Har vi inga ömmande fall kvar i Sverige?

När jag arbetade extra på servicehuset på den gamla tiden när vi än hade servicehus för de gamla i behov av hjälp flyttade en dam från ett annat land in. Hon pratade inte svenska. Bara en extrajobbare kunde lite av hennes språk och jag kunde några få ord. Damens barn hade invandrat till Sverige och när modern blev gammal fick även hon flytta hit. Hon fick snabbt plats i ett servicehus. Hennes barn hade sällan tid för henne. Hon blev väl så ensam och isolerad.

Hon var djupt missnöjd med allt. Inte så märkligt. Nära två år gick. Sedan började hon trycka på sina barn om att få åka hem. När det inte fungerade tog hon till gråt. Hon ville bara åka hem sista gången. Hon kände att döden närmade sig. Hon ville stå på hemlandets jord en gång!

Inför det kunde barnen inte neka. De köpte en tur och returbiljett, första klass, kontaktade bekanta som skulle ta hand om henne under tiden hemma.

Jag skulle hjälpa henne att packa. När hon tog det stora Jesuskorset från väggen och packade ner det visste jag att hon inte skulle resa tillbaka. Jag försökte fråga om det. Hon bara log. Hon gav bort krukväxterna till personalen.

Hon kom aldrig tillbaka. Hon hade sålt returbiljetten berättade hennes barn när de tömde lägenheten.

I min fantasi kan jag se henne sittande på en gränd med andra gamla kvinnor. Kanske stickar hon något. De kommenterar förbipasserande. Håller koll på vad som händer. De pratar och skrattar. De går till kyrkan på söndagar, kanske mer. Hon är hemma.

Regeringen planerar nya skyddsgrunder för att öka invandring. Den nya Regeringen föreslår att personer skall få flytta till Sverige på grund av ensamhet. Eller sjukdom. Nära döden tid. Eller på grund av klimatet.

I framtiden vill S, MP, C och L att en ny så kallad humanitär skyddsgrund ska införas för dem som söker uppehållstillstånd i Sverige. Det skulle ge fler personer möjlighet att få stanna.

– Vi har väl alla sett att det finns sådana väldigt ömmande fall som man i dag, inom ramen för dagens lagstiftning inte kan ta hänsyn till och det här har vi då velat att man ska rätta till i förhållande till dagens lagstiftning, säger Morgan Johansson.

Det skulle kunna vara att man flyr från en klimatkatastrof, vilket ”övrigt skyddsbehövande” tidigare omfattade. Det kan också handla om personer som är svårt sjuka där man vet att personen kommer att dö, av kanske en hjärntumör, om några månader. Det kan vara en äldre person som inte har någon kontakt med någon över huvud taget i hemlandet och som också är väldigt sjuk. Det är den typen av fall som är särskilt ömmande, säger Johanna Jönsson. migrationspolitisk talesperson för Centerpartiet.

Jag fastnade speciellt på tanken att flytta hit äldre sjuka personer utan anhöriga. Har Regeringen överhuvudtaget den minsta aning om hur svårt det är att få en plats i ett äldreboende? Hur sjukvårdsköerna är? Hur de svenska pensionärerna lider av ensamhet? Hur hemtjänsten får hasta förbi? Hur kommuner lägger ner servicehus? Har de aldrig hört talas om sjuksköterskebristen? För att inte tala om språkproblem.

Är det inte ren misshandel att flytta sjuka gamla människor från sitt hemland till något totalt annorlunda?

När Regeringen försöker vara världens ålderdomshem och sjukstuga bör de ställa frågan: har vi resurser till det? Är det humant att flytta gamla och sjuka? Var skall de bo? Har vi inte redan problem med just vård och omsorg, kommunekonomi och bostäder? Kan det finnas svenskar som står i kö för olika åtgärder? Bör vi inte ta hand om dem först? Kanske ge tak över huvudet för bostadslösa gamla? Har vi ekonomi –  pengar, lokaler och personal – till att bli världens sjukstuga?

Har vi inga ömmande fall kvar i Sverige?

Jag tvivlar på att Regeringen har kontakt med verkligheten i sin godhetsrus. Kanske Morgan Johansson och Johanna Jönsson kunde bli praktikanter inom sjukvård eller äldreomsorg ett tag. Det är alltid bättre att ha kunskap om läget innan man hänge sig åt att flyga på ett fantasimoln.

https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=7142519

PS. Åldringen högst upp är min mor inte den aktuella kvinnan.

 

 

För dyr för sjukvården mot en elcykel.

Vår förr så fina vårdcentral är nära kollaps. Det är kanske för starkt ord men det  ordet uttrycker nog sjukvårdens verklighet.  Det finns inga sjuksköterskor.  Först slutade vår ängel distriktssköterskan XX. för annat likvärdigt arbete, men bättre betalt. Det var i februari.  Sedan har personalen sakta droppat av. När en slutar faller brickorna som i ett korthus. Alla letar efter nytt arbete.  Ibland hyr man in någon men budgeten tål inte sådana utsvävningar. Det finns flera läkare men de täcker inte behoven. Det behövs ju andra personalkategorier än läkare för att vården skall fungera.

Nu är det november och de tomma platserna är tomma. Inga regelbundna tider som gubben hade förra året. Ingen vill ta mot en utan vi blir hänvisade runt i oändliga telefonköer. Någon måste besvära sig att byta gubbens kateter. Till sist får han en tid, självaste verksamhetschefen förbarmar sig över oss.

Väntrummet är en multikulturell samling. Snoriga barn, unga män, kvinna jag igenkänner som tiggare utanför mataffären, medelålders kvinnor som pratar annat språk, några skruttiga gamla och sedan min gubbe som fått be snällt om en tid som sjukvården borde ha gett automatiskt och regelbundet för att hindra värre saker som antibiotika eller inläggning i det överfyllda sjukhuset. Vi har varit med det.

Åtgärden tar tio minuter av en effektiv sköterska som har plockat fram allt som behövs innan. Tio minuter, jag har tittat på klockan.

De gamla människorna som nu är vårdbehövande lik gubben min, som knappt hade besökt sjukvården som patient före 81 års ålder, får försöka klara sig i den vårdröra som Regeringens politik har åstadkommit. Vården både med antal personal och sängar ligger på 1998 års nivå ungefär men befolkningen på 2017 års. Någon har räknat fel på två miljoner nya personer.

Det finns inget att klaga på själva åtgärderna, bara man får träffa en läkare och den personal som måste till. Personal är oftast både vänlig och kunnig, man känner sig väl omhändertagen – om man överlevt väntetiderna. Så även idag när vi servas av självaste chefen och i dennes sätt att ta hand om min gamla gubbe finns inget att klaga över, bara vara tacksam för hans tid.

Någon borde dock städat hans rum från gamla blodspår. Är städpersonal också en bristvara?

Vården är högspecialiserad, avancerad,  jämlik och effektiv. Eller är det? Tänkte på förlossningsplatser ute på landsbygden som läggs ner. Föda barn kan man ju göra vart som helst! Men Landstinget börjar också göra ekonomiska beräkningar i kronor om det är lönt att behandla folk, även barn. Behandlas eller bli sämre och dö?

Jag tycker det är inhumant att utsätta väldigt gamla och sköra personer för en massa utredningar och prover vars effekt är tveksamt.  Det kan vara bara plågsamt i stället ökad livskvalité.  Men att skippa medicin till barn på grund av budget? Läste att två barn (kan finnas fler) inte längre skall få sin medicin för det är för dyrt. Det finns inte pengar för det. De får bli sämre och dö. Samtidigt får du nästan gratis vård och tandvård bara du säger dig vara papperslös. Det går inte ihop.

Det är svårt att vara humanitär stormakt. För vem skall man vara det för att räknas både som humanitär och bäst i världen?

Arets julklapp är en elcykel. Men, hur hänger årets julklapp ihop med bristerna i sjukvården? Enkelt. Det är pengar. Regeringen satsar på idiotgrejer, som folk borde betala själv, som varupremier. Att kräva hög skatt av medborgarna och sedan slänga pengar på den rikare delen av befolkningen är slöseri. Inte kan vi pensionärer köpa en elcykel även om just våra krafter skulle vara betjänta av en. Jag vill faktiskt inte vara med och betala andras cyklar!

Det känns som märklig sammanträffande att årets julklapp och subvention går hand i hand.

Men årets julklapp har också en politisk dimension. För en av regeringens många satsningar i budgeten för 2018 handlade om ett bidrag till den som köper en elcykel. Skattebetalarna ska bjuda elcykelköparen på en fjärdedel av priset (25 procent) upp till 10 000 kronor per inköpt elcykel. Sammanlagt kostar subventionen statskassan 350 miljoner kronor per år 2018-2020. Bidraget ska gälla retroaktivt från och med den 20 september 2017.

Jag känner mig ofta förbannad när jag läser om Regeringens satsningar. Skatten skall våra så låg som möjligt så skattemoralen hölls uppe. Staten skall sörja för det grundläggande i Samhället, det som är väldigt opraktiskt att ordna själv som sjukvård, grundskola, rättsväsende och försvar till exempel. En cykel får de som vill ha en köpa själv. 350 miljoner i en budget är inte försumbart. Jag hoppas att MP försvinner i nästa val till partisophögen och annat mer realistisk styre tar vid.

Frågan är vem?

Städbehovet i den svenska finanspåsen är total.

Bild:Cykeln är inte elcykel men den trampades från Stockholm till Nordkap och stor del tillbaka.

Ingenting är som väntan på Akuten 1.

Jag besökte sjukhuset – min gamla arbetsplats – mindre frivilligt .  Sambon var krasslig och vårdcentralen skickade oss med remiss till Akuten. Jag kom ihåg den tolv  timmar långa väntetiden fem år sedan när gubben min blev sjuk för första gången och skickades till Akuten. Men det fanns inget annat att göra, sa doktorn.

Det tar inte långt tid, sa doktorn. Jag har skickat all information. Vi kan inte ta de prover jag behöver här och ge den medicin som han behöver. Det blir en snabb inläggning för några få dagar.

Det var ett ohållbart löfte.

Sjuktransporten fungerade inte. Det var 47 personer i kö före oss. Sedan missade de Vårdcentralen. Vi tog en vanlig taxi till sist. Gubben hade svårt att gå men akuten hade inga rullstolar. Han stapplade fram med hjälp av chauffören och mig.

Det var två nya saker på akuten sedan förra gången. Stora skyltar informerade att endast två anhöriga tilläts på akuten med den sjuke. Den andra skylten talade om att alla hot, smädelser och trakasserier polisanmäldes och var förbjudet.

Den andra var att man fick vänta i ett väntrum innan man hämtades för att vänta på själva akutenheten. Dörren var låst.

Ja, det var en tredje sak också. Man hade väktare på akuten som gick runt.

Jag tänker på hur tiderna och människorna förändras. Eller gör vi det? Är det vi gamla svenskar som tar hela släkten till akuten och hotar personalen? Knappast. Hur kan man hota någon som har till yrke att hjälpa en? Hur kan man bete sig så ouppfostrat?

Vi kom ganska fort till den första lilla undersökningen. Därefter rullades gubben in till medicinakuten.  Vi fick ett litet rum och apparater kopplades in. Sedan började väntan. Jag misstänkte att det skulle ta tid så jag gick och köpte dricka. Efter några timmar kom en sjuksköterskeängel och tog prover. Läkare kom förbi och sa att gubben skall läggas in för några dagar, men det fanns inga platser på geriatriken i hela länet. I hela länet? Sedan gick hon hem och en annan skulle ta vid. Vi såg aldrig den personen. Några till prover togs.

Efter sex timmar fick vi te och en näringsdryck åt gubben. Jag väckte honom.  Sedan slocknade han åter.

Jag vandrare framåt tillbaka och försökte hålla mig vaken. Jag hade knappt sovit natten före och natten före det eftersom den sjuke höll mig vaken. Det började kännas att hjärnan somnade.

Andra väntande i korridoren började prata med mig. Någon påstod sig ha väntat i tolv timmar. Någon hade kommit in samtidigt med oss. Någon hade diagnostiserat sig själv men läkaren vägrade skriva ut recept. Ambulansen kom med nya. Någon fick hjärtstillestånd och dog framför våra ögon. En annan låg på en brits och spydde. Någon grät. En annan grälade om väntetiden. En familj satt på golvet och fikade.

Det var tre riktigt gamla personer på medicinakuten vad jag kunde se. Man säger ju ofta att de gamla belastar akuten mest. Kanske var det ”inga gamlingar dag”? Däremot såg majoriteten ut som utlandsfödda i övre medelåldern. Det var många olika språk på akuten den kvällen.

I och för sig är det inte märkligt. På områden omkring bor hög andel invandrare. Jag tror också att en del tror som en sa till mig att på vårdcentralen är de inga specialister, man måste till akuten.

Informationsbrist?

Jag som inte skulle gå till Akuten och vänta om inte någon person bär mig dit i medvetslöst tillstånd.

Efter 8,5 timmars väntan klockan 01.30 fick gubben en tillfällig sängplats. Under natten/morgonen blev en plats ledig på den rätta avdelningen. Dog någon? Ja. Är det så att någon måste dö för att en annan sjuk skall få plats? Ja, någon dog, det slapp från personalen.

Jag vet inte vad som orsakar väntetiderna? Är det bristen på sängplatser på olika avdelningar så Akuten blir liksom en vårdavdelning i sig? Man har lagt ner många platser de senaste tjugo åren medan befolkningen i Stockholms län har ökat. Akuten bedömde, tog prover, gav dropp och medicin, informerade, serverade kaffe, höll folk i liv, tog mot nya från ambulansen, försökte hitta en vrå till de nya, skrev ut de som inte var i behov av plats, skickade recept, städade spyor, jagade platser… Vårdens änglar.

Eller är det dålig organisation?

Men – om alla skulle först gå till Vårdcentralen skulle Vårdcentralerna då passera bristningsgränsen? Eller har en del redan gjort det?

Under 90 talet ökade folkmängden i Stockholms län med över 300 000 personer medan antalet vårdplatser på sjukhus under samma tid minskades med hälften. Platserna i äldreboenden har också halverats. Till 2020 väntas befolkningen öka med 350000 invånare, från 2010 är det ökning med 17 %. Platsantalet är planerat att öka något men Landstingets planering är mer vård på VC, nättjänster och vård hemma, kommunansvar samt husläkare.

Snart har vi ett nytt superdyrt sjukhus: nya Karolinska med högspecialiserad vård. Effektivisering är ordet. Men pengarna rinner iväg som ett vattenfall.

Håll er friska!

Bild från Wikipedia.

Visst är det något Bibliskt över förlossningsvården?

IMG_4658

När sonen seglade iväg satt han en skylt på sitt skrivbord. Kommer strax. Han kom tillbaka 8 månader senare. Det låter som sjukvården, kommer strax, men ingen vet längre när detta strax är planerat. Jag har arbetat inom sjukvården. En sommar ansvarade jag för 7 tjänster. Men det var aldrig kaos. Det var ju juli. Semestermånaden. Folk hade semester i juli. Allt som gick att stänga, stängdes i några veckor. Industrin slog igen. Det var lugnare även på sjukvården. Hela landet var på semester

Det var då det. Nu är det öppet. Nu belönar man extra de sjuksköterskor som vill arbeta under sommaren, precis som om de inte skulle ha semester sedan. Det är kaos hela hösten när folk skall ta ut sin semester. Omkring jul likaså. Och sedan kommer sportlov och påsk och snart igen sommar.

Det skrivs mycket om vården, tycks och klagas kanske ibland beröms också. Jag såg ett skräckexempel om usel vård i tidningen.
En kvinna som var gravid med tvillingar hämtades med ambulans. Värkarna var igång. Det var åtta veckor för tidigt, – men varken Hudiksvall, Sundsvall, Gävle, Falun, Uppsala eller Västerås kunde erbjuda en förlossningsplats.

Till slut körde den frustrerade ambulanspersonalen ner i garaget vid akuten i Gävle för att invänta direktiv. Då var det två minuter mellan värkarna men ingen barnmorska kunde skickas ner. Till slut gav sjukhuset ändå besked om att kvinnan kunde förlösa sina tvillingar i Gävle.
Samhället har talat om för henne att hon och hennes graviditet är bara till besvär. Jag hoppas att hon hade någon, helst barnafadern, vid sin sida.

Det är helt förståeligt att man inte kan bli förlöst på bokad plats, det finns inget överskott, inga platser som står bokade och väntar tomma. Men att riskera åka runt Sverige med värkarbete i gång är en katastrof. Om barnen hade dött, vems fel var det då? Mammans, som var dum nog att få barn på semestertid? Men, semestertid är nu mera året runt. När kan man planera att få barn och inte snurra runt i en ambulans? Eller få föda barn i en toalett?

Men bor du i Norra Sverige kan du ha 350 kilometer om inte längre till förlossningen., Och till sjukhuset också. Så…

Schnor34
Visst är det något Bibliskt över förlossningsvården?

Jag försökte ringa till sjukvården för att omboka en tid. Det stod i remissen vilken tid var olämplig för gubben eftersom vi var bortresta och de gav honom exakt den tiden. Hur var det med läskunnigheten? Jag ringde. Det var fredag. Klockan var 14.12 och telefonsvararen sa att det var stängt och jag var välkommen en helgfri vardag. Ett tag stod det still i huvudet. Var det någon helg nu, har jag tappat bort dagarna? Jag kände en stunds panik. Hade också jag blivit dement och kunde inte hålla reda på tiden? Men efter en koll på datorn insåg jag att det var vanlig fredag som jag trodde. Så illa var inte läget i mitt huvud – än.

Nu på morgonen försökte jag igen. En robot svarade och rabblade upp alternativen tryck 1, tryck 2, tryck 3, tryck 4 och ring någon annan. Jag som har uselt hörselminne fick lyssna två gånger och inget alternativ passade för att få en ny tid. Jag lyckades bli bokad att någon ringer upp men samtalet avslutades innan jag hann trycka så de inte skulle ringa tokig tid. Jag var inte snabb nog. Ringde om och de talade om att jag var redan registrerad men jag kunde trycka dittan och dattan för att få senare tid. Sedan hakade nog systemet upp sig för oavsett om jag tryckte det de bad om tjatade roboten samma sak. Jag la av.

Jag undrar hur en gammal glömsk människa kan bemästra roboten när jag som än borde? vara fungerande höll på att krisa? Det måste finnas ett alternativ att få bara vänta tills någon svarar. En vänlig röst som säger: hur kan jag hjälpa dig? Arbetslösheten, den registrerade och där är förstås inte alla med, var 7,6 % enligt Lövet, så det borde finnas människor att anställa som kan svara i telefon och boka om en tid? Läskunniga helst.

Men, sedan ringde en ängel hem till oss och gav gubben en ny tid. Det måste ha varit en ängel för vi fick exakt vad vi önskade.

Dessutom stod det i kallelsen att de inte tog mot fysiska pengar. När har pengar slutat vara ett betalningsmedel på en skattefinansierad verksamhet? Vad gör de med åldringar som står med pengarna i handen och vill betala? Kanske kan de skickas tillbaka i tiden?