Den realistiska bilförlossningskursen.

När jag såg i TV mamman som födde sitt barn i bilen, skar det i hjärtat på mig. Jag har ju haft en stor del av min arbetstid på MVC/BB som kurator. Jag vet hur känslosamt och skört det är att bli en mamma. En tid då man behöver bli omhuldad och känna trygghet.

Emma Andersson från Graninge födde ett barn i familjens bil. Eftersom Sollefteå BB är nedlagt skulle hon till BB i Örnsköldsvik, en körsträcka ca 122 km på vinterväg. Barnafadern körde, men de hann inte fram. Med knappt två mil kvar förlöstes dottern i bilen.

I samband med att man stängt BB i Sollefteå har blivande föräldrar erbjudits en kurs  om hur man föder i en bil. Nu har paret Emma och Jim fått uppleva det på riktigt. De hade dock inte gått föda i bilen kursen, de fick praktisera det direkt i verkligheten. Vi är kända även utomlands på grund av bilförlossningskursen. Ytterligare en sak vi kan bli utskrattade för.

Emma Andersson beskriver själv hur det kändes i ett inlägg på Facebook:

”En mardröm för mig. Panikslagen. Otrygg. Tror därför inte att bebisen skrikit eller andas. Vilket hon i verkligheten gjorde.”

Är det inte något bibliskt över detta? Det fanns inte plats… Är detta mödravård år 2017 i Sverige? Var inte vi ett välståndsland? 2015 var vi femte bästa landet att vara mor i? Räknade de kilometer till förlossningen och hur det var att nedkomma i en bil?

Jag önskar Emma Andersson och familjen all lycka till. Har du klarat av en förlossning i en bil under vintern kan du klara av vad som helst. Du är en kämpe!

Jag tänkte också på en av mina väninnor som inte fick plats på närmaste förlossning. På den tiden var det en udda händelse.

1972 på sommaren fick jag mitt sista barn. Även min väninna var gravid och hon fick sin första baby någon vecka senare.

Jag åkte in till förlossningen skickad från Mödravårdscentralen på grund av risk för komplikation. Jag fick planerad plats och barnet föddes två dagar senare. Allt väl. Min väninna hade inte samma tur.

När hon försökte åka in var det fullt överallt. Hennes make körde henne till det närmaste sjukhuset men de hänvisades till nästa. Det var fullt på nästa BB, de hänvisades vidare trots protester.  Att åka genom Stockholm klockan 16.30 en vardag var trögt men till sist kom de till Karolinska och hon födde på golvet vid ingångens klädförvaring.

Hon var chockad. Barnet vägde nära fyra kilo. Hon gick sönder. Barnet mådde bra men de båda fick ligga för observation några extra dagar. Hemma mådde hon fortsatt uselt. Så även hennes man som inte lyckades köra in henne i tid. Han kände skuld. Vad skulle han ha kunnat göra? Han fick även parkeringsböter eftersom bilen inte var parkerad på rätt ställe vid sjukhuset.

Min vän fann sig inte riktigt till rätta med barnet. Vi var ett gäng mammor, dåtidens hemmafruar även om flera av oss arbetade deltid,  läste i gymnasiet eller som jag i universitet samtidigt. Vi hjälpte och stöttade henne så gott vi kunde. Hon skulle nog ha behövt prata med någon professionell men det fanns ingen att tillgå. Läkaren på BB sa hurtfriskt: Det gick ju bra det här. Fint barn.

Det var oerhört ovanligt att man fick åka runt och leta efter plats på förlossning på den tiden. Hon var unik. Hon hade maximal otur. Att jaga förlossningsplats är bara normalläge idag, inget ovanligt.

Nu är vi där, men kallt planerat. Mammor får föda i bilen, kanske skickas man till Finland eller får ringa runt för att hitta någon förlossning som vill ta mot en. En del har 20 mil att åka, på Lyckseles BB kan det finnas mammor som har åkt 30 mil. Gör det ni, Landstingspolitiker, med värkarna i gång, gärna på vintervägar.

Det föds många barn per år, fler än några år sedan, men förlossningsplatser dras in. BB? Ja, det är mer eller mindre avskaffat, nyförlösta mammor skickas hem vill de eller inte.

Det är inte lönt att driva BB, kvinnor som föder kostar för mycket och det är ont om resurser och personal. Nyss stängde BB Sofia, privat initiativ, eftersom Landstinget betalade för dåligt. Trots protester stängde Sollefteå.  Titta på kartan så ser du hur landet ser ut i den delen. Men, något måste man spara in så direktörerna kan ha kvar sina höga löner. Och nya utgifter rinner hela tiden in.

Samhällets moral mäts i hur vi tar hand om barn och gamla, livets början och livets slut. Den moralen är på bottenläge idag. I den moralen ingår förstås hur vi tar hand om dem som behöver hjälp, handikappade och sjuka, men livets start och livets slutskede är de stora markörerna över samhällets moral. Hur ser vi på människan? Hur ser de som styr – politikerna – på de minsta och de som redan gett sitt bidrag till samhället?

Som något värdefullt eller en utgift i årets budget man kan dra in?

http://www.metro.se/artikel/mamman-om-bilf%C3%B6dseln-ov%C3%A4rdigt-xt

http://www.svt.se/nyheter/lokalt/vasternorrland/forsta-babyn-fodd-i-bilen-pa-vag-till-bb

http://doggarnas.blogg.se/2017/february/nu-har-det-hant.html

http://www.dn.se/nyheter/sverige/forsta-bilforlossningen-sedan-bb-stangningen-i-solleftea/

http://www.gp.se/emma-och-jim-tvingades-f%C3%B6da-sin-dotter-i-bilen-1.4171315

Socialdemokraternas och Miljöpartiets beslutade om att lägga ned förlossningsvården i Sollefteå. Politikerna motiverar beslutet med att landstinget måste spara pengar. 20 landstingschefer kostar skattebetalarna, genom löner och sociala avgifter, mer än dubbelt så mycket som sparas in på Sollefteå BB. Men så klart vill ingen av dem gå ner i lön.

http://nyheteridag.se/bb-i-solleftea-kan-raddas-om-cheferna-var-beredda-att-ga-ner-i-lon/

http://nyheteridag.se/efter-politikernas-nedlaggning-av-solleftea-bb-nu-kollapsar-bb-i-ornskoldsvik-av-trycket/

Mer fakta om BB Sollefteå

http://www.allehanda.se/vasternorrland/politisk-majoritet-i-dag-bb-i-solleftea-ska-stanga-for-gott

Fakta om barnafödsel i Sverige visar snarare behov av ökade resurser än minskning. Till medicinskt födelseregister rapporterades  2014  115 710 barn, detta är inklusive förlösta papperslösa och asylsökanden. Andelen mödrar som är födda utanför Sverige har ökat från 10,3 procent 1973 till 26,7 procent år 2014. Andelen kejsarsnitt vid enkelbörd har ökat från 5,3 procent 1973 till 17,7 procent år 2014.

Siffrorna från 2015 är försenade. http://www.socialstyrelsen.se/publikationer2015/2015-12-27

http://www.savethechildren.org/atf/cf/%7B9def2ebe-10ae-432c-9bd0-df91d2eba74a%7D/SOWM_EXECUTIVE_SUMMARY.PDF

http://www.expressen.se/nyheter/jenna-fick-inte-plats–tvingad-foda-i-finland/

Madonnabild: Lucas Cranach, den äldre 1472 – 1553.

PS. Jag vill inte sno någons bild. Vill ni se paret och babyn följ bara någon länk eller sök. Det här blev en jättenyhet. Dock händer det att man föder i taxin och ambulansen om man bor på landet och har en lång väg till BB, speciellt på vinter. Kanske borde varje mamma som utsätts för en nedrig bilförlossning hamna på första sidan?

Vart hör du till i genusdjungeln lilla barn?

Barnbarnet 11 år kom hem från musikskolan med en annons om läger för flickor.

Popkollos verksamhet riktar sig till tjejer och till dig som definierar dig som tjej, transperson, intergender, icke-binär, gender queer eller inte alls. Rekommenderad ålder är 12–16 år men om du är lite äldre eller yngre och vill delta så kan du söka ändå.

Sedan stod det att man inte behövde spela något instrument.

Skall 12 år gamla flickor identifiera sig  som någonting annat än en tjej? Skall tolvåringar vara transpersoner eller icke- binära? Jag fick slå upp det sista, kände mig osäker på definitionen.  Yngre än tolv? Skall barn verkligen leka med sexuella identitetstermer när de går på popkollo? Innan de ens är 15 år,  ålder de anses vara ”sexmogna”?

Eller ville lägret bara vara lite hipp och inne?

Det diskuteras och skrivs väldigt mycket om  genus idag och valfrihet att välja vart man hör till. Måste allt handla om kön, sexualitet eller problem med könsidentitet? Måste man försöka vara inne i HBTQ världen, feministerna och alla som sysslar med  försök att ändra vår biologi redan som tolvåring eller yngre? Kan inte barn vara barn och spela musik ändå?

Annonsen åkte i papperskorgen. Sedan lyfte jag den tillbaka för att modern till barnet skulle få lite adrenalinpåslag efter en lång, tröttsam flygresa.

Jag har varit barnvakt medan modern var på konferens. Ja, sjukvården vidareutbildar fortfarande på hög nivå om ni undrade på det.

Nej, jag lägger ingen länk. Popkollo för flickor med olika könsidentitet är inte så sällsynta som man tror. Feministvärlden sysslar med kön, allt skall vara på deras villkor. Speciella toaletter för speciella könsidentiteter, omklädningsrum, dyra HBTQ certifieringar för skolor, bibliotek, feminism i utbildning oavsett ämne, barn genom Landstinget … Det är lönsam verksamhet, mycket av forskarmedlen går till feministändamål. Och så klart ska vi hata vita män. Fru Clinton ropade nyss att framtiden hör till kvinnor. Jag vill att framtiden hör till oss alla, även om vissa länders kvinnor behöver mer framtid än vi svenska.

Finns framtiden eller har vi passerat det? När börjar framtiden och när slutar nuet?

Men varför får allt detta mixtrande med könsidentitet mig att tänka på den Viktorianska tiden då stolsben kläddes med tyg mer än  fri utveckling av personlighet och den sexuella identiteten?

Även på min ungdomstid funderade vi över sex och att vara man, kvinna, homosexuell och lesbisk. Någon var lite av allting.  Och generationen före oss var riktiga feminister som började arbeta lik män och utbildade sig i stort till allt.  Men i musikskolan var vi musikanter och på kollo barn.

Är jag helt ute? Förmodligen. Det viktigaste är att hitta en rätt könsidentitet åt sig. Ibland undrar jag varför det finns så många som  grubblar över den saken när verkligheten är ganska tydlig. Är det ett försök att ha makt över  sin biologi, ha valfrihet i allt eller bara en förvirrad tid som snart avklingar?

Bild på blåsippor i stället barn. Det är ju vår snart.

Är barnen bara en produkt av sin tid?

Jag passerade ett stort daghem på morgonen. Gården var full av barn. Ett av barnen grät. Hon var omkring två år, hon stod vid porten och klamrade sig fast i den och grät så upprivet. ”Mamma, mamma”, ropade hon och grät så hon hickade och föll ihop på marken. Ett av personalen kom och försökte avleda henne. Det lyckades inte så bra. Hon fortsatte att yla och hennes förtvivlade röst förföljde mig länge, för länge.

Hur mådde denna två åring bland tolv- tretton andra och alla de äldre barnen man delade gården med samt fritisbarnen och sexåringarna. Det blir många man tampas med. Hur många fanns i personalen? Vet ej. Gården såg belamrad ut med alla barn som hade föga att göra nu när det varken är vinter eller vår. Bara ishalka.

Vad skulle vi tänka och göra om en vuxen grät sa förtvivlat när hon anlände till arbetet? Om hon grät så varje dag? Skulle man säga: det går över, du anpassar dig? Se så roligt du har här. Mycket att göra. Troligen fick hon bli sjukskriven och få en remiss till psykiatrin. Att gå tillbaka till jobbet och gråta förtvivlat varje morgon skulle inte vara tänkbart för en vuxen.

Men barn skall vänja sig. Är det genom den eländiga gråten barn anpassar sig i livet?

Har alla barn det bäst i daghem? Finns det barn som inte passar där och mår illa i stora grupper? Som inte ger upp med sin ledsnad? Barn som helt enkelt inte är dagismogna? Finns det än barn som skulle ha det överlägset bäst hemma, i alla fall de tre första åren? De tre magiska åren, som vi sa förr i tiden om barnets liv mellan 0 och 3 år, de år då grunden till barnets ”jag” anlades. Söker man på magiska år nu så blir resultatet Harry Potter och andra mystiska förvandlingar.

Vi likriktar barnen. Hur mår de som har svårt att vara som alla andra? Förlorar vi inte någonting med den standardiserade fostran: det unika barnet? Även föräldrar som nyss fått sitt andra barn skickar den första till daghem. Att förlora sin grupp är värre än att förlora familjegemenskap och vardag med sitt nya syskon.

Att få barn är livets gång, men det är svårt att orka med alla vardagens krav. De krav och bild av livet som föräldrar ställer på sig själv. De krav som Samhället ställer på oss: att vara skattebetalare. Att producera. Att konsumera. De få som inte skickar sina barn till daghem ses som avvikare från den rätta normen. Det pratas om att tvinga dessa föräldrar genom lagstiftning.

Barnen skall fostras enligt fastställda regler. Det är bäst så? Daghem är inte av ondo, jag menar inte det. Jag tror än att små barn mår bäst hemma och att långa dagar för barnen i daghem är inte av godo. Det är också en kvinnovärld och många daghem saknar utbildad personal. Vissa daghem till och med experimenterar med barnen, bort med leksaker och ord som feministmaffian anser vara olämpligt. Det finns påverkan som inte är för barnens skull utan för de vuxnas självförverkligande.

Barn skall få vara barn, inte vuxenkopior. Men vi påverkar, oavsett avsikt. Nog är jag på många sätt lik min mor som stod för uppfostran av mig. Idag skulle hennes fostran ses som hopplöst omodern.

Är barnen bara en produkt av sin tid?

Jag tänkte på hur standardiserat barns liv kan vara när jag besökte Grönland. Flyget hade tappat bort mitt bagage så jag hade extra tid att gå runt i byn Kangerlussuaq, en liten by med 550 innevånare. Barnens lekplatser såg ut som i Sverige. Som de ser ut i många länder. Jag tänkte om inte en rutschkana formad som en isbjörn eller val hade varit lämpligare. Kanske en låtsassnögrotta? Barnens lek likriktas. Oavsett vart du går med barnen är det likadana gungor, klätterställningar och låtsashus, leksaker och även kläder.

Barnen i Sverige stöps i samma mall. Alla skall trängas på en isig gård och kanske gråta mot staketet med längtan till liv i mindre skala, det som kallas hem. Kanske stöps barn i andra länder också i samma, i deras mall? Hur svårt är det att bryta barndomens påverkan senare i livet?

Barn som bärare av våra brister och drömmar?

Vart finns mor och farföräldrarna? Många av dem arbetar så de kan inte passa barnbarnen. Är det ens lämpligt att den äldre generationen tar hand om sina barnbarn som dagmammor? Jag tror inte att det är önskvärt, inte i de flesta fall. Varje förälder får lösa sina val mellan arbete och barntillsyn. Mor- och farföräldrar som tillfälliga barnpassare är annat. Vi äldre bör finnas till hands för våra barnbarn av olika skäl. För att barn kan få kontakt med äldre, för att vi gamla faktiskt har mycket att förmedla. För att avlasta föräldrarna en stund. För att göra något med barnbarnen som föräldrar inte kan eller hinner. För att vi älskar dem.

Det påstås till och med att de som umgås med sina barnbarn lever längre.

Men det viktigaste är kanske mötet mellan två världar. För, livet är annorlunda för barnen nu än när jag var barn. TV, Internet, prylar och dagens enorma utbud fanns inte. Vi äldre förmedlar en utveckling, en länk mellan det gamla och nya. Allt är inte bättre nu även om mycket faktiskt är det.

I det grymma mediebruset om dagens elände glömmer vi ofta att de flesta av oss i Sverige lever än i den bästa av världar. Även barnet som gråter mot staketet.

http://www.scb.se/sv_/Hitta-statistik/Artiklar/De-flesta-barn-i-forskola–oavsett-bakgrund/

http://www.expressen.se/halsoliv/halsa/barn/aldre-som-passar-sina-barnbarn-lever-langre/

Bilderna från Grönland

De trygga pedofilerna och barn som inte glömmer .

116-2

Trots att polisen vet vem han är och vilket material som sprids från hans IP-nummer så kan han fortsätta. I en källare har en hacker jobbat i månader med att samla bevis mot pedofilerna på nätet. Men polisen är ointresserad.”

Jag har sett TV 4 Kalla fakta Sheriffen, som handlade om pedofiler och polisens ovilja eller oförmåga att använda alla resurser som finns tillgängliga. En hacker har utvecklat ett program där man kan följa pedofilernas aktiviteter på nätet. Det är bara för polisen att begära ut identiteten från IP numret. Men icke. De har så bra system själva. Ursäkterna är många.

Det känns som att det är inte så noga med barn. Dom glömmer väl allt?

Att som barn bli utsatt för incest, våldtäkt och sexuella övergrepp i olika former ger trauma som inte läker. Någonsin. Man kan lära sig handskas med det men kroppen glömmer aldrig.

Jag hade många patienter som utsatts för övergrepp och ingen hade gett dem någon rättvisa. De behandlade sig själva med droger.

De var några syskon vars missbrukande föräldrar tidvis övergav dem. Ingen larmade Socialtjänsten.  Då fick de kontakt med en snäll person, tänka sig i samma hus. Mannen var givmild med pengar och godis. Sedan åkte kläderna av. Andra män kom till. Också fyllon besökte lägenheten. De gillade se barn som strippade och de bara petade dem  lite på kroppen med en peng i den andra handen. När jag träffar barnen, nu i övre tonåren är den ena gravid med någon obekant. Båda är amfetaminmissbrukare och prostituerade.

Det var flickan som hade haft ett förhållande med sin far. Nu var det varken förhållande eller frivilligt men vad kan ett barn säga? Sedan blev hon för gammal. Då försökte hon svälta sig för att vara som barn så ingen annan skulle drabbas.

25 % av mina patienter – gravida kvinnor med missbruksproblem – var incestdrabbade eller sexuellt utnyttjade som barn. Att posera, strippa eller utföra sexuella handlingar på sig själv var vanligt. Det är ingen ny uppfinning, förr skedde det i natura eller med foton nu kan hela världen delta i en sexsession genom Internet. Nu kan offren vara långt borta och avhumaniseras då lättare.

Alla mina incestdrabbade patienter var heroinister. Slump eller så valde man drog? Andra våldtagna var ofta blandmissbrukare med amfetamin som huvuddrog. Man tog vad som fanns tillgängligt. Alltid fanns det någon med resurser. Som en sa: när jag hade blivit våldtagen på släktfesten av min farbror rusade jag ut på gatan och skrek, då träffade jag några killar i gathörnet. De frågade om jag ville pröva något häftigt. Då började jag. Ålder nio.

Alla prostituerade sig, något undantag fanns. Det fanns föräldrar som underhöll missbruket med pengar genom att missbrukaren lovade bättring – sedan. Är du riktigt i behov av droger kan du råna din gamla mor. Det finns inga hinder, drogen är nummer ett.

Jag vill säga att jag aldrig har mött en patient som hade planerat att tappa kontrollen, skippa skolan, förlora bostaden, jobbet, smittas av någon skit, allt… och leva av att sälja sig. Alla trodde sig kunna styra drogen. Men det är drogen som är husets herre.

Så klart finns det utsatta barn vilka inte blir prostituerade, missbrukare eller själva pedofiler. Jag tror att många kan vi senare hitta som vårdarbetare. Några träffade jag efter mina föreläsningar, de som kom och ville fråga något, ensam.

Att börja nysta upp barndomens sexuella övergrepp hos en terapeut är nästan övermäktigt. Jag frågade aldrig rakt ut för då försvann patienten. Men sakta kom fakta fram. De beskyllde sig själva. De hittade ursäkter för den som våldtagit dem. Det var inte så illa – kanske. Många hade trott att sex med vuxna var naturligt tills de blev äldre och förstod eller råkade försäga sig till någon. Om någon larmade bröt helvetet lös. Att handlägga sexuella övergrepp på barn är svårt. Det blir inte alltid lyckat.

Omkring barnet kunde det finnas personer som visste, personer som inte var delaktiga i övergreppen utan var bara möjliggörare på något sätt. Det finns vuxna som blundar, det är inte bara polisen som blundar. Det finns olika skäl till blundande. En mor som själv var sexoffer kan blunda för det är så barn har det. Poliser kan blunda för ledningen säger det eller de håller redan på att gå under på grund av resursbrist. Det sker så mycket idag i Sverige som skriker efter polishjälp. Det är omöjligt att räcka till.

Då måste man prioritera. Vad?

Om barnet fosterhemsplacerades kunde det också gå illa. Alla i klassen visste att det var något skumt med tjejen som bodde hos familjen XX. Sedan blev man äldre, 12 -13 år kanske och försökte lindra plågan. Det finns alltid personer som bjuder droger. Om ett tag får man börja betala. Vad tror ni en tonåring utan tillräckligt med pengar betalar med? Snatteri eller sex. Det sista är man ju redan införstådd med. Så länge man är ung och fräsch får man betalt på gatan, men sedan får man ligga även med sin langare.

Om man arbetar med missbrukare måste man ha gott självförtroende och tro att livet utan droger är bättre än med och överföra det till patienten. Men man får man räkna med att någon patient dör. Sättet brukar vara självmord eller/och överdos. När patienten är drogfri ett tag och återfaller sedan kan dosen vara för stor även om den var hennes ”normala”. I fyllan och villan kan någon ta livet av sig ungefär av misstag.

Sedan sker de välplanerade självmorden. Personen orkar inte längre med livet. När hemligheter avslöjas kan det bli för tungt. Ens barndom var en våldtäkt. Hur lever man med det? Som missbrukare är man ständigt så nära döden att tanken på självmord känns inte så farligt, sa någon. Har man haft god kontakt med en patient kan personen ta livet av sig under ens semester för att inte störa.

Att vi inte skyddar våra barn är skamligt. Att vi tillåter pedofiler utnyttja barn i fattiga länder genom Internet är en svart sida av vår nya öppna värld. Ett slags kolonialism. Många åker på sexresor. Kambodja är visst populärt. Du åker och vill hjälpa till med barn i barnhem är ett knep. Gatubarn finns det nu mera även i Sverige. En del pysslar med barnsex hemma när frun och barnen ser på barnprogram i TV.

Är pedofilen tidigare själv drabbad eller är det en ny ”hobby” bör vi skita i att börja med. Först räddar man, sedan dömer och kriminalvården får anpassa behandlingen därefter. Som vuxen har man ett ansvar även om ens liv skaver. ”Det är som ett skavsår som alltid känns”, sa en patient om sitt liv. ”Men tack, jag har fått bra plåster.”

Den kriminelle ligger bokstavligen före polisen. Att resurserna inte finns för att skydda barn och straffa förövarna är just kriminellt. Att inte använda vartenda halmstrå som finns för att rädda barn från förnedrande liv är en märklig byråkratisk inställning. Någon kunde bättre än vi. Honom skiter vi i. Är det så man tänker?

Barn glömmer inte att vi svek dem. Som vuxen kan de svika dig.

http://www.tv4play.se/program/kalla-fakta?video_id=3721572

http://anvandarna.story.aftonbladet.se/

http://www.svd.se/om/anvandarna