har Alzheimer. Av dess personer är 10 000 under 65 år gamla.
General Patton sa “Everything changes after the first shot”. Hur mycket kostar det? Inte det första utan de följande skotten? Nog är det mycket som en skott orsakar.
2,3 % av BNP i världen går till militära ändamål. Det låter inte så mycket, 2,3 % men vilka pengar det blev. 14 000 miljarder!
14 000 000 000 000 kr -om jag fått ihop rätt antal nollor – var världens utgifter till militära ändamål förra året. Det vi kan räkna för det finns alltid siffror och saker som slinker undan. Är alla löner och ersättningar medräknade. Inte det? Självmordsbombare? Är de medräknade? Paris? Bryssel? Lahore? Resultat av kriget i Syrien? Alla handgranater i Malmö borde också räknas in.
Vissa säger att det råder krig mellan civilisationer. Väst mot islam. Islam mot kristna. Det är inte svårt att instämma i det.
Topplistan för militära utgifter leds av USA som dock minskar per BNB, därefter Kina som satsar nu, Saudiarabien ökar också, Ryssland likaså, därefter finns England, Indien, Frankrike, Japan, Tyskland, Sydkorea, Brasilien, Italien, Australien, United Arab Emirates, Israel i toppligan. Länder som gränsar till Ryssland som Polen okar också sina militära utgifter, ganska förståeligt med tanke på Ukraina.
Medräknad i militärutgifterna är inte resultat av krigen.
Som förlust av t ex infrastruktur, bostäder, personliga saker som fordon, leksaker eller kläder, det man behöver för att leva.
Inte heller återuppbyggnad. Och sjukvård.
Mänskliga förluster. De döda och skadade.
Eller flyktingströmmar. Drömförsäljare (=smugglare)
Och förlust av framtidens humankapital när skolor inte längre fungerar och de som är utbildade försvinner till andra länder där de får snabbspår till arbete.
Mer…Förlust av folkets historia, lämningar vilka har berättat om vårt förgångna. Tempel, gravar, minnesmärken, kultur från tidigare generationer.
Jag tror man måste ha varit med i ett krig som deltagare eller offer innan man förstår vad det innebär, hur materielen för krig fungerar. Jag har ändå väldigt vaga minnen och det var ganska harmlöst i jämförelse med aktuella Syrien. Att sitta i ett skyddsrum när bomberna faller och känna de vuxnas skräck som liksom flyter runt i mörkret. Egentligen var det inte ens ett skyddsrum vi satt i utan källare men dit flydde vi och hoppades att bomberna föll på någon tom plats. Eller att dela på en strömming och några potatisar när allt annat är slut. Att förlora sina anhöriga och inte ens ha en grav att gå till. Att se sin far vara en spillra trots att han klarade livet. Att köa för ransonerad mat klockan 4 på morgonen. Att dela bröd med några som har flytt när huset brann ner och resterna av deras liv var borta.
De som planerar krigen, utvecklar och tillverkar materielen möter sällan striden i praktik bara i princip. Det är siffror, avstånd, provresultat. Vinster, förluster, ära och förnedring.
Vad kunde vi få för 14000 miljarder? Om vi kunde hålla fred alltså? Om de islamstyrda länderna la av att kriga med andra och sina egna? Om vapenförsäljare stängde snabbköpen? Fredstanken är förspillt i tiden. Demokrati är bara en chimär. Vissa tycker att vi redan är i tredje världskriget. Ryssland bombar andra. USA har sina fingrar i alla strider. Fast Obama, fredspristagaren skulle väl prioritera fred? Nordkorea hotar med atombomb. Daesh mördar dagligen de otrogna. Vi är de otrogna, också.
Vad kunde vi få? 330 000 kostar en ambulans. 1 200 000 en skola med 6 klassrum. 26 kronor en dos vaccin. 1354 protes för ett ben som har sprängts bort av en mina. Kryckor är billigare 330 kronor för fem personer. För 313 pix får man 100 skrivböcker. 200 000 kostar en brunn. 100 kr ett myggnät. 530 kr kostar ett helt års skolgång på lågstadiet om du bor i Uganda. 7500 räcker till ett tält för en familj.
Hur prioriterar världen sina resurser? Hur och när valde vi den här vägen? Eller är människan aggressiv av naturen och strider kan inte undvikas? Är stridslystnad vår grundläggande egenskap? Om alla människor hade ett bra liv vore det då fred på jorden? Nej, jag tror inte det. Vi skulle ändå gräla. Två världskrig i Europa bevisar hur primitiva varelser vi än är.
Om aggression en annan gång. Nu är det god natt, natt i alla fall.
Global military expenditure in 2015 was an estimated $1676 billion, representing an increase of about 1.0 per cent in real terms from 2014.Total expend iture was equivalent to 2.3 per cent of global gross domestic product (GDP)http://books.sipri.org/files/FS/SIPRIFS1604.pdf
Platsen är egentligen inte alls vacker. En samling gamla grus- och jordgropar, fyllda med vatten. Lite rester av mänsklig skräp. Sjön som funnits på stället blev dränerad av grusuttaget. Nu är den igenvuxen med vass. Träden kring sjön har dött stående. Området ramas av ganska så risig skog. Mattor av lummer. På senhösten trattkantareller.
Omgivningen är ett tillhåll för fåglar.Sångsvanpar. Ett par kärrhökar. Ormvråk. Morkulla. Korp. Lite sjöfåglar som vigg och änder. Häger. Kanadagås. Tranor passerar på våren och några stannar. Småfåglar. Kanske hoar ugglan och kuttrar skogsduvan om du är där en tidig morgon. Grodorna har sin stora konsert precis när isen smälter.
Genom området rinner en bäck som bävern stänger med sina dammar. Bäverfamiljen har fällt en massa alar, björkar och även en ek för sitt husbygge och matförråd. Rådjur, älg och råbock bor på utkanterna av träskområdet.
Platsen är magisk, en bit vildmark nära storstaden. Ett litet paradis för den som råkar avvika från den trampade stigen.
Den döende björkskogen, glesare varje år, har varit mitt favoritmotiv. Träden håller sig i alla fall på plats. Jag är en dålig fågelfotograf. Ändå – jag spanar i buskarna. Mitt motiv var sångsvanparet och senare på sommaren hela familjen med fyra ungar. Paret anländer före Påsk när isen ännu ligger på dammarna. Det är samma hane och hona, för trohetsnivån hos svanar är betydligt högre än hos människor. Svanen är trogen livet ut. Dör den ena kommer den andra tillbaka till häckningsplatsen och klagar sin sorg. Jag ligger bakom de kala buskarna och ser på svandansen. De sjunger. De dansar. Hanen uppvaktar sitt hjärtas dam. De simmar en stund i den lilla rännan av smältvatten för att åter sjunga för livet, kärleken och våren.
Jag beskriver en försvunnen tid. En dag kom skogsmaskinerna och mejade ner alla träd runt om dammarna. De lämnades ruttna på marken. Livet försvann. Meningen med åtgärden förbli obegripligt. En plan för någonting mänskligt, annat än vild natur? Planer som dog, blev för dyr, olönsam helt enkelt? Kvar en kvaddad plats.
Naturen hittar en utväg men det tar tid. Hittar människan en utväg är en svårare fråga.
Det är vår enligt kalendern. Varför är det inte längre något förväntansfullt? Delas också livet i årstider? Vår, sommar, höst och sedan evig vinter. Vart befinner jag mig nu? Ute i världen är vinter härskande. Inte de vita kristallklara dagarna utan mörkret, död och smärta som brer ut sig.
Hösten har alltid varit min årstid. Oavsett det tränger vårens tecken på överallt i naturen. Från blåsippor till tranor som nyss flög över våra huvuden. Skrikande av vårglädje.
Finns det någonting att förvänta sig annat än kaos och terror? Hur manövrerar vi livet i en tid då framtiden har redan passerat?
