“The only road to paradise is the one to the international airport.”

21 september är den Internationella fredsdagen samtidigt med Alzheimerdagen. Kanske är det passande att de delar en dag? Nog känns det ofta att politikerna, de styrande och pengamaffian har så dåligt minne. De har inte lärt sig något av historien.  De upprepar samma saker fast det inte har fungerat förut. Det startas krig för något behjärtansvärt syfte och ett nytt kaos, sällan fred, uppstår. Hoppas nu att ingen dement eller anhörig tar illa upp med jämförelsen mellan demens och politik, men visst är det lite som en upprepning gång på gång i båda hållen. Det ser illa ut med världens förmåga till fred och fredlig omgivning. Jag kollade igen vilka länder UD avråder oss att resa, helt eller delvis, alltså länder där det pågår krig, strider eller oroligheter.  Glöm pyramiderna, dit kom vi inte när sjukdom slog till och sen blev det för rörigt.

Glöm också klättring på Europas högsta topp Elbrus, men där har sonen varit i två gånger så det är inte aktuellt.  Eller bilresor i södra Thailand vilket vi gjorde 1979, det var lika illa då och vi blev hotade av vänsterrebeller när vi tog en förbjuden genväg. Det var inte så kul att stirra på gevärspiporna med tre barn i bilen. Libanon har varit orolig sedan jag gick i realskolan och min kamrat Anne hade en brevvän där. Han blev skjuten av en slump när han hamnade mellan några rebeller med vapen. Strax innan hade han skickat ett frieri och en bamsig diamantring till Anne.  Hon fick behålla ringen och skaffade inte någon ny brevvän.

Min far 1943

Jag har förlorat vänner och släkt i krig eller strider. Farbror och flera andra dog då jag var liten och andra världskriget pågick. Mitt första minne i livet är krig, vi är alltför många som har sådana minnen. Vi som har varit med i ett krig på något sätt är märkta – mer eller mindre – för livet. De som är verkliga flyktingar från krigsområden blir inte botade av boende på flyktinganläggning – kanske tvingas de bo med sina fiender – och bidrag för överlevnad. Bara genom att flytta bagaget ändras inte innehållet. Jag tror att krigsupplevelser måste helas på plats. Världen, hemlandet måste bli en trygg plats igen. Men jag har inget recept och vet ingenting säkert för inget är säkert när ett krig pågår. Vet bara att de barn – senare mina vänner – vilka skickades till Sverige från Finland som krigsbarn, mådde efter hemkomsten sämre än vi som fick stanna hemma och uppleva krigets sirener och sedan fred och glädjen över det.

Finska krigsbarn

Mera död. En vän i Tjeckoslovakien, ni minns kanske de ryska stridsvagnarna 1968? En kusin med sin familj på ett Palestinskt flyktingläger. Israel – Palestina är ständigt aktuellt problem och fredsdiskussioner kommer och går regelbundet utan större resultat.   När vi bodde i Vietnam på -70talets slut var det gränsbråk mellan Kina och Vietnam. Vi kunde höra kriget och på nätterna åkte lastbilar förbi med lik. Några lämnade Vietnam och åkte hem och vi kvarvarande hade många oroliga möten om säkerhet. Det lugnade ner sig igen. Många vietnameser försökte sälja sina smycken och värdesaker till oss för att kunna lämna landet, de ville inte leva i det kommunistiska samhället.

En aktuell men passerad historia är Libyen och en del av landet har raserats när vissa bombade fram frihet. När kaffe är svårt att hitta! och el samt vatten avstängda fryser de flesta revolutionära tankar. Vår blir bitande vinter. Det blåser kallt i många länder där tankar om demokrati väcktes, inte bara i Libyen.
Har krigen ändrat form och syfte? Det är inte ett land mot ett annat utan grupper mot grupper, religiös inriktning mot en annan, rövarband som drar runt, ivrigt stödda, ogillade eller påhejade av de stora örnarna: USA, Ryssland, England och Frankrike för att inte glömma Israel. Se bara på Syrien, vem är det vi skulle stödja bland alla?Ja, världen är galen. FN är maktlös koloss dit vi öser pengar för andras lyxliv. Ut ur FN låter inte längre som en galen tanke?

Länder eller områden du inte skall åka till om du inte är, tja dumbom eller krigsreporter är många enligt UD. Res om du vill sitta inne och studera fängelserna inifrån. Ha i alla fall en beväpnad grupp med dig. Hm, det kanske inte var en bra idé? Kan hända att det blir en bok efteråt och kändisskap om Regeringen räddar dig efter mediepåtryckning. Vissa vill kriga och de ansluter sig till någon rebellgrupp i landet de nyss flydde ifrån. Men om du ändå reser för att bara se dig omkring, kom gärna med en berättelse!

Enligt UD skall vi undvika att resa till eller delar av landet: Rwanda, Afghanistan, Azerbajdzjan, Bahrain, Burkina Fazo, Centralafrikanska Republiken, Burundi, Demokratiska Rep. Kongo, Egypten, Elfenbenskusten, Eritrea, Etiopien, Filippinerna, Georgien, Guinea, Guinea- Bissau, Haiti, Indien (Jammu, Kashmir), Irak, Iran Israel (Gazagräns), Jemen, Kenya, Libyen, Libanon, Mali, Mauretanien, Niger, Nigeria, Pakistan, Palestinska områden Gaza, Ryska federationen Tjetjenien, Ingusjetien, Dagestan och Nordossetien, delar av Kaukasus inkl. Elbrus, Senegal, Somalia, Sudan, Sydsudan, Syrien, Tchad, Thailand vissa delar i syd, Tunisien, Turkiet gräns mot Syrien. 

Så vad är – nästan med ett undantag – gemensamt med dessa länder? Har frågat förr men ingen kom på det eller ville inte?

Varför är det så illa i dessa länder? Varför nöjer de inte sig med ett val ibland och håller sedan mun som vi gör här hemma? Tar de politik på blodigt allvar? Är det för mycket vapen i rörelse och de ska användas? Eller pågår det islamiskt religionskrig? Det är något vi kristna klarade av länge sedan och tillät olika varianter av den kristna tron att finnas och nu är tron var och ens ensak, om man inte är en minister förstås. Är det för enkel förklaring? Är det en oundviklig utveckling i alla länder, så även i de muslimska länderna? Hur slutar det? Hur som helst, att strypa vapentillgången kunde underlätta för fred men krig är ju lönsamt för vapentillverkarna, militären, byggbranschen, investerarna, ja, alla de som inte drabbas av krig personligen och behöver trängas i ett flyktingläger.

Flyktingläger Hatay för syrier.

27sept. är det FN s  Världsturismdagen

Pyramider från Wikimedia Commons. Rubrik från en libyes, artikel i economist.

Dansen för turister

Man kan säga mycket om Marcos men han hade viljan att skydda isolerade stammar. Han var intresserad av folkets kultur. När vi var på Filippinerna på -70talets slut hade man nyss upptäckt en isolerad stam. Han la genast förbud för besök på platsen för andra än upptäckaren. En utställning visades på flygplatsen i stället. Jag vet inte hur det gick sedan med denna folkspillra som inte haft kontakt med yttervärlden på sin livstid. Marcos i sin tur blev störtad och pressen använde många parametrar om hans frus skor och klänningar.

Vi besökte Banaue, då en isolerad plats dit man åkte en lång farofylld bilväg då chauffören stannade bilen vid de värsta kurvorna  eller när vägen rymde bara en bil, knappt det och bad till heliga Maria. Små helgonbilder och kors var utsatta vid vägen. Hotellet hade kanske tio rum. De på platsen bosatta ifugaos hade av fri vilja eller behov av medel en dansföreställning för oss turister. Dock hade hotellet ordnat blusar för damerna som vanligen var barbröstade. Nu är Banaues risterasser mer lättillgängliga, flyget går, hotell ha byggts, besökare har ökat och livet förändrats för ifugaos antar jag.

En annan gång hade vi turen att träffa en historiker som hade kontakt med en stam utan kontakt med yttervärlden någonstans vid gyllene triangeln. Efter två dagars diskussion stärkt av mina historiekunskaper – och bra betalt – tog han oss dit med förmaningar att inte fotografera eller krama om folk. Vi åkte buss och sedan båt en dag. Guiden förklarade att byn hade nått bronsåldern ungefär. Han brukade besöka byn en gång i året. Senare när jag läste en viss kurs i universitet kunde jag förstå mer av historien med denna by. De var nämligen kristna. Någon missionär utsänd av påven hade irrat sig till byn på 1800 talet, dött där och byn hade fortsatt den kristna traditionen med kyrkogång varje söndag och nu ganska så förvanskade böner på latin och några psalmer.  De visade oss graven efter den store mannen. Prästen utbildade den nästa genom att memorera det han kunde.

Detta var en liten sensation. Kursens lärare ville veta vart byn låg och han ville kontakta påven men jag var ointresserad. Inte min sak att låta mediafolket övermanna byn vilket säkert hade hänt.

Hur har folk rätt att leva? Är det av ren välmening att dra de människor som lever isolerade eller gammalmodigt till civilisationen? (Det händer just nu i Tibet där nomader tvingas lämna sin tillvaro.) Eller ska vi låta dem visa sig för turister med danser eller bli tittade lik apor i en bur?  Hur bevarar vi de rester av människor som än lever isolerade eller blir de ett litet hörn i något museum? Är inte det bästa att göra som den hatade Marcos, säga stopp och låta folk närma sig oss och det vi kallar civilisation, om och när de vill?

bild: ifugaos dansar för turister.