Årskrönika för 2014

Året 2014 har gått. Vad hände? Vilka händelser minns vi? I mitt privata liv var det samma långsamma lunk som året före och före men blandat med riktigt fantastiska och häftiga upplevelser. Men låt oss börja med arets förlorade.

Årets förlorade: Utbildning

Det är inte bara den svenska skolan som ligger illa till utan utbildningen i många andra länder. Barn i Gaza kunde inte börja skolan i höst eftersom flera skolor var härbärge för krigets offer. I Nigeria kidnappades ca 200 studenter, en del av landets framtid och många andra som media inte skriver om är kidnappade och mördade.  I Pakistan sköt talibaner nyligen över 132 elever och några lärare ihjäl.  Flickor har svårt, om inte omöjligt att få gå i skolan på områden där talibanerna härskar. I flera afrikanska länder gifter man bort flickor redan som barn och de blir mödrar och pigor åt sina män i stället att gå i skolan. Barn på flykt från Syrien går miste om utbildning. Under Daesh finns ingen undervisning i annat än Koranläsning, till och med färgpennor är förbjudna. Båda av årets Fredspristagare har agerat i utbildningsfrågor, den ena genom att rädda barn från slaveri och ge dem skolgång den andra har blivit en symbol för allas rätt till skola. Symboler är inte nog.

Här hemma vill vissa partier ha obligatorisk gymnasieutbildning medan de inte har knep till att barnen kan klara ens grundskolan. Varje PISA mätning visar att den svenska skolan är i fritt fall. Det handlar inte om 10 000kronorsfrågan utan om kunskap och arbetsmiljö. Föräldrarna som bryr sig om sina barns utbildning försöker byta barnen till en skola där det finns någon form av arbetsro och de köper läxhjälp, men det anses orättvist.  Lika usel skola för alla är modellen? Behöver vi inte begåvningarna längre?

Men skolministern lovade ju fixa den svenska skolan på 100 dagar. Hur många dagar är kvar?  Det kanske bli en trollerikonst i början av nästa termin?

Årets pris: Malala Yousafzai

Malala Yousafzai fick delat Nobels fredspris. Vilken tyngd har vi lagt på ett barns axlar! Förväntan att hon skall göra det vi vuxna inte har lyckats med. Är det ansvarsfullt att göra detta? Hon slåss mot en religiös fanatism som tar livet av de oliktänkande, speciellt dem som försöker bättra på landets framtid, som skolbarn, hälsoarbetare… Hon är dock en pristagare vars aktion är fredlig till skillnad på många i detta sällskap som Obama, han som är varken fredlig eller sann.

Årets skamfläck: krig och flyktingar och kvinnor

I Sverige diskuteras flyktingar, deras dåliga integration, vad de kostar oss, vad de bidrar med och den senaste tiden även realiteter som bristen på bostäder, arbete och vissa har till och med vågar prata om antal flyktingar – volymer – vi kan härbärgera med de resurser vi har nu och vill öppna våra plånböcker för. Diskussionen är infekterat och även om det inte sägs rent ut bildas politiska allianser ändå in till Riksdagen för att stänga ut de som tänker att invandringen borde begränsas, speciellt från de muslimska länderna.

Ingen brännmärker dock islams krig som producerar de flyktingar vilka kan räknas i miljontals.  När vågar vi prata om religion som ursäkt för terrorgrupper vilka drar runt och mördar folk, förslavar kvinnor och barn? Kvinnor har det riktigt jävligt i islams värld. Hörs det något från feminister?

Är det islams rening, sökande efter den rena tron som pågår nu, lämnande efter sig miljoner offer eller är religion bara ursäkt för terrorister? Inte enbart människor faller offer för islams krig utan kultur och minnesmärken. Krig är det mest miljöförstörande och resurskrävande vi har. Här gnäller man om vi inte sorterar rätt våra sopor. Proportioner?

UNHCR:s årliga rapport om flyktingsituationen i världen, Global Trends, visar att 51,2 miljoner människor var på flykt vid slutet av 2013. Det är hela sex miljoner fler än de 45,2 miljoner som var på flykt i slutet av 2012. Ökningen beror huvudsakligen på kriget i Syrien.

Årets meningslösa: Miljö/klimatkonferenser

Om alla deltagare skulle stanna hemma vore utsläppen lägre. Har de aldrig hört talas om videokonferenser? Resultaten av klimatkonferenser är inget revolutionerande. Men konferenser är roliga. Mat, dricka, rundturer, andra viktiga personer, borta från vardagslivet… Romson måste ha varit glad att slippa Brommaflygets framtid, olagliga färger och budgetproblem. De löften av USA och Kina vilka fick medierna att hurra var totalt värdelösa. Varken vi eller de kommer att göra tillräckligt för att ens nå små miljö- eller temperaturförändring. Oavsett om global uppvärmning är vårt fel eller en kombination av naturliga förändringar och mänsklig påverkan borde vi ta en ordentlig funderade över hur vi lever och drabbar miljön. Vi i Sverige är ju så duktiga, ligger i topp som trea eftersom vi importerar både mat och varor och så sätt miljön påverkas i stället i Brasilien, Kina… och vi kan slå oss i bröstet. Är det någon som tror att luddiga överenskommelser och handslag gör något?

Året har haft många miljökatastrofer. Citerar här Påven Francis i FN konferens i 19/11. ”God always forgives, but the earth does not. Take care of the earth so it does not respond with destruction”. Naturen klarar sig alltid. Gör vi det?

Årets lekstuga: Riksdag och Regering

Det är kallt och lekstugorna ute på daghem och gårdar står tomma. Sandlådorna är snötäckta eller frusna. Barnen leker vinterlekar. I stället leker Regering och f d opposition i sandlådan och lekstugan. De gör beslut där alla är med – inte SD förstås – och alla torskar. De gör uppgörelser som räcker över kommande val precis som om de visste vad utfallet blir. Vi har förlorat en del av det demokratiska spelet som garanterade frånvaron av korruption och viss chans att alla röster kan bli hörda. Jag saknar ett konservativt – liberalt parti som inte rånar mig och i vars land man får vara stolt över att vara svensk och svensk medborgare. Jag har helt tappat tron på politiker. Finns det någon röst som inte har bara egen makt och vinning i tanken? Finns det någon som kan någonting?

Årets personer: de goda och de onda

Varje år väljer tidningen Time årets person. I år är det Ebola Fighters, de som inte åkte hem utan fortsatte arbetet med patienterna trots att deras medarbetare dog och läget var hopplöst. 7854 registrerade döda när jag skrev detta.

Årets person i ondska är svår att välja. Det finns för många. Kanske Abu Bakr al-Baghdadi eller Abubakar Shekau eller Fazlullah vars soldater ropade ’God is great”, när de mördade 132 barn i en skola i Peshawar, Pakistan. Putin ligger också bra till fast han har inte personligen skjutit någon och erövrat land, bara genom ombud. Det bästa sättet att ena folket är en yttre fiende. I det propagandakriget tävlar Putin med Nordkorea.

Årets svensk, smarta affärsman och icke svenskar

För 25 år sedan grundade Johan von Schreeb Läkare utan gränser i Sverige. Nu tilldelas han magasinet Fokus utmärkelse ”Årets svensk”. Priset är lik Times årets person riktad till dem som gör insatser frivilligt inom sjukvården utan större egen vinning. Årets smarting kunde vara Bert Karlsson som nu mera styr invandringspolitiken i kommuner genom att köpa upp anläggningar, gärna i små byar utan kringservice och vips har han stjälpt ett flyktingboende till kommunen utan nödvändiga resurser att ta hand om resten, som skola och vård eller svenskutbildning. Migrationsverket kommer i år att betala 1,5 miljarder kronor till privata företag som driver tillfälliga asylboenden. En av de största vinnarna är just Bert Karlsson, vars bolag förra året omsatte 54 miljoner kronor. Ingen diskussion om vinster i invandringsindustrin medan upprörda röster hörs om andra företag som sjukvård och skola.

Vem är svensk har debatterats högljutt under året och rasistkortet dras ständigt fram.  Medborgarskap, boende land och ursprung blandas ihop. En del är faktiskt glada över sitt ursprung! Jag är inte svensk. Jag är finsk, mina föräldrar var finska och mina förfäder kommer från Mongoliet och Spanien. Jag bor i Sverige sedan 50 år. Jag är fortfarande finsk. Det kan inte ändras. Jag kan inte födas åter i ett annat land. Däremot är jag svensk medborgare vilket ger mig ett pass och rösträtt i det landet jag har valt att leva i. Det finns många beröringspunkter med Sverige och Finland så den kulturella resan var inte lång. Jag har anpassat mig till den svenskhet som fanns, som språket, men kommer inte att anpassa mig till något multikulturellt experiment. Jag valde Sverige, det Sverige som sakta går i graven. Vad kommer efter, hur stöps allting om hinner jag måhända inte se. Det blir något för de yngre att anpassa sig till. Årets svensk är kanske den som sa: nu packar jag och flyttar? Till Sverige eller ifrån?

Årets smocka det ursvenska barbariet: Hur tackar vi dem som byggde landet? Dem som har släkt bakom sig i detta land, generationer vilka startade företagen, odlade marken, arbetade, skötte hushåll, sjukvård, allt vi var i behov av, kom på uppfinningar, röstade fram några som skulle styra för folkets väl. Skall vi tacka? Skall vi känna stolthet? Eller ska vi ge en smocka som Reinfeldt?

http://www.dn.se/nyheter/politik/reinfeldt-det-ursvenska-ar-blott-barbari/

Årets barn: barnen i Gaza, de döda och de levande

Jag började sätta ut namnen på barnen vilka dog i Gazakriget. Sedan åkte jag på min resa till Tanzania, då var antalet döda barn 136 och när jag kom tillbaka hade antalet hamnat på över 500. De barn som överlevde har sina krigsminnen och jag kan säga att så omskakande händelser försvinner aldrig. Jag har mina krigsminnen än kristallklara. Dessa barn saknar nu sitt hem, de döda och sina förlorade saker men mest kommer de att sakna ett liv som har möjligheter. Några andra utomlands tog efter och la upp barnens namn.

Årets resor: Fjällen, Venedig och Tanzania

En femdagars vandring med ett plusbarnbarn till Hemavan och Syterskalet. Jag har nu gjort en fjällvandring med tre barn och har två turer kvar. Alla barnbarn får lära sig vandringens konst. Jag tror att det är bra lärdom, att klara sig med minimalt av saker, utan Internet och annan media i den naturen som än är ganska ursprunglig. Hoppas att någon fortsätter som vuxen. Årets vandrare var en tuffing. Trots miljoner mygg och snö travade hon vidare med glatt humör.

Året hade två utlandsresor. Den första gick till Venedig, aktuell även i kändisvärlden, inte i min, utan George Clooney och Amal Alamuddin gifte sig i Venedig. Jag var där med mitt 9 åriga barnbarn som hade valt resmålet, staden där det inte finns bilar. Tiotusentals till hade valt Venedig. Staden är trång. Vi såg palats, kyrkor och Tintorettomålningar, broar och vatten, gick vilse i smala gränder, åt glass, shoppade masker och slutade resan med en gondoltur som sig bör och utsikt från kyrktorn. Venedig är en fascinerande stad, lagom för en kortare resa. Se Venedig innan den sjunker? Och kanske sedan efter?

Den andra resan gick till Tanzania. Först safari med mina barn och sedan bestigning av Kilimanjaro med sonen. Det var bara fantastiskt. Att se djur i sitt naturliga miljö är en toppupplevelse. Att stå på en hög topp, högsta jag någonsin kommer att stå slår det mesta.

Årets böcker

En bok som stått länge på att läsa listan var Jared Diamond: Undergång – Civilisationers uppgång eller fall, utgiven redan 2005, men det har bara inte blivit av att läsa den. Trots sina 600 sidor går det fort att läsa. Hans analyser om varför civilisationer har gått under och de förändringar vilka sker i nutiden och kan appliceras på Sverige lika väl som andra västvärldens platser.

Salman Rushdie är min favorit vilket beror på att jag försvarare hans rätt att skriva och blev omgående gravt hotad som orsakade vissa begränsningar i tillvaron. Hans memoarer ”Joseph Anton” grep mig djupt. Jag hade inte förstått hur besvärligt hans liv i flykt var.  Han har varit en av mina Nobelpriskandidater länge men det lär inte hända.

Årets kulturella dödläge

I DN kunde folk rösta de viktigaste kulturhändelserna efter -64 och Pippi Långstrump vann. Helt rätt. Barnkultur är viktigt. Kultur har dock hamnat i ett dödläge, inte världens men min. Jag har inte kommit någonvart. Knappt några utställningar, 2 bio med barnbarn, ingen teater eller opera. TV och CD samt bibliotek har stått för kulturen och jag känner mig utsvulten. Det går inte att planera något. Ingen vet hur gubben mår den dagen. Han har inte ro att titta på något längre. Meningen med det vi kallar kulturupplevelse har försvunnit för honom. Nästa år må bli bättre för kommunen har beviljat mig någon timme mer avlastningstid. Kanske någon utställning kan hinnas under den tiden. Så kommer vi till årets TV serier. Jag säger bara Homeland. Lysande skådespel. Andra serier ser jag ju inte om Korrespondenterna och Vetenskapens värld inte ses som serie. Nyheter? De är mest i kategorin dagens elände, trots det är jag nyhetsfreak.

Så Gott Nytt År 2015. Hoppas på förbättring av världens tillstånd. Bättre kan vi!

 

Bara Sverige svenska blåbär har …

Snart reser många av oss till främmande länder på semester. Vi drömmer om nya platser, sol och värme, kanske en drink vi poolen och helst skall det kännas exotiskt. Några veckor i året är vi gärna internationella, multikulturella – men med god och billig service förstås. Ja, sen finns de som har sin stugdröm och några åker till fjällen eller fiskar, andra reser runt i hemlandet, men främmande länder med badstrand har den största dragningskraften.

Så, vi reser gärna till andra länder men att ha det främmande landet nästgårds som om man ständigt skulle bo utomlands är mer än de flesta vill ha. Några invandrare är lite pittoreska men att sitta i en buss och alltid vara den enda vithyade känns märkligt, nästan hotfullt. Trygghet är att leva bland sina meningsfränder, det finns liksom en kod hur en svensk ser ut, och det är inte en beslöjad svartklädd kvinna. Det är naturligt att även invandrare tyr sig till sina landsmän, eller … Nej, då pratar vi om bristande integrering.

När jag bodde utomlands avvek jag och människorna ropade efter mig, drog mig i håret och skrattade åt mig. Jag bröt normen. Jag tyckte det var ok, jag var ju den som inte hörde till och försökte anpassa mig. Vi som var svenskar bodde tillsammans och var väldigt svenska. Vi höll noga efter svenska helgdagar och idrottshändelser. Vissa grät när plastjulgranarna utdelades och nationaldagen firades med allsång.

Men vad är svenskt? Gustav Vasa? Men det är så länge sedan att ingen vet annat än skrönor och Vasaloppet. Nu har vi en fransk ättling till kung. (Obs, jag gillar Kungahuset, de har en funktion.) Världen fyller våra butikshyllor. Bilmärken och tekniken har vandrat ut ur landet. In har vi fått arbetssökande när arbete inte längre finns. Vi har onekligen fått roligare mat. Jag minns än dagen då jag åt pizza för första gången. Invandring och utvandring, både folk och varor, har förändrat Sverige. När jag har frågat folk utomlands vad de vet om Sverige och de blandar oss ihop med Schweiz säger man bara landet med Nobelpriset, då vet de flesta. Det är kanske vårt ryktbaraste kännemärke idag?

Firandet av nationaldagen sker med multikulturella fester – nära mig en kurdisk fest och något som liknar en karneval. Det gör mig fundersam. Jag undrar varför inte ens nationaldagen får vara svensk? Kanske finns det inget som är svenskt längre? Vad skulle det vara? Flaggan? Men vissa har uttryckt att den är rasistisk eftersom det är en kors, symbol för kristen religion. Nationalsången? Hörs inte det röster om att den borde skrivas om, den är för nationalistisk, nationalsången alltså. Musik? Det är internationellt idag när rappare trängs även på Luciafirandet. Filmstjärnor? De försvinner ju till Hollywood. Naturen är dock multikulturell nog, det finns allemansrätt. Fråga bara skogsägare hur glada de är efter tältläger med bärplockare. Bara Sverige svenska blåbär har, men vi ids inte plocka de själva.

Demokratin då? Den är väl väldigt svenskt eftersom vi har fria val även om viss ringaktning mot oliktänkande partier förekommer. Vi har varit fredliga och inte haft krig på hundratals år om man borträknar Husby, Göteborg, Malmö, Ådalen, Almarna och andra mindre kravaller. Svenskar, speciellt politikerna, har orubblig tro om att ingenting kan hota demokratin och vårt svenska statsbygge. Det spelar ingen roll hur många oliktänkande som flyttar till Sverige, med helt andra föreställningar om vem som har makten i samhället. För alla är det inte Regeringen och landets lagar som styr, utan Gud, fadern, familjen, klanen och hedern. Den demokratiskt valda Regeringen står långt efter. Det ser vi i många länder där det inte finns skillnad mellan Stat och religion utan det stavas Koran. Vi själva har förpassat religion till den privata sfären oftast manifesterad med festliga händelser som dop eller vigsel, eller sorg som begravning. Andra tar religionen på allvar, det är livets orubbliga rättesnöre. Hur detta på längre sikt förvandlar landet har vi inte tänkt på. Vi tror på vår godhet och välvilja. Det är gott så, men eftertanken borde också existera. Vilken rätt finns det för behållandet av en svensk nation med gränser i en värld med 43 miljoner flyktingar?

Demokratin hölls uppe av konsensus, ett slags oskrivet avtal mellan oss – folket – och de som har den styrande makten. Är det så i dag på nationaldagen, i Sverige? Vi går inte till torget och skriker mot regeringen, men nog muttras det i stugorna.

Vi är kanske inte längre en nation med medborgare utan en befolkning som bor här, flyttar in och ut och nationalstaten är något förgånget? Är det inte så  i EU – ja i många länder? Stater spritter i dödsryckningar. Det maktlösa arbetslösa folket rör på sig och letar efter förmåner någonstans. Vad kommer därefter om samhällen kollapsar? Kan vi förvandlas till en stat för alla? Vad är starkt nog att hålla ihop oss som en nation eller bildar vi våra egna enklaver och reser staket runt om?

Ha en bra dag, Nationaldag eller bara en röd torsdag!