Familjen är den enda som består.

På eftermiddagen den sista söndagen i maj var det tomt vid kaffebordet i  matsalen. Bara två kvinnor och några män kom eller hämtades till kaffet klockan 14. Kvinnorna drack kaffe i sina lägenheter med anhöriga. Det var ju Mors Dag, den stora besöksdagen i Servicehuset.

Jag la märke till den ena kvinnan, vi kallar henne Alma. Hon hade ju en skara barn och barnbarn. ”Är det ingen som har besökt dig”, frågade bordsgrannen, den enda kvinnan på avdelningen helt utan barn.

Alma fräste nästan. ”Mors dag är väl varje dag.” Hon tittade ut i väntan hela kvällen. Hon kontrollerade telefonen. Var det något fel? Anhöriga brukade ju komma tre gånger om året. Mors Dag. Födelsedagen. Strax före Jul. Kanske dög någon upp under sommaren.

Detta tre – gånger – besök – system är inte unikt. Flera anhöriga gjorde så. Men ingen hörde av sig till Alma denna Mors Dag.

På tisdag kom ett barn och några barnbarn på snabbt besök. De sa till mig som hade kvällspasset: ”Det var så fint väder så vi åkte till landet allihopa över helgen. Hon trodde väl inte att vi skulle komma?”

Vad säger man till det? Fint väder hinder? Var telefonen trasig? Fanns det ingen plats i någon bil för henne? Kunde ni inte besöka henne före Mors Dag då om det var så nödvändigt att alla åkte till landet? Kunde ni inte komma oftare, ni är ju så många? Men  som anställd säger man inget utan ler och hämtar en vas till blommorna.

När besökarna hade skyndat sig iväg kom hon med blommorna och ställde de i matsalen. Hon ville inte ha de. Anhöriga hade skyllt på arbete och hon genomskådade dem direkt.

89 år, barn, barnbarn och barnbarnsbarn men ingen såg henne viktig nog på Mors Dag när solen sken. Ändå sa alla att hon var en underbar mor och mormor.

Någon kändis skrev vresigt i  Expressen om sin hemska mor (det var obehagligt)  och mors dag och att han minsann inte var skyldig att fira sin fru. Frun var inte hans mor och han skulle inte fira henne. Men är det inte det man får göra så länge man har mindre barn hemma? Hjälpa barnen att fira, helst måttligt så det blir barnens firande inte juveleraraffärens. När de blir tonåringar kan de fixa allt själv bara man knuffar på lite.

Det är inte heller fel att komma ihåg sin fru som bara en mor en gång om året. Mor är inte en oväsentlig funktion i en familj. Men att kräva presenter i dyr klass är inte en tradition. Det är frukost på sängen, blommor och barnteckningar, kanske något ungefär i värde slipsen till fars dag. Gärna att andra står för middag och disk så mor har en hushållsledig dag, ifall hon brukar stå för det. Förr i tiden sjöng man också eller spelade om man hade instrument. Håll firandet traditionellt, inte kommersiellt.

Det kommer ju fars dag också. Så, du som gnäller över Mors Dag vänta dig inte några slipsar och tårta den dagen.

Jag tänkte, är det så ute att komma ihåg mor, far, även de som vi räknar tillhöriga i den närmaste kretsen, som styvföräldrar? Skall vi inte lära våra barn glädjen med traditioner som håller oss samman? Mors Dag är en sådan. Kan barn inte få fira sin mor eller far hemma, kan det hända att de inte bryr sig om att hälsa på dem i ett äldreboende på bemärkelsedagar. Det var ju inte viktigt.

Så, har du någon som ens liknar en mor i Servicehuset eller på ett äldreboende, lyft luren i alla fall i dag. En dag sitter du där själv och mår uselt när ingen kommer ihåg dig. Kanske även du får bara tre korta besök per år, om ens några.

Relationen till ens mor är förhoppningsvis mer än en dag som  man lite pliktskyldigt kommer ihåg. Vi som har vuxna barn vilka vi har en fungerande relation till, vilka kommer ihåg oss titt som tätt, kan gott slippa fira Mors dag. Vi önskar andra saker än uppvaktning på en viss dag, hjälp med tekniska prylar till exempel. Vi kan köpa själv både blommor och tårta om vi vill. Vi med utflyttade barn är redan tillräckligt firade angående moderskap. Det räcker. OK, skicka E – post kanske.

Var rädd om din familj. Familjen är den enda som består.

Sångsvanar och människor

Jag har följt ett sångsvanpar i flera år. De simmar med sina fyra ungar i en damm. Ungarna är gråa och duniga men deras långa halsar har redan en stolt längd. De simmar i den fula dammen, lämnad efter jordbrytning. Deras närvaro förvandlar dammen till en exklusiv plats fylld av naturens under. Sångsvanen liknar en sagofågel bland vassruggar, fyllnadsjord och döda träd.

I sångsvanens värld är sammanhållningen viktig för släktens fortlevnad. Paret håller ihop, delar på ansvaret, lär ungarna hur en svan skall bete sig, vad är rätt och fel. Det är en trygg familj. Just det här svanparet har fostrat ungar under flera somrar. Som goda föräldrar ser de efter faror, putsar på ungarna och lär dem fånga grodorna i dammen.

Ungarna stannar länge hos föräldrarna. När de lämnar boet samlas de tonåriga svanarna och flyger tillsammans till varmare platser. Paren håller ihop livet ut. Dör den ena partnern återvänder den andra till platsen där de bildade familj och klagar över sin sorg. Sångsvanens liv är förutbestämt till en stor del. Det gäller bara att hitta en bra partner. Så i viss mån påminner de om oss människor.

Även i människans värld är en partner viktig.  Men betydelsen av familjebildning modell man och kvinna tills döden skiljer dem åt har krympt en aning och olika familjer har intagit scenen, homosexuella med surrogatmödrar, lesbiska med inseminering, ensamma mammor av val och inte av skilsmässa, bortsprungna pappor, månggifte i smyg, familjer från andra länder med olika uppfattningar om giftermål och familj än vi har haft av tradition i Sverige. Diskussionen om rättvist delad föräldrapenning är alltid en valfråga, inte vilken betydelse familjen har för samhället idag. De konservativa rösterna bubblar upp lite ibland med undringar om barnen har det bra i daghem eller om familjer skulle behöva mer stöd men oftast försvinner de i en högljudd debatt om feminism och kvinnors rättigheter. Att inte vara feminist är döden för en politiker. Finns det några humanister är inte ens en fråga.

Samhällets grund är kanske inte längre familjen utan hur vi driver ekonomin framåt, konsumerar och hur tillgångarna fördelas? Familjelivet har förändrats och funnit nya uttrycksformer. Plastfamiljer, som någon sa lite elakt. Är vi lyckligare nu? Friare? Mer jämlika? Mår barnen bättre i den föränderliga världen? Är vi kanske mer ensamma idag? Inte att ensamhet är något ont tycker jag men ensamma på ett nytt sätt då arbete och den digitala världen blir vårt utåtriktade liv, i stället att vi umgås med varandra i en helig familjebildning med mor, far, nära till den äldre generationen och barn som tas hand om tillsammans utan veckovisa förflyttningar.

Det är svårt med identitet man och kvinna och korstrycket från alla håll över hur man skall vara för att vara rätt, blir knäckande för de yngre. Nyss skrev någon att ungdomar skulle få bestämma sitt kön själv, könet var en social konstruktion. Jag som trodde det var biologisk medan det sociala livet gav vissa ramar om hur vi uttryckte det. (Nu utelämnar jag de sällsynta fallen av naturens nyck då det är svårt att bestämma könet på barnet.) I artikeln lät det som horder av unga inte visste vart de tillhörde, utan var både och, transpersonligheter som det heter. Så kan det hända, även om i de flesta fall vet vi redan som små barn till vilken kön vi tillhör.

Det finns ett syfte hos vissa politiska riktningar att revolutionera familjen, könet, sexuell tillhörighet och forma om människan till en ny bättre variant med mindre förankring i en familj. Livslång kärlek mellan en man och en kvinna är ytterst omodernt. Andra förhållanden till och med glorifieras. Politiska idéer har alltid försökt ändra människor, ofta med katastrofala följer. Men naturen är svår att blidka. Hur än vi fostrar barnen är flickor lik flickor och pojkar som pojkar, fast med väldigt olika variationer. Det vet jag som alltid blev beskyllt att vara som en pojke. Den totala jämlikheten är svårt att nå så länge fortplantningen är ordnad som det är – av naturen. Det är nog inte heller önskvärt, få vill ha en värld då vi är exakt lika på alla plan.