Ett bra tag efter sexdagarskriget ringde min mor och berättade att hon inte hade fått kontakt med en långväga släkting, eller kanske hon inte ens var släkting utan någon som min mor tog under sina vingar.
Ingen svarade på brev och telefonen fanns inte längre.
Jag hade aldrig träffat kvinnan i fråga. Hon var sjuksköterska. Några år innan hade hon rest till Israel. Flera i min släkt har gjort en resa till Israel på grund av religiösa skäl, besök i Betlehem och Jesus grav. Hon blev kvar där någonstans på ett Palestinskt område, Västbanken tror jag, Hon gjorde ett besök på något flyktingläger eller liknande. Hon hade blivit där kär i en arabisk läkare, gift sig, fått två pojkar. De var nog 1 och 3 år vid sexdagarskriget. Och nu hade mor inte hört från henne. Inget Julkort ens.
Vi fick aldrig någon förklaring.
Nu mullrar det igen i Israel – Palestina. Vilken gång sedan sexdagarskriget? Hamas rövargäng gjorde en överraskande attack den 7 oktober i Israel, där fler än 1200 människor dödades och över 200 civila, inklusive barn och äldre, togs som gisslan. En del av dem är kvar eller döda. Kriget pågår utan lösning.
Ingen har bättre förslag, vilja och förmåga än fortsätta kriga. Krig är alltid en lösning, som inte löser någonting. Lägg till det några tandlösa yttranden och resolutioner från allas vår FN. Jag tvivlar också på en evig fredlig lösning, men jag är ju ingen politiker.
Ändå, både Gaza och Israel måste välja andra ledare, några med problemlösningsförmåga och vilja. Att stödja Hamas har lett till elände i Gaza. Att vara helt beroende av omvärldens bidrag till mat och vård fungerar inte, för andras vilja att bidra tar och har tagit slut. Gaza måste göra annat än tigga. De barn som nu har upplevt krig och skadats riskerar att bli en ny hatfull generation. Israel i sin tur måste sluta sabotera deras tillvaro, låta folk ha sina bostäder kvar och inte rasera allt. Det leder bara till den situationen som finns idag.
Det går inte backa tiden tillbaka. Det krävs acceptans från båda sidor. För, ingen kommer att erbjuda Gazas befolkning plats någon annanstans. Har något arabland brytt sig bokstavligen om Gaza borna? Israel flyttar inte. Kanske är muren den enda lösningen som finns?
Irans ilska kulminerade i en tämligen misslyckad attack mot Israel med drönare och robotar. USA ropar: en lyckad kväll, och Iran förminskar genom att säga blir vi hotade igen blir det en riktig attack. Ungefär som här hemma med våra klaners språkbruk.
På Irans gator hyllar människorna sitt lands attack mot Israel. De är som berusade av glädje. Det har varit lite negativ anda mot mullorna när olydiga flickor har låtit håret flaxa för vinden. Vissa har fått betala det med sin död. Men ingenting är så enande som en yttre fiende. Iran är duktig i det. Minns ni Salman Rushdie och andra på Irans dödslista? Vilket folk som helst finner samhörighet och enas när de tror sig vara hotade av ett annat land, på riktigt eller om livets regler, som en religion, riskeras.
Iran är i praktiken krig med flera länder som vapenleverantör.
Vad Israels ledare tänker som följd ser vi inom kort. Den så kallade ödesrika tystnaden låter just nu.
Nog har Världens ledare ropat om risken för tredje Världskrig ett bra tag nu.
Vilket krig är stort nog att kallas Världskrig? Krig som pågår mellan fler än två länder? Krig som uppehålls genom vapenleveranser från andra länder till de stridande? Eller när USA har sista ordet?
Är människan bara ett ociviliserat rovdjur utan vare sig förstånd eller förmåga att tänka till: om vi gör så blir följderna så?
Hur kan vi välja bättre företrädare? Kanske de inte ens finns.
Läs mer om Israel – Palestina konfliktens turer i en bra informativ artikel:
Hur känner du när lägenheten bredvid din bostad sprängs? Klagar du, till vem då? Regeringen? Alla godhjärtade? Dig själv? Flyttar? Är du glad över att det inte var din bostad som sprängdes. Att den som utförde dådet kunde läsa och spränga rätt adress?
Som en granne sa efter 2 sprängningar nästgårds: vet du vilka som bor i vårt hus nu?
Nej, det vet jag inte idag. De flesta som flyttade in samtidigt med mig till detta då nya hus har flyttat, sista gången. Vi är några kvar av den första årgången. Vi har koll på varandra. Förhoppningsvis ligger ingen av oss död i sin lägenhet alltför länge.
143 sprängningar fram till nov. ökning 68 % från 2022. Men det blev visst någon till efter siffran publicerades
132 förberedelse, alltså hann inte spränga
Till den 28 november: 50 mord.
Kriminella klaner är också aktiva i vår gemensamma ekonomi. De satsar på att få så mycket av skattemedel som möjligt. De öppnar affärsmöjligheter, Vårdcentral, skola, dagis sägs det, utöver knarkhandel. Kriminella klaner har lyckat skaffa sig infiltratörer på Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan och i Kommuner. Tänk på alla projekt som pågår om allt möjligt. Guldgruva.
Den kriminella ekonomin i Sverige omsätter 150 miljarder kronor årligen. Det handlar om bedrägerier, pengatvätt, bidragsfusk och svartjobb. Banker och företag infiltreras. Unga får betalt per Swish för att genomföra skjutningar och sprängningar.
Det kunde vi aldrig ana!
Inflation är 6,5% nu i årets slut men 9,7% i maj, Min helt ovetenskapliga undersökning visar att veckans mat har blivit ca 25% dyrare det senaste 1,5 året. El räkningen – bäst att glömma det just nu inför Julen.
I Israel och Gaza pågår krig. Igen. Början var ett överraskande anfall 7 oktober från Hamas med 1400 offer, våldtagna, mördade på bestialiskt sätt. En del blev kidnappade av Hamas. Bland dem fanns Raz Asher 4 år Aviv Asher 2 år, Emilia Aloni 6 år Ohad Munder 9 år. Vad hade dessa barn gjort för ont? Vet vi vart vårt bistånd har använts? Inte till Hamas väl?
Detta påminner om de ukrainska barnen som rövas bort från sina föräldrar och släkt av de ryska terrorister som härjar i Ukraina.
PÅ gatorna i Västvärlden har muslimer visat sitt stöd till Hamas. Judar har fått gömma sig. Det är som om andra världskriget skulle pågå än. Det är bara geografiskt flyttad från Europa och med nya spelare.
Från Estlands gråns-
Kriget i Ukraina, Putins specialoperation, har pågått 656 dagar den 11 dec. och det syns inget slut. Storleken har betydelse, de mängder av soldater som Putin kastar in mot döden. Det minskande intresset från västvärldens sida visar usel uppfattning om Ryssland. Vinner de i Ukraina står Baltikum och vi näst. Putin har sin dröm och han har inga skrupler.
Lever han? Den frågan uppstår då och då. Om inte, spelar det ju ingen roll i det korta perspektivet. Ryssland har gjort sina försök ut ur just ryska modellen och det har inte lyckats.
Kvinnor har varit i blickpunkten i år, dock inte till någon fördel. Putin börjar hindra kvinnor att bestämma över sina liv. De ska föda flera barn, inte studera och arbeta. Putin behöver nya soldater. Eftersom det är många som dör i hans krig mot Ukraina behövs nytt kanonföda.
Det finns likheter med Afghanistans kvinnosyn, Erdoğans och Putins likaså Irans. Riktiga kvinnor är mödrar vid spisen. Nordkoreas diktator vill också att kvinnor föder flera barn. De hungriga, avmagrade nordkoreanska kvinnorna ska föda flera barn. Skäms den fete gubben! Nog är jämlikhet, självbestämmande och lika värde bara ord för kvinnor i många länder. Speciell eloge för de iranska kvinnorna som protesterar mot slöjtvång med livet som insats (Nobels fredspris i år) samtidigt som ökad antal beslöjade småflickor är ok i Sverige.
Kyla och snö har dragit sig över stor del av Europa. I mellersta Sverige var temperaturerna ett tag 12 – 14 C kallare än normalt. Vad kan kallas normalt nu mera? Jämfört med vad? Klimatmötet pågår i Dubai. De rika entusiasterna har flugit dit med sina privatplan och frotterar sig med varandra. De har fixat en fond för fattiga länder och det ska rädda Världen.
Alla vet hur det blir med bistånd. Det hamnar i de rikas fickor. Eller kanske till vapenarsenal. Att vi aldrig lär oss, politikerna alltså. Pengar i handen är ett dåligt förbättringsmedel.
Dokusåpan NATO pågår. Vi blir förnedrade av Turkiet, och lite av Ungern med, i månader. De andra medlemmarna tycks inte trycka på för vår skull. Dags att hoppa av? Eller är tålamod dygd?
Det här året 2023 var ett skitår, även om det inte var så privat.
PS. Något tankeväckande om klimat:
Rekommenderar er att ta på en titt på solens minimum och maximum ;
Året 2014 har gått. Vad hände? Vilka händelser minns vi? I mitt privata liv var det samma långsamma lunk som året före och före men blandat med riktigt fantastiska och häftiga upplevelser. Men låt oss börja med arets förlorade.
Årets förlorade: Utbildning
Det är inte bara den svenska skolan som ligger illa till utan utbildningen i många andra länder. Barn i Gaza kunde inte börja skolan i höst eftersom flera skolor var härbärge för krigets offer. I Nigeria kidnappades ca 200 studenter, en del av landets framtid och många andra som media inte skriver om är kidnappade och mördade. I Pakistan sköt talibaner nyligen över 132 elever och några lärare ihjäl. Flickor har svårt, om inte omöjligt att få gå i skolan på områden där talibanerna härskar. I flera afrikanska länder gifter man bort flickor redan som barn och de blir mödrar och pigor åt sina män i stället att gå i skolan. Barn på flykt från Syrien går miste om utbildning. Under Daesh finns ingen undervisning i annat än Koranläsning, till och med färgpennor är förbjudna. Båda av årets Fredspristagare har agerat i utbildningsfrågor, den ena genom att rädda barn från slaveri och ge dem skolgång den andra har blivit en symbol för allas rätt till skola. Symboler är inte nog.
Här hemma vill vissa partier ha obligatorisk gymnasieutbildning medan de inte har knep till att barnen kan klara ens grundskolan. Varje PISA mätning visar att den svenska skolan är i fritt fall. Det handlar inte om 10 000kronorsfrågan utan om kunskap och arbetsmiljö. Föräldrarna som bryr sig om sina barns utbildning försöker byta barnen till en skola där det finns någon form av arbetsro och de köper läxhjälp, men det anses orättvist. Lika usel skola för alla är modellen? Behöver vi inte begåvningarna längre?
Men skolministern lovade ju fixa den svenska skolan på 100 dagar. Hur många dagar är kvar? Det kanske bli en trollerikonst i början av nästa termin?
Årets pris: Malala Yousafzai
Malala Yousafzai fick delat Nobels fredspris. Vilken tyngd har vi lagt på ett barns axlar! Förväntan att hon skall göra det vi vuxna inte har lyckats med. Är det ansvarsfullt att göra detta? Hon slåss mot en religiös fanatism som tar livet av de oliktänkande, speciellt dem som försöker bättra på landets framtid, som skolbarn, hälsoarbetare… Hon är dock en pristagare vars aktion är fredlig till skillnad på många i detta sällskap som Obama, han som är varken fredlig eller sann.
Årets skamfläck: krig och flyktingar och kvinnor
I Sverige diskuteras flyktingar, deras dåliga integration, vad de kostar oss, vad de bidrar med och den senaste tiden även realiteter som bristen på bostäder, arbete och vissa har till och med vågar prata om antal flyktingar – volymer – vi kan härbärgera med de resurser vi har nu och vill öppna våra plånböcker för. Diskussionen är infekterat och även om det inte sägs rent ut bildas politiska allianser ändå in till Riksdagen för att stänga ut de som tänker att invandringen borde begränsas, speciellt från de muslimska länderna.
Ingen brännmärker dock islams krig som producerar de flyktingar vilka kan räknas i miljontals. När vågar vi prata om religion som ursäkt för terrorgrupper vilka drar runt och mördar folk, förslavar kvinnor och barn? Kvinnor har det riktigt jävligt i islams värld. Hörs det något från feminister?
Är det islams rening, sökande efter den rena tron som pågår nu, lämnande efter sig miljoner offer eller är religion bara ursäkt för terrorister? Inte enbart människor faller offer för islams krig utan kultur och minnesmärken. Krig är det mest miljöförstörande och resurskrävande vi har. Här gnäller man om vi inte sorterar rätt våra sopor. Proportioner?
UNHCR:s årliga rapport om flyktingsituationen i världen, Global Trends, visar att 51,2 miljoner människor var på flykt vid slutet av 2013. Det är hela sex miljoner fler än de 45,2 miljoner som var på flykt i slutet av 2012. Ökningen beror huvudsakligen på kriget i Syrien.
Årets meningslösa: Miljö/klimatkonferenser
Om alla deltagare skulle stanna hemma vore utsläppen lägre. Har de aldrig hört talas om videokonferenser? Resultaten av klimatkonferenser är inget revolutionerande. Men konferenser är roliga. Mat, dricka, rundturer, andra viktiga personer, borta från vardagslivet… Romson måste ha varit glad att slippa Brommaflygets framtid, olagliga färger och budgetproblem. De löften av USA och Kina vilka fick medierna att hurra var totalt värdelösa. Varken vi eller de kommer att göra tillräckligt för att ens nå små miljö- eller temperaturförändring. Oavsett om global uppvärmning är vårt fel eller en kombination av naturliga förändringar och mänsklig påverkan borde vi ta en ordentlig funderade över hur vi lever och drabbar miljön. Vi i Sverige är ju så duktiga, ligger i topp som trea eftersom vi importerar både mat och varor och så sätt miljön påverkas i stället i Brasilien, Kina… och vi kan slå oss i bröstet. Är det någon som tror att luddiga överenskommelser och handslag gör något?
Året har haft många miljökatastrofer. Citerar här Påven Francis i FN konferens i 19/11. ”God always forgives, but the earth does not. Take care of the earth so it does not respond with destruction”. Naturen klarar sig alltid. Gör vi det?
Årets lekstuga: Riksdag och Regering
Det är kallt och lekstugorna ute på daghem och gårdar står tomma. Sandlådorna är snötäckta eller frusna. Barnen leker vinterlekar. I stället leker Regering och f d opposition i sandlådan och lekstugan. De gör beslut där alla är med – inte SD förstås – och alla torskar. De gör uppgörelser som räcker över kommande val precis som om de visste vad utfallet blir. Vi har förlorat en del av det demokratiska spelet som garanterade frånvaron av korruption och viss chans att alla röster kan bli hörda. Jag saknar ett konservativt – liberalt parti som inte rånar mig och i vars land man får vara stolt över att vara svensk och svensk medborgare. Jag har helt tappat tron på politiker. Finns det någon röst som inte har bara egen makt och vinning i tanken? Finns det någon som kan någonting?
Årets personer: de goda och de onda
Varje år väljer tidningen Time årets person. I år är det Ebola Fighters, de som inte åkte hem utan fortsatte arbetet med patienterna trots att deras medarbetare dog och läget var hopplöst. 7854 registrerade döda när jag skrev detta.
Årets person i ondska är svår att välja. Det finns för många. Kanske Abu Bakr al-Baghdadi eller Abubakar Shekau eller Fazlullah vars soldater ropade ’God is great”, när de mördade 132 barn i en skola i Peshawar, Pakistan. Putin ligger också bra till fast han har inte personligen skjutit någon och erövrat land, bara genom ombud. Det bästa sättet att ena folket är en yttre fiende. I det propagandakriget tävlar Putin med Nordkorea.
Årets svensk, smarta affärsman och icke svenskar
För 25 år sedan grundade Johan von Schreeb Läkare utan gränser i Sverige. Nu tilldelas han magasinet Fokus utmärkelse ”Årets svensk”. Priset är lik Times årets person riktad till dem som gör insatser frivilligt inom sjukvården utan större egen vinning. Årets smarting kunde vara Bert Karlsson som nu mera styr invandringspolitiken i kommuner genom att köpa upp anläggningar, gärna i små byar utan kringservice och vips har han stjälpt ett flyktingboende till kommunen utan nödvändiga resurser att ta hand om resten, som skola och vård eller svenskutbildning. Migrationsverket kommer i år att betala 1,5 miljarder kronor till privata företag som driver tillfälliga asylboenden. En av de största vinnarna är just Bert Karlsson, vars bolag förra året omsatte 54 miljoner kronor. Ingen diskussion om vinster i invandringsindustrin medan upprörda röster hörs om andra företag som sjukvård och skola.
Vem är svensk har debatterats högljutt under året och rasistkortet dras ständigt fram. Medborgarskap, boende land och ursprung blandas ihop. En del är faktiskt glada över sitt ursprung! Jag är inte svensk. Jag är finsk, mina föräldrar var finska och mina förfäder kommer från Mongoliet och Spanien. Jag bor i Sverige sedan 50 år. Jag är fortfarande finsk. Det kan inte ändras. Jag kan inte födas åter i ett annat land. Däremot är jag svensk medborgare vilket ger mig ett pass och rösträtt i det landet jag har valt att leva i. Det finns många beröringspunkter med Sverige och Finland så den kulturella resan var inte lång. Jag har anpassat mig till den svenskhet som fanns, som språket, men kommer inte att anpassa mig till något multikulturellt experiment. Jag valde Sverige, det Sverige som sakta går i graven. Vad kommer efter, hur stöps allting om hinner jag måhända inte se. Det blir något för de yngre att anpassa sig till. Årets svensk är kanske den som sa: nu packar jag och flyttar? Till Sverige eller ifrån?
Årets smocka det ursvenska barbariet: Hur tackar vi dem som byggde landet? Dem som har släkt bakom sig i detta land, generationer vilka startade företagen, odlade marken, arbetade, skötte hushåll, sjukvård, allt vi var i behov av, kom på uppfinningar, röstade fram några som skulle styra för folkets väl. Skall vi tacka? Skall vi känna stolthet? Eller ska vi ge en smocka som Reinfeldt?
Jag började sätta ut namnen på barnen vilka dog i Gazakriget. Sedan åkte jag på min resa till Tanzania, då var antalet döda barn 136 och när jag kom tillbaka hade antalet hamnat på över 500. De barn som överlevde har sina krigsminnen och jag kan säga att så omskakande händelser försvinner aldrig. Jag har mina krigsminnen än kristallklara. Dessa barn saknar nu sitt hem, de döda och sina förlorade saker men mest kommer de att sakna ett liv som har möjligheter. Några andra utomlands tog efter och la upp barnens namn.
Årets resor: Fjällen, Venedig och Tanzania
En femdagars vandring med ett plusbarnbarn till Hemavan och Syterskalet. Jag har nu gjort en fjällvandring med tre barn och har två turer kvar. Alla barnbarn får lära sig vandringens konst. Jag tror att det är bra lärdom, att klara sig med minimalt av saker, utan Internet och annan media i den naturen som än är ganska ursprunglig. Hoppas att någon fortsätter som vuxen. Årets vandrare var en tuffing. Trots miljoner mygg och snö travade hon vidare med glatt humör.
Året hade två utlandsresor. Den första gick till Venedig, aktuell även i kändisvärlden, inte i min, utan George Clooney och Amal Alamuddin gifte sig i Venedig. Jag var där med mitt 9 åriga barnbarn som hade valt resmålet, staden där det inte finns bilar. Tiotusentals till hade valt Venedig. Staden är trång. Vi såg palats, kyrkor och Tintorettomålningar, broar och vatten, gick vilse i smala gränder, åt glass, shoppade masker och slutade resan med en gondoltur som sig bör och utsikt från kyrktorn. Venedig är en fascinerande stad, lagom för en kortare resa. Se Venedig innan den sjunker? Och kanske sedan efter?
Den andra resan gick till Tanzania. Först safari med mina barn och sedan bestigning av Kilimanjaro med sonen. Det var bara fantastiskt. Att se djur i sitt naturliga miljö är en toppupplevelse. Att stå på en hög topp, högsta jag någonsin kommer att stå slår det mesta.
Årets böcker
En bok som stått länge på att läsa listan var Jared Diamond: Undergång – Civilisationers uppgång eller fall, utgiven redan 2005, men det har bara inte blivit av att läsa den. Trots sina 600 sidor går det fort att läsa. Hans analyser om varför civilisationer har gått under och de förändringar vilka sker i nutiden och kan appliceras på Sverige lika väl som andra västvärldens platser.
Salman Rushdie är min favorit vilket beror på att jag försvarare hans rätt att skriva och blev omgående gravt hotad som orsakade vissa begränsningar i tillvaron. Hans memoarer ”Joseph Anton” grep mig djupt. Jag hade inte förstått hur besvärligt hans liv i flykt var. Han har varit en av mina Nobelpriskandidater länge men det lär inte hända.
Årets kulturella dödläge
I DN kunde folk rösta de viktigaste kulturhändelserna efter -64 och Pippi Långstrump vann. Helt rätt. Barnkultur är viktigt. Kultur har dock hamnat i ett dödläge, inte världens men min. Jag har inte kommit någonvart. Knappt några utställningar, 2 bio med barnbarn, ingen teater eller opera. TV och CD samt bibliotek har stått för kulturen och jag känner mig utsvulten. Det går inte att planera något. Ingen vet hur gubben mår den dagen. Han har inte ro att titta på något längre. Meningen med det vi kallar kulturupplevelse har försvunnit för honom. Nästa år må bli bättre för kommunen har beviljat mig någon timme mer avlastningstid. Kanske någon utställning kan hinnas under den tiden. Så kommer vi till årets TV serier. Jag säger bara Homeland. Lysande skådespel. Andra serier ser jag ju inte om Korrespondenterna och Vetenskapens värld inte ses som serie. Nyheter? De är mest i kategorin dagens elände, trots det är jag nyhetsfreak.
Så Gott Nytt År 2015. Hoppas på förbättring av världens tillstånd. Bättre kan vi!
Vad är ditt första barndomsminne? Mitt är ett krigsminne. Jag kan än se gatan och huset med skyddsrummet framför mig, min gröna sittvagn och min mor som en suddig springande figur. Jag kan höra bomblarmet. Min mor tog mig till skyddsrummet, hon kunde skydda mig. Jag kände ingen rädsla efteråt.
Hur blir det med barnen i Gaza eller på andra krigsområden? Då deras föräldrar inte kan skydda dem för det finns ingenstans att fly? Då deras hem och skolor är raserade? Då maten är slut, vatten likaså och liklukten tränger sig överallt och det är svårt att hitta plats för att begrava alla? Då barnen blir övergivna inte bara av samhället som inte kan ge dem ett liv i fred utan även av föräldrar vilka hjälplöst söker skydd eller själv dödas. Vilka blir dessa barns barndomsminnen? Fäller bomberna inte bara död utan också hat mellan folken, som utvecklas till nya krig och mera våld? Ett barn som har upplevt kriget blir aldrig hel. Misstro mot världen – och fienden – stannar kvar.
Vilka är sanna barndomsminnen? De i Gaza och Syrien är kända av världen och kan inte förnekas. Vi bara inte gör något åt det. Gaza kommer och går i media, om och om igen. Syrien är flerårskrig och Irak är också på G igen. De mänskliga katastroferna är oändliga. Vad blir det av barnen vars barndom är krig och brist på det mesta vi här i Sverige ser som självklart?
Barn glömmer? Nej, de gör det inte när händelserna är tunga. Om inte minnet larmar, minns kroppen. Om du inte minns talar föräldrarnas minnen, även förmedlande hat till dig. Webbsida “Walla!”har publicerat kommentarer efter en artikel om de fyra barn som dödades på Gaza strand. Hur tänker deras barn om Gazas barn? Som föräldrarna? När de växer upp?
Shani Moyal: “I couldn’t care less that Arab children were killed, too bad it wasn’t more. Well done to the IDF.” Stav Sabah: “Really, these are great pictures. They make me so happy, I want to look at them again and again.” Sharon Avishi: “Only four? Too bad. We hoped for more.” Daniela Turgeman: “Great. We need to kill all the children.” Chaya Hatnovich: “There isn’t a more beautiful picture than those of dead Arab children.” Orna Peretz: “Why only four?” Rachel Cohen: “I’m not for children dying in Gaza. I’m for everyone burning.” Tami Mashan: “As many children as possible should die.”
Är dessa kvinnor undantag? Jag misstänker att de inte är det. Jag misstänker att det råder ett slags hjärntvätt, liknande nazisternas i Tyskland då så många gick med och så få hjälpte de drabbade. Det är som ett arv, fört vidare redan i modersmjölken. Vi hatar araber, syndabockarna och dödar dem. Vi hatar judar och utplånar problemet. Är inte det sak samma? Kommer detta någonsin att ta slut?
