Vad ger mening för dig i ditt liv?

Jag har dig nu i mina böner, sa kvinnan jag hade mött halvvägs i Kearsarge Pass, dag 58. Hon gick neråt, jag upp och vi pratade en stund med varandra och fortsatte sedan vidare på var sitt håll.

Även om jag inte är det minsta religiös tackade jag med ”God bless You”. Ber någon för dig skall du återgälda det, tycker jag.

Hon var den andra som önskade Guds välsignelse för min vandring och på samma dag. När jag passerade ett hus på gatan på väg från Independence, där jag fyllde på mat, ropade någon efter mig. En kvinna kom ut från huset till gatan med en skål i händerna. Hon hade kakor i den och bjöd mig flera. När hon frågade varifrån jag kom blev hon nästan tårögd. Sverige. Lucia.

Hennes farfar var från Sverige. Hennes far hade hållit hårt i de svenska sederna. Han hade lärt sin dotter Luciasången och hon hade lussat för omgivningen sedan hon var 9 år gammal. Hon bjöd då på pepparkakor, även det var ett gammalt svenskt recept. Lucia var mycket uppskattat. Nu var hon 75 år.

Jag lussar än, sa hon, men sjunger inte mer. Jag tror folk är glada för det.

Hon kunde inte ett ord svenska utöver sången som var nedskriven. Hennes döde far var också usel på svenska. Men Luciatraditionen var något värdefullt från farfars gamla hemland. Här hemma nagelfars Luciatraditionen. Det ses som förtryckande och odemokratisk till och med. På kvinnans gata i Independence var det bara en omtyckt fin tradition.

Hon lovade att be för mig när vi skiljes åt.

Dessa två kvinnor var några av de många amerikaner som fann mening i livet genom tro och religion. De är många. I en stor undersökning av PEW institut gav familj 69 % arbete 34 %, pengar 23% och tro 20%  mest mening i livet i flervalsfrågan. Ja, pengar vann över tron. Men när frågan stramades åt till att nämna det viktigaste av allt var familj 40% följt av tro 20% det som gav mest mening i livet. Ateister nämnde förstås andra saker än tro som meningsfulla ting i livet. Ekonomi, hobbyer, vänner och resor  fanns högt på deras lista.

Även ”being outdoors” ses som viktigt i USA. Hur man exakt menar vet jag inte men de campingar jag var på var fulla och överallt på leden träffade jag dagvandrare, jägare med sina pilbågar, hundägare, familjer, pensionärer… Så klart var majoriteten av PCT vandrare också amerikaner. Här hemma kan jag gå i skogen som ligger sju minuter från mitt centrum alldeles ensam, även på en söndag med vackert väder.

Undersökningen är intressant och visar även skillnader i vad viktigt är beroende på utbildning och ekonomi samt härkomst. Jag undrar hur en svensk undersökning skulle se ut?

Vad ger mening för dig i ditt liv? Vad är det viktigaste för dig i livet?

Jag har aldrig träffat så många hjälpsamma och vänliga personer som i USA. Vissa små städer nästan tävlade i att vara den mest hiker vänliga.  Man behövde inte ens fråga efter hjälp, folk kom spontant fram till en och frågade om de kunde göra något. Amerikanarna var öppna, positiva, hjälpsamma och nyfikna. De var lätta att prata med, oavsett om vi pratade om  området vi nu stod i eller politik. Ingen av dem jag frågade om deras åsikt om presidenten lät bli att svara. Jag tyckte det var rent av otroligt. Jag vet knappt vad mina barn röstar på. Skulle jag fråga ut grannarna slutade de säkert prata med mig? (Ja, jag återkommer med min oseriösa Trumpundersökning och meddelar också vart fanns den bästa äppelpajen. Någon dag.)

De jag pratade med var nyfikna på Sverige. De som visste mer om oss var både positiva och smått fundersamma över vår politik och även totalt felinformerade. Till ex. att all sjukvård från början till slut var helt gratis, 0 kostnad, bara att välja vad man ville. När jag sa vilken kö min läkardotter hade suckade en och sa ”Ni har er Obamacare”. De blandade inte alls oss med Schweiz. Jag måste säga att mitt väl så kritiska och negativa sinne förändrades – lite. Jag ser mer positivt på mänskligheten, hur tokigt det än kan låta. Det USA jag mötte på leden eller i mindre orter kring PCT var de good guys.

Bad guys höll sig annanstans. Det finns gott om plats i USA, ett land med  ca 7 700 000 km² yta.

Jag pratade med flera f.d. marinsoldater. Just dessa som jag pratade med hade stabila förhållanden eller de hade hittat både arbete och liv igen efter Vietnam, Kuwait, Afghanistan och Irak. Men på varje ort jag fyllde på mat såg jag information över hjälp till ”våra veteraner”. Även om soldaterna hade haft funderingar över  det rätta – skulle vi vara där eller inte – hade de gjort vad som förväntades av dem. De hade valt yrket. En hade röjt minor mm efter Kuwaitkriget. En annan hade hämtat hem folk från Hanoi vid det bittra slutet.

En man hade gjort två vändor i Irak och  var inte glad över utvecklingen efteråt. Allt var förgäves. Demokrati växer inte ur gevärspipan. Skulle vi ha varit där var en bra fråga som det heter. Skulle vi ha stannat tills allt hade stabiliserat sig var en annan.

Han var nöjd med de  något isolationistiska tendenser, Amerika först, som Trump visade. Vi är inte hela världens räddare eller ekonomisk stötta. USA först, sedan andra. Vi har nog skit här hemma. Nu körde han buss i stället tanks. Han släppte av mig på icke hållplats i Chester (leden var stängt på grund av brand så jag både liftade och åkte buss runt) så jag skulle få kortare väg tillbaka till leden.

Vi tog varann i hand och tackade för samtalet. God bless You.

Jag mötte två män, mariners, med sina söner ute på jakt i norra Oregon. Efter att ha berättat vilka djur jag hade sett och vart den sista dagen övergick vi till politik. Ja, de hade röstat på Trump, De undrade vad jag trodde om Sovjet och riskerade Sverige att drabbas. Vi var överens om att Putin är en nyckfull person och att sia nästa drag är mer än vi kunde. Putin kommer att trakassera Ukraina igen så fort de närmar sig EU det minsta. Han har svårt att stå ut med Sovjets spruckna imperium. Han vill ha Sovjets Förenta Stater och helst mer. Men även han har försvagats med tiden. Vilka drar i trådarna bakom honom är en bra fråga. Sverige kan ligga risigt till.

Hoppar han på er så kommer vi, sa männen.

Vi är inte med i NATO. Vi är inte så snälla mot USA med tanke på hur media behandlar er president, svarade jag.

Vi kommer, sa de skrattande, vi ogillar ryssarna ännu mer.

Vi ogillar ryssarna ännu mer. Skulle jag vara lugn? Deras två söner lyssnade intensivt och nickade ibland. Den äldre läste kinesiska som andra språk. Det var det populäraste valet i hans skola. Inte spanska?

Vad ska man ha spanska till?

Vad ska man ha vissa språk till? Kanske svenskan kommer att dö ut likaså som våra seder? Men någonstans i USA firas fortfarande Lucia. Någonstans väntar än några svenskättlingar ivrigt på den svenska veckotidningen Kvällsstunden. Sverige är nära, ibland, fast den amerikanska drömmen var ett bättre val.

Bilder: på väg till pass och utsikt från passet dag 58.

http://www.pewforum.org/2018/11/20/where-americans-find-meaning-in-life/pf_11-20-18_sources_of_meaning-00-03/

 

 

Varför kommer inte Påskharen – om religiöst förtryck.

Min dotter studerade i USA och  bodde under tiden hos en religiös familj. När Påsken kom frågade deras små barn: ” Varför kommer inte påskharen till oss?” Jag antar att de var oroliga över sitt eget varande. Har vi varit elaka? Är det därför påskharen kommer till andra barn med godis, men inte till oss? Föräldrarna ansåg inte att Påskharen var en lämplig tradition. Ett kortvarigt trauma för barnen men flera sådana är som en brännmärkning. Du är utanför. Du straffas.

Eller: i vår egen enklav följer vi våra regler. Håll dig borta från det övriga samhället.

Att leva under strikt religiös fostran när samhället i övrigt lever annorlunda är ett slags schizofren tillstånd. Verkligheten ute är förbjudet, i alla fall rejält krympt, men man måste existera där. Det som lärs ut hemma och i någon religiös lokal är den enda rätta. Det finns inga nyanser.  Livet kolliderar ständigt. Jag tar ett exempel. I mitt strikt religiösa barndomshem var söndagen och förstås hela Påsken helgad till Kristus vilket innebar att jag bara fick hålla mig stilla, inte vara ute, även läxor utöver kristendom uppfattades som olämpligt. Jag skulle läsa Bibeln, gå i kyrkan och bönemöten. Mina skolkamrater var ute eller roade sig med något.

Jag mötte dock inget fördömande när jag  som myndig tog avstånd från religion. Ingen kastade ut mig från balkongen fast jag hade en pojkvän som inte gick i kyrkan. Religion var kärleksfull och förlåtande, men reglerad. Min mor bad för mig. Mina syskon anpassade sig och deras barn bröt sedan ut, men bara lagom. Än slutar de mejlen med ”prisa Jesus” och ”halleluja”.

Det var på den tiden då kristendom var grunden i samhället. Idag är religion närapå avskaffad för oss svenskar. Kyrkans medlemmar minskar som aldrig förr, delvis beroende på att kyrkan är oklar med sin tro. Samhället motverkar kristendom i skolan, men ger smått efter för islams regler.  Islams påverkan  är synlig med beslöjade kvinnor och flickor, även i skolan.

Nu kommer Påsken och dessa beslöjade småflickor är ju bara som påskkärringar, ingen fara alls.

Vad blir man när uppfostran gör en till avvikare? Inga julklappar, ingen Påskhare, inga fel sorts pojkvänner, inte att ens låta håret fladdra i vinden. I islamsk bön är kvinnan inte värdig att be bredvid sin make, far eller bror utan religionen trycker kvinnan bakom en skärm. Det kanske låter oskyldigt? Kvinnor behöver ju inte ligga på marken och be. Förtryck kläs ofta i termer om omsorg och skydd.

Att vara troende kan vara underbart. Man har någonting att hämta stöd och tröst av vid svåra stunder och glädje vid de goda. De fejkreligiösa går gärna till kyrkan vid högtider och tänder ljus vid sorg.  En del politiker gjorde nyss detta efter terrorattacken. Men att leva under religiös förtryck är förfärligt. Det ser vi i TV och läser i världens tidningar varje dag. I länder som Syrien, Pakistan, Afghanistan, Saudiarabien, Nigeria … flera, pågår det islamiska tyranniet varje dag. I alla fall skyller man på tron, Koranen, den valda islamuppfattningen som enda rätta. Det är inte lätt för oss att se det goda i en sådan samhällsordning.

Islam är ett samhällssystem som styr varje sak i ditt liv om du vill följa det rätt. Ibland är det fråga om liv eller död.

I dagarna har vi drabbats av terrorattack. Koranen förmanar i 5:51 ”bli inte vänner med judar och kristna” samt 2:191 ”döda dem varhelst ni finner dem”. Jag hoppas det är rätt återgivet, det är åratals sedan jag läste Koranen. Dess tolkning är dock en daglig nyhet. Vi har åter fått smaka det i form av terror, nu på Drottninggatan.

I förhör har Rakhmat Akilov, eller vad han nu heter, sagt att han är nöjd med det han gjort, kört över folk på gatan. Vidare har han förklarat att han har uppnått det han skulle uppnå. Han hade kört på de otrogna. Otrogna. Känn på det ordet. Låter som ett giftermål där vi bedrog vår partner. Han påstå sig ha fått order från IS. Ungefär som att beställa något per Internet i en nät shop.

Nu styr eftertanken Regeringen och politikerna och löften om förbättring är i gång. Men mobbningen av SD pågår. Oro för dem kan vara större än oron för terrorister. Även V är en stund på avbytarbänken. Samarbete lyser med sin frånvaro på farans stund. Dessa är de politiker vi lämnade landets styre åt. Jag har svårt att få tilltro till dem.

Det är dags att agera. Det handlar mer än om en terrorattack, det handlar om vår framtid i vårt land. Att de som är utvisade på papper skall utvisas och omgående borde vara självklart. Men det handlar om så mycket mer. Vad är det för samhälle vi vill ha? Vårt samhälle har varit framgångsrik och haft sunda regler. Idag känns det inte så.

Vi har gett lillfingret och förlorade handen. Vi avskaffar sakta det som har fungerat, det demokratiska samhället med friheter inskrivna i lagen, jämlikhet mellan män och kvinnor och likvärdig skolgång som grund för alla medborgare. Nu låter vi barnen skolas in i den muslimska särskiljande kulturen, även i skolan. Pojkar och flickor behandlas olika. Kvinnors liv är reglerat. Moskéer bygg och där predikar man mot de otrogna. Det bildas samhällen i samhället. Terrorister reser ut och in. Vi är tillåtande. Bara man är givmild nog blir alla snälla är terrorbekämpningens devis.

Det känns som om svenska folkets intressen är  lättviktiga i politikers ögon. Svenska medborgare är ointressanta när politiker vill vara godast i hela världen. Bäst.  Snällast. Följa de som skriker högst.  Medborgerliga rättigheter och demokrati har kastats iväg med ordet multikulturell samhälle, vilket aldrig har fungerat i något land.

Återgå till det normala, säger polisen snällt i TV. Polisen som just nu har ett stort  skäligt förtroende bland folket. Vilket är det normala idag? Kärlek, ropar andra. Vi ska vinna kriget med kärlek. Det är en omöjlighet för fienden vill inte älska oss.

Det räcker inte med kärlek. Det är naivt.

Men, ha en bra Påsk. Ägna dock en stund åt ursprunget, Jesus död på korset och dess innebörd. Jesus lär ha varit en storartad historisk person vars medlemsklubb har överlevt många strider. Kanske även nu?

Förlorad religion och vrängd tro

gerard_van_honthorst_001

”The true meaning of Christmas is being drowned out by materialism”, sa påven Franciskus i sitt Jultal. Han påminde också om barnens lidande och om krigen i världen med önskan om frid.
Är tro på en högre makt något vi svenskar behöver? Vi svälter inte, de flesta av oss har mer egendom än nödvändigt. Det finns ett skattefinansierat skyddsnät. Vi har Internet och kan googla allt, tro på vad som helst och finna vår frid utan någon religiös överhöghet.

Behöver vi då tro på Gud?

Jag har funderat varför religionen har förlorat sin betydelse under min livstid. När började den kristna tron och kyrkan minska inflytande och innebörd för folket? Än i min barndom var kyrkan en naturlig ingrediens i livet, så även hos de nästkommande. De flesta döpte sina barn, nästan alla konfirmerade sig, vigslar skedde i kyrkan på grund av tron. Folk gick i kyrkan inte bara på julmorgonen och om någon dog. Bibelns ord var sanning. Prästen och diakonissan hade alltid en öppen dörr. Kyrkan bedrev också en aktiv missionsverksamhet i Afrika och även Kina.

Jag hörde till undantagen, blev i tonåren icke troende, men följe snällt de kristna sederna i familjen. Att avvika öppet var inte ens en fråga. Så, får jag ens undra över kyrkans fall, avfälling som jag är? Men, det är inte bara en religiös fråga utan historisk och kulturell i högsta grad.

När började tron allmänt att krackelera? När majoriteten av kvinnor lämnade hemmafrutillvaron och började arbeta? När TV kom? När tonår som nytt begrepp infann sig? Bio i varje by? När vi blev välmående folk och behövde inte ha trösten och hoppet om bättre liv i himlen? När Kyrkan förlorade statusen som statskyrka?
När Kyrkan började välja världen framför himlen?

Tappade kyrkan bort oss och sig genom att modernisera? Man städade upp Bibeln, Guds ord, till nutida tolkning. Kyrkan införde jämlikhet i prästämbetet, kvinnor skulle inte längre tiga i församlingen. Att vara präst blev mera ett yrke, mindre ett kall. Konfirmation förändrades till ridläger. Vigsel blev tillgänglig för alla par. Inget av detta är fel i sig, eller?
Det kommer mer…

Präster började leva som högt betalda företagsledare med utlandsresor och lyxmiddagar. Ärkebiskop var inte säker på vilken Gud var störst och valde valspråk som uppfattas att hylla islam. Vi blev uppmärksammade i världen och inte med välvilja. Kyrkan har helt enkelt börjat krypa för andra Gudar. I dop tal pratas det om fotboll och inte om att bli en god människa. Stödet för kristna som är förföljda kan ses som obefintligt, det är kanske inte så viktigt med dem? Politiker utan tro styr i Kyrkofullmäktige. Försök bara att börja ett möte med bön, då protesterar både prästen och politikerna.

Tappade Kyrkan sin funktion som tröst, hopp och Guds kärlek och blev ett slags lokal dit man gick för att inrama en fest eller sorg? Inte märkligt i sig. Vetenskapen vinner över obevisbara väsen. När vi ser oss omkring i världen är det svårt att tro på något gudomligt väsen som älskar oss och styr livet. Det är som om Djävulen hade fått övertaget. Att stå för tron i dagens läge kräver just tro.

Ingen kan längre förklara varför vi behöver Gud. Kyrkan är som vilken förening som helst. Många präster är där för sin egen skull, inte för församlingen. Tiden då prästen såg vem som saknades på söndagens gudstjänst har passerat länge sedan. Att vara en familjepräst som har döpt, konfirmerat, vigt och begravt alla medlemmar i en släkt och känt till deras livshistoria, funnits som personlig stöd är inte realistiskt idag, om ens någon präst skulle vilja ägna sig åt det. Vi hade en, trots pension kom han och döpte samt begravde. Vi var hans ansvar.

Varför är vi inte lyckliga nu när vi kan välja bort Guds överhöghet?

Varför mår många så förbaskat dåligt? Varför är Internet full av klagan över tillvaron, hat mot andras åsikter, män – speciellt vita män, invandring? Det är sällan vi hör någon tacka, vara glad eller ens vara uppskattande en stund, en liten stund över något. Eller är bara illamåendet det som vi kastar ut till världen? Det känns att tidsandan och tiden vi lever är på väg att brista. Vi valde bort det trygga. Vi har en värld vi inte behärskar. Vi kan inte längre vända oss till Gud. Vi har inte tid med det – också.

Vi valde bort ett väl så totalitärt system vars lättnader och modernisering föll inte till godo. Ut med religion från skolan, överallt… bara när vi vill inrama våra högtider som vigsel är kyrkan populär.
Och prästerna spelar med i trolöshet. Ändå lämnar folk kyrkan. Det är som att välja mellan olika anbud. Det är jobbigt att vara kristen. Internet vann före Guds ord. Nutida ungdomar letar efter Pokemon, inte Guds frälsning.

Landet är likgiltig för den kristna påverkan som har format vårt samhälle. Barnen vägras julsångerna som påminner om Julens mening, det är lojalt mot världen, de andra troende. Borde det inte vara tvärtemot? Att sjunga om Jesus och Betlehem borde väcka längtan att höra till, inte att alla skall iväg till ingenting. Julens och Jesus budskap går förlorad. Det kallas jämlikhet. Vi tar inte strid för vår Gud och vår stora högtid. Vi har förlorat den kristna tron som grund för våra livsval. Änglarna är bytta mot idoler.

Har vi skippat också tio Guds bud?
Älska din nästa. Slå inte ihjäl någon. Hedra din fader och moder.

Vad har vi fått i stället? Frihet? Förlorad hopp? Makt över vårt öde?
Nej, det sista tycks inte fungera.

Vi lämnade något bakom oss men fick inget nytt att hålla oss till. Vi trycker ner vår egen civilisation, dess grundbult kristna tron och demokratin vi har gett oss medan en annan tro bygger över världen och nöter bort en bit i taget av våra regler och framsteg. Kristendom är hotad. Den kristna civilisationens guldtid är över, kanske åratals sedan. Islam är en framgångssaga fast dess budskap nöts in med vapen eller okrigiskt övertagande av territorium och människors själar.

Är vi utan vilja och förmåga att försvara vår kristna civilisation, med allt vad det innebär?
Vad händer den dagen de kristna är i minoritet? Blir det som i Irak? År 2003 fanns det en och en halv miljon kristna i Irak. I dag återstår kanske 300 000. Är det bättre nu?

Får vi tro på Jesus? Är det tillåtet att fråga inför en svårighet ”Vad skulle Jesus ha gjort?” En dag blir den frågan viktigare än allt annat.

 

Provocerande kors?

IMG_5370Rörelsen ”mittkors” växer. Via en Facebookgrupp uppmanas kristna att bära kors synliga i sympati för de kristna som förföljs i världen.  Man ber folk att ta en bild på sig själv med ett kors och lägga upp på Facebooksidan, taggad med #mittkors. Gruppen ”mittkors” vill ta ställning för världens förföljda kristna genom att bära korset synligt för alla.

Korset är hoppets, kärlekens och nådens tecken, ett tyst motstånd mot mörker och våld, säger prästen Annika Borg, en av initiativtagarna.

Svenska Kyrkans ledning riktar kritik mot att framhäva korset. Kommunikationschef Gunnar Sjöberg anser det vara ”okristligt” eftersom ”Jesu kors riskerar att användas som ett tecken mot en annan grupp bekännare”. Han skriver att tonläget bland kristna debattörer känns ”ofräscht” och oroas över att det kan ”inspirera till tankar om religionskrig”.

Tecken mot en annan grupp bekännare?

Varför är det provocerande med ett kors? Får kristna inte synas med sin symbol? Är det inte mer provocerande med vissa av islams kännetecken, som svartklädda ansiktslösa människor på gatorna? Eller de radikala islamister som manifesterar sin ”tro” med en bomb? Eller skjuter, halshugger folk och ropar en trosbekännelse?

Vad vill den svenska kyrkan när den inte stöttar kyrkans troende? Man läser sällan, om aldrig, den svenska kyrkans ställningstagande för världens förföljda kristna. Vad tror kyrkan på – egentligen – tillsammans med en ärkebiskop som hade svårigheter att yttra sig om vilken Gud är den riktiga herren i himmelen.

112

När man reser omkring Alperna ser man många kors både i byarna och på gården hos bönder. Det är inte provocerande i Frankrike eller Schweiz, så varför här?

Jag minns min konfirmation som en plåga. Jag ville inte. Jag ville vänta. Eller vara säker på att jag trodde, något i alla fall. Jag var det besvärliga barnet som sökte sanningen.  Men i en kristen familj konfirmerar man sig. Jag var tyst på konfirmationstimmarna. De andra ropade ut sin kärlek till Jesus. Prästen svettades med mig. Det var inte så att jag saknade kunskap. Enligt en tävling var jag en av landets bästa Bibelvetare. Vi hade bara religiösa böcker hemma, därför kunde jag. Det var tvånget att tro som gjorde mig motsträvig.

Hur många unga människor lider idag av tvånget att tro?

Men jag blev konfirmerad i en svart klänning jag hade själv sytt. Min mor tyckte att modellen var lite vågad. Pojkarna var klädda i svarta kostymer, flickorna i svarta klänningar. I kyrkan fick jag svara på det fjärde budet. Prästen vågade nog inte ställa en svårare fråga. Först efteråt fick han veta från mina föräldrar hur beläst jag var i Bibeln.

Jag antar nu efteråt att prästen kände sig trakasserad av mig.

Jag fick ett kors förstås, blommor och en Bibel. Korset var av silver. Några av de andra konfirmanderna fick guldkors och även kors med ädelstenar. Korset visade tydligt ens familjs ekonomi. De flesta bar sitt kors ständigt. Jag la det i en låda. Oavsett mina bibelkunskaper, varje söndag kyrkobesök samt förste sopran i kyrkokören kunde jag inte tro. Att lämna kyrkan var självklart när jag blev vuxen.

Jag tror på Jesus som en historisk viktig person. Att fråga sig: ”vad skulle Jesus göra” vid ett mänskligt problem med medmänniskor vore nog en smart tanke i vår oroliga värld.

Kristna är en förfölj grupp i flera länder. Vi ser det dagligen i Syrien när Daesh halshugger dem som inte konverterar till islam. Eller i kommunistländer som Kina där religion stör den bestämda ordningen. Länder med svårast förföljelse mot kristna är Nordkorea, Irak, Eritrea, Afghanistan, Syrien, Pakistan, Somalia, Sudan, Iran och i nästa avdelning med allvarlig förföljelse toppar Libyen och Jemen. Nummer 20 är Vietnam. Nummer 22 Egypten, 24 Palestina. På plats 45 Turkiet som gärna vill in i Europas kristna gemenskap.  De är muslimska länder i första hand som förföljer kristna. Ingen nyhet precis. Och kommunister förstås.

Skall vi ta religion på allvar? Om så föredrar jag det kristna kärleksbudskapet. Korstågens tid borde vara förbi, oavsett religion.

Så, har du också ett kors i byrålådan?

Facebookgruppen ”Mitt kors ” (#mittkors) startades 27 juli av prästerna Annika Borg, Helena Edlund och Johanna Andersson (bloggen Kristen opinion).