Hål i mitt hjärta.

Idag dog min sambo Dick stilla på demensboendet. Han var där bara 24 dagar. Flytten och allt nytt var för mycket för hans nu så sköra hälsa.

Han skulle fylla 88 år snart.

Han hörde till den gamla stammen som hade en ära att klara sig själv, försörja sig och familjen, leva enkelt och med tanke på miljön, hälsan och andlighet som inte har något med religion att göra. Han hade drömmar och han gjorde verklighet av dessa. Bli en biodynamiker vilka inte ens fanns än i Sverige, lära och leda  andra,  byta vid 62 yrke till naturfotograf, bli statist och lite skådespelare också. Vara lycklig.

Jag har nog aldrig träffat en människa som var rent barnsligt lycklig i det han gjorde. Han påstod att han var lycklig med mig och jag valde att tro på honom..

Han var aldrig sjuk eller beroende av samhället. Inte innan den dagen okänd sjukdom slog till. Efter tre månaders utredning fick han diagnosen demens.

Han hade knappt slutat arbeta. Han hade precis fyllt 81 år.

Ett av de första statistuppdragen Dick gjorde var i Edith Backlunds video ” I`am a true believer”.

Det passade bra för Dick, för han trodde om människor mer gott än ont. Han såg det ljusa i mörkret. Han trodde på liv efter detta, inte bokstavligen utan i form av vad vi lämnar efter oss. De trädgårdar han byggde upp lever i andra händer idag. De bilder han tagit dyker ibland upp i någon publikation. De dikter han skrev till mig är en skatt jag just nu inte orkar läsa. De knivar han slöjdade täljer träföremål till nytta och nöje.

Han var så totalt vacker inuti sig att för mig som är en praktisk kallhamrad realist blev hans andliga hållning ibland nästan för mycket. Dock älskade vi varandra. Han stod ut med mina brister.

Han var tillhörig de äldre svenskarna som inte frågade vad de kan få utan vad de kan ge och hur de kan fylla en uppgift i livet. En generation som går mot graven. Vad blir deras legat? Det är andra vindar som blåser, andra idéer som råder. Folkhemmet är död och begraven. Om ett tag minns ingen de strävsamma svenskarna som byggde landet och trodde på en tanke om bättre värld, bara man gör sin del.

Vi kände varandra nära 28 år. Det känns idag som om jag hade ett hål i mitt hjärta.

Mitt möte med prinsessan Diana och blomsterhavens tid. Del 1.

Mitt nästan möte med prinsessan Diana skedde 1992 i Glasgow.  Men först något om henne och hennes död som berörde hela världen.

Augusti –97 var gubben och jag på väg mot fjällen. Vi stannade på en camping för en kopp kaffe. På cafébordet låg en kvällstidning. Bild av prinsessan Diana på första sidan med text: Äntligen är hon lycklig. Kärlekssemester med Dodi. Vi hade bara en vanlig semester och fortsatte mot Kvikkjokk. Jag gnällde som vanligt att Dick körde över 90. Dock älskade vi varann.

På hemvägen stannade vi i Arrenjarka för lite frukost. Vid bordet, genom gårdagens tidning fick  vi ett meddelande att Diana var död i en bilolycka.

Diana var en ikon och ett modernt helgon. Även jag läste om olyckan, såg begravningen i TV, inte hela men en bit. Även jag kände något speciellt för denna mor och prinsessa, vars död var så onödig. Att just hennes död orsakades delvis av en fyllerist var en märklig sammanträffande. Jag kommer till det. Diana dödades i en bil körd i hög fart av en berusad chaufför, Henri Paul, med paparazzi jagande efter sig.

Don´t drink and drive.

Hennes liv med kärlekssorger var allas egendom. Men Diana var inte bara en prinsessa med en stor garderob och presstycke. Hon lindrade de aids – sjukas tillvaro. Hon kämpade för en minfri värld genom att bilda opinion för minförbud, vilket sedan blev halvdant verkligt (Ottawafördraget). Hon var en frivillig socialarbetare i familjer med alkoholproblem. Jag träffade henne på grund av det. Ja, träffade var kanske för mycket sagd. Jag lyssnade på hennes tal och åt lunch i samma lokal.

Hon var öppnings talaren i Glasgow, FNs drogkonferens 1992. Hon pratade om verklighet, inte om vackra planer. Hon pratade om de familjer vilka drabbades av alkoholens och drogernas baksida. Vad man kunde göra för att stötta dem till drogfrihet. Hon var en liten blygsam del i arbetet mot missbruk hos familjer i London och hon förhävde sig inte trots att det sades efteråt att hon hade goda resultat i sin  stödgrupp, där hon arbetade en gång i veckan.

Jag kände gemenskap, hon gjorde ungefär det jag hade mitt levebröd av. Behandling  och stöd för familjer med missbruksproblem.

Hon hade en önskan: på efterföljande lunch, i vilket hon tänkte delta, skulle inte serveras alkohol.

Några klagade. Det var ju att ta i. Vi kunde handskas med alkoholen. Vi drack oss genom konferensen, mottagning i stadshuset med vin, whisky- och öl provning i konstmuseet, alkohol till lunch och middag, vad skulle ett litet glas till denna lunch skada?

Konferensen, vars huvudsyfte var att samla världens länder mot alkohol och droger, presentera den senaste forskningen och behandlingsmetoder, fick noll uppmärksamhet i svenska massmedier. Jag och min arbetskamrat var personligt inbjudna talare. Vi mötte inte någon svensk delegation, men kanske var de där – någonstans.

Jag hade bett kollegor hemma spara allt som skrevs i tidningar. Det fanns ingenting att spara. En större världsnyhet var på förstasidan. Fergie, gift med prins Andrew, hade solbadat med sin älskare utan BH. Hennes tuttar var en världsnyhet, inte försöken att kämpa den andra stora ekonomiska världsmakten: droger. Den första är kriget, ifall ni  har glömt det.

Diana gjorde intryck. Hennes tal (hon skrev det själv) var lysande. Hon lyfte faktiskt upp mig yrkesmässigt en stund. Vi var lite, lite på samma bana.  Jag var glad att få äta lunch med henne fast vi satt förstås oändligt långt från varandra och det gavs inget tillfälle att säga några tack ord till henne.

Hon hade begåvning, karisma och besvikelser. Hon vann folkets hjärtan även efter skilsmässa från sin otrogne make.

Sedan dog hon. Det blev en kris i det engelska kungahuset. Fantasierna började också gro. Hon kunde bara inte vara död! Blommorna utanför Kensington Palace  (där hon hade bott) växte till enorma hav.

Folk grät. Folk som minns henne gråter än idag på minnesdagen av hennes död. Diana blev folkets prinsessa.

Död väcker alltid känslor. Förluster är svårt att tackla. Många sörjer kända personers död, fast man aldrig ha träffat dem. Folk visar medkänsla även för okända personers tragiska död. Mord väcker oro och sorg. Folk köper blommor och lägger de där alla andra har lagt sina för att hedra den döde. Tillsammans. Även politiker kan delta i ceremonin omringade av fotografer för att visa sin folklighet och sitt ansvar.

Vi kanske behöver något symboliskt  som för stunden samlar oss, när verkligheten och  livets slut blir övermäktigt?

Kanske försöker vi mota ut döden med våra blommor och ljus? Mer om detta senare.

Prinsessan Diana dog den 31 augusti 1997, i en bilolycka i Paris. Hon blev 36 år gammal och lämnade efter sig två barn.

Bilderna:

Av Nick Parfjonov – Eget arbete, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=7366694

By Maxwell Hamilton from Greater London, England United Kingdom – Flowers for Princess Diana’s Funeral, CC BY 2.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=13353040

http://www.bbc.com/news/in-pictures-40880650

 

Årets smällar, ut med det gamla in med något annat.

clsh0wzuyaaapog3a33b85000000578-3919428-le_journal_de_montreal_reporting_on_trump_s_victory-m-48_1478719066457

Jag brukar göra en årskrönika men i år kommer den i mindre delar. De är händelser som jag väljer ut från årets flöde. Först ut var förra inläggets mantra ansvar och nu har turen kommit till de som grät.

Jag minns en snutt från TV där yngre personer demonstrerade i London mot Brexit efter att valresultatet var klart. Journalisten frågade några hur de hade röstat. Nej, dessa demonstranter hade inte orkat ta sig till valurnan, men skrika på gatan orkade de. Så, varför klaga när man inte ville delta med sin vilja?

Omröstningen genomfördes 23 juni 2016 och lämna-sidan vann med snåla 51,9 %. Storbritannien är faktiskt på väg ut ur EU. Svensk media grät och bar sorgkläder i statlig TV. Den oberoende TV kanalen som det sägs. Den som vi icke licensskolkare betalar.

Hur kunde detta hända? Hur kunde alla ha så fel? Tja, inte alla men de som nu drog svarta kläder på sig under Midsommar.

Babels torn börjar spricka. Det brukar inträffa med tiden för stora konstgjorda enheter. Stater faller, Imperier krackelerar. Speciellt de som strävar efter makt och är långt bota från vanliga människors verklighet kan se sin guldgruva sina. Folk älskar inte makten, knappt resultaten. Representanter som går där i EU korridorer finns mer för sin egen skull, lönen, förmånerna, makten än för en verklig ansträngning att göra Europa bättre och bevara dess förr så framgångsrika kultur.

Det sistnämnda ser jag föga av.

Stort, dyrt, centralstyrt, bortom de som betalar brukar inte fungera. Om EU inte går omkull just nu haltar i alla fall grunden betänkligt idag. Vissa ledare har haft stor makt som Merkel men andra är mindre involverade eller har mindre att säga till helt enkelt. Vad händer när de nuvarande makthavarna byts ut?

Den andra gången svensk media grät var när Hillary Clinton blev runner up i stället att vinna valet. 9 de november vaknade massmedian till en ny dag som var vedervärdig. Det var chockartat. Tredje statsmakten och de flesta politiker, alla som syns och tilläts att yttra sig hade ju bestämt att Hillary, en kvinna, skulle bli president. Hennes lämplighet föranledde föga diskussion. Det fanns inget tvivel över utgången. Det var motståndaren som hackades i smulor. Men icke. På ett mirakulöst och ganska övertygande sätt vann en annan, en vit man som inte tillhörde i den amerikanska politikeradeln.

Sorgkläderna togs åter fram i TV. Även partiledare bar svart.

Många av oss vanliga människor hade förstått redan under sommaren vart det lutade. Donald Trump skulle vinna. Vi gissade rätt. Han kommer att gå till historien av flera skäl. Man kan säga mycket om honom men han blev vald på grund av egna meriter och bristen på dem. Han hör inte till politikergräddan utan är av annan sort, en medborgare i första hand, en streber också så klart. Andra gången vinst i president tombolan.

Hans team har också personer från annanstans än bara från politikerhyllan. Det blir faktiskt spännande att följa has tid i Vita Huset.

Det blåser en kall vind mot politikeradeln. Även här i Sverige är misstron mot dem ökande. Italien, Holland, på håret Österrike och går vi längre ut i världen finns få ledare som gör sig förtjänta av folkets kärlek. Det rör sig bland folk. Om det är av godo får historien att bedöma.

Massmedians sorgkläder är hängda i garderoben. För stunden.

Svensk massmedia (SVT, dagstidningar, feministbloggar, genustrams och Twittermaffian)  har ett obehagligt sätt att bestämma vad som är rätt och riktigt för folket, även för folket i andra länder. De försöker fostra oss. Tidning som DN vilket var den första jag prenumererade i Sverige för att hålla mig a jour i samhället har blivit en icke läsbar åsiktsropare. Saklighet och neutralitet är ord de inte kan. Visst, en tidning skall ha en åsikt i debatt, ledare, opinionsbildare men när verkligheten vrängs till rätt budskap ”så skall ni tycka idag” då är det som hämtad från Nordkorea. Utan utländsk press och flitiga oberoende bloggare samt alternativmedia vore tillståndet i landet bakom en dimridå med sällan kommande reportage från verkligheten.

Så, sorgkläderna inhängda. När ser vi de näst? När folk vägrar tycka som SVT? Kanske vid franska presidentvalet?

cover-final

Hillary Clinton var first runner up för årets person i Time.

Detta inlägg är del 2 i årskrönikan

Om vår tilltro till traditionella medier:

http://www.svt.se/kultur/ny-studie-halften-lockas-inte-av-traditionella-medier

 

Liv, död och terror är dagens ämne.

011Terrorismen har talat igen. Under de senaste 30 dagarna har 1556 personer mist livet och 2168 skadats i terrorattacker/genom självmordsbombare i 29 länder.  De två största attackerna skedde i Nice 14/7, Bastiljdagen, med 84 döda 202 skadade. Den 3 juli dog 308 personer och 246 skadades i Irak, Karrara. De flesta attacker har skett i muslimska länder medan Frankrike är den hårdast drabbade landet inom EU.

Att förlora närstående genom en terrorattack måste vara obeskrivligt ohyggligt. Att någon främmande person tar sig rätten att döda vem som helst, kanske med stöd av en Koran vers:

Qur’an (2:191-193) – ”And kill them wherever you find them, and turn them out from where they have turned you out. And Al-Fitnah [disbelief or unrest] is worse than killing…

Eller efter uppmaning som  ”If you can’t detonate a bomb or fire a shot, manage by yourself… run them over with your car”. (2014, IS spokesman, Mohammed al-Adnani)

Vad är det för ”religion” vars budskap är att döda?

Jag tänkte en stund på döden, de personer jag har förlorat. Min mor, min far, min biologiska mor, min syster, min kärlek, barnets far, min sekreterare, vän, arbetskamrat, väninna, bekanta, grannar… I min ålder börjar det bli många. Men ingen har dött hastigt utan någon förvarning. Det har alltid funnits en  möjlig död bakom hörnet, nu eller snart. Sjukdom, ålder. Annat som påverkar livet.

En gång har vår familj varit minuter från en terrorattack. Vi fick dock kunskap om det först två dagar efter. Känslan det var inte vår tur var nästan kvävande. Varför de, varför inte vi? Vi hade avstått från att åka till ett berömt tempel eftersom barnen var trötta och min make ännu tröttare på tempel, så vi svängde om och hamnade inte i bakhållet där flera dog. Den maoistiska gruppen ansåg sig ha rätt att döda vem som helst.

För de anhöriga är en hastig, oväntad död tungt. Det uppstår så många frågor, inga svar. Det som gör ondast är att inte kunna säga adjö. Inte berätta hur mycket vi älskade personen. Det finns Inte längre tid att rätta till något, be förlåtelse. Inte ha fler ögonblick tillsammans. Ingen framtid. Det finns bara gårdagen kvar. Livet, förväntningarna man hade var bortblåsta i en sekund.

IMG_0030 (2)

Som socialsekreterare tog jag hand om begravningar dit ingen kom. Ingen tömde ut den dödes lägenhet. Ofta fanns det inte mycket av värde kvar. Det var gamla, fattiga människor utan kvarvarande anhöriga. Det kom upp livs historier som speglade tiden bakåt, den tiden som ställde andra krav än nu av samlevnad, äktenskap och vad som var rätt och riktigt. Dotter till en greve, men inte erkänt. Par som inte kunde gifta sig på grund av att äktenskap godtogs inte för epileptiker. Kvinnor vilka levde i magra omständigheter. Den tidens fattigpensionärer. Nu mera rotar de i soptunnor efter pantburkar.

Vem sörjer dem?

En sak är klart. Vi föds och vi dör. Ibland känns livet som en långdragen död. Tar du vara på tiden min vän? Jag vet inte riktigt om jag kan det själv. Livet går så snabbt. Så mycket är kvar och så mycket har redan förlorats.