Familjen är den enda som består.

På eftermiddagen den sista söndagen i maj var det tomt vid kaffebordet i  matsalen. Bara två kvinnor och några män kom eller hämtades till kaffet klockan 14. Kvinnorna drack kaffe i sina lägenheter med anhöriga. Det var ju Mors Dag, den stora besöksdagen i Servicehuset.

Jag la märke till den ena kvinnan, vi kallar henne Alma. Hon hade ju en skara barn och barnbarn. ”Är det ingen som har besökt dig”, frågade bordsgrannen, den enda kvinnan på avdelningen helt utan barn.

Alma fräste nästan. ”Mors dag är väl varje dag.” Hon tittade ut i väntan hela kvällen. Hon kontrollerade telefonen. Var det något fel? Anhöriga brukade ju komma tre gånger om året. Mors Dag. Födelsedagen. Strax före Jul. Kanske dög någon upp under sommaren.

Detta tre – gånger – besök – system är inte unikt. Flera anhöriga gjorde så. Men ingen hörde av sig till Alma denna Mors Dag.

På tisdag kom ett barn och några barnbarn på snabbt besök. De sa till mig som hade kvällspasset: ”Det var så fint väder så vi åkte till landet allihopa över helgen. Hon trodde väl inte att vi skulle komma?”

Vad säger man till det? Fint väder hinder? Var telefonen trasig? Fanns det ingen plats i någon bil för henne? Kunde ni inte besöka henne före Mors Dag då om det var så nödvändigt att alla åkte till landet? Kunde ni inte komma oftare, ni är ju så många? Men  som anställd säger man inget utan ler och hämtar en vas till blommorna.

När besökarna hade skyndat sig iväg kom hon med blommorna och ställde de i matsalen. Hon ville inte ha de. Anhöriga hade skyllt på arbete och hon genomskådade dem direkt.

89 år, barn, barnbarn och barnbarnsbarn men ingen såg henne viktig nog på Mors Dag när solen sken. Ändå sa alla att hon var en underbar mor och mormor.

Någon kändis skrev vresigt i  Expressen om sin hemska mor (det var obehagligt)  och mors dag och att han minsann inte var skyldig att fira sin fru. Frun var inte hans mor och han skulle inte fira henne. Men är det inte det man får göra så länge man har mindre barn hemma? Hjälpa barnen att fira, helst måttligt så det blir barnens firande inte juveleraraffärens. När de blir tonåringar kan de fixa allt själv bara man knuffar på lite.

Det är inte heller fel att komma ihåg sin fru som bara en mor en gång om året. Mor är inte en oväsentlig funktion i en familj. Men att kräva presenter i dyr klass är inte en tradition. Det är frukost på sängen, blommor och barnteckningar, kanske något ungefär i värde slipsen till fars dag. Gärna att andra står för middag och disk så mor har en hushållsledig dag, ifall hon brukar stå för det. Förr i tiden sjöng man också eller spelade om man hade instrument. Håll firandet traditionellt, inte kommersiellt.

Det kommer ju fars dag också. Så, du som gnäller över Mors Dag vänta dig inte några slipsar och tårta den dagen.

Jag tänkte, är det så ute att komma ihåg mor, far, även de som vi räknar tillhöriga i den närmaste kretsen, som styvföräldrar? Skall vi inte lära våra barn glädjen med traditioner som håller oss samman? Mors Dag är en sådan. Kan barn inte få fira sin mor eller far hemma, kan det hända att de inte bryr sig om att hälsa på dem i ett äldreboende på bemärkelsedagar. Det var ju inte viktigt.

Så, har du någon som ens liknar en mor i Servicehuset eller på ett äldreboende, lyft luren i alla fall i dag. En dag sitter du där själv och mår uselt när ingen kommer ihåg dig. Kanske även du får bara tre korta besök per år, om ens några.

Relationen till ens mor är förhoppningsvis mer än en dag som  man lite pliktskyldigt kommer ihåg. Vi som har vuxna barn vilka vi har en fungerande relation till, vilka kommer ihåg oss titt som tätt, kan gott slippa fira Mors dag. Vi önskar andra saker än uppvaktning på en viss dag, hjälp med tekniska prylar till exempel. Vi kan köpa själv både blommor och tårta om vi vill. Vi med utflyttade barn är redan tillräckligt firade angående moderskap. Det räcker. OK, skicka E – post kanske.

Var rädd om din familj. Familjen är den enda som består.

https://sv.wikipedia.org/wiki/Mors_dag

Översta bilden: målning på en klippa i Kangerlussuaq, Grönland

Blombilden är tagen hemma efter någon bemärkelsedag..

It’s a Man’s Man’s Man’s World?

Hur mår kvinnorna i världen? Det skrivs en del om svenska kvinnors stressiga liv, sjukskrivningar, ojämlikhet, ansvar i hemmet medan i verkligheten lever kvinnor i Sverige lyxliv i jämförelse med en stor del av världens kvinnor.  Hur familjer har det och hur de ska ha det skiljer sig i också i världen. Vi strävar efter det perfekta lika livet medan kvinnor/flickor i Pakistan, för att ta ett exempel, drömmer om att gå i skolan. Här är delat barnbidrag i jämlikhetens namn utöver öronmärkta dagar för barnens vård en stor fråga medan kvinnor i Afghanistan hoppas att slippa dö vid förlossning.

Såg nyss i TV att det gamla hemmafruidealet är det eftersträvansvärda livet i tsar Putins Ryssland. Den lyckliga vackra hemmafrun tar hand om barnen och marktjänsten och håller sig i trim medan maken arbetar i männens värld. Den heliga familjen har uppstått med starkt stöd av kyrkan som upplever en renässans och de andra, läs homosexuella, gör sig bäst att hålla tyst. Det påminde mig om en bekant familj vi kände i min barndom där den fina familjens son hade förmåtts att gifta sig och bli ”vanlig”. Men familjelyckan uteblev trots ett barn, hus och pengar. I Sverige gnäller vi på pappor som inte är hemma hos de späda barnen och kvinnor som inte är ute och arbetar ihop nog med pension utan har deltidsarbete för barnens skull. Det är verkligen upp och nervända världen där barns behov får sällan plats då föräldrarnas ideal = läs politikernas och de som gapar mest, är i förgrunden oavsett land. Finns det ingen mittenfåra?

Om man ser på världen och kvinnornas liv är det inte munter läsning även om det sker en saktgående förbättring. Samtidigt utvecklas vissa länder bakåt ur kvinnosynpunkt.  I Egypten gick det rent sagt åt helvete för kvinnorna. Den revolutionära våren i Egypten slutade med värre förhållanden för kvinnor än före revolutionen, om vi nu kan kalla regeringsbytet så. Det blev en bitande vinter. Egypten är den sämsta platsen för kvinnor att leva i Mellanöstern även om skillnaderna inte lär vara stora till de andra länderna i botten. Sexuella trakasserier, trafficking och även våldtäkter är vardagsmat. 91 % av kvinnorna ä r könsstympade. 63 % är illitterära och risken är att den gruppen inte minskar eftersom landet i verkligheten styrs av de muslimska sedvänjorna. Som muslimsk kvinna kan du inte gifta dig med vem du vill och kvinnan är under ”beskydd” av sin make eller manlig släkting. Det innebär begränsningar i livet vi i Sverige inte ens kan föreställa oss. Gå och fika i en galleria med dina väninnor – glöm det. Besluta över din inkomst, sexualitet, giftermål, antal barn, kläder, arbete … ja, glöm det också.

Irak är på plats 2 från botten och tillståndet för kvinnor är värre än på Saddam Husseins tid. Saudi Arabien är nummer tre från botten åtföljd av Syrien, Jemen, Sudan och Libanon.

De muslimska länderna ligger efter i jämlikhet mellan könen? Jag skriver med frågetecknet eftersom det är vår uppfattning men kanske inte det muslimska folkets. Läste en kommentar på Al Jazeera att Guds lag gäller och därför är den en rättvis lag för både kvinnor och män. Män och kvinnor är jämlika – på sitt sätt. Så, att bli stenad för påstådd otrohet, tvångsgift vid 8 år, bli nekad skolgång för att inte prata om petitesser som körkort … det är Guds lag?  Det är långt kvar för kvinnor i de muslimska länderna för självbestämmande och jag är klar över att det inte sker på min livstid.

Thomson Reuters Foundation undersökning Women’s rights in the Arab world.

http://www.trust.org/spotlight/poll-womens-rights-in-the-arab-world/

http://www.aljazeera.com/indepth/features/2013/11/poll-egypt-worst-arab-state-women-2013111295848639116.html

http://en.wikipedia.org/wiki/File:Trafficking_of_Females.svg

http://www.bbc.co.uk/history/ancient/egyptians/women_01.shtml

http://www.theguardian.com/commentisfree/2013/nov/15/egypt-women-refuse-intimidated

Kairo Universitet 1959

Kairo Universitet 2004

Det pågår alltid ett politiskt gräl eller diskussion i flera länder om kvinnors underliv och förmåga att bli gravid. Abortmöjligheter begränsas. Det sker ca125 000 aborter i världen varje dag men många saknar den möjligheten och även preventivmedel. I Sverige görs nära 40 000 aborter per år trots all upplysning, fri mödravård och ungdomsmottagningar. Det är märkligt att kvinnor och män är så slarviga med sina liv. I USA är abortfrågan politisk i flera delstater, så på Irland och även  Polen,  dit många svenska kvinnor åkte på -60talet för abort innan våra lagar lättades, har dragit hårdare gränser.  Situationen för aborträttigheter –dock ej USA delstater – hittar du på: http://www.worldabortionlaws.com/map/ 

Att kvinnor gör selektiva aborter är ingen nyhet. Överskottet av män är stort i Kina och Indien. 2000-2010 föddes 118,6 pojkar på 100 flickor. Det innebär att 15 procent av alla män i giftasålder om 20 år inte kommer hitta någon kvinnlig partner. Azerbaijan har högt abort tal där en kvinna gör 2,3 aborter i sin livstid och många av aborterna är just flickfoster som familjen inte vill ha. Ofta är det männens val, inte kvinnans. Redan innan barnet är fött är flickor mindre värda, inte märkligt om det fortsätter sedan i livet. Det är inte så länge sedan som en pojke värderades högre även här. Vi som är äldre minns tiden när pojkar fick mer utbildning, mera valfrihet och mer marktjänst än flickor. Och så är det än i många familjer med helt andra traditioner.Bild: en glad och älskad tjej.

I El Salvador kan man råka riktigt illa ut. Abort är förbjudet även om moderns hälsa är i fara. Fängelse kan bli resultat av missfall eller vid dödfött barn. Om du är fattig och analfabet förstås, de rika hamnar inte i den allmänna sjukvården. http://www.standardmedia.co.ke/entertainment/thenairobian/article/2637/why-indian-women-are-aborting-girls

http://www.bbc.co.uk/news/magazine-24532694

http://www.aljazeera.com/indepth/features/2013/09/sex-selective-abortions-worry-azerbaijanis-2013930757245318.html

Men i Sverige klämmer vi in feminism i allt, även i ubåtar. I början av 80 – talet gick en sovjetisk ubåt på grund i Karlskrona skärgård. Hur kan detta tolkas ur genusperspektiv? Detta har studerats på Södertörns Högskola, feminismens fäste. Ack, ja. Nog är de svenska kvinnorna bortskämda i världen när de får pengar för dessa viktiga projekt, eller ska jag kalla det trams? Finns det ingenting viktigare att utforska? Kanske ta en bussresa från Södertörns högskola till nästa kommun och studera kvinnors förhållanden i Botkyrka där 54 % har utländsk bakgrund och där många kvinnors liv är än långt ifrån de svenska  jämlikhets målen. Kunde inte de som hörs i Media och har möjlighet att förändra verkliga problem ägna sig år det och inte leka?

http://www.genus.se/Aktuellt/genusflodet/genusflodet-detalj//genusforskare-analyserar-1980-talets-ubatskris-.cid1190531

U- båts bilden är från : http://commons.wikimedia.org/wiki/File:Submarine_Delta_IV_class.jpg, alltså inte den berömda genus ubåten i Karlskrona.

 

Sångsvanar och människor

Jag har följt ett sångsvanpar i flera år. De simmar med sina fyra ungar i en damm. Ungarna är gråa och duniga men deras långa halsar har redan en stolt längd. De simmar i den fula dammen, lämnad efter jordbrytning. Deras närvaro förvandlar dammen till en exklusiv plats fylld av naturens under. Sångsvanen liknar en sagofågel bland vassruggar, fyllnadsjord och döda träd.


I sångsvanens värld är sammanhållningen viktig för släktens fortlevnad. Paret håller ihop, delar på ansvaret, lär ungarna hur en svan skall bete sig, vad är rätt och fel. Det är en trygg familj. Just det här svanparet har fostrat ungar under flera somrar. Som goda föräldrar ser de efter faror, putsar på ungarna och lär dem fånga grodorna i dammen.


Ungarna stannar länge hos föräldrarna. När de lämnar boet samlas de tonåriga svanarna och flyger tillsammans till varmare platser. Paren håller ihop livet ut. Dör den ena partnern återvänder den andra till platsen där de bildade familj och klagar över sin sorg. Sångsvanens liv är förutbestämt till en stor del. Det gäller bara att hitta en bra partner. Så i viss mån påminner de om oss människor.


Även i människans värld är en partner viktig.  Men betydelsen av familjebildning modell man och kvinna tills döden skiljer dem åt har krympt en aning och olika familjer har intagit scenen, homosexuella med surrogatmödrar, lesbiska med inseminering, ensamma mammor av val och inte av skilsmässa, bortsprungna pappor, månggifte i smyg, familjer från andra länder med olika uppfattningar om giftermål och familj än vi har haft av tradition i Sverige. Diskussionen om rättvist delad föräldrapenning är alltid en valfråga, inte vilken betydelse familjen har för samhället idag. De konservativa rösterna bubblar upp lite ibland med undringar om barnen har det bra i daghem eller om familjer skulle behöva mer stöd men oftast försvinner de i en högljudd debatt om feminism och kvinnors rättigheter. Att inte vara feminist är döden för en politiker. Finns det några humanister är inte ens en fråga.


Samhällets grund är kanske inte längre familjen utan hur vi driver ekonomin framåt, konsumerar och hur tillgångarna fördelas? Familjelivet har förändrats och funnit nya uttrycksformer. Plastfamiljer, som någon sa lite elakt. Är vi lyckligare nu? Friare? Mer jämlika? Mår barnen bättre i den föränderliga världen? Är vi kanske mer ensamma idag? Inte att ensamhet är något ont tycker jag men ensamma på ett nytt sätt då arbete och den digitala världen blir vårt utåtriktade liv, i stället att vi umgås med varandra i en helig familjebildning med mor, far, nära till den äldre generationen och barn som tas hand om tillsammans utan veckovisa förflyttningar.


Det är svårt med identitet man och kvinna och korstrycket från alla håll över hur man skall vara för att vara rätt, blir knäckande för de yngre. Nyss skrev någon att ungdomar skulle få bestämma sitt kön själv, könet var en social konstruktion. Jag som trodde det var biologisk medan det sociala livet gav vissa ramar om hur vi uttryckte det. (Nu utelämnar jag de sällsynta fallen av naturens nyck då det är svårt att bestämma könet på barnet.) I artikeln lät det som horder av unga inte visste vart de tillhörde, utan var både och, transpersonligheter som det heter. Så kan det hända, även om i de flesta fall vet vi redan som små barn till vilken kön vi tillhör.


Det finns ett syfte hos vissa politiska riktningar att revolutionera familjen, könet, sexuell tillhörighet och forma om människan till en ny bättre variant med mindre förankring i en familj. Livslång kärlek mellan en man och en kvinna är ytterst omodernt. Andra förhållanden till och med glorifieras. Politiska idéer har alltid försökt ändra människor, ofta med katastrofala följer. Men naturen är svår att blidka. Hur än vi fostrar barnen är flickor lik flickor och pojkar som pojkar, fast med väldigt olika variationer. Det vet jag som alltid blev beskyllt att vara som en pojke. Den totala jämlikheten är svårt att nå så länge fortplantningen är ordnad som det är – av naturen. Det är nog inte heller önskvärt, få vill ha en värld då vi är exakt lika på alla plan.

 

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/ge-transungdomar-mojlighet-till-ratt-juridiskt-kon_8383694.svd

Familjelivets teater och verklighet

KD försöker åter profilera sig inom familjefrågor. Vackert så

Om Sverige ska få en hållbar utveckling måste vi erkänna familjens betydelse för samhällsutvecklingen. Och det handlar inte bara om familje­politiken. Vi anser att alla politiska beslut ska analyseras utifrån vilka konsekvenser de får för familjer och nära relationer, skriver kristdemokrater Göran Hägglund, Maria Larsson, David Lega. 

Det vore att ta i.  Men man kunde ju börja med de beslut som är mest avgörande för en familj. Nu menar jag ett förhållande där det finns barn med, oavsett hur de vuxna ser ut. Familjerna idag är olika, riktigt olika än när jag var barn. Hälften av de gifta skiljer sig, ännu fler av sambor, omgiften, hopflyttande, nya barn, familjer med par av samma kön eller transsexuella har blivit synliga, månggifte pågår fast inte på papper, barnäktenskap påträffas och det finns än familjer där paret lever ihop hela livet.

Att få barn är annorlunda än på min tid då man lämnade BB när barnet hade uppnått födelsevikten och amningen fungerade något så när. Ett barns födelse är ingen betydande händelse nu mera. Den födande kvinnan anses må bäst någon annanstans än på Förlossning och BB. Snabbt in, snabbt ut, belasta inte sjukvården, oavsett hur man mår.

Sedan skall jämlikhet råda. Att vara en mor, stanna hemma med babyn och amma är bara förtryckande. Men att vara en pappa och stanna hemma är värt belöning. Jämlikhet är så oerhört viktigt inom barnets första månader. Sedan blir det ointressant för politiker. Ungen skall helst lämnas till dagis fortast möjligt, oavsett hur många barn trängs i lokalen och hur lite personal finns tillgänglig, kanske de inte ens ha adekvat utbildning. Att vara hemma med sina barn är nästan föraktad nu mera, speciellt om du är kvinna.

Helst skall familjen dra in tre heltidslöner – arbetslinjen bör vara prio 1 – för att säkra pensionen, de utgifter (skatt) som staten lastar på en och sparande för barnens framtida boende för inte byggs det några billiga ”första bostäder” och inte är det säkert att ungen får ett arbete trots någon intressant och kul men värdelös högskoleexamen. Kanske klarar ungarna inte ens skolan utan blir socialbidragstagare och härjar runt i brist på ungdomsgårdar.

När och om ungarna väl har flugit ut är det snart dags för de gamla mor- och farföräldrarna att behöva hjälp. Den som har minsta lilla samvete kan inte lämna sin dementa mor till något boende där de gamla behandlas sämre än livstidsfångar. Att få gå ut, duscha, få bra mat eller aktiviteter är inte de gamla förunnat, tro mig, har haft min gubbe på kort avlastning på 4 olika ställen och det var bara uselt. Att bo där på heltid måste vara en mardröm.

Så om nu de som styr skulle börja med att ta itu med det som redan finns och är de mest aktuella och behövliga familjeangelägenheter vore det en start i alla fall. Att sitta och fundera på hur varje fråga drabbar just en familj och relationer och forma åtgärder enligt det är utopi när det vanliga vardagliga mänskliga livets behov – sjukvård, barnomsorg, äldrevård – inte precis har prioriterats inom Stat, kommun och Landsting, för att inte prata om de aktuella lönerna inom kvinnodominerade yrken.

Kanske borde man få grunden i samhället att fungera innan man planerar överbyggnad?

http://www.dn.se/debatt/satt-familjen-i-centrum-for-alla-politiska-beslut

http://bowlingalone.com/

http://en.wikipedia.org/wiki/Robert_D._Putnam