Ge mig ett tillfälle så saknar jag moral?

Ökar korruption i Sverige? Eller är det godkänt i politikerkretsar att fördela skattemedel åt sina vänner? Är det så att moral inte finns om tillfälle finns? Är tanken att jag är ju så speciell att jag måste få några miljoner mer än andra? Girighet, helt enkelt?

Karin Wanngård (S) delade ut skattemedel till kompisar efter valet höstas i Stockholms stad. Före detta stadsdirektör Ingela Lindh, fick 4,3 miljoner kronor i fallskärm. Samtidigt fick hon ett extra anställningsår där hon bara behövde stå Staden till förfogande, med fet månadslön 180 500 kr. Det gav henne totalt 6,4 miljoner kronor. Biträdande stadsdirektör Margareta Östrand fick  efter två års tjänst en fallskärm på totalt 3,5 miljoner kronor. Om dessa personer arbetar nu har jag inte brytt mig att leta efter.

Är inte det solklar korruption att dela ut skattemedel som fallskärmar bara så där? Finns det flera politiker och deras anställda i andra kommuner som också nallar på skattekistan vid valförlust? Kan en enskild person göra sådana avtal eller godkänns de bara automatiskt när personen sitter tillräckligt högt uppe?

Jag misstänker att det finns liknande avtal lite varstans. Man garderar sig. Man anser sig stå över andra människor. Vara viktig. Speciell. Förtjäna mer än andra av skattemedel. Ha rätt att ta för sig. Kanske man inte ens begriper att skatten kommer från kommunmedborgarnas intjänade lön och inte regnar över en vid behov eller kommer från tryckeriet i källaren. Ja, vi har inget sedeltryckeri längre, våra pengar trycks i Malta.

Vanliga människor som inte hör till politikeradel får gå till den fallande AF och erhålla A kassa med  helt andra summor, då kommer inga miljoner som liten extra dusör.

  • Som arbetslös får du under dag 1-100 högst 80% av din tidigare inkomst, maximalt 910 kronor per ersättningsdag ger max ca 20 000 kr månad.
  • Under dag 101-200 kan du få högst 80 % av din tidigare inkomst, maximalt 760 kronor per ersättningsdag.
  • Under dag 201-300 kan du få högst 70% av din tidigare inkomst, maximalt 760 kronor per ersättningsdag.

Det gäller att hitta ett arbete snabbt för den arbetslöse som inte hör till den politiska gräddan. Då delas inga stora pengar ut.

Många pensionärer får ut mindre per år än dessa politiker tar ut varje månad. Nästan dagligen kan vi läsa om människor som har hamnat på gatan när pension inte räcker till mat och hyra. Eller att man måste avstå från det mesta. Jag antar att det inte finns politiker i den pensionärsgruppen som nu mera kallas fattigpensionärer.

Visst, hög kunskap och effektivt arbete bör betala sig men i jämförelse med andra välutbildade grupper är politikerlönerna orimliga. De behöver inga fallskärmar. Gå med i A kassa och sök annat arbete som vi andra  om ni blir avpolletterade.

https://www.expressen.se/dinapengar/pension/jobbat-ett-helt-liv-har-inte-rad-att-kopa-klader/

https://www.foretagande.se/debatt/politikers-fusk-eroderar-det-svenska-samhallet/?accept_cookies=1

https://www.expressen.se/debatt/satt-dit-fifflande-politiker-forst/

https://mitti.se/nyheter/sedeltryckeri-flyttar-malta/?omrade=botkyrkasalem

I korruptionsindex ligger vi 3a tillsammans med Finland och Singapore medan Danmark tar första platsen följ av Nya Zeeland. Jag antar att fallskärmar mm är inte medräknade?

https://www.transparency.org/cpi2018

 

Politiker och vanligt folk.

Eftersom jag inte röstade borde jag kanske hålla tyst om valet och den situationen Sverige befinner sig i utan en Regering? Jag kunde inte rösta och ärligt sagt jag visste inte vad jag skulle rösta heller.

Politiker har många förväntningar och krav på oss medborgare. Betala skatt oavsett ändamål. Finna sig  även i galna beslut och tvångsmässiga pålagor. Uppföra sig mot andra på ett bra sätt. Respektera…Det fanns förut ett slags oskriven kod för uppförande men den har delvis krackelerat, tror jag.

Idag är invandring en stor fråga i hela världen. Det är också en fråga som berör Regeringskrisen. Utan vanskött integration vore situationen annan?

En majoritet av politikerna förväntar sig att vi, medborgare, är vänliga mot de nya svenskarna. Att vi tar mot dem med öppna armar. Att vi förändrar samhällsservice så att det tillgodose de nyas behov. Att vi är glada över multikultur, mot seder från världens alla hörn. Att vi accepterar olika religioner, även de som befinner sig med kollisionskurs med våra jämlikhetsideal och religionsfrihet. Att vi ska tillåta religion som får särbehandla kvinnor. Vi ska umgås med folk vars språk vi inte begriper. Prata med dem, respektera och förstå dem. Att de nya får leva på det sätt som  är lämpligt enligt deras seder och uppfattning skall vi också acceptera, bara så där.

Politiker vill att vi är humanitär stormakt. Är vi inte det? Jag tror nog att vi ligger bra till fast andra hjälplösningar hade gett betydligt mer och för fler. Nog om det nu.

Vad gör politikerna själva?

Politiker i Riksdagen vägrar prata med ett svenskt parti som har över en miljon röster från svenska medborgare, exakt 1 135 627 dvs 17,53 %. De duger inte ens att prata med? Ord är farligt. Att tiga ut någon brukar inte fungera så bra, tvärtom. Jag undrar om de säger god dag till en SD politiker eller springer medlemmar av sjuklövern undan? Tänk om SD skulle tycka att Centerpartiets (tex) förslag är det bästa i något fall. Ska C då lägga ner ärendet för att inte få stöd av de förhatliga 1 135 627 personernas representanter?

Alliansen har spruckit. Andra vindar blåser.  Annie försöker få makt genom att bli ett slags god helgon som inte accepterar SD i svensk politik och Riksdag. Sent för det. Liberaler är så liberala att de kan sitta i vilken regering som helst. Politiker har rent av blåst  sina väljare, som trodde sig rösta  på något men rösten gick till annat. Man svänger om bara för att slippa prata med företrädare för 1 135 627 personer?

Att tala är silver, tiga guld, eller var det tvärtom?

Fanns sprickan inom Alliansen innan? Är snacket om SD bara camouflage? DÖ förra gången. I år, ja de grälar än om vilket DÖ det ska bli nu.

Sandlådebeteende kallas det men sandlåda för barn kan vara en trevlig plats. Att bygga sandslott är kul. Men de faller snart ihop. Sandslottet Regeringen är ostabilt oavsett vem nu tror sig ha makten.

Är det någon som vill styra – egentligen?

Ångervecka behövs även för val inte bara för varor.

Bild ovan, del av min icke röstdag. Mount Hood. Jag röstade inte. Det fanns inga röstlokaler på PCT. 

Den fredliga majoriteten är irrelevant.

Som född under ett krig har jag grubblat en del om hur och  varför vi valde så katastrofal utveckling. Hur gick min kristne mycket fromme far och sköt fiender han inte visste vilka de var, vad de hette, om de hade barn och fru som väntade hemma? Han belönades med medaljer. Massmord genom krig är skrämmande. Det finns alltid flera orsaker, ursäkter och förklaringar till konflikter, beroende på vilken sida man frågar, för att inte glömma vapenhandlarna. Krig och försvar är en stor ekonomi, den största i världen.

De flesta människor är fredliga. Ändå är krig och terror ständigt närvarande.

Nu blankar jag samma undran från andra som skriver bättre. Jag läste en artikel på Australienska Spectator: ”The peaceful majority are irrelevant”. Är det så att vi ”vanliga” är betydelselösa för tidens gång?

Yes, of the world’s 1.6 billion Muslims, the majority are peaceful, as we all recognise and repeat ad nauseam. But that has little relevance to or impact on the day to day reality of Muslim terrorism.

American journalist, author and anti-Islam activist Brigitte Gabriel: ‘Most Germans were peaceful; the Nazis drew up an agenda and as a result 60 million people died, 14 million in concentration camps, 6 million of them Jews.

Brigitte Gabriel is urging the West to look at Islam with open eyes. She says ‘It is assimilation versus dawa. There is a notion of “cocooning”, by which Islamists tell Muslim families to cocoon their children from Western society. This can’t be allowed to happen.’

Det sistnämnda är ju uppenbart i Sverige. Det poppar upp muslimska friskolor med separerade bönerum för muslimska elever, medan de svenska eleverna anses bli otillbörligt påverkade om de firar skolavslutning i kyrkan. Att separera män och kvinnor i moskén och andra tillställningar är tillåtet medan någon jurist genast påstod att musikfest för bara kvinnor kan vara olaglig på grund av diskriminering.

Så olika ser vi på separation.  Diskriminering är liksom väljbart?

Liberaler ropade under Almedalsveckan om stopp till religiösa friskolor. Men Liberalerna satt i Regeringen i 8 år. Varför gjorde man inget av detta då? Är det enklare ha stora planer i opposition och inte behöva ta ansvar för det?

Så, är vi fredliga bara ovidkommande personer för hela den politiska utvecklingen? Är vi i händerna på teorier som beväpnar sig med ord och vapen? Struntar vi att kritiskt granska när politiker och mediepersonligheter pådyvlar sina idéer på oss? Är vi för eftergivna?

Vem sätter sig i motvärn mot ideologier som vill kontrollera våra liv? Hur kan vi skilja det onda från det goda? För att ta det mest aktuella: varför missar politiker  kopplingen mellan islamiska fundamentalister och det fundamentala i islam?

Islam har en mission. Det har inte vi kristna längre.

Islam, nazismen och kommunismen har många gemensamma kännetecken. Alla vill ha ett samhälle styrt av en ”ren” lära, kontroll över vårt beteende och ideologin genomsyrar alla aspekter i livet. I slutet finns det fulländade samhället. Jag tvivlar på att ens dagens vänsterungdom vill ha så reglerat liv även om de skriker i demonstrationer. En plakat är inte levnadssätt. En Twitterrad gör ingen renlärig. Ett pappershjärta bringar inte kärlek.

De förändringar i befolkningen som sker i Europa kommer att ha stor, om inte avgörande betydelse för vår kultur, ekonomi och våra liv. EU tycker att vi har ansvar för Afrikas arbetslösa och Mellanösterns krigsdrabbade, ja alla som vill ha bättre liv. Visst, det är bra att ha medlidande och hjälpa, men inga frågor ställs om slutresultat. Aldrig hör vi om kulturella krockar. Inte om varje lands eget ansvar för sin befolkning.

Är syftet att förändra Europa till mångkulturellt stridsfält?

Vissa länder stretar mot EU överhet, de vägrar blankt. Kanske för att de har gamla minnen från en ockupation? Zoltan Balog, Ungerns minister för mänskliga resurser, säger följande:

”Islam är en stor kultur och religion, vilken vi måste respektera, men Europa har en annan identitet, och det är tydligt att dessa två kulturer inte är kapabla till att samexistera utan konflikter… Den största skillnaden är att i Europa har politik och religion blivit åtskilda från varandra, men i islams fall är det religionen som bestämmer politiken”.

Ungern vägrar gå med på EU s krav att ta mot invandrare.  Muslimska invandrare. De anser att den kulturen inte kan anpassa sig till den ungerska. Det samma sker  i Polen som har minnen från kommunismens tid.

En annan person som höll tal i Warszawa nyligen sa:

The fundamental question of our time is whether the West has the will to survive. Do we have the confidence in our values to defend them at any cost? Do we have enough respect for our citizens to protect our borders? Do we have the desire and the courage to preserve our civilization in the face of those who would subvert and destroy it? We can have the largest economies and the most lethal weapons anywhere on Earth, but if we do not have strong families and strong values, then we will be weak and we will not survive.

Vi kommer inte att överleva?

Det var USA s president Trump, den svenska medians mest älskade hatobjekt. (Senior policy adviser Stephen Miller är hans talskrivare.) Men Trump pratar gärna själv från hjärtat oavsett hur bra det blir för han är ju ingen politiker.

Vi ser redan hur illa det fungerar att flytta andra starka kulturer till rakt motsatta och tro att de kan leva ihop i harmonisk enhet. Det fungerar inte. Det har aldrig fungerat.  Det kommer aldrig att fungera. Så är livet och mänskligheten. Vi är bara olika klaner, stora och små. Vi vill ha våra liv intakt. Det är få som byter ut sin kultur. Att äta kebab, dansa salsa, ha afrofrisyr eller resa utomlands blir man inte mångkulturell av likaså blir man inte svensk om man åker tunnelbana som någon påstod. Lite mer krävs för det. Att flytta bagaget ändrar inte innehållet.

Är vi på väg mot en total förändring av vår europeiska kultur eftersom vi är den svagare parten? Vi kan inte freda våra gränser. En stark tro som omfattar hela samhällsordningen är alltid överlägsen politiker och folk med tolerant linje. Borde vi ta lärdom från andra länder som islamiserats? Kan vi kräva att  vårt lands regler och sed gäller här? Bör vi göra som Östeuropa, Visegrádländer, och stänga gränsen?

Bör vi bli mer intoleranta?

Unlimited tolerance must lead to the disappearance of tolerance. If we extend unlimited tolerance even to those who are intolerant, if we are not prepared to defend a tolerant society… then the tolerant will be destroyed, and tolerance with them… We should therefore claim, in the name of tolerance, the right not to tolerate the intolerant. (Karl Popper)

Till sist vill jag citera en person jag inte hade en ringaste aning om vem han är utan att kolla på Wikipedia. Illa. Uffe Hansen:

De partier som inte ens erkänner att vi finns som folk, som lättvindigt avfärdar allt svenskt som barbari saknar trovärdighet, de kan inte ens försvara vår nationalstat. Hur ska dessa politiker kunna försvara den europeiska civilisationen?

Skall vi försvara vår civilisation? Det är som det heter en bra fråga. Det kanske inte är ens politikernas mening att behålla något vi har idag utan de syftar till att forma det nya gränslösa utopiska samhället med spruckna nationer,  stora arbetslösa skaror och effekter därav?

Frågan är varför?

No Kids, No Problem.

Detta är inte en attack mot de barnlösa även om det kan uppfattas så. Det är bara undran över varför flera av Europas ledande politiker har inga barn. Är det ett val eller en sorg? Spelar det någon roll? Har sett både artiklar och kommentarer om just barnlösa ledare under den senaste veckan.

Angela Merkel, Stefan Löfven, Mark Rutte, Nicola Surgeon, Emmanuel Macron, Theresa May och Paolo Gentiloni  har inga barn. Fler? Det är förstås inte bara de som styr utan en mängd andra politiker men en ledares röst väger tyngst. En chef anger tonen i alla verksamheter.

Vilket är de barnlösa politikers framtidsperspektiv och för vem? Ett slags Children of men scenario? (Har du inte sett filmen gör det.)  Ser de sitt land som sitt barn? Man kan ibland tänka sig det. Mamma Merkel till exempel. Löfven som leker landsfader vid krisens stund.

Hur långt framåt tänker föräldrar? 18 år? Jag lovar, det räcker inte med 18 år. Hur långt ser en politiker? En valperiod? Funderar de på hur barnens liv utvecklas i det redan söndertrasade Europa på grund av deras egen politik? Ja, det finns många politiker som har barn, Utbildningsministern till exempel, men jag har ändå svårt att se om de tänker framåt i  långt perspektiv  eller till nästa val.

Vi väljer politiker för att de ska förvalta, utveckla och ta hand om landet så det håller även för framtida generationer. Det är inte fyra år som gäller utan kanske riktlinjer för fyrtio. Detta är i alla fall det medborgarna tror och röstar för. Bör vi tänka i fyraårsskift? Eller bara i tre år eftersom valpropagandan pågår redan för fullt?

Vem väljer att leva barnlös? De är främst välutbildade, de utan något religiöst intresse och de som värderar sin personliga frihet stort. (Väljer alltså, jag pratar inte om de ofrivilligt barnlösa.) Kvinnor är fler än män som gör det aktiva valet. Enklare för kvinnor?  Alla har ju varit barn men en stor del av sin tidigaste barndom minns man inte. Känslorna kan ju finnas kvar. Kan man som barnlös vuxen riktigt förstå barns behov och tänka sig en framtid för dem? Tänker vuxna med barn och de utan olika om framtiden? Hur blir perspektivet på sikt? No kids, no problems? Hur ser politikerna på sitt värv när inga egna barn kommer med beröm eller kritik för ens politiska resultat?

Politiker har förstås också barn. Var tycker barnen om sina föräldrars gärningar? Beundran? Många barn är kritiska till sina föräldrar. Speciellt i tonåren kan föräldrarna åka på mentalt stryk. Men sedan? När resultat av  politiska handlingar börjar ramla in?  Kommer någon att säga till sin förälder, superpolitikern: du far/mor, du fixade inte det utan samhället utvecklades till kaos och katastrof under din tid. Jag har ingen lust att städa efter dig utan jag emigrerar. Mina barn skall inte gå här i din skit-skola. Du får sitta  i dina pissiga blöjor och vänta på hemtjänsten som inte har tid med dig. Glöm äldreboenden, de har ni avskaffat. Ha det nu som du har planerat.

Kunde detta bli ett rättvist betyg för vissa? Det är aktuellt idag om man ser på till exempel äldreomsorgen och skolan i många kommuner. Ser man på världen förtjänar flertal politiker hårda ord, kanske en plats bakom galler.  Men – politikers barn brukar flyta runt på en räkmacka och tycka att världen ger dem  möjligheter. Hur många har inte gått i sina föräldrars spår utan större ansträngning eller relevanta arbetserfarenheter? I USA ropas nu om dotter Clinton till president. Ja, där är en typisk person som flyter fram på vågen av känt namn.

Att få barn är att leva in i framtiden. Man planerar framåt. Barnet är glädjen och oron i livet. Föräldrar är med i en utveckling. Man ser samhällets  brister på ett helt annat sätt. Bristen på förlossningsplats, långt till BVC, svårt att hitta en större lägenhet som man har råd med, striden mellan arbete och barnomsorg, skiten på gräsmattan där barnet vill krypa, oro för skolan, otillräcklig ekonomi… och de individuella som att hålla ihop relationen och att vara god nog förälder. En stor del av de beslut man gör är för barnens skull eller under deras påverkan.

Hur gör de barnlösa politikerna sina beslut? Vems framtid har de i tankarna? Är dessa politiker så ädla att de omfamnar alla barn? Förstår de hur framtiden kommer att se ut för landets nuvarande barn efter tio, tjugo, trettio år?

Måste man gå i den andres skor för att förstå ens en smula?

Det går att förstå hur andra har det, ungefär. De som inte har egna barn kan vara involverade i andras barn genom arbete, släktskap eller stöd i någon form. Min syster hade inga egna barn men de tre barn som hon hade stått som fadder till i kyrkan tog hon hand om på bra sätt både känslomässigt och ekonomiskt. Det finns fler som hon. Men oftast blir det några få timmar man bjuder barnen på. Den inre förståelsen, den som byggs av åratals nära erfarenhet är begränsad. Att själv ha varit med något så genomgripande som föräldraskap ökar insikten för barns liv och framtid i världen.

Att ha barn ökar också oron för världens tillstånd.

Hur tänker de politiker som har barn? Kanske gör det inget för dem att skolan är undermålig? Att höga skatter tar de pengar föräldrarna vill spara till sina barn? Att vården har köer? Att européerna trängs sakteligen ut främst mot folk från muslimska krigförande länder och Europa genomgår  förändringar med radikala följder? Har våra barn och andras ungar blivit en omvänt definition idag? Politiska insatser och även medieintresse handlar ofta om vården av ensamkommande unga män som om bara dessa vore landets viktigaste utmaning. Kärleks ropen är många för de nya men väldigt få för våra egna bröder och söner.

Har Europa en framtid? En dum fråga, det finns alltid en framtid men frågan är för vem och hur. Vems framtid skapar vi just nu i världen med de ”religiösa” krig orsakande folkvandringar? De usla ekonomiska förhållandena i många länder som skapar lyckosökare? De skaror vilka är på väg mot Europa, mot Sverige, mot USAs gräns, andra än fungerande länder i hoppet att finna paradiset med gator av guld (som en afghansk ung man sa). Vissa pratar om 30 miljoner fler invandrare i Sverige när vi har uppenbara bekymmer att hitta liv och plats för ens de 163 000 som kom 2015.

Invandring är brännhet fråga. Hur påverkar den förda politiken våra europeiska (får man säga så?) barns framtid? Integration har redan misslyckats i stort. De flesta européer vill inte integrera sig med muslimer och de i sin tur vill inte bli assimilerade med oss. Politiker håller dörren öppen medan medborgare i Europa är speciellt negativa till muslimsk invandring.  Länder spricker i skilda enklaver med olika uppfattningar om lag och liv.

Vad är det för värld vi kommer att lämna efter oss. Vad kommer våra barn och barnbarn ärva för samhälle? Hur ser de nationer inom Europa ut om femton – tjugo år som nu formas av politiker i Sverige och i EU?

Vad innebär en framtid, hur långt ligger det, när byts nuet till en framtid? Är inte framtiden redan här och den gör mig bedrövad.

Bild överst: Den heliga familjen av Juan Simon Gutierrez – http://www.1st-art-gallery.com/Juan-Simon-Gutierrez/The-Holy-Family.html, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=8120801