Lektion om historia.

Historia var mitt favoritämne i skolan. Historia och ämnen som religion, geografi och konst bands ihop i skolan så utvecklingen i världen blev begriplig. När vi läste om Egyptens historia, läste vi också geografi om Egypten och på konsttimmarna skulle vi måla Egypten inspirerade bilder efter läraren hade visat konst från gamla Egypten. Så arbetades historien sakta mot andra världskriget som var slutpunkten i våra historieböcker.

När jag började i flickskolan ryktades det om att en elev kunde få undervisa i stället läraren i något avsnitt om hon kunde bättre än magistern. Det var en rejäl utmaning för alla våra lärare hade disputerat i sina ämnen, borträknad någon vikarie och gymnastikläraren. Hon var före detta elitidrottare, dock nu lite ska jag säga överviktig men ack så energisk och smidig.

Ett, två, tre flickor det är bröllopsvals så ni ska vara lätta som en fjäder ett två tre…och vi trampade varandra på tårna medan hon svävade iväg med sin inbillade partner. Att kunna dansa, konversera och uppföra sig hörde till utbildningen som var bredare än i den ”vanliga” skolan.

Så, jag bestämde mig att försöka slå historieläraren en gång. Jag hade försett mig med Grimbergs ”Världens historia” som kom ut 1956. Första delen var den första boken jag hade köpt och betalt själv med min tidningsutbärarlön. 11 dubbelband i skinn. Jag var lycklig när alla banden stod i bokhyllan. Jag ägde världens historia! Idag klassas väl delar av den  som rasistisk som så mycket annat. Då var det en guldgruva.

Jag lyckades med att få undervisa två gånger. Det första var sjöslaget mellan England och Spanien år 1588. Elisabeth I var drottning och Filip II kung av Spanien på den tiden. Den stolta spanska armadan hade 130 skepp men bara ca 65  återvände till Spanien. Jag kunde väl värdelöst kunskap som orsaker,  namn på båtar och ledare samt hur de hade grupperat sig före undergången i den engelska kanalen.

Men, var det värdelöst vetande? Vi fick en uppvisning i dumhet, religion och makt. Filip II ansåg sig har Gud med sig när han försökte omvända andra länder  till katolicismen. Elisabeth var protestant och så förblev England trots att många var katoliker och för Maria Stuart. Striden handlade inte bara om religion utan om handelsmakt i världen, sjöfartsmonopol och även ”kärlek”. Avrättningar och försmått frieri följde. Också dåtida äventyrare var inblandade, Francis Drake som var den första engelsmannen att segla jorden runt.

Allt påminner mycket om händelser idag. Religioner på frammarsch eller sjunkande, handel med hinder och tävlan. Havet som grav  efter försök att nå något som är lik en hägring. Äventyr är mer inne än någonsin även om det ofta är bara en kort ansats i att göra något annorlunda. Jag tror vi kan lära mycket i historien om mänskligt beteende. Och hopplösa försök att frälsa världen.

Sedan, vid franska revolutionen och Marie Antoinette lyfte jag handen och sa något om halsbandsaffären. Då var franska revolutionen och Marie Antoinettes del i den min en timme. Nej, Marie Antoinette sa aldrig att folket borde äta kakor om de inte hade bröd.  Hon tvångsgiftes 1770 till det franska hovet, inte än fyllt 15 år, till en prins som inte var så intresserad av sin barnbrud. Revolutionen dömde henne till  halshuggning år 1793.

Vi har än idag tvångsgiften i världen. Barn, oftast flickor gifts bort. Radikala islamister halshugger folk som inte passar in i deras världsordning, på gatan utan rättegångar. Att halshugga någon är den ultimata markeringen mot frihet att tala. Senast blev Samuel Paty, historielärare,  offer för terror och avrättades på gatan. Han var försvarare av yttrandefrihet och utbildning. Nu säger vi ”Je suis Samuel Paty” eller  ”Je suis eseignant”. Dock är reaktionerna i Sverige ljumma.

Vart är vi på väg? Står vi upp för vår kultur och vår yttrandefrihet eller hukar vi, säkrast och enklast så? Hur kommer Europa att se ut om 10, 20 50 år? Kommer historien att döma både Regeringar och enskilda vilka inte agerade när tid än fanns? För, jag tror inte på en fungerande multikulturell värld utan på gränser – riktiga eller imaginära – mellan kulturer och  stater. Samarbete, inte sammanblandning av fullständigt olika kulturer med helt skilda uppfattningar om Samhället, yttrandefrihet och människovärde.. Historien har lärt det.

Bild överst: gång i Versailles.

Lära för livet – minska demensrisken?

Mitt i Transportstyrelsens frivilliga spioner är nyheter om demens så obetydligt. Eller är de dementa allihop och vet inte hur jobbet skall skötas? När vi har en Regering där den ena handen inte vet vad de andra gör är hälsa liksom småpotatis. När ministrar inte bryr sig om Statens säkerhet utan bär sig åt som en femåring med fantasilekar, vem bryr sig då om sin framtida minnesförlust? Men, jag läste en intressant undersökning om demens, det är i och för sig något man tidigare har vetat eller räknat ut men nu är det en  analys i stor skala.

Det är sjunde året då jag tar hand om min dementa sambo. Så klart har jag grubblat mycket varför det hände just för honom. Han levde så hälsosamt hela livet. Aldrig sjuk. Gick aldrig  arbetsmässigt helt i pension. Men sedan hände något som tog slut på hans aktiva liv.

Och mitt också. Ingenting blev som jag hade tänkt mig. Det sägs att demens är de anhörigas sjukdom och det stämmer. Sambon vet inte längre att han avstår från saker. Jag vet och det är smärtsamt.

Så till undersökningen.

En stor grupp forskare har konstaterat vissa risker som man själv kan minska eller utesluta. Följande nio kan vara del av demensutveckling.

  1. Mid-life hearing loss – responsible for 9% of the risk
  2. Failing to complete secondary education – 8%
  3. Smoking – 5%
  4. Failing to seek early treatment for depression – 4%
  5. Physical inactivity – 3%
  6. Social isolation – 2%
  7. High blood pressure – 2%
  8. Obesity – 1%
  9. Type 2 diabetes – 1%

Hörselproblem var intressanta. Att inte höra begränsar livet, samtal med andra och möjlighet att uttrycka sig. Hjärnan blir till någon del overksam. Alla är inte Beethoven.

Utbildning var också intressant. Då används ju de grå cellerna mer och längre.

Dessa nio riskfaktorer gör 35 % av risken och inget av dessa är svåra att förebygga eller förändra.. Men då återstår 65 %. Dessa återstående faktorer är något vi inte kan förändra, inte i dagsläge i alla fall. Ålder måste vara en. Det kan vi inget göra åt även om man påstår att 70 är det nya 50 och annat struntprat. Genetik är nog en stor riskfaktor. Vi ärver ibland mer än vi vill.

Hur är det då hjärnskador, infektioner, stroke, Parkinson, MS och alla andra elaka sjukdomar? Är inte de en stor risk?

För sambos del stämmer ingenting om de nio faktorerna   om trädgårdsmästarutbildning på ett främmande språk kan räknas som gymnasieutbildning. Dessutom bytte han arbete efter 60 och 70, det är också en prestation. Ibland finns det inga svar. Man får nöja sig.

Eftersom vi blir äldre kommer antalet dementa att öka påstår forskningen. Är det säkert? De som är gamla 80+ nu gick i skolan kortare tid. De hade sämre näringsstandard. De hade också sämre sjukvård. Samtidigt var miljögifterna färre. Stressen troligen också. Nutidens kvinnor har rökt och druckit alkohol samt levt mer stressigt, vilket inte var allmänt 50 – 60 år sedan. Det sämre kanske väger upp det som blev bättre?

Vad är orsak och största riskfaktorn kommer nog att utredas åratals. Jag är inte säker på att vi får till ett piller för evigt friskt liv.

I Sverige är antalet dementa ca 160 000 och i världen 47 000 000 personer.  Vid 2050 tror man antalet vara   131 000 000 och det blir inte lätt att tackla. Det är redan nu svårt att få personal till äldreomsorgen och pengarna att räcka till det,  inte bara i Sverige. Om inga undermedel hittas, som ”ny” hjärna, ligger vi risigt till. Som med så mycket annat.

Så, vad kan vi göra? Lära genom livet. Röra på oss. Hälsosam mat. Vänner. Kaffe eller inte. Vin eller inte. Många råd är dubbeltydiga. Och oavsett hur väl man följer råden kan något oförutsett som sjukdom ta hälsan och minnet från oss.

Vara lycklig och glad kanske? Leva, så länge livet varar.

Bild överst: Hjärna på  hieroglyfer By Riccardo.metere – Own work., https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=60084023

Vad har du för relation till din skolgång eller dina barns skola?

Den blomstertid som kommer är en befrielse för många barn. De slipper skolan. De kan slöa, surfa med mobilen i lugn och ro. Några slipper mobbare. Somliga kommer att sakna skolan som fristad eller i alla fall skolmaten. Några flickor bävar för lovet då de kan riskera obehagliga saker när familjen åker till sitt hemland. De som förgäves har försökt lära sig svenska i skolan kan nu lugnt återgå till sitt hemspråk. Betyg delas ut som plåga, axelryckning eller stolthet. En del vill förkovra sig och läsa massor av böcker. Ja, den varianten av barn finns också.

Lärare får en lång semester, kanske det enda avundsvärda i dagens skola.

Alla svenskar har en relation till skolan. Vi har fått gå i skolan, vi har barn i skolan, barnbarn eller någon vi känner. Vi är oroliga för skolans usla resultat och vi försöker få våra barn till en skola som än fungerar. Många lärare har gett upp och skriver under på kommentatorsfälten f.d. lärare. PISA är en skamfläck i ett land där skolan kostar mer än i andra, mer framgångsrika länder. Fusk i prov är möjligt när girighet sätter in.

Politiker knåpar med betygsskalor och värdegrunder. De föreslår lotterier, bussning, diverse förslag som skall hindra föräldrar att själv välja skola. Trots otaliga förändringar blev skolan inte bättre, bara mer kaotisk. Under skolåret har vi sett flera nödrop från skolans värld, från lärarbrist till förlåtande attityder mot mobbning och även våldtäkt. Olika mätningar visar att vi oroar oss för skolan. 80 % tyckte i en undersökning att skolan är ett problemområde.

Vad har du för relation till din skolgång eller dina barns skola?

Min egen skolgång var en tioårig kärleksaffär. Det avbröts eftersom jag var tvungen att börja arbeta och försörja mig. Tog igen det i kvällsgymnasiet och universitet senare.

Min lärarkarriär var däremot inte lång. Tre – fyra år på deltid inklusive svenska för invandrare genom ett studieförbund. Ja, jag kan inte perfekt svenska men på den nivån var det inte så väsentligt. Det var inte frågan om grammatiska finesser utan att kunna behärska vardagen.

När man steg in som vikarie i en ny klass på högstadiet gällde det att få övertaget inom de första minuterna. Annas riskerade det att bli kaos, i alla fall på de bakre bänkarna. En vikarie är ett lämpligt mobbningsobjekt. Det viktigaste var att kunna mer som lärare än som elev. Man måste briljera omedelbart och väcka intresse, inte överge barnen till egna sysslor. En lärare måste undervisa, det är det jobbet går ut på.

Men tiden vikarierade jag på några klasser en längre tid på grund av sjukdom. Man blev en lärare och behandlades så av elever dock inte av alla lärare. Inhoppare! Dom som kan ingenting. På tiden före Internet använde man stenciler och till min förvåning användes mina stenciler år efteråt, prover, hemuppgifter och extrauppgifter till de som var alltid före. Mina barn kom hem med mina gamla uppgifter. Hm. Eftersom jag inte var en riktig lärare var jag alltid sist i skolan och förberedde mig till nästa dag. Tomt för övrigt.

Den största succén var nog specialklass ”de fyra elever på nian som är katastrofer och fattar ingenting” vilka jag skulle hålla på plats någon eftermiddag i veckan då de duktigare eleverna läste språk och matte. Jag skickade hem dem direkt men med ett uppdrag efter  de hade skrikit ”va  fan ska vi göra här” innan jag hann in genom dörren. De kom till nästa timme före utsatt tid viftande med sina papper. Uppdrag genomfört. Efter några veckor till var andra elever avundsjuka eftersom de inte fick gå på ”uppdragskursen”. Vad gjorde vi? Vi bara förberedde oss för livet efter skolan genom att på låtsas öppna bankkonto, skicka paket, söka hemförsäkring, möblera en etta med IKEA möbler, räkna vad måste in i lön efter skatt för att överleva en månad. Vilket jobb kunde en person med skitbetyg få? Och, om man nu ändå tänkte läsa in godkända betyg senare, hur kunde  man göra det?

Det var på -80 talet. De svenska ungdomarna utan lyckad skolgång och knappt betyg från nian hade än en chans. Alltid fanns det plats som hantlangare någonstans, hos en bonde eller en bekanta med  firma som gav en jobb. Med tiden tog man över de äldres uppgifter. Att sluta som skrotupplagchef var möjligt för den skolmisslyckade.  Det är inte så nu. På en glesbygd med få arbetsmöjligheter finns ingen framtid för de betygslösa. Regeringen är inte intresserad av landsbygdens byar, bara som tillflyktsort för invandrare. De fungerande byskolorna är stängda. Befolkningen är gammal och besviken. Invandrare stannar inte heller, de vill till storstad.

Ibland mötte jag en elev som hade riktigt tråkigt. Jag kände igen mig. Det var jobbigt att vara en elev som låg före andra. Vi var två sådana i min grundskoleklass.  Det löste läraren genom att vi fick hjälpa andra elever. I en klass, likaså i verkliga livet, finns ju alltid några  som hänger sämre med.

Oavsett hur man sorterar folk och försöker göra alla lika existerar alltid de som är smartare, dummare, rikare, fattigare, vackrare, fulare, plikttrognare, slappare, från bättre eller sämre omständigheter. Inte ens tvillingar är exakt lika. Vi är olika på många sätt. Vi är också lika och strävar efter samma saker. Vi vill vara lyckliga och känna att livet är meningsfullt även om de flestas liv är synnerligen enahanda. Biologin – arvet – bestämmer mer än politikerna tror. Samhällets ramar, den konsensus vi har mellan oss medborgare, likaså. Konsensus håller på att upplösas. Jag vet inte längre vad det är. Arv är fult att prata om. Likaså de religiösa regler vi välvilligt låter styra  vissa barns skola.

Religion, tro, är en stark kraft. Vi underskattar dess kraft. Det är en del av vårt misslyckande med invandring, även i skolan.

I den svenska skolan förväntas likhet råda. Man bryr sig inte om vilken nivå elever befinner sig i, ålder bestämmer. Kunskapsnivån kan skilja år hos elever på samma klass. Skolan lyfter inte upp begåvningar om det inte handlar om sport. Att sparka boll eller åka slalom är viktigt, inte att vara mattebegåvad eller prata flera språk. Där har vi förlorat något. En plattare skola missar de läsbegåvade, de smarta praktikerna och också de i behov av hjälp.

Tillbaka till min skoltid. Vi var 45 elever i klassen. Läraren hann inte med. Så vi två redan läskunniga fungerade som hjälp. Vi två ”hjälplärare”  led. Kanske inte på skolavslutning på våren när vi fick alla priser man på den tiden delade ut till de med bästa betygen. Ja, vi hade betyg 4 gånger i läsåret.

Jag hade en kamrat som var två år äldre. Jag läste hennes årgång hemma. Sedan upptäckte jag biblioteket. Min far hade gått 4 år i skolan och min mor 7 så någon hjälp hade jag inte att förvänta mig. På den tiden fanns realskola men mina föräldrar hade inte råd med skolavgiften. Det sved. Det fanns stipendier men man kunde inte lita på det. Jag skaffade ett arbete som barnflicka över sommaren vid fyllda tolv och till hösten började jag  bära ut tidningar på morgonen. Upp 4.00. Färdig med tidningar 6.30. Hem och frukost. Gick till skolan 5 kilometer.  Ja, man fick inte nattarbeta som barn men man hittar alltid sätt att lösa det.

Jag är glad över att alla får läsa i gymnasiet om de ids att anstränga sig så de erhåller slutbetyg från nian. Ingen behöver gå upp klockan 4 för att arbeta ihop skolavgiften. Kanske förlorade vi ändå någonting när skolan blev lika för alla?  Skillnaden på min skola och den nuvarande är enorm. Vi hade intagningsprov.  Alla lärare hade disputerat utöver gymnastikläraren som var f.d. elitidrottare, i gymnastik om jag minns rätt. Undervisningen bestod av katederundervisning, läsning i läroboken, uppgifter att lösa och läxförhör, sedan större prov. Det förväntades att vi läste på sidan om för att bredda kunskaperna. Uppsatsskrivning skedde på lördag och tiden för det var fyra timmar, likaså konstlektioner och uteidrott. Alla ämnen hängde hyfsat ihop. När vi läste om Egyptens historia, hade konstlektionen egyptiskt tema och geografin studerade Egypten. Det gick inte alltid samman men i stora drag hängde de större kulturkretsarna ihop i undervisningen.

Vi blev bildade, inte bara utbildade. Vi såg upp till våra lärare. Vi var stolta över vår skola.

Kanske skulle jag tillägga att det var en flickskola.

Att arbeta i den svenska skolan var som att vara lite mamma, socialarbetare och polis. Jag hade ju inte lärarutbildning heller så jag slutade. Jag  byggde på min gamla fil. kand. med socionomexamen, forskarutbildning med mera. Jag hade svårt att sluta läsa. Jag föreläste på mitt arbete. I stället skolbarn var eleverna nu vuxna som kom helt frivilligt både från Sverige och även andra länder.

Till sist går vi alla i pension eller bara slutar, ofta sker det ingen överföring av vår kunskapsbank och mycket av det vi kunde faller i glömska och de andra får åter börja med blankt papper. Så har det skett även i skolan. Förakt mot det som var och fungerade,  ständig sökande efter den socialistiska jämlika skolan med rätt värdegrund  tar död på den bildning och kunskap skolan var avsedd att lära ut.

Lotteribilden från: http://jeanders-bilder.blogspot.se/

 

Inte som Downton Abbey – om hemtjänsten idag.

daisymason_Kunde jag få låna toaletten, frågade avlösaren när jag kom hem från träningen. Jag tänkte att det var en konstig fråga. Jag sa att det fanns gästhandduk och handsprit. Jag ville fråga om andra kunder (ja, vårdtagare inom hemtjänsten heter kunder nu mera) inte tillät toalettbesök. Men sedan insåg jag att det kunde vara olämpligt  att fråga, pinsamt rent av. Det var säkert så hos vissa.

Hon bad ursäkt och förklarade att larmet ringde precis innan jag kom hem så hon skulle gå till en extra person och kunde inte gå till hemtjänstlokalen och till toaletten. Hon rusade vidare.

Jag funderade om stressen i hemtjänsten. Om man blir nödig, vad gör man? Om man inte hunnit få lunch? Om någon är sjuk och de andra måste jobba för den personen också?

Bristerna inom hemtjänsten har uppmärksammats igen i några debattartiklar skrivna av  anställda inom vården, de riktiga experterna.  De vill att kommunen anställer bara utbildad personal. Drygt fyra av tio anställda inom äldreomsorgen saknar den tvååriga vård- och omsorgsutbildning som Socialstyrelsen kräver. Det innebär förstås inte att resten vore direkt olämpliga men utbildning hjälper i arbetet, ger bättre lön och bättre status. Det efterlyses personal som kan prata god svenska. Också det är ett rimligt krav. Hemtjänst är ett ”invandraryrke”. Kan man inte hitta annat arbete blir man då ett vårdbiträde?

Tänker politikerna och cheferna att ”vårdbiträde, det kan vem som helst – det är ju bara lite pyssel”?  Räknas det som enkelt jobb? Om inte, då hade vi haft krav på utbildning och bra svenska. Det borde inte vara så att den anställde hoppas få lära sig svenska genom en dement åldring? Det har hänt här. Då spelar det ingen roll hur trevlig personen är. Kanske halvtid praktik och halvtid utbildning kan ge nya krafter till äldreomsorgen?

Man måste se det som ett viktigt yrke, inte genomgång.

I vilka andra yrken kan man anställa vem som helst? Outbildad elektriker, sopgubbe utan körkort, snickare som inte skiljer spik och hammare,  jurist utan examen går väl bra eller läkare som inte har legitimation? Politiker kan man dock bli utan någon utbildning eller erfarenhet. Kanske styret blir därefter?

Anständig lön är ett önskemål. Det borde vara självklart. Arbetskläder.  Tid så man hinner det oförutsedda. Tid att gå på toaletten. Är inte det ett krav?

Det finns inte tid att gå på toaletten heller. Mellan 8 och 12 (om du får lunch den dagen) kan du inte gå på toaletten – om du inte väljer att slå ner din stjärt hos ESBL-smittade Lars för att få tömma blåsan i ren panik. Kontentan för min del blev att jag struntade helt i att dricka när jag jobbade för att inte råka bli kissnödig. Är det inte märkligt att din arbetsdag är så minutiöst ”planerad” att du inte ens har tid att gå på toaletten? Skriver Fredrika Hakorinne, undersköterska. http://www.aftonbladet.se/debatt/article23082505.ab

img_5288Maten är också ett problemområde inom äldreomsorgen och dess kunder. Att inte längre kunna laga mat innebär nästan alltid hemtjänstens matlådor. Cirka 50 000 svenskar får måltider via hemtjänsten. Maten lagas i storkök och värms sedan upp hos kunden eller man värmer det själv i mikron. Ibland kommer hela veckans lådor samtidigt.

Matlådor har åkt på sparbeting. Man förväntar sig att den gamle köper saker som sylt till pannkakor, mjölk mm till själv. Låter rimligt men är inte så enkelt att hålla reda på vad som skall handlas om man inte längre kan gå till affären själv.

Bara 4 % av kommuner tillåter matlagning hemma. Även äldreboenden får mat från storkök som sedan värms upp.

Vi kokar potatis själva och bakar något varje fredag, sa en föreståndare en gång till mig i ett korttidsboendet. Hon var mäkta stolt över det.

Nya studier från Jönköpings Universitet visar att en fjärdedel av alla äldre kan vara undernärda och nästan hälften befinna sig i riskzonen. Många kommuner mäter förekomsten av undernäring bland äldre med hemtjänst, men för bara 34 procent av dem i riskzonen registrerades en åtgärd. Åtgärd kan vara näringsdryck.

Personalen efterfrågar bättre kompetens och mera tid så man hinner hjälpa till i matsituationer.

Mat kan bli ett verkligt bekymmer. Hur bra maten än är hjälper det inte om den stannar på tallriken och inte blir uppäten. Har man väl tappat lusten att äta är det svårt att få det tillbaka. Att svälta som gammal och skruttig är inte så sällsynt som man tror. Att vara dement i slutstadiet innebär ofta näringsbrist. Att inte känna igen maten gör det omöjligt att äta.

Tid och tålamod är en bristvara inom äldreomsorgen. Man måste ha tid för att kunna vara uthållig i matsituationen. Ibland hjälper inte ens det.

Säger du eller dina anhöriga något uppskattande till din hemtjänst? Får de gå på toaletten  eller ta ett glas vatten?

Idag ser det ut så här inom äldreomsorgen:

Enligt årets rapport bodde drygt 87 900 äldre över 65 år i permanent särskilt boende den 1 oktober 2015. Detta kan jämföras med motsvarande siffra för 2014 som var 88 700 och 2010 då 94 000 hade plats i äldreboende. Vi lever längre men vården ökar inte, tvärtom. Många äldreboenden eller servicehus används för den invandring vi inte har bostäder till. De gamla skall ju dö snart, vad ska de med vårdplatser till?

Samtidigt får allt fler äldre hemtjänst hemma i sin bostad. Vid samma mättillfälle hade 223 200 personer hemtjänst, vilket är 1 600 fler än 2014. Kommunernas önskan är att alla stannar hemma. Det blir billigast? Kanske inte. Att ha hemtjänst hos sig flera gånger om dagen, kanske även på natten, är inte effektivt sätt att använda resurser.