Inte i närheten av en pantertant

Jag var på Systemet och köpte glögg. I den andra kassan stod några ungdomar med en flak öl och en med cider. De var redan lite glada och de fick visa legitimation. Framför mig i kassan stod två medelålders kvinnor med ett par lådvin och Renat. De såg inte pigga ut. Jag kom att tänka på några av de kvinnor jag har mött i ett demensboende, mitt gamla extrajobb. Sedan byggde man till ett boende för de yngre med demens på grund av stor efterfråga. Några av de som flyttade in var under 40 år.

Snart är det Jul och en del firar det med stora mängder alkohol. Är du en av dem? Är du i riskzonen? Så här kan livet se ut vid demens orsakad av för mycket alkohol när allt kollapsar.

Kvinnorna kommer till boendet något motvilligt ledsagade av en trött anhörig. Vissa kommer med en sjuktransport som lämpar av de vid dörren eller med en stressad socialsekreterare. Det första kvinnorna gör är att be om eld. Tändaren har de tappat. Lite ilskna blir de när de hör att rökning inne är förbjudet.

Sedan vill de ha kaffe och gå hem. De är inte alls tacksamma för en ren säng, mat och en garderob de får hänga kläderna i. Inte har de mycket att hänga i heller. En del kommer in med en plastpåse där de har hela sin egendom. Genast tänker vi som jobbar om det finns kläder kvar efter någon som dog. Kläderna kvinnan står i stinker av rök och … jag besparar er detaljerna.

Ur väskan trillar det ut pillerburkar, några rör Treo och cigaretter. Lunch? De vill ha kaffe och en macka. Matlagning är ett glömt kapitel.

        Och – finns det något att dricka?

 

Sina anhöriga har de förlorat. Barnen har de oftast dålig kontakt med. Deras nyktra män har tagit ut skilsmässa länge sedan. Kanske finns det en make som också dricker eller en skara medberoende som har skyddat kvinnan från att bli upptäckt, betalt skulder och de skäms nu så förfärligt. Samtidigt har anhöriga nästan aggressiva krav för vården som nu skall lappa ihop situationen som pågått kanske i tiotal år. Demens går inte att vårda bort, men alkoholdemens går kanske att stoppa om man slutar dricka helt. Den förklaringen godtar de inte, de vill ha bot. Ja, det finns supergulliga anhöriga också, men alkohol och demens ihop är bottennapp.

Bostaden är vräkningshotad. Eller den är redan förlorad och kanske kvinnan har valsat runt i olika boenden eller behandling. I värsta fall har de bott på gatan.

Jobb är något de knappt minns.  Socialbidrag eller förtidspension har försörjt dem länge. Visst, de har arbetat och kanske bränt ut sig, men det är länge sedan. Var det i skolköket eller hotellet eller kontoret … En gång var jag chef … Minnet är försvagad och inte bara om jobbet. Livet är som en smal remsa mellan Systemet, läkaren, Apoteket, supkompisar och kiosken.

De är vanliga kvinnor som tog rätten att leva som männen gjorde. De rökte och tog ett glas, fler… En dag tog spriten över deras liv. En dag larmade någon och de hamnade på avgiftning och sedan på geriatriken för utredning och kom ut med diagnosen alkoholdemens.

Nu står de i hallen på ett demensboende utan insikt om sin situation och de vill ut genom dörren – genast.

De är 40-talister. Några är 50-talister och snart kommer 60-talisterna. sedan de som är födda på 70 talet. Det finns även de som är ännu yngre, både kvinnor och män.

Det finns fler kvinnor än män med demens eftersom kvinnorna lever längre, även med den demensen som är orsakad eller påskyndad av alkohol. Männen är döda. Vid 72 år har en av tre män gått ur livet (med eller utan alkoholproblem). Kanske jämnas det ut med de unga kvinnorna som börjar dricka som män tidigare än 40 – 50 – talisterna gjorde. Jag tror vi har bara en aning om framtida vårdbehov.

Det är bara kall fakta att kvinnor tål alkohol något sämre än männen.  Kroppen känner inte till jämlikhetslagar. Har du koll över alkoholen eller börjar lådvinet ha koll över dig? Det kan finnas en risk även för dig att drickandet går över styr. I slutet kan du hamna i ett demensboende med diagnosen alkoholorsakad demens.

Och, jag kan lova, det är inte roligt.                              

.(Tidigare publicerad i Sourze.)

Vi ställde inte dem ute i kylan

Min första Hiv-positiva klient spydde på mina skor, ramlade på mina armar och blödde ner mig. Det var på tillnyktringen dit polisen lämpade honom och jag råkade stå närmast. Jag ställde mig i duschen efter att hade hjälpt personalen ta hand om honom. Hans kläder stoppade vi i tvättmaskinen och rullade in honom i duschen, sedan fick han en ren skjorta på sig och  plats på en madrass på golvet. Sjuksköterskan lappade ihop honom så gott det gick och han fick sova ruset av sig. Han hade tröstat sig rejält efter Hiv beskedet. Jag fick slänga mina skor och gå i sjukhusrocken och tofflor tills mina barn kom dit med kläder. Jag var då kurator på missbruksmottagningen och tillnyktringen men arbetade sedan på avdelning för gravida missbrukare och Hiv-positiva.

Hur var det att möta Hiv –positiva i början? Det var som  hop frågetecken. Ingen visste så mycket. Inte hur det exakt smittade. Inte om det gick att bota. Inte om vi kunde heja det på något sätt. Inte hur det blev sedan. Om vi skulle betrakta patienterna som sjuka eller något mellanting, mellan frisk – sjuk. Inte ens vad smittan hette för benämningen ändrades med tiden. Det var som det brukar när en ny sjukdom visar sig. Men alla sjukdomar innebär inte smittorisk. Den här gjorde det.

Så vi på golvet gjorde så gott vi kunde. Det kom regler. Varje dag kom nyare kunskap. Varje dag blev det enklare att fråga: har du testat dig? Din partner då? Använder du egna verktyg? Har du kondomer, vilken sort vill du ha? Har du kunnat berätta till någon? Till sist kom en universitetsutbildning på några poäng avsedd för läkare men vi andra, som jag kurator, fick också delta. Under kursen kom det ny kunskap per fax. Det var innan Internet erövrat kunskapsförmedlingen.

Vi blev bra på att trösta när döden närmare sig, för en del dog. Några hade varit sjuka länge, vissa hade en aggressiv variant som ledde till snabb död. Medan andra såg ut som hälsan själv och hade svårt att ta sig till budskapet: du bär på ett smittsamt virus. Det innebär vissa förändringar i ditt liv. Flera patienter var invandrare från Afrika. De fick alltid uppehållstillstånd men innan det hade patienten bara rätt till akut vård. Vi blev mästare i att kringgå reglerna för patientens bästa.

Så våra gravida patienter fick barn och vissa barn blev smittade. Några kom åter tillbaka gravida trots att deras värden var usla. Att få barn var som ett livstecken, sa någon. Kanske blev nästa barn frisk?  Det var tragedier men även glädje.

Så småningom var jag så pass kunnig att jag kände mig säker – nästan. Handledning fanns knappt. Vi alla var ju nya på branschen. Det var vi som kunde.

Jag fick äran att  föreläsa för ryska regeringsmedlemmar och andra medföljare  högt uppsatta inom sjukvården.Då insåg jag hur långt vi hade kommit. Vi hade inga olyckor i sjukvården. Inga smittade vid förlossningar på grund av slarv. Få missbrukare blev smittade, de hade lärt sig undvika risker. De, besökarna, berättade om  risker, okunskap och rädsla. Jag kände mig glad över den svenska Hiv/Aidsvården och förmedlade besökarna hur vi kom dit. De var imponerade och önskade fortsatt kontakt med den svenska sjukvården.

Vissa tycker att vi som då arbetade på sjukvården bör be ursäkt, eftersom vi inte var perfekta, rätt helt enkelt. Att vara kränkt är verkligen inne nu. Jag tycker vi är hellre värda ett tack. Många av oss gjorde mer än vi kunde.

En kväll med döden som sällskap på mitt extraknäck hos Carema

Ellen ligger för döden. Ingen hinner sitta hos henne. Ibland springer någon in och försöker ge henne vatten ur en pipmugg. Vi som arbetar har ju de andra gamlingarna att ta hand om. Hon har inga anhöriga. Gode mannen har bara sett hennes räkningar de senaste sju åren.

Ellen var min favorit. En ettrig 93 – årig dam med egen vilja och rikt liv bakom sig men även tunga minnen från krigstiden som hon har försonats med. Jag smiter från min avdelning en stund och lämnar min arbetskamrat ensam med 8 boenden. Hon säger att det är OK.  Ellen har inte öppnat ögonen på två dygn. Livet, som inte är mer än en skugga, håller henne kvar med en tunn tråd. Hon andas tungt och stötvis. Jag tar i hennes hand och talar till henne.

Hastigt öppnar hon ögonen. Hon griper hårt i min hand. Munnen går men inga ord kommer ut. Vad säger vi till en döende person? Inte kan jag säga att det blir bra. Eller?

Jag ser att hon är ängslig. Jag håller om henne. Jag lovar att den himmelske fadern tar hand om henne. Hon behöver inte vara rädd. Inte vet jag om hon är religiös men vid dödens port blir vi alla troende på något sätt.

Hon sluter sina ögon och släpper min hand. Jag sätter på ett band hennes favoritmusik. Sedan skyndar jag tillbaka till min avdelning.

Under natten dör hon. Ensam, utan att någon hann hålla henne i handen. För döden behövs ingen extrapersonal hos Carema. Det är en normal händelse. Vi har frågat men fått nej. På morgonen meddelar chefen att rummet bör städas ut snabbt så att en ny boende kan flytta in. Det är kö. Vi får tränga in Ellens grejer till ett proppfullt förråd tills gode mannen tar reda på dem. Inga minnesstunder. Inga frågor om hur personalen mår. De kanske tyckte om den döde? Det kanske var personalen som var hennes närmaste?

Den svenska rationaliteten med pengarna främst är styrande för dagens vård. Kom bara inte och fäll en tår över en död gamling i ett äldreboende.

Jag vet inte vart hon får sin sista vila. Gode mannen kommer aldrig. Kläderna hänger kvar och tar plats tills någon i samma storlek flyttar in och behöver kläder.

En och annan transporteras in med tillhörigheterna i en plastkasse, vräkt ur en lägenhet vars innehåll har supits upp. Att vara gammal är inte vackert alla gånger.

PS. Ellen är fingerat namn och just detta boende är nedlagt. Om du scrollar längre ned har du en till beskrivning om vårdbiträdesarbete men då under en dagpass.