Lära för livet – minska demensrisken?

Mitt i Transportstyrelsens frivilliga spioner är nyheter om demens så obetydligt. Eller är de dementa allihop och vet inte hur jobbet skall skötas? När vi har en Regering där den ena handen inte vet vad de andra gör är hälsa liksom småpotatis. När ministrar inte bryr sig om Statens säkerhet utan bär sig åt som en femåring med fantasilekar, vem bryr sig då om sin framtida minnesförlust? Men, jag läste en intressant undersökning om demens, det är i och för sig något man tidigare har vetat eller räknat ut men nu är det en  analys i stor skala.

Det är sjunde året då jag tar hand om min dementa sambo. Så klart har jag grubblat mycket varför det hände just för honom. Han levde så hälsosamt hela livet. Aldrig sjuk. Gick aldrig  arbetsmässigt helt i pension. Men sedan hände något som tog slut på hans aktiva liv.

Och mitt också. Ingenting blev som jag hade tänkt mig. Det sägs att demens är de anhörigas sjukdom och det stämmer. Sambon vet inte längre att han avstår från saker. Jag vet och det är smärtsamt.

Så till undersökningen.

En stor grupp forskare har konstaterat vissa risker som man själv kan minska eller utesluta. Följande nio kan vara del av demensutveckling.

  1. Mid-life hearing loss – responsible for 9% of the risk
  2. Failing to complete secondary education – 8%
  3. Smoking – 5%
  4. Failing to seek early treatment for depression – 4%
  5. Physical inactivity – 3%
  6. Social isolation – 2%
  7. High blood pressure – 2%
  8. Obesity – 1%
  9. Type 2 diabetes – 1%

Hörselproblem var intressanta. Att inte höra begränsar livet, samtal med andra och möjlighet att uttrycka sig. Hjärnan blir till någon del overksam. Alla är inte Beethoven.

Utbildning var också intressant. Då används ju de grå cellerna mer och längre.

Dessa nio riskfaktorer gör 35 % av risken och inget av dessa är svåra att förebygga eller förändra.. Men då återstår 65 %. Dessa återstående faktorer är något vi inte kan förändra, inte i dagsläge i alla fall. Ålder måste vara en. Det kan vi inget göra åt även om man påstår att 70 är det nya 50 och annat struntprat. Genetik är nog en stor riskfaktor. Vi ärver ibland mer än vi vill.

Hur är det då hjärnskador, infektioner, stroke, Parkinson, MS och alla andra elaka sjukdomar? Är inte de en stor risk?

För sambos del stämmer ingenting om de nio faktorerna   om trädgårdsmästarutbildning på ett främmande språk kan räknas som gymnasieutbildning. Dessutom bytte han arbete efter 60 och 70, det är också en prestation. Ibland finns det inga svar. Man får nöja sig.

Eftersom vi blir äldre kommer antalet dementa att öka påstår forskningen. Är det säkert? De som är gamla 80+ nu gick i skolan kortare tid. De hade sämre näringsstandard. De hade också sämre sjukvård. Samtidigt var miljögifterna färre. Stressen troligen också. Nutidens kvinnor har rökt och druckit alkohol samt levt mer stressigt, vilket inte var allmänt 50 – 60 år sedan. Det sämre kanske väger upp det som blev bättre?

Vad är orsak och största riskfaktorn kommer nog att utredas åratals. Jag är inte säker på att vi får till ett piller för evigt friskt liv.

I Sverige är antalet dementa ca 160 000 och i världen 47 000 000 personer.  Vid 2050 tror man antalet vara   131 000 000 och det blir inte lätt att tackla. Det är redan nu svårt att få personal till äldreomsorgen och pengarna att räcka till det,  inte bara i Sverige. Om inga undermedel hittas, som ”ny” hjärna, ligger vi risigt till. Som med så mycket annat.

Så, vad kan vi göra? Lära genom livet. Röra på oss. Hälsosam mat. Vänner. Kaffe eller inte. Vin eller inte. Många råd är dubbeltydiga. Och oavsett hur väl man följer råden kan något oförutsett som sjukdom ta hälsan och minnet från oss.

Vara lycklig och glad kanske? Leva, så länge livet varar.

Uppdatering med goda nyheter:

Bättre strokebehandling och högre utbildning är två huvudfaktorer till att demensförekomsten minskar hos de allra äldsta. Det visar forskare från Göteborg i en ny rapport.
– Mellan 1986 och 2008 minskade demensförekomsten från 30 procent till 22 procent bland 85-åringar, säger, professor Ingmar Skoog, forskningsledare för studien. Högre utbildning är en känd skyddande faktor för demens. En annan orsak var att färre personer fick demens efter stroke på grund av bättre vård.http://www.friatider.se/demens-allt-ovanligare-bland-de-allra-ldsta

http://demenssjukdomar.se/nyhetsinlagg/forskning-sa-skjuter-du-upp-demens-med-flera-ar/

http://demenssjukdomar.se/nyhetsinlagg/bekraftat-traning-skyddar-mot-alzheimer/

http://www.bbc.com/news/health-40655566

Kommentarerna i den engelska artikeln är också intressanta.

Bild överst: Hjärna på  hieroglyfer By Riccardo.metere – Own work., https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=60084023

 

 

Vad har du för relation till din skolgång eller dina barns skola?

Den blomstertid som kommer är en befrielse för många barn. De slipper skolan. De kan slöa, surfa med mobilen i lugn och ro. Några slipper mobbare. Somliga kommer att sakna skolan som fristad eller i alla fall skolmaten. Några flickor bävar för lovet då de kan riskera obehagliga saker när familjen åker till sitt hemland. De som förgäves har försökt lära sig svenska i skolan kan nu lugnt återgå till sitt hemspråk. Betyg delas ut som plåga, axelryckning eller stolthet. En del vill förkovra sig och läsa massor av böcker. Ja, den varianten av barn finns också.

Lärare får en lång semester, kanske det enda avundsvärda i dagens skola.

Alla svenskar har en relation till skolan. Vi har fått gå i skolan, vi har barn i skolan, barnbarn eller någon vi känner. Vi är oroliga för skolans usla resultat och vi försöker få våra barn till en skola som än fungerar. Många lärare har gett upp och skriver under på kommentatorsfälten f.d. lärare. PISA är en skamfläck i ett land där skolan kostar mer än i andra, mer framgångsrika länder. Fusk i prov är möjligt när girighet sätter in.

Politiker knåpar med betygsskalor och värdegrunder. De föreslår lotterier, bussning, diverse förslag som skall hindra föräldrar att själv välja skola. Trots otaliga förändringar blev skolan inte bättre, bara mer kaotisk. Under skolåret har vi sett flera nödrop från skolans värld, från lärarbrist till förlåtande attityder mot mobbning och även våldtäkt. Olika mätningar visar att vi oroar oss för skolan. 80 % tyckte i en undersökning att skolan är ett problemområde.

Vad har du för relation till din skolgång eller dina barns skola?

Min egen skolgång var en tioårig kärleksaffär. Det avbröts eftersom jag var tvungen att börja arbeta och försörja mig. Tog igen det i kvällsgymnasiet och universitet senare.

Min lärarkarriär var däremot inte lång. Tre – fyra år på deltid inklusive svenska för invandrare genom ett studieförbund. Ja, jag kan inte perfekt svenska men på den nivån var det inte så väsentligt. Det var inte frågan om grammatiska finesser utan att kunna behärska vardagen.

När man steg in som vikarie i en ny klass på högstadiet gällde det att få övertaget inom de första minuterna. Annas riskerade det att bli kaos, i alla fall på de bakre bänkarna. En vikarie är ett lämpligt mobbningsobjekt. Det viktigaste var att kunna mer som lärare än som elev. Man måste briljera omedelbart och väcka intresse, inte överge barnen till egna sysslor. En lärare måste undervisa, det är det jobbet går ut på.

Men tiden vikarierade jag på några klasser en längre tid på grund av sjukdom. Man blev en lärare och behandlades så av elever dock inte av alla lärare. Inhoppare! Dom som kan ingenting. På tiden före Internet använde man stenciler och till min förvåning användes mina stenciler år efteråt, prover, hemuppgifter och extrauppgifter till de som var alltid före. Mina barn kom hem med mina gamla uppgifter. Hm. Eftersom jag inte var en riktig lärare var jag alltid sist i skolan och förberedde mig till nästa dag. Tomt för övrigt.

Den största succén var nog specialklass ”de fyra elever på nian som är katastrofer och fattar ingenting” vilka jag skulle hålla på plats någon eftermiddag i veckan då de duktigare eleverna läste språk och matte. Jag skickade hem dem direkt men med ett uppdrag efter  de hade skrikit ”va  fan ska vi göra här” innan jag hann in genom dörren. De kom till nästa timme före utsatt tid viftande med sina papper. Uppdrag genomfört. Efter några veckor till var andra elever avundsjuka eftersom de inte fick gå på ”uppdragskursen”. Vad gjorde vi? Vi bara förberedde oss för livet efter skolan genom att på låtsas öppna bankkonto, skicka paket, söka hemförsäkring, möblera en etta med IKEA möbler, räkna vad måste in i lön efter skatt för att överleva en månad. Vilket jobb kunde en person med skitbetyg få? Och, om man nu ändå tänkte läsa in godkända betyg senare, hur kunde  man göra det?

Det var på -80 talet. De svenska ungdomarna utan lyckad skolgång och knappt betyg från nian hade än en chans. Alltid fanns det plats som hantlangare någonstans, hos en bonde eller en bekanta med  firma som gav en jobb. Med tiden tog man över de äldres uppgifter. Att sluta som skrotupplagchef var möjligt för den skolmisslyckade.  Det är inte så nu. På en glesbygd med få arbetsmöjligheter finns ingen framtid för de betygslösa. Regeringen är inte intresserad av landsbygdens byar, bara som tillflyktsort för invandrare. De fungerande byskolorna är stängda. Befolkningen är gammal och besviken. Invandrare stannar inte heller, de vill till storstad.

Ibland mötte jag en elev som hade riktigt tråkigt. Jag kände igen mig. Det var jobbigt att vara en elev som låg före andra. Vi var två sådana i min grundskoleklass.  Det löste läraren genom att vi fick hjälpa andra elever. I en klass, likaså i verkliga livet, finns ju alltid några  som hänger sämre med.

Oavsett hur man sorterar folk och försöker göra alla lika existerar alltid de som är smartare, dummare, rikare, fattigare, vackrare, fulare, plikttrognare, slappare, från bättre eller sämre omständigheter. Inte ens tvillingar är exakt lika. Vi är olika på många sätt. Vi är också lika och strävar efter samma saker. Vi vill vara lyckliga och känna att livet är meningsfullt även om de flestas liv är synnerligen enahanda. Biologin – arvet – bestämmer mer än politikerna tror. Samhällets ramar, den konsensus vi har mellan oss medborgare, likaså. Konsensus håller på att upplösas. Jag vet inte längre vad det är. Arv är fult att prata om. Likaså de religiösa regler vi välvilligt låter styra  vissa barns skola.

Religion, tro, är en stark kraft. Vi underskattar dess kraft. Det är en del av vårt misslyckande med invandring, även i skolan.

I den svenska skolan förväntas likhet råda. Man bryr sig inte om vilken nivå elever befinner sig i, ålder bestämmer. Kunskapsnivån kan skilja år hos elever på samma klass. Skolan lyfter inte upp begåvningar om det inte handlar om sport. Att sparka boll eller åka slalom är viktigt, inte att vara mattebegåvad eller prata flera språk. Där har vi förlorat något. En plattare skola missar de läsbegåvade, de smarta praktikerna och också de i behov av hjälp.

Tillbaka till min skoltid. Vi var 45 elever i klassen. Läraren hann inte med. Så vi två redan läskunniga fungerade som hjälp. Vi två ”hjälplärare”  led. Kanske inte på skolavslutning på våren när vi fick alla priser man på den tiden delade ut till de med bästa betygen. Ja, vi hade betyg 4 gånger i läsåret.

Jag hade en kamrat som var två år äldre. Jag läste hennes årgång hemma. Sedan upptäckte jag biblioteket. Min far hade gått 4 år i skolan och min mor 7 så någon hjälp hade jag inte att förvänta mig. På den tiden fanns realskola men mina föräldrar hade inte råd med skolavgiften. Det sved. Det fanns stipendier men man kunde inte lita på det. Jag skaffade ett arbete som barnflicka över sommaren vid fyllda tolv och till hösten började jag  bära ut tidningar på morgonen. Upp 4.00. Färdig med tidningar 6.30. Hem och frukost. Gick till skolan 5 kilometer.  Ja, man fick inte nattarbeta som barn men man hittar alltid sätt att lösa det.

Jag är glad över att alla får läsa i gymnasiet om de ids att anstränga sig så de erhåller slutbetyg från nian. Ingen behöver gå upp klockan 4 för att arbeta ihop skolavgiften. Kanske förlorade vi ändå någonting när skolan blev lika för alla?  Skillnaden på min skola och den nuvarande är enorm. Vi hade intagningsprov.  Alla lärare hade disputerat utöver gymnastikläraren som var f.d. elitidrottare, i gymnastik om jag minns rätt. Undervisningen bestod av katederundervisning, läsning i läroboken, uppgifter att lösa och läxförhör, sedan större prov. Det förväntades att vi läste på sidan om för att bredda kunskaperna. Uppsatsskrivning skedde på lördag och tiden för det var fyra timmar, likaså konstlektioner och uteidrott. Alla ämnen hängde hyfsat ihop. När vi läste om Egyptens historia, hade konstlektionen egyptiskt tema och geografin studerade Egypten. Det gick inte alltid samman men i stora drag hängde de större kulturkretsarna ihop i undervisningen.

Vi blev bildade, inte bara utbildade. Vi såg upp till våra lärare. Vi var stolta över vår skola.

Kanske skulle jag tillägga att det var en flickskola.

Att arbeta i den svenska skolan var som att vara lite mamma, socialarbetare och polis. Jag hade ju inte lärarutbildning heller så jag slutade. Jag  byggde på min gamla fil. kand. med socionomexamen, forskarutbildning med mera. Jag hade svårt att sluta läsa. Jag föreläste på mitt arbete. I stället skolbarn var eleverna nu vuxna som kom helt frivilligt både från Sverige och även andra länder.

Till sist går vi alla i pension eller bara slutar, ofta sker det ingen överföring av vår kunskapsbank och mycket av det vi kunde faller i glömska och de andra får åter börja med blankt papper. Så har det skett även i skolan. Förakt mot det som var och fungerade,  ständig sökande efter den socialistiska jämlika skolan med rätt värdegrund  tar död på den bildning och kunskap skolan var avsedd att lära ut.

Lotteribilden från: http://jeanders-bilder.blogspot.se/

 

Inte som Downton Abbey – om hemtjänsten idag.

daisymason_Kunde jag få låna toaletten, frågade avlösaren när jag kom hem från träningen. Jag tänkte att det var en konstig fråga. Jag sa att det fanns gästhandduk och handsprit. Jag ville fråga om andra kunder (ja, vårdtagare inom hemtjänsten heter kunder nu mera) inte tillät toalettbesök. Men sedan insåg jag att det kunde vara olämpligt  att fråga, pinsamt rent av. Det var säkert så hos vissa.

Hon bad ursäkt och förklarade att larmet ringde precis innan jag kom hem så hon skulle gå till en extra person och kunde inte gå till hemtjänstlokalen och till toaletten. Hon rusade vidare.

Jag funderade om stressen i hemtjänsten. Om man blir nödig, vad gör man? Om man inte hunnit få lunch? Om någon är sjuk och de andra måste jobba för den personen också?

Bristerna inom hemtjänsten har uppmärksammats igen i några debattartiklar skrivna av  anställda inom vården, de riktiga experterna.  De vill att kommunen anställer bara utbildad personal. Drygt fyra av tio anställda inom äldreomsorgen saknar den tvååriga vård- och omsorgsutbildning som Socialstyrelsen kräver. Det innebär förstås inte att resten vore direkt olämpliga men utbildning hjälper i arbetet, ger bättre lön och bättre status. Det efterlyses personal som kan prata god svenska. Också det är ett rimligt krav. Hemtjänst är ett ”invandraryrke”. Kan man inte hitta annat arbete blir man då ett vårdbiträde?

Tänker politikerna och cheferna att ”vårdbiträde, det kan vem som helst – det är ju bara lite pyssel”?  Räknas det som enkelt jobb? Om inte, då hade vi haft krav på utbildning och bra svenska. Det borde inte vara så att den anställde hoppas få lära sig svenska genom en dement åldring? Det har hänt här. Då spelar det ingen roll hur trevlig personen är. Kanske halvtid praktik och halvtid utbildning kan ge nya krafter till äldreomsorgen?

Man måste se det som ett viktigt yrke, inte genomgång.

I vilka andra yrken kan man anställa vem som helst? Outbildad elektriker, sopgubbe utan körkort, snickare som inte skiljer spik och hammare,  jurist utan examen går väl bra eller läkare som inte har legitimation? Politiker kan man dock bli utan någon utbildning eller erfarenhet. Kanske styret blir därefter?

Anständig lön är ett önskemål. Det borde vara självklart. Arbetskläder.  Tid så man hinner det oförutsedda. Tid att gå på toaletten. Är inte det ett krav?

Det finns inte tid att gå på toaletten heller. Mellan 8 och 12 (om du får lunch den dagen) kan du inte gå på toaletten – om du inte väljer att slå ner din stjärt hos ESBL-smittade Lars för att få tömma blåsan i ren panik. Kontentan för min del blev att jag struntade helt i att dricka när jag jobbade för att inte råka bli kissnödig. Är det inte märkligt att din arbetsdag är så minutiöst ”planerad” att du inte ens har tid att gå på toaletten? Skriver Fredrika Hakorinne, undersköterska. http://www.aftonbladet.se/debatt/article23082505.ab

img_5288Maten är också ett problemområde inom äldreomsorgen och dess kunder. Att inte längre kunna laga mat innebär nästan alltid hemtjänstens matlådor. Cirka 50 000 svenskar får måltider via hemtjänsten. Maten lagas i storkök och värms sedan upp hos kunden eller man värmer det själv i mikron. Ibland kommer hela veckans lådor samtidigt.

Matlådor har åkt på sparbeting. Man förväntar sig att den gamle köper saker som sylt till pannkakor, mjölk mm till själv. Låter rimligt men är inte så enkelt att hålla reda på vad som skall handlas om man inte längre kan gå till affären själv. http://blogg.iniskogen.se/2014/11/28/ingen-sylt-idag-dag/

Bara 4 % av kommuner tillåter matlagning hemma. Även äldreboenden får mat från storkök som sedan värms upp.

Vi kokar potatis själva och bakar något varje fredag, sa en föreståndare en gång till mig i ett korttidsboendet. Hon var mäkta stolt över det.

Nya studier från Jönköpings Universitet visar att en fjärdedel av alla äldre kan vara undernärda och nästan hälften befinna sig i riskzonen. Många kommuner mäter förekomsten av undernäring bland äldre med hemtjänst, men för bara 34 procent av dem i riskzonen registrerades en åtgärd. Åtgärd kan vara näringsdryck.

Personalen efterfrågar bättre kompetens och mera tid så man hinner hjälpa till i matsituationer.

Mat kan bli ett verkligt bekymmer. Hur bra maten än är hjälper det inte om den stannar på tallriken och inte blir uppäten. Har man väl tappat lusten att äta är det svårt att få det tillbaka. Att svälta som gammal och skruttig är inte så sällsynt som man tror. Att vara dement i slutstadiet innebär ofta näringsbrist. Att inte känna igen maten gör det omöjligt att äta.

Tid och tålamod är en bristvara inom äldreomsorgen. Man måste ha tid för att kunna vara uthållig i matsituationen. Ibland hjälper inte ens det.

http://www.aftonbladet.se/debatt/a/O7gnw/hemtjansten-hinner-inte–aldre-svalter

Säger du eller dina anhöriga något uppskattande till din hemtjänst? Får de gå på toaletten  eller ta ett glas vatten?

Idag ser det ut så här inom äldreomsorgen:

Enligt årets rapport bodde drygt 87 900 äldre över 65 år i permanent särskilt boende den 1 oktober 2015. Detta kan jämföras med motsvarande siffra för 2014 som var 88 700 och 2010 då 94 000 hade plats i äldreboende. Vi lever längre men vården ökar inte, tvärtom. Många äldreboenden eller servicehus används för den invandring vi inte har bostäder till. De gamla skall ju dö snart, vad ska de med vårdplatser till?

Samtidigt får allt fler äldre hemtjänst hemma i sin bostad. Vid samma mättillfälle hade 223 200 personer hemtjänst, vilket är 1 600 fler än 2014. Kommunernas önskan är att alla stannar hemma. Det blir billigast? Kanske inte. Att ha hemtjänst hos sig flera gånger om dagen, kanske även på natten, är inte effektivt sätt att använda resurser.

 

Skriet från Socialtjänsten och den döda kanariefågeln.

Canary

Någon jämförde socialsekreterare med gruvornas kanariefåglar. De har definitivt slutat sjunga, socialsekreterarna alltså. Det yrke som skulle vara samhällets sista skyddsnät har nu mera så stora hål att mycket faller genom.

Det är sällan som socialsekreterarna får tack för sitt arbete. De är syndabockar. Några som inte hinner med att täppa till samhällets brister. Kanariefågeln har dött länge sedan.
Vad beror detta på?

Jag tror det är nya problem man inte var utbildad för. Det är för många arbetsuppgifter.  Det är orimliga förväntningar. Och när du går hem och kollapsar på soffan öppnar du räkningen från CSN och får betala en månadslön tillbaka som studieskuld. Du ligger på en lönenivå du hade fått även utan utbildning. Dessutom hade du kunnat lämna arbetet bakom dig när du stänger dörren till hemmet.

Missförstå mig inte. Att vara socialsekreterare var det näst bästa jobbet jag har haft. Det bästa var kurator med forskningsuppgifter men det är ju ganska lik socialsekreterarens arbete, bara att man inte arbetar enligt lag och ger beslut som kan överklagas. Man har inga pengar att dela ut. Därför vill många socionomer bli kuratorer, det stämmer liksom bäst med tanken på yrket: att stötta och hjälpa folk må bättre och använda sina egna resurser.

Situationen för landets socialsekreterare har kraftigt försämrats de senaste åren. Nio av tio kommuner har svårt att rekrytera socialsekreterare. Allt färre socionomer vill arbeta i kommunerna, där arbetsbelastningen är hög och lönen relativt låg och uppskattningen bristvara. Sju av tio socialsekreterare funderade redan i våras på att lämna sin kommunala tjänst, enligt Akademikerförbundet SSR. I många kommunledningar finns en utbredd oro för att kostnaderna ska skena genom att användningen av hyrd personal ökar.

Hot och våld är vardag för många socialsekreterare. Socionomer vill i dag ogärna ta på sig myndighetsansvaret som utgör samhällets yttersta skyddsnät. Följer du lagen och nekar folk pengar eller omhändertar barn på grund av vanvård är det ganska säkert att du inte blir sams med klienten. Kulturkrockar är också svåra.

The_Scream
Enligt Arbetsmiljöverket har en tredjedel av landets 36 000 socialsekreterare, varav 30 000 är kvinnor, övervägt att säga upp sig till följd av orimliga arbetsförhållanden. Den vanligaste orsaken till sjukfrånvaro är hot och våld. Vart tredje socialsekreterare har blivit hotad på arbetet. Vissa har fått fly och flytta när personer vilka anser sig har blivit felbehandlade har hotat dem.

Tidningen Framtidens Karriär – Socionom där socionomer svarat på varför de lämnar myndighetsutövande arbeten anger 83 procent hög arbetsbelastning. 68 procent upplever arbetet som för stressande, 62 procent anser att lönen är för låg. 51 procent anser att personalomsättningen är för hög och 49 procent upplever arbetet som för mentalt pressande.
48 procent upplever att arbetsmiljön är för dålig och en lika stor andel anser att de har för lite tid till det sociala arbetet. Det var ju liksom meningen med jobbet! 45 procent upplever att de har för dåligt stöd inom organisationen.

61 kommuner bedömer att de brister så allvarligt i omsorgen av ensamkommande flyktingbarn att de Lex Sarah-anmält sig själva. Men var hjälper det i praktiken?

Regeringen lägger en miljard på att öka bemanningen på landets socialtjänster, med särskild inriktning på barn- och ungdomsvård. Orsaken är den kraftiga ökningen av ensamkommande flyktingbarn som lett till stor belastning på socialtjänsterna. 250 miljoner kronor om året betalas ut 2016–2019. Det låter mycket men dela det med 35 000 ensamkommande ”barn” och alla de som är på väg hit så låter det genast som ett piss i havet. Mycket handlar om de ensamkommande vars status som ”barn” är oklar och diskuterad. Ibland undrar jag vilken stöd får de ”svenska” fosterbarnen? Vem hinner bry sig om dem?

Och vart tar du nya socionomer ifrån  när dagens AF har 1458 lediga tjänster, samt flera hundra liknande arbeten vilka just handlar om de ensamkommande ”barnen”.
Samtidigt får Socialstyrelsen i uppdrag att fördela 24 miljoner kronor till kommunerna för att öka kompetensen hos socialsekreterare utifrån flyktingsituationen. Det var ju snällt. Ca 80 000 per kommun samtidigt som ett enda ensamkommande ”barn” kan kosta en mille.

037
Yrket socionom har förändrat sig. Samhällets yttersta ansvar är lika kollapsad som polisen, kanske kan man lägga dit brandkåren, ambulansen, biblioteket, skolan, andra allmänna serviceorgan och platser. Kanariefågeln har slutat sjunga. Nog är den död och kan inte återupplivas..

Jag har medkänsla för min yrkesgrupp, socionomer. En dag har vi gått ut med utbildning och glädjefull tanke: vi ska göra världen lite bättre för de människor som söker och behöver hjälp. Idag kraschar den tanken alltför fort. I den multikulturella världen är även problem multikulturella och kanske omöjliga att överbrygga.

Men politikerna fortsätter blunda, hålla för öronen och dela ut smulor för en utsatt yrkesgrupp som får ta hand om de problem politikerna har orsakat. Med Regeringens val av invandringspolitik knäcker man ner en hel yrkeskår.

Skolan, polisen, socialsekreterarna… Blir det kvar några tappra själar som kan yrket och står på barrikaderna?

Skäms någon över situationen? Någon skyldig politiker?

Inte Centerpartiet i alla fall för C tycker att utbildning är ganska irrelevant.

Alliansregeringen införde krav på att de som arbetar med barn och unga i myndighetsutövande funktioner i socialtjänsten ska ha socionomexamen eller annan relevant högskoleutbildning. Nu vill C slopa kravet under fem år när kommunerna ska anställa den nya personal som behövs.
De tror inte alls att det kommer sänka kvaliteten. Det är snarare så att man därmed höjer den, tror Anders W Jonsson vice partiledare. Han är barnläkare och skulle säkert inte lämna sina barn i händerna på någon outbildad med ungefärlig utbildning.

Men socionomer går att trampa på och se deras högskoleutbildning som ovidkommande bisak.

Mera om detta och om socialtjänsten: http://motpol.blogspot.se/2016/02/detta-ar-socialtjansten.html

Utbildningsplan: https://sisu.it.su.se/pdf_creator/cached/16698/33090
http://www.aftonbladet.se/nyheter/samhalle/article22194270.ab
http://www.dn.se/sthlm/socialarbetaren-hotades-nu-lever-hon-med-skyddad-identitet/
http://www.dagenssamhalle.se/kronika/sveriges-socialsekreterare-raettsstatens-kanariefaglar-19091?pack=22679
http://www.gp.se/nyheter/ledare/ledarkronika/1.3000636-pihl-en-manniska-sitter-bakom-skrivbordet
http://www.dagenssamhalle.se/kronika/svensk-socialtjaenst-behoever-ett-flyktingstopp-22858
ttp://socionomkarriar.se/artikel/hur-ska-socionomer-stanna-inom-myndighetsutovande-arbeten/
http://socionomkarriar.se/artikel/socionomernas-rad-till-socialministern/
http://avpixlat.info/2016/02/26/socialsekreterare-berattar-vi-sarbehandlar-svenskar-negativt/#more-169324
http://www.svt.se/nyheter/regionalt/blekinge/socialsekreterare-slar-larm-i-karlshamn
http://www.dn.se/ekonomi/dyra-hyrsocionomer-blir-socialsekreterare-1/
http://ledarsidorna.se/2016/02/overkostnad-eller-undantrangd/
Skrik Edvard Munch, bild från Wikipedia

Om kanariefågel: An allusion to caged canaries (birds) that miners would carry down into the mine tunnels with them. If dangerous gases such as carbon monoxide collected in the mine, the gases would kill the canary before killing the miners, thus providing a warning to exit the tunnels immediately