Glädjestunder och sorgpromenader

Jag såg en häger vid sjön. Den såg lite trött ut och jag började undra om den var samma fågel jag hade sett på platsen så där 15 -20 år. Eftersom den hägern inte flyttade söderut under vintern brukade vi, min sambo och jag, köpa en julklapp till den, en hög strömming och lägga den till hägerns favoritplats.

Kanske åt han fisken, kanske inte. Vi såg aldrig någon glädjedans över julklappen.

Jag hade inte sett fågeln de senaste två åren, men nu satt en till synes gammal häger på exakt samma plats. Jag blev glad. Kanske var det samma häger som än tappert bevakade sitt revir och nu njöt av solen vid sjön. Som vanligt, ingen kamera eller mobil med.

Hur länge lever en gråhäger? Den äldsta märkta var över 35 år, så visst kan denna vara samma fågel.

Det var dagens glädjepunkt. Ser man på massmedian idag finns det inte mycket att glädjas åt. Död, dagliga skjutningar, sprängningar, våldtäkter, bostadslösa studenter… Vi bevakar illa och tar uselt hand om vårt revir.

Jag gjorde också en runda i skogen och plockade svamp. Min sambo och jag plockade svamp varje år innan han blev så sjuk att våra gemensamma skogspromenader tog slut. En dag blev det hans sista skogsbesök. Man vet sällan innan om något blir ”sista gången”. Först efteråt ser man hur någonting tog slut den dagen. Nu kände jag mig sorgsen när jag såg några par med en svampkorg.

Minnen om ett lycklig liv, ett liv tillsammans, drabbade mig hastigt. Vi hade suttit så många gånger just på den platsen där jag satt igen och drack mitt kaffe. Smärtan över livets gång och grymhet sköljde över mig hastigt.

Jag fortsatte att gå. Använde skogsterapi över min ledsamhet. Hittade Karl Johan, olika soppar och lite andra svampar. Det mesta torkades. Av resten blir det risotto någon dag.

PCT startdag, sorrow valkers och muren i Campo

Jag stod vid Pacific Crest Trail, dess södra ingång och var rejält illamående. Bussfärden från San Diego till Campo var hemsk. Busschauffören, en väldigt bestämd dam, körde som om det var rally i öken. Jag blev åksjuk. Hon lät mig inte heller betala pensionärspris.

  •  Inte är du över 65, du ska ju vandra PCT! Sa hon. Fem dollar, tack!

Nu stod jag på PCT Southern Terminus vid den första delen av leden som var just öken och ville bara lägga mig ner.

Jag hade fått sällskap i bussen av Mark, en cowboy, som hade fått en överbliven startdag. Han gjorde en sorrow walk. Han hade bott och arbetat på en gård med sin mor. Hans mor, något över 60 år,  hade dött hastigt och Mark lämnade allt, packade en ryggsäck och startade utan vidare planering.

Han var inte ensam med sorg i ryggsäcken. Jag träffade flera sorrow walkers under tiden på leden. Människor som hade drabbats av någon stor förlust. Folk som hade förlorat närstående genom döden och de trodde att en vandring skulle hela dem. Några som hade fått allvarligt sjukdomsbesked av doktorn och hoppades att naturen läkte i stället operation eller mediciner. Jag tror att gå är en bra medicin. När man går töms huvudet av all onödig tyngd och till sist går man bara och insuper naturen. Men att fly medicinsk nödvändig behandling tror jag inte på. Kombination kanske i lagom mängd?

Jag gjorde också en ofrivillig sorrow walk i början. Jag hade ju drabbats av död i familjen, min sambo, bara några veckor innan. Mardrömmar om hans död  kom att plåga mig. Jag hade dock planerat på min vandring länge, inte att jag flydde till en led. I min ryggsäck fanns inga onödiga saker. Marks såg ut att spricka av tyngden.

  • Jag kastade in det jag trodde var behövligt.

Vi två stod nu vid muren som markerade gränsen mellan två länder, USA och Mexiko och Mark berättade om den. Han var en  fd. marinsoldat och han hade varit med om att bygga muren. De hade använt överblivet material från militären. Det skulle vara sparsamt, sa den dåvarande presidenten, jag är inte säker på om det var Reagan eller Busch. Folk i omgivningen på USA sidan var för muren. De var trötta på smugglare, kriminella och droger.

  • Det fanns ju legala vägar och övergångar om man ville komma in till USA. Det finns så även idag för ärligt folk, sa Mark. En stat utan en gräns är ju ingen stat.

En stat utan gräns är bara vildmark, möjlig för vem som helst? Man kunde diskutera detta länge  just idag när karavaner av människor, mest unga män från Sydamerikanska länder, marscherade mot USA gränsen och gränsvakterna passerade oss med bilar vart tionde minut. Sverige hade också varit öppet för de flesta.

Vi lämnade snabbt politiken och tog några foton. Sedan drog Mark iväg och ropade standardhälsningen: se You on the Trail! Jag gick sakta och hoppades att åksjukan skulle släppa snart. Jag lyckades gå 7-8 mile den första kvällen. Öken var inte tom av växtlighet, tvärtom. Det var svårt att hitta tältplats. Jag fick nöja mig en plätt mellan buskar och gräs.

Trots att det var kväll var det riktigt varmt. Det skulle bli varmt från rekordvärme till ljumma dagar ändå till september. De nästa två dagarna fick jag lära mig vikten av att bära mera vatten.

Jag hade försett mig med för lite vatten.

Att vattenrapporten som jag hade läst hemma stämde inte längre.

Men nu låg jag i tältet och kunde knappt förstå att jag var i USA för att vandra. Och att de 8 mile jag hade gått var bara en smula av de 2660 som låg framför mig. Jag satt väckarklockan på 4.00.

(1 mile = 1,609 km)

https://news.nationalgeographic.com/2016/03/160304-us-mexico-border-fence-wall-photos-immigration/

http://everykindapeople.blogspot.com/2018/10/de-flesta-amerikaner-motsatter-sig.html

Hål i mitt hjärta.

Idag dog min sambo Dick stilla på demensboendet. Han var där bara 24 dagar. Flytten och allt nytt var för mycket för hans nu så sköra hälsa.

Han skulle fylla 88 år snart.

Han hörde till den gamla stammen som hade en ära att klara sig själv, försörja sig och familjen, leva enkelt och med tanke på miljön, hälsan och andlighet som inte har något med religion att göra. Han hade drömmar och han gjorde verklighet av dessa. Bli en biodynamiker vilka inte ens fanns än i Sverige, lära och leda  andra,  byta vid 62 yrke till naturfotograf, bli statist och lite skådespelare också. Vara lycklig.

Jag har nog aldrig träffat en människa som var rent barnsligt lycklig i det han gjorde. Han påstod att han var lycklig med mig och jag valde att tro på honom..

Han var aldrig sjuk eller beroende av samhället. Inte innan den dagen okänd sjukdom slog till. Efter tre månaders utredning fick han diagnosen demens.

Han hade knappt slutat arbeta. Han hade precis fyllt 81 år.

Ett av de första statistuppdragen Dick gjorde var i Edith Backlunds video ” I`am a true believer”.

Det passade bra för Dick, för han trodde om människor mer gott än ont. Han såg det ljusa i mörkret. Han trodde på liv efter detta, inte bokstavligen utan i form av vad vi lämnar efter oss. De trädgårdar han byggde upp lever i andra händer idag. De bilder han tagit dyker ibland upp i någon publikation. De dikter han skrev till mig är en skatt jag just nu inte orkar läsa. De knivar han slöjdade täljer träföremål till nytta och nöje.

Han var så totalt vacker inuti sig att för mig som är en praktisk kallhamrad realist blev hans andliga hållning ibland nästan för mycket. Dock älskade vi varandra. Han stod ut med mina brister.

Han var tillhörig de äldre svenskarna som inte frågade vad de kan få utan vad de kan ge och hur de kan fylla en uppgift i livet. En generation som går mot graven. Vad blir deras legat? Det är andra vindar som blåser, andra idéer som råder. Folkhemmet är död och begraven. Om ett tag minns ingen de strävsamma svenskarna som byggde landet och trodde på en tanke om bättre värld, bara man gör sin del.

Vi kände varandra nära 28 år. Det känns idag som om jag hade ett hål i mitt hjärta.

Mitt möte med prinsessan Diana och blomsterhavens tid. Del 1.

Mitt nästan möte med prinsessan Diana skedde 1992 i Glasgow.  Men först något om henne och hennes död som berörde hela världen.

Augusti –97 var gubben och jag på väg mot fjällen. Vi stannade på en camping för en kopp kaffe. På cafébordet låg en kvällstidning. Bild av prinsessan Diana på första sidan med text: Äntligen är hon lycklig. Kärlekssemester med Dodi. Vi hade bara en vanlig semester och fortsatte mot Kvikkjokk. Jag gnällde som vanligt att Dick körde över 90. Dock älskade vi varann.

På hemvägen stannade vi i Arrenjarka för lite frukost. Vid bordet, genom gårdagens tidning fick  vi ett meddelande att Diana var död i en bilolycka.

Diana var en ikon och ett modernt helgon. Även jag läste om olyckan, såg begravningen i TV, inte hela men en bit. Även jag kände något speciellt för denna mor och prinsessa, vars död var så onödig. Att just hennes död orsakades delvis av en fyllerist var en märklig sammanträffande. Jag kommer till det. Diana dödades i en bil körd i hög fart av en berusad chaufför, Henri Paul, med paparazzi jagande efter sig.

Don´t drink and drive.

Hennes liv med kärlekssorger var allas egendom. Men Diana var inte bara en prinsessa med en stor garderob och presstycke. Hon lindrade de aids – sjukas tillvaro. Hon kämpade för en minfri värld genom att bilda opinion för minförbud, vilket sedan blev halvdant verkligt (Ottawafördraget). Hon var en frivillig socialarbetare i familjer med alkoholproblem. Jag träffade henne på grund av det. Ja, träffade var kanske för mycket sagd. Jag lyssnade på hennes tal och åt lunch i samma lokal.

Hon var öppnings talaren i Glasgow, FNs drogkonferens 1992. Hon pratade om verklighet, inte om vackra planer. Hon pratade om de familjer vilka drabbades av alkoholens och drogernas baksida. Vad man kunde göra för att stötta dem till drogfrihet. Hon var en liten blygsam del i arbetet mot missbruk hos familjer i London och hon förhävde sig inte trots att det sades efteråt att hon hade goda resultat i sin  stödgrupp, där hon arbetade en gång i veckan.

Jag kände gemenskap, hon gjorde ungefär det jag hade mitt levebröd av. Behandling  och stöd för familjer med missbruksproblem.

Hon hade en önskan: på efterföljande lunch, i vilket hon tänkte delta, skulle inte serveras alkohol.

Några klagade. Det var ju att ta i. Vi kunde handskas med alkoholen. Vi drack oss genom konferensen, mottagning i stadshuset med vin, whisky- och öl provning i konstmuseet, alkohol till lunch och middag, vad skulle ett litet glas till denna lunch skada?

Konferensen, vars huvudsyfte var att samla världens länder mot alkohol och droger, presentera den senaste forskningen och behandlingsmetoder, fick noll uppmärksamhet i svenska massmedier. Jag och min arbetskamrat var personligt inbjudna talare. Vi mötte inte någon svensk delegation, men kanske var de där – någonstans.

Jag hade bett kollegor hemma spara allt som skrevs i tidningar. Det fanns ingenting att spara. En större världsnyhet var på förstasidan. Fergie, gift med prins Andrew, hade solbadat med sin älskare utan BH. Hennes tuttar var en världsnyhet, inte försöken att kämpa den andra stora ekonomiska världsmakten: droger. Den första är kriget, ifall ni  har glömt det.

Diana gjorde intryck. Hennes tal (hon skrev det själv) var lysande. Hon lyfte faktiskt upp mig yrkesmässigt en stund. Vi var lite, lite på samma bana.  Jag var glad att få äta lunch med henne fast vi satt förstås oändligt långt från varandra och det gavs inget tillfälle att säga några tack ord till henne.

Hon hade begåvning, karisma och besvikelser. Hon vann folkets hjärtan även efter skilsmässa från sin otrogne make.

Sedan dog hon. Det blev en kris i det engelska kungahuset. Fantasierna började också gro. Hon kunde bara inte vara död! Blommorna utanför Kensington Palace  (där hon hade bott) växte till enorma hav.

Folk grät. Folk som minns henne gråter än idag på minnesdagen av hennes död. Diana blev folkets prinsessa.

Död väcker alltid känslor. Förluster är svårt att tackla. Många sörjer kända personers död, fast man aldrig ha träffat dem. Folk visar medkänsla även för okända personers tragiska död. Mord väcker oro och sorg. Folk köper blommor och lägger de där alla andra har lagt sina för att hedra den döde. Tillsammans. Även politiker kan delta i ceremonin omringade av fotografer för att visa sin folklighet och sitt ansvar.

Vi kanske behöver något symboliskt  som för stunden samlar oss, när verkligheten och  livets slut blir övermäktigt?

Kanske försöker vi mota ut döden med våra blommor och ljus? Mer om detta senare.

Prinsessan Diana dog den 31 augusti 1997, i en bilolycka i Paris. Hon blev 36 år gammal och lämnade efter sig två barn.

Bilderna:

Av Nick Parfjonov – Eget arbete, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=7366694

By Maxwell Hamilton from Greater London, England United Kingdom – Flowers for Princess Diana’s Funeral, CC BY 2.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=13353040