Varför kommer inte Påskharen – om religiöst förtryck.

Min dotter studerade i USA och  bodde under tiden hos en religiös familj. När Påsken kom frågade deras små barn: ” Varför kommer inte påskharen till oss?” Jag antar att de var oroliga över sitt eget varande. Har vi varit elaka? Är det därför påskharen kommer till andra barn med godis, men inte till oss? Föräldrarna ansåg inte att Påskharen var en lämplig tradition. Ett kortvarigt trauma för barnen men flera sådana är som en brännmärkning. Du är utanför. Du straffas.

Eller: i vår egen enklav följer vi våra regler. Håll dig borta från det övriga samhället.

Att leva under strikt religiös fostran när samhället i övrigt lever annorlunda är ett slags schizofren tillstånd. Verkligheten ute är förbjudet, i alla fall rejält krympt, men man måste existera där. Det som lärs ut hemma och i någon religiös lokal är den enda rätta. Det finns inga nyanser.  Livet kolliderar ständigt. Jag tar ett exempel. I mitt strikt religiösa barndomshem var söndagen och förstås hela Påsken helgad till Kristus vilket innebar att jag bara fick hålla mig stilla, inte vara ute, även läxor utöver kristendom uppfattades som olämpligt. Jag skulle läsa Bibeln, gå i kyrkan och bönemöten. Mina skolkamrater var ute eller roade sig med något.

Jag mötte dock inget fördömande när jag  som myndig tog avstånd från religion. Ingen kastade ut mig från balkongen fast jag hade en pojkvän som inte gick i kyrkan. Religion var kärleksfull och förlåtande, men reglerad. Min mor bad för mig. Mina syskon anpassade sig och deras barn bröt sedan ut, men bara lagom. Än slutar de mejlen med ”prisa Jesus” och ”halleluja”.

Det var på den tiden då kristendom var grunden i samhället. Idag är religion närapå avskaffad för oss svenskar. Kyrkans medlemmar minskar som aldrig förr, delvis beroende på att kyrkan är oklar med sin tro. Samhället motverkar kristendom i skolan, men ger smått efter för islams regler.  Islams påverkan  är synlig med beslöjade kvinnor och flickor, även i skolan.

Nu kommer Påsken och dessa beslöjade småflickor är ju bara som påskkärringar, ingen fara alls.

Vad blir man när uppfostran gör en till avvikare? Inga julklappar, ingen Påskhare, inga fel sorts pojkvänner, inte att ens låta håret fladdra i vinden. I islamsk bön är kvinnan inte värdig att be bredvid sin make, far eller bror utan religionen trycker kvinnan bakom en skärm. Det kanske låter oskyldigt? Kvinnor behöver ju inte ligga på marken och be. Förtryck kläs ofta i termer om omsorg och skydd.

Att vara troende kan vara underbart. Man har någonting att hämta stöd och tröst av vid svåra stunder och glädje vid de goda. De fejkreligiösa går gärna till kyrkan vid högtider och tänder ljus vid sorg.  En del politiker gjorde nyss detta efter terrorattacken. Men att leva under religiös förtryck är förfärligt. Det ser vi i TV och läser i världens tidningar varje dag. I länder som Syrien, Pakistan, Afghanistan, Saudiarabien, Nigeria … flera, pågår det islamiska tyranniet varje dag. I alla fall skyller man på tron, Koranen, den valda islamuppfattningen som enda rätta. Det är inte lätt för oss att se det goda i en sådan samhällsordning.

Islam är ett samhällssystem som styr varje sak i ditt liv om du vill följa det rätt. Ibland är det fråga om liv eller död.

I dagarna har vi drabbats av terrorattack. Koranen förmanar i 5:51 ”bli inte vänner med judar och kristna” samt 2:191 ”döda dem varhelst ni finner dem”. Jag hoppas det är rätt återgivet, det är åratals sedan jag läste Koranen. Dess tolkning är dock en daglig nyhet. Vi har åter fått smaka det i form av terror, nu på Drottninggatan.

I förhör har Rakhmat Akilov, eller vad han nu heter, sagt att han är nöjd med det han gjort, kört över folk på gatan. Vidare har han förklarat att han har uppnått det han skulle uppnå. Han hade kört på de otrogna. Otrogna. Känn på det ordet. Låter som ett giftermål där vi bedrog vår partner. Han påstå sig ha fått order från IS. Ungefär som att beställa något per Internet i en nät shop.

Nu styr eftertanken Regeringen och politikerna och löften om förbättring är i gång. Men mobbningen av SD pågår. Oro för dem kan vara större än oron för terrorister. Även V är en stund på avbytarbänken. Samarbete lyser med sin frånvaro på farans stund. Dessa är de politiker vi lämnade landets styre åt. Jag har svårt att få tilltro till dem.

Det är dags att agera. Det handlar mer än om en terrorattack, det handlar om vår framtid i vårt land. Att de som är utvisade på papper skall utvisas och omgående borde vara självklart. Men det handlar om så mycket mer. Vad är det för samhälle vi vill ha? Vårt samhälle har varit framgångsrik och haft sunda regler. Idag känns det inte så.

Vi har gett lillfingret och förlorade handen. Vi avskaffar sakta det som har fungerat, det demokratiska samhället med friheter inskrivna i lagen, jämlikhet mellan män och kvinnor och likvärdig skolgång som grund för alla medborgare. Nu låter vi barnen skolas in i den muslimska särskiljande kulturen, även i skolan. Pojkar och flickor behandlas olika. Kvinnors liv är reglerat. Moskéer bygg och där predikar man mot de otrogna. Det bildas samhällen i samhället. Terrorister reser ut och in. Vi är tillåtande. Bara man är givmild nog blir alla snälla är terrorbekämpningens devis.

Det känns som om svenska folkets intressen är  lättviktiga i politikers ögon. Svenska medborgare är ointressanta när politiker vill vara godast i hela världen. Bäst.  Snällast. Följa de som skriker högst.  Medborgerliga rättigheter och demokrati har kastats iväg med ordet multikulturell samhälle, vilket aldrig har fungerat i något land.

Återgå till det normala, säger polisen snällt i TV. Polisen som just nu har ett stort  skäligt förtroende bland folket. Vilket är det normala idag? Kärlek, ropar andra. Vi ska vinna kriget med kärlek. Det är en omöjlighet för fienden vill inte älska oss.

Det räcker inte med kärlek. Det är naivt.

Men, ha en bra Påsk. Ägna dock en stund åt ursprunget, Jesus död på korset och dess innebörd. Jesus lär ha varit en storartad historisk person vars medlemsklubb har överlevt många strider. Kanske även nu?

Läs gärna Ann Heberlein:

Kanske är oförmågan att uppleva vrede och bitterhet också ett uttryck för en civilisation som förflyttat sig så långt ifrån det ursprungligt mänskliga att den förlorat självbevarelsedriften?

https://ledarsidorna.se/2017/04/efter-terrordadet-pa-drottninggatan/

Om Påskharen: https://en.wikipedia.org/wiki/Easter_Bunny

Förlorad religion och vrängd tro

gerard_van_honthorst_001

”The true meaning of Christmas is being drowned out by materialism”, sa påven Franciskus i sitt Jultal. Han påminde också om barnens lidande och om krigen i världen med önskan om frid.
Är tro på en högre makt något vi svenskar behöver? Vi svälter inte, de flesta av oss har mer egendom än nödvändigt. Det finns ett skattefinansierat skyddsnät. Vi har Internet och kan googla allt, tro på vad som helst och finna vår frid utan någon religiös överhöghet.

Behöver vi då tro på Gud?

Jag har funderat varför religionen har förlorat sin betydelse under min livstid. När började den kristna tron och kyrkan minska inflytande och innebörd för folket? Än i min barndom var kyrkan en naturlig ingrediens i livet, så även hos de nästkommande. De flesta döpte sina barn, nästan alla konfirmerade sig, vigslar skedde i kyrkan på grund av tron. Folk gick i kyrkan inte bara på julmorgonen och om någon dog. Bibelns ord var sanning. Prästen och diakonissan hade alltid en öppen dörr. Kyrkan bedrev också en aktiv missionsverksamhet i Afrika och även Kina.

Jag hörde till undantagen, blev i tonåren icke troende, men följe snällt de kristna sederna i familjen. Att avvika öppet var inte ens en fråga. Så, får jag ens undra över kyrkans fall, avfälling som jag är? Men, det är inte bara en religiös fråga utan historisk och kulturell i högsta grad.

När började tron allmänt att krackelera? När majoriteten av kvinnor lämnade hemmafrutillvaron och började arbeta? När TV kom? När tonår som nytt begrepp infann sig? Bio i varje by? När vi blev välmående folk och behövde inte ha trösten och hoppet om bättre liv i himlen? När Kyrkan förlorade statusen som statskyrka?
När Kyrkan började välja världen framför himlen?

Tappade kyrkan bort oss och sig genom att modernisera? Man städade upp Bibeln, Guds ord, till nutida tolkning. Kyrkan införde jämlikhet i prästämbetet, kvinnor skulle inte längre tiga i församlingen. Att vara präst blev mera ett yrke, mindre ett kall. Konfirmation förändrades till ridläger. Vigsel blev tillgänglig för alla par. Inget av detta är fel i sig, eller?
Det kommer mer…

Präster började leva som högt betalda företagsledare med utlandsresor och lyxmiddagar. Ärkebiskop var inte säker på vilken Gud var störst och valde valspråk som uppfattas att hylla islam. Vi blev uppmärksammade i världen och inte med välvilja. Kyrkan har helt enkelt börjat krypa för andra Gudar. I dop tal pratas det om fotboll och inte om att bli en god människa. Stödet för kristna som är förföljda kan ses som obefintligt, det är kanske inte så viktigt med dem? Politiker utan tro styr i Kyrkofullmäktige. Försök bara att börja ett möte med bön, då protesterar både prästen och politikerna.

Tappade Kyrkan sin funktion som tröst, hopp och Guds kärlek och blev ett slags lokal dit man gick för att inrama en fest eller sorg? Inte märkligt i sig. Vetenskapen vinner över obevisbara väsen. När vi ser oss omkring i världen är det svårt att tro på något gudomligt väsen som älskar oss och styr livet. Det är som om Djävulen hade fått övertaget. Att stå för tron i dagens läge kräver just tro.

Ingen kan längre förklara varför vi behöver Gud. Kyrkan är som vilken förening som helst. Många präster är där för sin egen skull, inte för församlingen. Tiden då prästen såg vem som saknades på söndagens gudstjänst har passerat länge sedan. Att vara en familjepräst som har döpt, konfirmerat, vigt och begravt alla medlemmar i en släkt och känt till deras livshistoria, funnits som personlig stöd är inte realistiskt idag, om ens någon präst skulle vilja ägna sig åt det. Vi hade en, trots pension kom han och döpte samt begravde. Vi var hans ansvar.

Varför är vi inte lyckliga nu när vi kan välja bort Guds överhöghet?

Varför mår många så förbaskat dåligt? Varför är Internet full av klagan över tillvaron, hat mot andras åsikter, män – speciellt vita män, invandring? Det är sällan vi hör någon tacka, vara glad eller ens vara uppskattande en stund, en liten stund över något. Eller är bara illamåendet det som vi kastar ut till världen? Det känns att tidsandan och tiden vi lever är på väg att brista. Vi valde bort det trygga. Vi har en värld vi inte behärskar. Vi kan inte längre vända oss till Gud. Vi har inte tid med det – också.

Vi valde bort ett väl så totalitärt system vars lättnader och modernisering föll inte till godo. Ut med religion från skolan, överallt… bara när vi vill inrama våra högtider som vigsel är kyrkan populär.
Och prästerna spelar med i trolöshet. Ändå lämnar folk kyrkan. Det är som att välja mellan olika anbud. Det är jobbigt att vara kristen. Internet vann före Guds ord. Nutida ungdomar letar efter Pokemon, inte Guds frälsning.

Landet är likgiltig för den kristna påverkan som har format vårt samhälle. Barnen vägras julsångerna som påminner om Julens mening, det är lojalt mot världen, de andra troende. Borde det inte vara tvärtemot? Att sjunga om Jesus och Betlehem borde väcka längtan att höra till, inte att alla skall iväg till ingenting. Julens och Jesus budskap går förlorad. Det kallas jämlikhet. Vi tar inte strid för vår Gud och vår stora högtid. Vi har förlorat den kristna tron som grund för våra livsval. Änglarna är bytta mot idoler.

Har vi skippat också tio Guds bud?
Älska din nästa. Slå inte ihjäl någon. Hedra din fader och moder.

Vad har vi fått i stället? Frihet? Förlorad hopp? Makt över vårt öde?
Nej, det sista tycks inte fungera.

Vi lämnade något bakom oss men fick inget nytt att hålla oss till. Vi trycker ner vår egen civilisation, dess grundbult kristna tron och demokratin vi har gett oss medan en annan tro bygger över världen och nöter bort en bit i taget av våra regler och framsteg. Kristendom är hotad. Den kristna civilisationens guldtid är över, kanske åratals sedan. Islam är en framgångssaga fast dess budskap nöts in med vapen eller okrigiskt övertagande av territorium och människors själar.

Är vi utan vilja och förmåga att försvara vår kristna civilisation, med allt vad det innebär?
Vad händer den dagen de kristna är i minoritet? Blir det som i Irak? År 2003 fanns det en och en halv miljon kristna i Irak. I dag återstår kanske 300 000. Är det bättre nu?

Får vi tro på Jesus? Är det tillåtet att fråga inför en svårighet ”Vad skulle Jesus ha gjort?” En dag blir den frågan viktigare än allt annat.

http://www.dagen.se/skola-i-amal-censurerade-delar-av-julsanger-1.904700
http://sv.radiovaticana.va/
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article24038031.ab
http://www.friatider.se/islam-snart-v-rldens-st-rsta-religion
http://www.pewforum.org/2015/04/02/religious-projections-2010-2050/
http://www.svt.se/nyheter/inrikes/svenska-kyrkan-har-resy-for-tiotals-miljoner
http://www.uvell.se/2016/08/04/sj%C3%A4lvhatarna-i-kyrkan-32873863
Om Antje Jackelén och hennes ledarskap:
http://ledarsidorna.se/2016/12/ann-heberlein-svenska-kyrkan-gar-mot-sin-undergang/

Idag 17/1 i Expressen berättar Ann Heberlein varför hon lämnar svenska kyrkan:… Vi lämnar inte kyrkan för att vi inte är kristna – vi lämnar kyrkan för att vi är kristna. Vi delar en djup besvikelse över den utveckling vi ser i Svenska kyrkan, och vi är bestörta över att Svenska kyrkans ärkebiskop inte lyssnar på den kritik som framförs från olika håll.

http://www.expressen.se/debatt/vi-lamnar-kyrkan-for-att-vi-ar-kristna/
År 2003 hade den svenska kyrkan 7 143 292 medlemmar. 2015 hade de krympt till        6 225 091.
Påven är katolska kyrkans högste ledare för 1,2 miljarder katoliker varav 113 000 är medlemmar i Svenska katolska församlingen.

 

 

 

Provocerande kors?

IMG_5370Rörelsen ”mittkors” växer. Via en Facebookgrupp uppmanas kristna att bära kors synliga i sympati för de kristna som förföljs i världen.  Man ber folk att ta en bild på sig själv med ett kors och lägga upp på Facebooksidan, taggad med #mittkors. Gruppen ”mittkors” vill ta ställning för världens förföljda kristna genom att bära korset synligt för alla.

Korset är hoppets, kärlekens och nådens tecken, ett tyst motstånd mot mörker och våld, säger prästen Annika Borg, en av initiativtagarna.

Svenska Kyrkans ledning riktar kritik mot att framhäva korset. Kommunikationschef Gunnar Sjöberg anser det vara ”okristligt” eftersom ”Jesu kors riskerar att användas som ett tecken mot en annan grupp bekännare”. Han skriver att tonläget bland kristna debattörer känns ”ofräscht” och oroas över att det kan ”inspirera till tankar om religionskrig”.

Tecken mot en annan grupp bekännare?

Varför är det provocerande med ett kors? Får kristna inte synas med sin symbol? Är det inte mer provocerande med vissa av islams kännetecken, som svartklädda ansiktslösa människor på gatorna? Eller de radikala islamister som manifesterar sin ”tro” med en bomb? Eller skjuter, halshugger folk och ropar en trosbekännelse?

Vad vill den svenska kyrkan när den inte stöttar kyrkans troende? Man läser sällan, om aldrig, den svenska kyrkans ställningstagande för världens förföljda kristna. Vad tror kyrkan på – egentligen – tillsammans med en ärkebiskop som hade svårigheter att yttra sig om vilken Gud är den riktiga herren i himmelen.

112

När man reser omkring Alperna ser man många kors både i byarna och på gården hos bönder. Det är inte provocerande i Frankrike eller Schweiz, så varför här?

Jag minns min konfirmation som en plåga. Jag ville inte. Jag ville vänta. Eller vara säker på att jag trodde, något i alla fall. Jag var det besvärliga barnet som sökte sanningen.  Men i en kristen familj konfirmerar man sig. Jag var tyst på konfirmationstimmarna. De andra ropade ut sin kärlek till Jesus. Prästen svettades med mig. Det var inte så att jag saknade kunskap. Enligt en tävling var jag en av landets bästa Bibelvetare. Vi hade bara religiösa böcker hemma, därför kunde jag. Det var tvånget att tro som gjorde mig motsträvig.

Hur många unga människor lider idag av tvånget att tro?

Men jag blev konfirmerad i en svart klänning jag hade själv sytt. Min mor tyckte att modellen var lite vågad. Pojkarna var klädda i svarta kostymer, flickorna i svarta klänningar. I kyrkan fick jag svara på det fjärde budet. Prästen vågade nog inte ställa en svårare fråga. Först efteråt fick han veta från mina föräldrar hur beläst jag var i Bibeln.

Jag antar nu efteråt att prästen kände sig trakasserad av mig.

Jag fick ett kors förstås, blommor och en Bibel. Korset var av silver. Några av de andra konfirmanderna fick guldkors och även kors med ädelstenar. Korset visade tydligt ens familjs ekonomi. De flesta bar sitt kors ständigt. Jag la det i en låda. Oavsett mina bibelkunskaper, varje söndag kyrkobesök samt förste sopran i kyrkokören kunde jag inte tro. Att lämna kyrkan var självklart när jag blev vuxen.

Jag tror på Jesus som en historisk viktig person. Att fråga sig: ”vad skulle Jesus göra” vid ett mänskligt problem med medmänniskor vore nog en smart tanke i vår oroliga värld.

Kristna är en förfölj grupp i flera länder. Vi ser det dagligen i Syrien när Daesh halshugger dem som inte konverterar till islam. Eller i kommunistländer som Kina där religion stör den bestämda ordningen. Länder med svårast förföljelse mot kristna är Nordkorea, Irak, Eritrea, Afghanistan, Syrien, Pakistan, Somalia, Sudan, Iran och i nästa avdelning med allvarlig förföljelse toppar Libyen och Jemen. Nummer 20 är Vietnam. Nummer 22 Egypten, 24 Palestina. På plats 45 Turkiet som gärna vill in i Europas kristna gemenskap.  De är muslimska länder i första hand som förföljer kristna. Ingen nyhet precis. Och kommunister förstås.

Skall vi ta religion på allvar? Om så föredrar jag det kristna kärleksbudskapet. Korstågens tid borde vara förbi, oavsett religion.

Så, har du också ett kors i byrålådan?

Facebookgruppen ”Mitt kors ” (#mittkors) startades 27 juli av prästerna Annika Borg, Helena Edlund och Johanna Andersson (bloggen Kristen opinion).

En del människor har fått nog och lämnar kyrkan. Här är en av dem. Cornucopia lägger fram sina orsaker till att lämna kyrkan. Jag tror att dessa stämmer med många andras kritik mot dagens svenska kyrka och dess  förmedling av tro.

http://cornucopia.cornubot.se/2016/08/nu-lamnar-jag-svenska-kyrkan.html#more

Mer om förföljda kristna:

http://www.svd.se/fakta-om-varldens-mest-forfoljda-religion

https://www.open-doors.se/vart_arbete/wwl2016/

Om mittkors:

https://www.facebook.com/groups/1746487298941396/

http://blogg.svenskakyrkan.se/minsynpasaken/

http://www.expressen.se/debatt/angsligt-att-inte-stodja-kampanjen-mittkors/

http://www.dagen.se/svenska-kyrkan-kritiserar-korskampanj-1.761542

http://www.dagen.se/uppmaning-att-bara-kors-har-fatt-stor-respons-1.761244

https://kristenopinion.wordpress.com/2016/07/30/mittkors/

http://www.dagen.se/ake-bonnier-om-mitt-kors-kampanjen-1.761986

http://www.katolsktmagasin.se/tag/mittkors/

http://www.expressen.se/debatt/kyrkan-vill-inte-leda-ett-kristet-samfund/

 

”Je suis pretre”?

160726150047-jacques-hamel-priest-exlarge-169Jacques Hamel

Borde vi alla säga nu ”Je suis pretre”? Påverkar en gammal prästs halshuggning oss? Det var ju bara en person i jämförelse med Nice, 84 döda. Eller alla de andra massmorden då tiotals, även hundratals har mist livet i någon islamsk terrorattack. I juli skedde 238 attacker i 33 länder och 2055 dog.

Så en präst? Han försvann snabbt från tidningssidorna.

Börjar vi bli avtrubbade? Alla terrorexperter säger att det kommer hända igen. Kanske någon större attack. Börjar vi räkna att om det händer så händer det. Vi kan inget göra. Är terror från islamister det nya normala?

Att döda en präst är en krigsförklaring mot de kristna. Så klart är många kristna redan avrättade av Daesh, men att angripa någon företrädare för kristendomen i en kyrka i EU, ropa Allahu Akbar och halshugga personen är mer än ett dåd. Det är en symbolhandling som förebrår framtiden.

Är du kristen? Inte riktigt kanske men dina föräldrar var det? Och kyrkan får gärna rama in dina stora stunder i livet som dop, vigsel och begravning? Gärna julsånger och skolavslutningar? Förmodligen följer du kärleksbudskapet utan att ens tänka till.

 ”Du skall älska din nästa som dig själv” (Matt 22:39).

Det är svårt att älska någon ibland. Det är svårt att älska ens sig själv. Men budskapet är fredligt, det med andra kärleksbudskap ger en etisk grund för livet även om vår oförmåga  inte fyller det. Tycker du kärleksbudet är bättre än raderna från Koranen:

Qur’an (2:191-193) – ”And kill them wherever you find them, and turn them out from where they have turned you out. And Al-Fitnah [disbelief or unrest] is worse than killing…

niceNice

Vi hör många förklaringar och ursäkter för islams terror och deras mördare. Det spelar ingen roll, någon gång, om mördaren mådde illa, var i utanförskap eller tidigare straffad. Han valde att mörda. Livet ger oss val. Att hata, att älska, att respektera, att acceptera.

Jacques Hamel var en 86 år gammal katolsk präst i Saint-Etienne-du-Rouvray, Frankrike. Han mördades i sin kyrka. Syster Danielle som överlevde attacken sa om präst Jacques: ‘Jacques loved all people regardless of religion. That is all I can say. A faithful priest, a priest who loved everybody, who loved much’.

 http://www.dailymail.co.uk/news/article-3708394/Two-men-armed-knives-people-hostage-French-church.html

med-gud-pa-var-sida-religion-och-vald-genom-historien

En bok i tiden är Karen Armstrong: Med Gud På Vår Sida, religion och våld genom historien. (Utkom 2015.)

Mer om kärleksbudskapet:

https://efterkristus.wordpress.com/2015/04/28/vad-ar-egentligen-bibelns-karleksbudskap/

Om otacksamhet:

http://www.belfasttelegraph.co.uk/news/world-news/normandy-horror-attack-priests-church-donated-land-to-build-mosque-reveals-down-monk-who-knew-fr-jacques-hamel-34918365.html

Alltid läsvärt:

http://ledarsidorna.se/2016/07/fran-mycket-illa-till-annu-varre/