Sjukvårdens utmaningar

Minns ni de första Hiv-fallen i Sverige? Jag glömmer inte mitt första. Jag förlorade ett par skor. Det låter banalt att prata om skorna. Men rädslan för smitta var total i början av epidemin som aldrig blev en epidemi i Sverige.

Jag arbetade som kurator på en missbruksenhet och varje morgon gick jag en rond på tillnyktringsenheten. Jag brukade titta in också i slutet på dagens arbete på mottagningen. Det var en lugn eftermiddag än så länge. Just då kom det in en man som var aspackad, släpad av två poliser, de la honom på sängen. Han hade ett elakt sår i huvudet sytt med fyra stygn. Vi kände inte igen honom så jag försökte ta reda på namnet, men han svarade inte. Jag tömde hans fickor eftersom han inte kunde göra det själv, det var det vanliga förfarandet. Innehållet låstes in och den tillnyktrade fick allt tillbaka dagen efter, utom knark som gick vidare till polisen.

Då spydde han på mig. Det var blodblandat. Han hostade så det skvätte runt. Han slog mig med handen som var sårig. I min hand höll jag hans plånbok, nycklar och ett provsvar som var svaret på  HIV-test daterad på dagen för.

Han var Hivpositiv. Jag var nerspydd.  De andra backade, de hade gula skyddsrockar på sig.

Jag beordrades till duschen. Den nedsmutsade vita rocken, kjolen och strumporna åkte till soporna för riskavfall. Alla andra kläderna till tvättmaskin på hög värme. Jag duschade, desinfekterades och fick rena sjukhuskläder på mig. Skorna åkte till riskavfall. De gick inte att tvätta rent. Jag fick vita strumpor och blåa skoskydd i stället.  Däröver tog man så kallad 0 test, ifall jag skulle ha smittats var jag tvungen att bevisa att jag var osmittad innan.

Jag ringde barnen som kom med skor och kläder till jobbet.

Nästa dag besökte jag mannen på tillnyktringen. Han hade inget minne om dagen före.  Även hans kläder var nu tvättade. Han blev min patient och han höll sig drogfri ett tag. När stygnen skulle tas ville ingen på vårdcentralen ta de. Han släpptes inte in fast jag var med honom. Ryktet hade gått.

Det är 30 år sedan. Idag har vi bra kontroll, kunskap, regler och rutiner. Just regler och deras absoluta fullföljande utan avvikelse och egna  ”jag kan bättre”  idéer har gjort att inga olyckor har hänt i svensk sjukvård.

Hur blir det med Ebola? Kan vi hålla paniken borta när det första fallet kommer för det är bara en tidsfråga?

60 miljoner människor har hiv-smittats sedan 1981.

25 miljoner människor har dött i aids sedan 1981. 1 310 200 hittills i år (att jämföra med 3 896 200 dödsfall i år på grund av rökning). 15 miljoner barn har blivit föräldralösa på grund av aids.

Det finns 33,4 miljoner hivpositiva runt om i världen idag. Av dem är 2,1 miljoner barn. Varje dag smittas 7400 personer med hiv.

Ca 4033 har avlidit i Ebola i år och ca 8400 är smittade, men siffrorna är något osäkra.

Det är inte lönsamt med de gamla och de ska ju snart dö…

Han är för gammal för oss, sa infektionsläkaren och vände på dörren när hon hörde gubbens födelsenummer. Nästa läkare kom och gick när han fått klart för sig att gubben var 81. Ingen ville ha honom från akutens brits bakom skynket till en säng på sin avdelning. Ingen frågade om han hade varit frisk förut, alla förutsatte nog att han var bara ett gammalt trist vårdfall som nu belastade akuten. Åldern var den intressantaste frågan därefter vilka mediciner man åt. Inga mediciner lät inte trovärdigt, inte heller bristen på en aktuell journal. Är man över 80, då förväntas man vara krasslig och kan inte komma in bara så där på engångsbesök och skylla på hög feber och konstiga prickar.

Så efter tio timmar på akuten fick gubben plats på geriatriken på en låst avdelning  där man utredde demens. Det var inte det han sökte för men nu var han var så febrig att inga makter kunde få honom att stiga från britsen och gå hem igen. Tio timmars väntan var definitivt inte högklassig vård utan snarare misshandel av den sjuke.

Kanske skall vi slopa vårt födelsedatum när vi söker vård? Sjukdomen skall bestämma vården inte årtalet?

På avdelningen var de flesta läkarna från något annat land, likaså sköterskorna, biträdena och så klart städerskan och språksvårigheter var snarare vanligt än sällsynt. Så ser det nog ut i vården av de gamla  överallt idag.

Det är inte kul med de gamla. Eftersom hög ålder inte värdesätts i samhället är vården därefter. Det är inte bara ekonomisk fråga utan attitydproblem. De gamla är några saktgående personer med rollator som sinkar Konsumkassans kö men annars osynliga på marknaden och i pressen. Att arbeta på geriatriken är kanske inte karriärmässig och intressant gebit för dagens unga vårdpersonal? Patienterna dör lätt eller återkommer ständigt med sina krämpor. Livets slut närmar sig och de gamla blir aldrig ekonomiskt produktiva, bara tärande hur än vi sköter om dem. Däröver är det pressat med tiden. Vård är ofta ett recept. Det är alltid snabbare att skriva ett recept än hinna se människan, för tid är en rejäl bristvara inom vården. Många gamla har mediciner i överflöd men de mår inte bättre.

Det är inte bra och desto mer vi säger att det är bara uselt att vårda gamla minskar vi underlaget av dem som tänkte sig arbeta på geriatriken eller i något äldreboende. Ingen vill arbeta på ett förlustbolag med dåligt rykte om man inte måste. Tid för kall är länge sedan förbi.

Kanske finns det viktiga värden hos de äldre, som länk mellan generationer, kanhända till och med en kunskapskälla men det är inte längre intressant för samhället. De gamla är oftast en minuspost i planeringen, se bara på Norrköping till exempel som inte har pengar för äldreboenden längre, men glatt kan ordna hem för andra inkommande grupper. Så länge vi ser de äldre som en belastning kommer politiker att skära i vården och omsorgen och lägga pengarna på annat.

Hur vården av de gamla organiseras och betalas beror på samhällsklimatet och politikernas val.Kanske också hur vi själva ser på de äldre?