Kaos eller normalläge? Jag har vissa minnen från tiden i Finland efter kriget med matbrist och otaliga flyktingar. Men de var våra landsmän som vi skulle hjälpa. Kraven var låga, flyktingarna tacksamma, viljan att klara av situationen liksom naturlig. Kanske är det skillnaden till dagens läge?
Flyktingkatastrofen skulle bara klaras av. Det var vårt eget fel och eget ansvar. Nu är det andras krig och annat folk som begär våra resurser.

Jag minns än några av de nära 500 000 flyktingar som Finland omlokaliserade omkring andra världskriget. Jag har inte glömt hur min mor delade vårt enda bröd och fläskbiten vi hade i två delar och la hälften i tidningspapper med några potatisar och gick till de två flyktingarna vilka hade fått flytta in i ett litet köks rum i huset då den kvinna som hyrde rummet gav sin bostad till dem och flyttade till grannen. Alla delade en toalett. Det var då när våra krav på standard var enkla och blygsamma. När det fanns tacksamhet över att ha sluppit ut från ett land som tog över och kallade nu den delen av Finland, Karelen, för Sovjetunionen.

Salla och Petsamo var de andra områden avträdda till Sovjet enligt fredsavtal, varifrån de finska medborgarna flydde inåt landet.

Dagen efter ankomsten ställde sig flyktingarna vid en fabriksport i hopp att få ett arbete. På lördag gick de till bastu med någon. På söndag tog mor dem till kyrkan. De familjer som bodde i samma länga som vi bidrog på olika sätt. De kom med madrasser och kläder, en kastrull och mat. Flyktingarna blev integrerade i livet i Finland.

De karelska flyktingarna var kristna, de pratade finsk dialekt, en del hade släktingar i Finland. De hade ju hört till samma land. Ester hade också beröringspunkter med oss, språkligt och religiöst. Då var den religiösa tillhörigheten stark, ungefär som olika muslimska grupper i Sverige och världen har idag. Den kristna religionen predikade dock kärlek till din nästa, inte död åt otrogna.

Jag minns bara givmildheten. Jag var ju bara ett barn och kunde inte urskilja nyanser, om det fanns. Det var ju vårt eget fel att vi förlorade kriget. Vi var inte starka nog, sa far. Jag minns att någon sa nedsättande ord men det var kanske skäligt när hela huset fick saneras av löss efter nykomlingarna. I skolan kunde ingen skilja de från Karelen från oss andra, det fanns inga grupper vi och dom i min skola. Nykomlingarna klämdes in i klasser där det redan fanns 40 elever men ordningen var total på den tiden. Vi såg upp till läraren, det har inte förändrats i nutidens Finland. Om någon hade problem i skolan fick en bättre elev flytta bredvid och hjälpa till. Hjälpte inte det kallades en speciallärare in.

Jag tillbringade mina första skolår som en ”hjälplärare”. Men det gjorde inte så mycket. Jag satt med mina böcker ändå på kvällarna. Mor och far arbetade extra timmar utan lön på sina arbetsplatser för att betala krigsskadeståndet till ryssarna. Man ska göra rätt för sig hur bittert det än var.

Mina föräldrar var flitiga, sparsamma och djupt religiösa – som en stor del av finnarna. Som lågavlönade fick de statsunderstödd lån för att köpa en bostad, en modern trerummare. Bostadsbristen var skriande och Staten ingrep med lånesystem kallad Arava. Påminner lite om situationen nu i Sverige men här bygger man inte hyresrätter eller bostadsrätter för fattigt folk. Man pratar om tältstäder, containerboende och – ingenting.

När jag var vuxen fick jag krigsskadestånd från den finska Staten genom min far som var krigsinvalid. Ekonomin hade förbättrats och Staten hade medel att dela ut för de krigsskadades familjer. Jag hade flyttat från Finland men far skickade pengarna. Jag var nu en tvåbarnsmor och köpte oss en tvättmaskin och en vinterkappa till mig för pengarna.
Min far stoppade undan sin del som begravningskonto. Han var nöjd. Man kunde lita på Staten. Politikerna såg till folkets bästa. Men om ryssarna en gång till skulle anfalla Finland skulle han ta sina käppar och linka till kriget. När han dog ville ingen ha hans medaljer. Mina syskon var för unga för att veta om hans del i kriget, om hur livet i ett litet land kan omkullkastas av en starkare makt och allianser med en egen agenda.

Lita inte på ryssen, sa min far. Lita inte på tysken heller, tillade han.

Hur är det nu? Skall vi lita på ryssen? Hur mycket tillit finns för Merkels förmåga att balansera på knivseggen?

Idag är flyktingsituationen en stor fråga även i Finland. De tåg som passerar i Torneå fulla med flyktingar orsakar ilska och vänlighet. Folk är delade. När jag läser finska tidningar lyser det missnöje och anpassning vartannat angående invandring från Mellanöstern/Afrika. De skaror av yngre män som utvandrar till Finland väcker mer oro än välvilja. Vart är kvinnorna och barnen? frågar man. Pengarna räckte bara för mig, sa en man. Det väcker inte sympati i konservativa jämlika Finland. Oron för brottslighet och våldtäkter, oviljan mot muslimska män som rör sig på bostadsområden, risken att förändra städer till Malmö har fått finnarna att bli bekymrade och förbannade samtidigt som de samlar in vinterkläder för behövande asylsökande. Finland har 8-9% arbetslöshet så möjligheten att asylsökanden  kommer snabbt  i arbete är en utopi. Finska är också ett svårt språk. Det är likadant i Sverige med arbetsmöjligheter.

Finsk budget för asyl är krossad. Likaså är det slut på boendeplatser. I Åby sätter man nu upp tillfälliga tält. Samma här?

Någon politiker säger att islam är inget hot mot det kristna Finland, men de flesta skulle föredra kristna asylsökanden. Någon skola tycker att kvinnliga elever bör ha mer heltäckande klädsel för att de muslimska pojkarna inte blir förvillade. Det väckte ont blod men också välvillig anpassning hos vissa kvinnor. (Förtryck dig själv så behöver ingen man göra det.) Islamisering är inte bara ett rött skynke utan verklighet när våra kläder inte längre borde vara ett fritt val hemma hos oss. Vad mer?

Eller är det petitesser? Låter det inte bara som här hemma? Vad gnäller finnarna för? Ska de inte ta sin del av Mellanösterns krig och Afrikas överbefolkning?

Men, vem skall anpassa sig? Vad är det vi skall möta halvvägs? Vems krig och vems ansvar? Jag tror inte någon idag kan beräkna de sociala, ekonomiska och kulturella konsekvenserna av dagens flyktingmottagning och situation varken i Finland, Sverige eller i hela EU.

Förr kallades folkets oro för oro. Nu kallas det för rasism. Det har låst situationen. Vi kan inte ha en diskussion och planering. Vi har inte längre tolkningsföreträde om asyl inom EU. Det är andra krafter som styr. Kanske har också Finland hamnat  där trots hårt  motstånd?

Bilder: flyktingar från Karelen och asylsökanden i Finland idag.