Bort från mobiltäckning – en vandring med en regnprinsessa.

För ett barn som har växt upp med Internet är en värld utan det omöjligt att förstå. Ett barn som redan vid ett års ålder har klickat på bilderna i Pino`s värld, den lilla nallens dagliga upptåg, räknar wifi som något flygande i luften, alltid, överallt. Även i en djup fjälldal.

Är det inte så?

Jag har vandrat med ett barnbarn, ålder tolv, en femdagarsvandring med start i Hemavan. Hon är nummer fyra av de barn jag har gjort ungefär samma runda med. Tio år sedan såg jag sällan ett barn på fjälltur, men nu mötte vi totalt sex barn och en baby med sina föräldrar. Enligt statistik har barn och pensionärer ökat på fjällstugor. Gott så.

Vad ger vi till barnen? En naturupplevelse? Det är enklare med en ny teknisk pryl, tycker många.

Vandringen med barnbarnet blev regnig. Först på sista dagen kom solen fram. Jag kallade henne regnprinsessan. Hon  gick i blöta skor, plastpåsar över strumporna. Nej, hon gick inte, hon skuttade fram över leriga stigar, små forsar och vattenpölar. Hagel och vind förskräckte inte henne. Men hon valde stugboende när vädret blev riktigt illa. Jag ville det med, men lät henne välja. Besvikelsen var synlig: ingen wifi i stugan! Men telefonens laddning hade redan gett upp så besvikelsen varade en minut och hon läste en bok i stället.

Det finns en punkt på den leden där man kan få kontakt med yttervärlden genom Norge. Men, min telefon dog också så vi kunde inte meddela till hennes mor att allt var väl.

Så, natt nummer två tillbringades i stugvärmen. Under natten dök det upp  folk i stugan med tält som hade gett upp. Till sist var stugan fullt av oss som flydde regnet och vinden. På morgonen lyste topparna av nysnö. Men, det regnade igen.

Oavsett regnet, hagel och vind var det en fin vandring utan ens några myggbett. Tyckte jag.

Skulle hon fjällvandra som stor? Det var tveksamt, om inte vädret var bättre. Att kura i tältet hade sin tjusning men dag efter dag – nej, det var för stillsamt. I regnpausen gick hon på jokkstranden och letade efter fina stenar. Ja, vi hade regnkläder men någon där uppe passade på att hälla vatten över oss och försöka blåsa oss omkull, i stället stilla regn.

Vandra mer? Kanske ändå. Naturen var vacker. Det kan väl inte alltid regna?

Sista dagens sol kompenserade fyra regndagar. Ja, på kvällen öste det åter ner. På busshållplatsen träffade vi andra vandrare som hade haft lika blött, om inte värre. Så har vi haft det hela sommaren, muttrade en hemavanbo.

Det blir ingen mer vandring för min del i år. Jag satsar på längre nästa år – om livet så tillåter.

PS.Trumps kampanj löfte nummer 25 var att inte ta ut lön som president, men en president måste ta ut lön. Han donerade sin första kvartalslön till USAs National Park Service. En uppskattning av naturen?

 

 

Fattigpensionär? Hur kunde det hända?

Hur blev vi fattigpensionärer?  Jag försöker räkna ut vad jag själv gjorde för fel.

Jag började arbeta tidigt, som 12 år gammal men det arbetet var min mors på papper. Jag var självförsörjande från det.  Efter skolan arbetade jag som barnflicka och på fabrik. Jag var för ung för pensionssystem som fanns då.

Sedan flyttade jag till Sverige och blev någon typ av diversearbetare det första året. Sedan restaurangjobb, ofta sex – sju dagar i veckan. Jag stortrivdes men det var inte bra betalt. Jag ser att första året inte hamnade på pensionssystem, det halkar efter. Jag hade lite fotojobb men de pengarna… glöm det. Jobbade också på ungdomsgård och fick utbildning till ledare.

Det hände massor med saker men nu struntar jag i det utan håller mig till lön och pensionspoäng.

Jag har tre barn. Första gången var jag barnledig sex månader, fick en dagmamma och arbetade sedan som svarvare. Jag var enda kvinnan. Lönen var mycket bra men jag tålde inte metalldammet utan blev sjuk och gav upp efter sex månader. Så jag återgick till restaurang med lön som var ca hälften. Jag städare några kvällar i veckan.

Jag fick två barn till. Det är nu mitt stora pensionsmisstag sker.  Jag stannade hemma med barnen. Ibland  var jag dagmamma för barn med särskilda behov som inte kunde vara i ett stökigt daghem, men det var lågt betalt.

Jag var hemmafru men utnyttjade tiden. Jag läste till studenten och filosofie kandidat samtidigt och hade sedan lite städjobb men det var så lite att det blev inga poäng  av det. Jag  bytte barn med en annan mamma som också läste så vi var varandras barntillsyn.

Ett antal flytt på grund av makens jobb och inga pensionspoäng för mig. Lite tidningsartiklar men noll poäng. Några års utlandsjobb heltid för maken, deltidsjobb för mig. Noll pensionspoäng för utlandsjobb. När vi kom hem började jag arbeta som lärare. Ja, jag hade inte lärarutbildning  men det var brist på lärare redan då. Jag hade ju fil. kand. och ungdomsledarutbildning, det räcker långt.  Det var osäkert att vara vikarie. Jag valde sedan mellan lärarhögskolan och socionomutbildningen. Det sistnämnda vann.

Skilsmässa. Det var ekonomiskt tufft att vara ensam med ungarna men betydligt bättre än dåligt äktenskap. Hans pensionskonto gick förstås med honom, likaså försäkringarna. Jag läste till socionom och arbetade ibland som  lärarvikarie och i ett studieförbund samtidigt. Jag blev färdig socionom, fortsatte sedan med forskarutbildning. Inga pensionspoäng. Jag fick ett bra arbete. Nu börjar pensionskontot växa.

Jag skrev en bok och betalade all inkomst som skatt med det dåvarande Pomperipossa systemet. Shit. Restskatten tog några år att betala igen. Inga extrapengar alltså.

Fortsatt heltidsarbete som socialsekreterare och gruppansvarig. Jag arbetade extra som utredare för kriminalvården och på socialjouren. Nu skulle jag skrapa ihop femton arbetsår med fulla ATP poäng. Inga problem. Jag borde förstås sparat men en lön räcker inte så långt.

Bytte jobb till kurator. Höjde lönen. Vidareutbildning samtidigt. Barnen flyttade till studier. Jag arbetade 50, ibland 60 timmar i veckan. Fullt ATP klart och mer. Jippii!

Första pensions besked kom. Lät bra. 17 – 18 tusen kan man klara sig bra på. Jag fortsatte att arbeta. Sedan byttes pensionssystemet och många hamnade till det gamla och nya liksom blandat och det var inte fördelaktigt, även om det påstods så. Någonstans försvann flera tusen. Jag fortsatte att arbeta extra.

Jag började pensionsspara men det hann bli så pass lite att allt betalades ut på en gång och jag fick skatta bort en stor del av det.  Jag arbetade till precis 68 dock sista åren 75% men det hade jag ingen nytta av i pensionshänseende.

Några år före pensionering flyttade jag ihop med min särbo. Han hade arbetat mycket ideellt och om sådan strunt blir det ingen pension av. Dessutom tidvis egenföretagare, det är jättedumt.  Han arbetade till 78, så han pendlade än någon vardag i veckan. Sedan jobbade han som statist och modell även lite skådespelarjobb men det om något ska man helst göra gratis för att bygga på sin image. Han hade inget behov av image vid 79.

Just nu räcker pengarna för vi har två dåliga pensioner ihop och lever snålt. Men sedan… Hur skulle man kunna trolla med bara en pension? Bo eller äta?

Jag tröstar mig med att jag inte är ensam. Vi är nu 355 000 pensionärer i samma sits, under fattigdomsgränsen. Flertal är kvinnor som tog hand om barnen utan daghem, precis som jag. Det fanns en tid då många mödrar stannade hemma med barnen till skolålder, inte av djävulskap utan att barnomsorgen var inte utbyggd. Man tyckte till och med att små barn mådde bäst hemma. En mans lön var tillräckligt för en familj utan extravaganser.  Vi hade lekskolor  för social fostran. Vilka fantastiska privata lekskolor! De första hemmapapporna fanns också. De var beundrade, inte vi mammor.

Många kvinnor började arbeta på 60- talet i de växande kvinnoyrken inom äldreomsorgen, barnomsorgen, vården av handikappade och i de stora affärer som poppade upp i nya förortscentrum. Barnen började i daghem. Kanske började mamman i ett annat daghem. Ens gamla mor flyttade till ålderdomshemmet. Nu institutionaliserades vården i stor skala. Kvinnorna ”befriades” från hemmet till lönearbete. De offentliga kvinnojobben var dock lågt betalda.

Livet blev dyrare. Behoven ökade. En lön räckte förut. Nu skulle många familjer behöva tre löner för att gå runt. Idag försöker politiker lägga ner och osthyvla så mycket som det går av ”kvinnoarbetsplatser” som äldreomsorg, för det  räcker inte pengarna till. En ny generation kvinnor med deltidsjobb och blivande fattigpensionärer?

Vi kan inte backa och ångra våra liv. Livet kan inte levas som pensionsplanering. Ingen vet hur världen och Sverige ser ut när man går i pension. Systemet kommer att göras om och den vanlige arbetaren med normal lön blir inte vinnaren. Förmodligen är det hela avskaffat när våra yngre barn hamnar i den åldern och garanterat när våra barnbarn gör det. Desto fler som inte betalar in men lyfter ut från systemet, desto mindre blir pensionerna. Systemet börjar likna pyramidspel och kommer att kollapsa.

Det kommer att ske förändringar och din frihet kringskärs mer, var så säker. Det finns mycket snack om hur pensionerna kan bli bättre men inga radikala åtgärder. Kanske skulle Staten bara garantera en väldigt låg samma grundnivå för alla? Resten får du ta hand om själv. Men då skulle skattesystemet också behöva bli mer jämlik, ett slags medborgaravgift oavsett inkomst. Jag hör redan vänsterfolket ropa om hemska miljonärer.

Glöm det.

Pensionärer kan få mat från soporna. Det skedde redan i något äldreboende. Vänj er vid att livet som pensionär är oförutsett och innehåller inga guldkanter om du inte har sparat ihop en stor buffert.

Är du lågavlönad är skillnaden mellan att ha arbetat eller inte försumbar i fråga om vad man får ut som pension alternativt bidrag. http://www.dn.se/ekonomi/arbetsar-syns-inte-i-pensionskuvertet/

Vissa behöver inte oroa sig för mat och hyra. Mona Sahlin plockar ut statsrådspension på 55 327 kronor i månaden. Vad gjorde hon för att förtjäna detta?

Tidigare jordbruksminister Eskil Erlandsson (C) hade en inkomst på 1 371 600 kronor under 2015, Trots sin inkomst har han plockat ut pension för 19 561 kronor varje månad.

Det finns fler…

EU:s gräns för risk på fattigdom är 60 procent av medianinkomsten, det vill säga cirka 12 100 kronor i månaden.

Statistiska centralbyrån (SCB) för statistik över hur många äldre svenskar som lever under fattigdomsgränsen och därmed kan klassas som fattigpensionärer.

18,2 procent av dem som är 65 år och äldre levde under fattigdomsgränsen 2015.  År 2005 var 10,1 procent fattigpensionärer. Många är kvinnor och de som aldrig har arbetat i Sverige.

http://www.expressen.se/dinapengar/pension/fler-fattigpensionarer–sa-ar-laget-pa-din-ort/

http://folkbladet.se/nyheter/norrkoping/aldre-fick-mat-fran-soppasen-om4717713.aspx

http://www.expressen.se/dinapengar/pension/birgitta-74-efter-hyran-har-jag-3-000-att-leva-for/

http://www.expressen.se/dinapengar/pension/efter-45-ar-av-jobb-pengarna-racker-inte/

http://www.expressen.se/dinapengar/355-000-lever-under-gransen-for-fattigdom/

 

 

 

No Kids, No Problem.

Detta är inte en attack mot de barnlösa även om det kan uppfattas så. Det är bara undran över varför flera av Europas ledande politiker har inga barn. Är det ett val eller en sorg? Spelar det någon roll? Har sett både artiklar och kommentarer om just barnlösa ledare under den senaste veckan.

Angela Merkel, Stefan Löfven, Mark Rutte, Nicola Surgeon, Emmanuel Macron, Theresa May och Paolo Gentiloni  har inga barn. Fler? Det är förstås inte bara de som styr utan en mängd andra politiker men en ledares röst väger tyngst. En chef anger tonen i alla verksamheter.

Vilket är de barnlösa politikers framtidsperspektiv och för vem? Ett slags Children of men scenario? (Har du inte sett filmen gör det.)  Ser de sitt land som sitt barn? Man kan ibland tänka sig det. Mamma Merkel till exempel. Löfven som leker landsfader vid krisens stund.

Hur långt framåt tänker föräldrar? 18 år? Jag lovar, det räcker inte med 18 år. Hur långt ser en politiker? En valperiod? Funderar de på hur barnens liv utvecklas i det redan söndertrasade Europa på grund av deras egen politik? Ja, det finns många politiker som har barn, Utbildningsministern till exempel, men jag har ändå svårt att se om de tänker framåt i  långt perspektiv  eller till nästa val.

Vi väljer politiker för att de ska förvalta, utveckla och ta hand om landet så det håller även för framtida generationer. Det är inte fyra år som gäller utan kanske riktlinjer för fyrtio. Detta är i alla fall det medborgarna tror och röstar för. Bör vi tänka i fyraårsskift? Eller bara i tre år eftersom valpropagandan pågår redan för fullt?

Vem väljer att leva barnlös? De är främst välutbildade, de utan något religiöst intresse och de som värderar sin personliga frihet stort. (Väljer alltså, jag pratar inte om de ofrivilligt barnlösa.) Kvinnor är fler än män som gör det aktiva valet. Enklare för kvinnor?  Alla har ju varit barn men en stor del av sin tidigaste barndom minns man inte. Känslorna kan ju finnas kvar. Kan man som barnlös vuxen riktigt förstå barns behov och tänka sig en framtid för dem? Tänker vuxna med barn och de utan olika om framtiden? Hur blir perspektivet på sikt? No kids, no problems? Hur ser politikerna på sitt värv när inga egna barn kommer med beröm eller kritik för ens politiska resultat?

Politiker har förstås också barn. Var tycker barnen om sina föräldrars gärningar? Beundran? Många barn är kritiska till sina föräldrar. Speciellt i tonåren kan föräldrarna åka på mentalt stryk. Men sedan? När resultat av  politiska handlingar börjar ramla in?  Kommer någon att säga till sin förälder, superpolitikern: du far/mor, du fixade inte det utan samhället utvecklades till kaos och katastrof under din tid. Jag har ingen lust att städa efter dig utan jag emigrerar. Mina barn skall inte gå här i din skit-skola. Du får sitta  i dina pissiga blöjor och vänta på hemtjänsten som inte har tid med dig. Glöm äldreboenden, de har ni avskaffat. Ha det nu som du har planerat.

Kunde detta bli ett rättvist betyg för vissa? Det är aktuellt idag om man ser på till exempel äldreomsorgen och skolan i många kommuner. Ser man på världen förtjänar flertal politiker hårda ord, kanske en plats bakom galler.  Men – politikers barn brukar flyta runt på en räkmacka och tycka att världen ger dem  möjligheter. Hur många har inte gått i sina föräldrars spår utan större ansträngning eller relevanta arbetserfarenheter? I USA ropas nu om dotter Clinton till president. Ja, där är en typisk person som flyter fram på vågen av känt namn.

Att få barn är att leva in i framtiden. Man planerar framåt. Barnet är glädjen och oron i livet. Föräldrar är med i en utveckling. Man ser samhällets  brister på ett helt annat sätt. Bristen på förlossningsplats, långt till BVC, svårt att hitta en större lägenhet som man har råd med, striden mellan arbete och barnomsorg, skiten på gräsmattan där barnet vill krypa, oro för skolan, otillräcklig ekonomi… och de individuella som att hålla ihop relationen och att vara god nog förälder. En stor del av de beslut man gör är för barnens skull eller under deras påverkan.

Hur gör de barnlösa politikerna sina beslut? Vems framtid har de i tankarna? Är dessa politiker så ädla att de omfamnar alla barn? Förstår de hur framtiden kommer att se ut för landets nuvarande barn efter tio, tjugo, trettio år?

Måste man gå i den andres skor för att förstå ens en smula?

Det går att förstå hur andra har det, ungefär. De som inte har egna barn kan vara involverade i andras barn genom arbete, släktskap eller stöd i någon form. Min syster hade inga egna barn men de tre barn som hon hade stått som fadder till i kyrkan tog hon hand om på bra sätt både känslomässigt och ekonomiskt. Det finns fler som hon. Men oftast blir det några få timmar man bjuder barnen på. Den inre förståelsen, den som byggs av åratals nära erfarenhet är begränsad. Att själv ha varit med något så genomgripande som föräldraskap ökar insikten för barns liv och framtid i världen.

Att ha barn ökar också oron för världens tillstånd.

Hur tänker de politiker som har barn? Kanske gör det inget för dem att skolan är undermålig? Att höga skatter tar de pengar föräldrarna vill spara till sina barn? Att vården har köer? Att européerna trängs sakteligen ut främst mot folk från muslimska krigförande länder och Europa genomgår  förändringar med radikala följder? Har våra barn och andras ungar blivit en omvänt definition idag? Politiska insatser och även medieintresse handlar ofta om vården av ensamkommande unga män som om bara dessa vore landets viktigaste utmaning. Kärleks ropen är många för de nya men väldigt få för våra egna bröder och söner.

Har Europa en framtid? En dum fråga, det finns alltid en framtid men frågan är för vem och hur. Vems framtid skapar vi just nu i världen med de ”religiösa” krig orsakande folkvandringar? De usla ekonomiska förhållandena i många länder som skapar lyckosökare? De skaror vilka är på väg mot Europa, mot Sverige, mot USAs gräns, andra än fungerande länder i hoppet att finna paradiset med gator av guld (som en afghansk ung man sa). Vissa pratar om 30 miljoner fler invandrare i Sverige när vi har uppenbara bekymmer att hitta liv och plats för ens de 163 000 som kom 2015.

Invandring är brännhet fråga. Hur påverkar den förda politiken våra europeiska (får man säga så?) barns framtid? Integration har redan misslyckats i stort. De flesta européer vill inte integrera sig med muslimer och de i sin tur vill inte bli assimilerade med oss. Politiker håller dörren öppen medan medborgare i Europa är speciellt negativa till muslimsk invandring.  Länder spricker i skilda enklaver med olika uppfattningar om lag och liv.

Vad är det för värld vi kommer att lämna efter oss. Vad kommer våra barn och barnbarn ärva för samhälle? Hur ser de nationer inom Europa ut om femton – tjugo år som nu formas av politiker i Sverige och i EU?

Vad innebär en framtid, hur långt ligger det, när byts nuet till en framtid? Är inte framtiden redan här och den gör mig bedrövad.

Uppdatering:

Karl-Olov Arnstberg skriver 29/7 om  de barnlösa ledarna och folkutbytet. Läs!

Det demografiska självmordet

https://www.gatestoneinstitute.org/10306/childless-europe

http://www.population-europe.eu/pop-digest/no-kids-no-problem

https://sv.gatestoneinstitute.org/10343/europa-barnlosa-ledare

http://everykindapeople.blogspot.se/2017/04/marknadsforingen-av-chelsea-clinton-har.html

https://www.chathamhouse.org/expert/comment/what-do-Europeans-think-about-Muslim-immigration

12-14 % av kvinnor och ca 22 av män i Sverige är barnlösa, men detta är inte exakta nulägessiffror på grund av invandring.

Bild: Den heliga familjen av Juan Simon Gutierrez – http://www.1st-art-gallery.com/Juan-Simon-Gutierrez/The-Holy-Family.html, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=8120801

 

 

 

 

Varför kommer inte Påskharen – om religiöst förtryck.

Min dotter studerade i USA och  bodde under tiden hos en religiös familj. När Påsken kom frågade deras små barn: ” Varför kommer inte påskharen till oss?” Jag antar att de var oroliga över sitt eget varande. Har vi varit elaka? Är det därför påskharen kommer till andra barn med godis, men inte till oss? Föräldrarna ansåg inte att Påskharen var en lämplig tradition. Ett kortvarigt trauma för barnen men flera sådana är som en brännmärkning. Du är utanför. Du straffas.

Eller: i vår egen enklav följer vi våra regler. Håll dig borta från det övriga samhället.

Att leva under strikt religiös fostran när samhället i övrigt lever annorlunda är ett slags schizofren tillstånd. Verkligheten ute är förbjudet, i alla fall rejält krympt, men man måste existera där. Det som lärs ut hemma och i någon religiös lokal är den enda rätta. Det finns inga nyanser.  Livet kolliderar ständigt. Jag tar ett exempel. I mitt strikt religiösa barndomshem var söndagen och förstås hela Påsken helgad till Kristus vilket innebar att jag bara fick hålla mig stilla, inte vara ute, även läxor utöver kristendom uppfattades som olämpligt. Jag skulle läsa Bibeln, gå i kyrkan och bönemöten. Mina skolkamrater var ute eller roade sig med något.

Jag mötte dock inget fördömande när jag  som myndig tog avstånd från religion. Ingen kastade ut mig från balkongen fast jag hade en pojkvän som inte gick i kyrkan. Religion var kärleksfull och förlåtande, men reglerad. Min mor bad för mig. Mina syskon anpassade sig och deras barn bröt sedan ut, men bara lagom. Än slutar de mejlen med ”prisa Jesus” och ”halleluja”.

Det var på den tiden då kristendom var grunden i samhället. Idag är religion närapå avskaffad för oss svenskar. Kyrkans medlemmar minskar som aldrig förr, delvis beroende på att kyrkan är oklar med sin tro. Samhället motverkar kristendom i skolan, men ger smått efter för islams regler.  Islams påverkan  är synlig med beslöjade kvinnor och flickor, även i skolan.

Nu kommer Påsken och dessa beslöjade småflickor är ju bara som påskkärringar, ingen fara alls.

Vad blir man när uppfostran gör en till avvikare? Inga julklappar, ingen Påskhare, inga fel sorts pojkvänner, inte att ens låta håret fladdra i vinden. I islamsk bön är kvinnan inte värdig att be bredvid sin make, far eller bror utan religionen trycker kvinnan bakom en skärm. Det kanske låter oskyldigt? Kvinnor behöver ju inte ligga på marken och be. Förtryck kläs ofta i termer om omsorg och skydd.

Att vara troende kan vara underbart. Man har någonting att hämta stöd och tröst av vid svåra stunder och glädje vid de goda. De fejkreligiösa går gärna till kyrkan vid högtider och tänder ljus vid sorg.  En del politiker gjorde nyss detta efter terrorattacken. Men att leva under religiös förtryck är förfärligt. Det ser vi i TV och läser i världens tidningar varje dag. I länder som Syrien, Pakistan, Afghanistan, Saudiarabien, Nigeria … flera, pågår det islamiska tyranniet varje dag. I alla fall skyller man på tron, Koranen, den valda islamuppfattningen som enda rätta. Det är inte lätt för oss att se det goda i en sådan samhällsordning.

Islam är ett samhällssystem som styr varje sak i ditt liv om du vill följa det rätt. Ibland är det fråga om liv eller död.

I dagarna har vi drabbats av terrorattack. Koranen förmanar i 5:51 ”bli inte vänner med judar och kristna” samt 2:191 ”döda dem varhelst ni finner dem”. Jag hoppas det är rätt återgivet, det är åratals sedan jag läste Koranen. Dess tolkning är dock en daglig nyhet. Vi har åter fått smaka det i form av terror, nu på Drottninggatan.

I förhör har Rakhmat Akilov, eller vad han nu heter, sagt att han är nöjd med det han gjort, kört över folk på gatan. Vidare har han förklarat att han har uppnått det han skulle uppnå. Han hade kört på de otrogna. Otrogna. Känn på det ordet. Låter som ett giftermål där vi bedrog vår partner. Han påstå sig ha fått order från IS. Ungefär som att beställa något per Internet i en nät shop.

Nu styr eftertanken Regeringen och politikerna och löften om förbättring är i gång. Men mobbningen av SD pågår. Oro för dem kan vara större än oron för terrorister. Även V är en stund på avbytarbänken. Samarbete lyser med sin frånvaro på farans stund. Dessa är de politiker vi lämnade landets styre åt. Jag har svårt att få tilltro till dem.

Det är dags att agera. Det handlar mer än om en terrorattack, det handlar om vår framtid i vårt land. Att de som är utvisade på papper skall utvisas och omgående borde vara självklart. Men det handlar om så mycket mer. Vad är det för samhälle vi vill ha? Vårt samhälle har varit framgångsrik och haft sunda regler. Idag känns det inte så.

Vi har gett lillfingret och förlorade handen. Vi avskaffar sakta det som har fungerat, det demokratiska samhället med friheter inskrivna i lagen, jämlikhet mellan män och kvinnor och likvärdig skolgång som grund för alla medborgare. Nu låter vi barnen skolas in i den muslimska särskiljande kulturen, även i skolan. Pojkar och flickor behandlas olika. Kvinnors liv är reglerat. Moskéer bygg och där predikar man mot de otrogna. Det bildas samhällen i samhället. Terrorister reser ut och in. Vi är tillåtande. Bara man är givmild nog blir alla snälla är terrorbekämpningens devis.

Det känns som om svenska folkets intressen är  lättviktiga i politikers ögon. Svenska medborgare är ointressanta när politiker vill vara godast i hela världen. Bäst.  Snällast. Följa de som skriker högst.  Medborgerliga rättigheter och demokrati har kastats iväg med ordet multikulturell samhälle, vilket aldrig har fungerat i något land.

Återgå till det normala, säger polisen snällt i TV. Polisen som just nu har ett stort  skäligt förtroende bland folket. Vilket är det normala idag? Kärlek, ropar andra. Vi ska vinna kriget med kärlek. Det är en omöjlighet för fienden vill inte älska oss.

Det räcker inte med kärlek. Det är naivt.

Men, ha en bra Påsk. Ägna dock en stund åt ursprunget, Jesus död på korset och dess innebörd. Jesus lär ha varit en storartad historisk person vars medlemsklubb har överlevt många strider. Kanske även nu?

Läs gärna Ann Heberlein:

Kanske är oförmågan att uppleva vrede och bitterhet också ett uttryck för en civilisation som förflyttat sig så långt ifrån det ursprungligt mänskliga att den förlorat självbevarelsedriften?

https://ledarsidorna.se/2017/04/efter-terrordadet-pa-drottninggatan/

Om Påskharen: https://en.wikipedia.org/wiki/Easter_Bunny