Årets smällar, ut med det gamla in med något annat.

clsh0wzuyaaapog3a33b85000000578-3919428-le_journal_de_montreal_reporting_on_trump_s_victory-m-48_1478719066457

Jag brukar göra en årskrönika men i år kommer den i mindre delar. De är händelser som jag väljer ut från årets flöde. Först ut var förra inläggets mantra ansvar och nu har turen kommit till de som grät.

Jag minns en snutt från TV där yngre personer demonstrerade i London mot Brexit efter att valresultatet var klart. Journalisten frågade några hur de hade röstat. Nej, dessa demonstranter hade inte orkat ta sig till valurnan, men skrika på gatan orkade de. Så, varför klaga när man inte ville delta med sin vilja?

Omröstningen genomfördes 23 juni 2016 och lämna-sidan vann med snåla 51,9 %. Storbritannien är faktiskt på väg ut ur EU. Svensk media grät och bar sorgkläder i statlig TV. Den oberoende TV kanalen som det sägs. Den som vi icke licensskolkare betalar.

Hur kunde detta hända? Hur kunde alla ha så fel? Tja, inte alla men de som nu drog svarta kläder på sig under Midsommar.

Babels torn börjar spricka. Det brukar inträffa med tiden för stora konstgjorda enheter. Stater faller, Imperier krackelerar. Speciellt de som strävar efter makt och är långt bota från vanliga människors verklighet kan se sin guldgruva sina. Folk älskar inte makten, knappt resultaten. Representanter som går där i EU korridorer finns mer för sin egen skull, lönen, förmånerna, makten än för en verklig ansträngning att göra Europa bättre och bevara dess förr så framgångsrika kultur.

Det sistnämnda ser jag föga av.

Stort, dyrt, centralstyrt, bortom de som betalar brukar inte fungera. Om EU inte går omkull just nu haltar i alla fall grunden betänkligt idag. Vissa ledare har haft stor makt som Merkel men andra är mindre involverade eller har mindre att säga till helt enkelt. Vad händer när de nuvarande makthavarna byts ut?

Den andra gången svensk media grät var när Hillary Clinton blev runner up i stället att vinna valet. 9 de november vaknade massmedian till en ny dag som var vedervärdig. Det var chockartat. Tredje statsmakten och de flesta politiker, alla som syns och tilläts att yttra sig hade ju bestämt att Hillary, en kvinna, skulle bli president. Hennes lämplighet föranledde föga diskussion. Det fanns inget tvivel över utgången. Det var motståndaren som hackades i smulor. Men icke. På ett mirakulöst och ganska övertygande sätt vann en annan, en vit man som inte tillhörde i den amerikanska politikeradeln.

Sorgkläderna togs åter fram i TV. Även partiledare bar svart.

Många av oss vanliga människor hade förstått redan under sommaren vart det lutade. Donald Trump skulle vinna. Vi gissade rätt. Han kommer att gå till historien av flera skäl. Man kan säga mycket om honom men han blev vald på grund av egna meriter och bristen på dem. Han hör inte till politikergräddan utan är av annan sort, en medborgare i första hand, en streber också så klart. Andra gången vinst i president tombolan.

Hans team har också personer från annanstans än bara från politikerhyllan. Det blir faktiskt spännande att följa has tid i Vita Huset.

Det blåser en kall vind mot politikeradeln. Även här i Sverige är misstron mot dem ökande. Italien, Holland, på håret Österrike och går vi längre ut i världen finns få ledare som gör sig förtjänta av folkets kärlek. Det rör sig bland folk. Om det är av godo får historien att bedöma.

Massmedians sorgkläder är hängda i garderoben. För stunden.

Svensk massmedia (SVT, dagstidningar, feministbloggar, genustrams och Twittermaffian)  har ett obehagligt sätt att bestämma vad som är rätt och riktigt för folket, även för folket i andra länder. De försöker fostra oss. Tidning som DN vilket var den första jag prenumererade i Sverige för att hålla mig a jour i samhället har blivit en icke läsbar åsiktsropare. Saklighet och neutralitet är ord de inte kan. Visst, en tidning skall ha en åsikt i debatt, ledare, opinionsbildare men när verkligheten vrängs till rätt budskap ”så skall ni tycka idag” då är det som hämtad från Nordkorea. Utan utländsk press och flitiga oberoende bloggare samt alternativmedia vore tillståndet i landet bakom en dimridå med sällan kommande reportage från verkligheten.

Så, sorgkläderna inhängda. När ser vi de näst? När folk vägrar tycka som SVT? Kanske vid franska presidentvalet?

cover-final

Hillary Clinton var first runner up för årets person i Time.

Detta inlägg är del 2 i årskrönikan

Om vår tilltro till traditionella medier:

http://www.svt.se/kultur/ny-studie-halften-lockas-inte-av-traditionella-medier

 

Trumps ”deplorables” skakade eliten och de stackars svenska journalisterna gråter.

clsh0wzuyaaapogcw0x3sixuaa4ref-jpg-small

Journalistkåren och även politikerna har varit chockade flera gånger i år. Brexit gick inte som de svenska journalisterna hade bestämt. Valet i USA gick också åt helvete med Trumps seger över Clinton. Hillary Clinton, en kvinna! förlorade valet vilket orsakade uppskakande upplevelser och förklaringar hur det amerikanska valsystemet var orättvist. Psykologer skyndade sig att ge råd till förkrossade föräldrar om hur de kunde prata med sina små barn.

Vissa till och med krystade att män borde inte har rösträtt. Socialförsäkringsminister Annika Strandhäll skrev svaret: ”Har också tänkt den tanken ska erkännas”. till en skribent på Facebook som ifrågasatt mäns rösträtt i USA efter Donald Trumps valseger.  Helt naturlig beteende i den svenska regeringen, inget att bli upprörd över. Skall vita män ha rösträtt? De tycks ju inte rösta rätt. Inte kvinnorna eller minoriteterna heller.

Världen är upp och ner. Journalisterna och de som tänker rätt gråter. Vi andra hade räknat ut detta redan under sommaren.

Alla som syns i media samt i TV har ylat om världens undergång genom de ‘deplorables’ som inte fattade vad de röstade. Journalisterna hade till och med svarta sorgkläder i TV, precis som vid Brexit. Det har varit klagolåtens och folkuppfostrans veckor.

Ibland är rörelsen bland folket så osynlig och ointressant för makthavare att det märks först när smällen kommer.

Julia Caesar räknar upp flera av de mest olyckliga på grund av fel röstresultat i USA. Tar upp några här, det finns fler. Läs krönikan!

Peter Wolodarski ylar, Anders Lindberg likaså, Annie Lööf har ont i magen, Göran Rosenbergs likaså. Andreas Ekström, Sydsvenskan, tar priset. På grund av Donald Trump är Ekström rädd för sin egen och “en del kollegers” personliga säkerhet. Hoppsan. Han har nog inte upplevt någon fatwa precis. Gäng egoister?

Det är dock sällan journalistkåren möter de vanliga människornas behov, oro och dagsaktuella frågor annat än med stämpel rasism eller skällsordet ”vita medelålders män”. Många av oss vanliga människor fullständigt skiter i vad pressen tycker nu mera. Misstron mot den etablerade median är låg, för att säga det snällt. Det är många som läser andra källor, till och med Fria tider eller Avpixlat. Fria bloggare läses dagligen. Utländsk press som BBC mm är flitigt besökta av svenska läsare. Internet håller oss informerade. Rätt, fel, ungefär eller som vi känner igen i vår vardag.

Det vi är oroliga för har inte pressen intresse av. Inte politikerna heller. Det vi tycker går åt fel håll i det svenska samhället med världens högsta skatter är föga intressant. Men, jag har en känsla att realiteten börjar tränga sig på. Reportage från verkligheten syns nu till och med i Expressen.

I sin läsvärda, lysande söndagskrönika ”Brev till en kollega” skriver Julia Caesar till sist: (jag blankar rakt av, hon säger det bäst)

Inför riksdagsvalet 2018 har du (journalist) din verkliga chans att lyssna på dem som Hillary Clinton antagligen skulle kalla “de svenska soporna”; de som har fått sina jobb i industrin exporterade utomlands, de som tvingas bo kvar i våldsamma mångkulturella bostadsområden för att de inte har råd eller kraft att flytta, de våldtagna och skändade kvinnorna, de rånade pensionärerna, glesbygdens människor som betalar skatt men inte får mer tillbaka än på sin höjd det sporadiska underhållet av den lilla väg de bor vid, kvinnorna som sliter livet ur sig i vården, de unga som inte har en chans att få en egen bostad, de som har fått sitt grannskap invaderat av asylboenden, de mångfaldigt funktionshindrade som fått sin livsnödvändiga personliga assistans nedskuren eller förvägrad, fattigpensionärerna som inte har råd med mat, de ständigt nedvärderade svenska männen, barn för vilka skolan är en daglig mardröm med hortillmälen och våld, människor som går till jobbet varje dag och får sina bilar uppeldade på nätterna.

Alla de som inte längre känner igen sig i det Sverige de har byggt upp och som har förlorat både sin trygghet och sin tro på framtiden. (Ur Julia Caesars söndagskrönika: Brev till en kollega.)

Kommer det att hända? Vänder vinden?

Läs hela – en del humor också – på:

http://snaphanen.dk/2016/11/20/sondagskronika-brev-till-en-kollega/#more-187685

 

Att klaga kröns ibland med framgång?

Brueghel-tower-of-babel

Trevlig Midsommar! Vädret är typiskt svenskt. Picknicken ute regnade in. I år var dansen kring stången väldigt svensk med alla de gamla visorna sjungna av en ensam äldre man som kunde varenda rad. Kommunen hade lärt sig av den tidigare folkstormen mot endast 2 svenska visor vid firandet och resten något utländsk som inte gick att dansa till och inte heller förstå orden.

Att klaga kröns ibland med framgång.

Så vaknade EU till kallduschen från engelsmännen. Ja, det regnar ofta i England och sedan rör sig fronten mot resten av EU. Så även nu. Vem näst? Inte Sverige förstås för vi vågar inte ställa krav och vad skulle politikergrädden i EU säga, de som lyfter fantasilöner och förmåner. Desto fler politiker ovan folket desto bättre.

Lövet var rörd och sa som vanligt ingenting.

euStrasbourgbyggnad

Peter Bruegels målning av Babels torn från 1563 sägs ha använts som förebild för arkitekturen till parlamentsbyggnaden i Strasbourg. Lite symboliskt idag. Babels torn föll, så även EU krackelerar. Hade de hållit sig i mindre skala, i fredsfrågor och det som förenar Europa: de europeiska kulturen, tullunion, inte detaljregleringar som jordgubbstorlekar och försök att bli Europas Förenta Stater, hade kanske sprickorna varit mindre.
När EU inte ens kunde enas om platsen för sätet säger en del om oenigheten.

Att tänka över folkviljan vore bra. Inte som Cecilia Malmström lär ha sagt: ”I do not take my mandate from the European people.” (12/10 2015 The Independent)

Hon får representera makteliten. Skit i folket.

EU projektet är inte superpopulär bland folket. Kanske borde EU härskarna fungera varför. Hur ser det ut idag när britterna har satt ribban?

PM_2016.06.07_brexit-01Av misstag lär man sig? Jag tvivlar på det. Det kan jag säga med ålderns erfarenhet, att ha följt politik sedan jag kunde läsa. Jag förstod förstås inget då men oförståelsen är ofta lika stor nu.

Peter Bruegel levde 1526/30 – 1569

File:Pieter Bruegel the Elder – The Tower of Babel (Vienna)

Mer om Brexit:

http://samtiden.nu/25672/europa-kan-borja-andas-igen/

http://erixon.com/blogg/2016/06/britterna-tog-ett-klokt-beslut/

http://www.expressen.se/kultur/lat-landerna-i-europa-styra-over-sitt-eget-ode/

http://sv.gatestoneinstitute.org/8298/stodet-eu

http://www.expressen.se/kronikorer/johan-hakelius/hotet-mot-eu-ar-den-maktelit-som-inte-vill-bli-stord/

http://www.independent.co.uk/voices/i-didn-t-think-ttip-could-get-any-scarier-but-then-i-spoke-to-the-eu-official-in-charge-of-it-a6690591.html