Räcker det att vara enkulturell?

Fira Sverige? Fira det mångkulturella Sverige? Eller bara det Sverige som är vårt land, nation, livsrum och hem? Som bär vår historia?

Eller, är vår nationaldag bara en röd dag i almanackan då många är lediga?

Är inte firandet av Sverige och det svenska något onödigt i vår multikulturella värld? Det kanske räcker med EU dagen, när den nu var? Eller FN dagen?

Det känns dock att det mångkulturella är bara en av de etiketter som är klistrade  på företeelser vi varken tar del av eller hade räknat med. Samhället är inte multikulturellt. Det är mestadels ord, främst hos politiker. Det svenska samhället har olika kulturella öar. Svenskar är inte mångkulturella annat i undantagsfall. Att sola på Kanarieöarna,  dansa salsa eller äta kebab är inte tillräckligt för att bli en mångkulturell svensk. Kan tiden göra jobbet för oss? Blir vi sakta övertagna av andra kulturer, i vårt fall den från Mellanöstern? Det lilla svenska, som kristendom och yttrandefrihet, demokrati och jämlikhet  dör ut eller flyttar utomlands där det i sin tur bildar små svenska kulturella öar.

Jag har bott i en sådan ö när jag har levt utomlands. Vi var kolossalt svenska.

Vad är meningen med det nya Europa, nya Världen?  Skall vi byta bort vår nationella identitet och  känna oss som en del av hela världen? Kan vi vara utan tillhörighet någonstans, utan pass, identitet, bara egen vald namn och person?  Länder och gränser försvinner. Det har redan skett inom EU. Med passet i fickan går vi ut från flyget men ingen bryr sig om vilka vi är och vilket är vårt syfte.

Rötterna förlorar sin betydelse. Som världsmedborgare vandrar vi runt med vår personliga identitet och försöker skapa våra egna ramar.

Jag är inte säker på att den lösningen bringar fred och välstånd.

Det kanske räcker att vara enkulturell, vanlig svensk, gilla just svenskheten och ta del av andra kulturer i mån av tid, ork och lust utan att bli kallad med vidriga namn. Så, hissa flaggan idag och sjung nationalsången: Du gamla, du fria…Ingen vet hur länge något varar.

(Europadagen är 9 maj och FN dagen 24 oktober.)

Tårtbilden från Marie.

https://samtiden.nu/2017/06/det-pagar-en-islamisering-av-europa/

 

Vad har du för relation till din skolgång eller dina barns skola?

Den blomstertid som kommer är en befrielse för många barn. De slipper skolan. De kan slöa, surfa med mobilen i lugn och ro. Några slipper mobbare. Somliga kommer att sakna skolan som fristad eller i alla fall skolmaten. Några flickor bävar för lovet då de kan riskera obehagliga saker när familjen åker till sitt hemland. De som förgäves har försökt lära sig svenska i skolan kan nu lugnt återgå till sitt hemspråk. Betyg delas ut som plåga, axelryckning eller stolthet. En del vill förkovra sig och läsa massor av böcker. Ja, den varianten av barn finns också.

Lärare får en lång semester, kanske det enda avundsvärda i dagens skola.

Alla svenskar har en relation till skolan. Vi har fått gå i skolan, vi har barn i skolan, barnbarn eller någon vi känner. Vi är oroliga för skolans usla resultat och vi försöker få våra barn till en skola som än fungerar. Många lärare har gett upp och skriver under på kommentatorsfälten f.d. lärare. PISA är en skamfläck i ett land där skolan kostar mer än i andra, mer framgångsrika länder. Fusk i prov är möjligt när girighet sätter in.

Politiker knåpar med betygsskalor och värdegrunder. De föreslår lotterier, bussning, diverse förslag som skall hindra föräldrar att själv välja skola. Trots otaliga förändringar blev skolan inte bättre, bara mer kaotisk. Under skolåret har vi sett flera nödrop från skolans värld, från lärarbrist till förlåtande attityder mot mobbning och även våldtäkt. Olika mätningar visar att vi oroar oss för skolan. 80 % tyckte i en undersökning att skolan är ett problemområde.

Vad har du för relation till din skolgång eller dina barns skola?

Min egen skolgång var en tioårig kärleksaffär. Det avbröts eftersom jag var tvungen att börja arbeta och försörja mig. Tog igen det i kvällsgymnasiet och universitet senare.

Min lärarkarriär var däremot inte lång. Tre – fyra år på deltid inklusive svenska för invandrare genom ett studieförbund. Ja, jag kan inte perfekt svenska men på den nivån var det inte så väsentligt. Det var inte frågan om grammatiska finesser utan att kunna behärska vardagen.

När man steg in som vikarie i en ny klass på högstadiet gällde det att få övertaget inom de första minuterna. Annas riskerade det att bli kaos, i alla fall på de bakre bänkarna. En vikarie är ett lämpligt mobbningsobjekt. Det viktigaste var att kunna mer som lärare än som elev. Man måste briljera omedelbart och väcka intresse, inte överge barnen till egna sysslor. En lärare måste undervisa, det är det jobbet går ut på.

Men tiden vikarierade jag på några klasser en längre tid på grund av sjukdom. Man blev en lärare och behandlades så av elever dock inte av alla lärare. Inhoppare! Dom som kan ingenting. På tiden före Internet använde man stenciler och till min förvåning användes mina stenciler år efteråt, prover, hemuppgifter och extrauppgifter till de som var alltid före. Mina barn kom hem med mina gamla uppgifter. Hm. Eftersom jag inte var en riktig lärare var jag alltid sist i skolan och förberedde mig till nästa dag. Tomt för övrigt.

Den största succén var nog specialklass ”de fyra elever på nian som är katastrofer och fattar ingenting” vilka jag skulle hålla på plats någon eftermiddag i veckan då de duktigare eleverna läste språk och matte. Jag skickade hem dem direkt men med ett uppdrag efter  de hade skrikit ”va  fan ska vi göra här” innan jag hann in genom dörren. De kom till nästa timme före utsatt tid viftande med sina papper. Uppdrag genomfört. Efter några veckor till var andra elever avundsjuka eftersom de inte fick gå på ”uppdragskursen”. Vad gjorde vi? Vi bara förberedde oss för livet efter skolan genom att på låtsas öppna bankkonto, skicka paket, söka hemförsäkring, möblera en etta med IKEA möbler, räkna vad måste in i lön efter skatt för att överleva en månad. Vilket jobb kunde en person med skitbetyg få? Och, om man nu ändå tänkte läsa in godkända betyg senare, hur kunde  man göra det?

Det var på -80 talet. De svenska ungdomarna utan lyckad skolgång och knappt betyg från nian hade än en chans. Alltid fanns det plats som hantlangare någonstans, hos en bonde eller en bekanta med  firma som gav en jobb. Med tiden tog man över de äldres uppgifter. Att sluta som skrotupplagchef var möjligt för den skolmisslyckade.  Det är inte så nu. På en glesbygd med få arbetsmöjligheter finns ingen framtid för de betygslösa. Regeringen är inte intresserad av landsbygdens byar, bara som tillflyktsort för invandrare. De fungerande byskolorna är stängda. Befolkningen är gammal och besviken. Invandrare stannar inte heller, de vill till storstad.

Ibland mötte jag en elev som hade riktigt tråkigt. Jag kände igen mig. Det var jobbigt att vara en elev som låg före andra. Vi var två sådana i min grundskoleklass.  Det löste läraren genom att vi fick hjälpa andra elever. I en klass, likaså i verkliga livet, finns ju alltid några  som hänger sämre med.

Oavsett hur man sorterar folk och försöker göra alla lika existerar alltid de som är smartare, dummare, rikare, fattigare, vackrare, fulare, plikttrognare, slappare, från bättre eller sämre omständigheter. Inte ens tvillingar är exakt lika. Vi är olika på många sätt. Vi är också lika och strävar efter samma saker. Vi vill vara lyckliga och känna att livet är meningsfullt även om de flestas liv är synnerligen enahanda. Biologin – arvet – bestämmer mer än politikerna tror. Samhällets ramar, den konsensus vi har mellan oss medborgare, likaså. Konsensus håller på att upplösas. Jag vet inte längre vad det är. Arv är fult att prata om. Likaså de religiösa regler vi välvilligt låter styra  vissa barns skola.

Religion, tro, är en stark kraft. Vi underskattar dess kraft. Det är en del av vårt misslyckande med invandring, även i skolan.

I den svenska skolan förväntas likhet råda. Man bryr sig inte om vilken nivå elever befinner sig i, ålder bestämmer. Kunskapsnivån kan skilja år hos elever på samma klass. Skolan lyfter inte upp begåvningar om det inte handlar om sport. Att sparka boll eller åka slalom är viktigt, inte att vara mattebegåvad eller prata flera språk. Där har vi förlorat något. En plattare skola missar de läsbegåvade, de smarta praktikerna och också de i behov av hjälp.

Tillbaka till min skoltid. Vi var 45 elever i klassen. Läraren hann inte med. Så vi två redan läskunniga fungerade som hjälp. Vi två ”hjälplärare”  led. Kanske inte på skolavslutning på våren när vi fick alla priser man på den tiden delade ut till de med bästa betygen. Ja, vi hade betyg 4 gånger i läsåret.

Jag hade en kamrat som var två år äldre. Jag läste hennes årgång hemma. Sedan upptäckte jag biblioteket. Min far hade gått 4 år i skolan och min mor 7 så någon hjälp hade jag inte att förvänta mig. På den tiden fanns realskola men mina föräldrar hade inte råd med skolavgiften. Det sved. Det fanns stipendier men man kunde inte lita på det. Jag skaffade ett arbete som barnflicka över sommaren vid fyllda tolv och till hösten började jag  bära ut tidningar på morgonen. Upp 4.00. Färdig med tidningar 6.30. Hem och frukost. Gick till skolan 5 kilometer.  Ja, man fick inte nattarbeta som barn men man hittar alltid sätt att lösa det.

Jag är glad över att alla får läsa i gymnasiet om de ids att anstränga sig så de erhåller slutbetyg från nian. Ingen behöver gå upp klockan 4 för att arbeta ihop skolavgiften. Kanske förlorade vi ändå någonting när skolan blev lika för alla?  Skillnaden på min skola och den nuvarande är enorm. Vi hade intagningsprov.  Alla lärare hade disputerat utöver gymnastikläraren som var f.d. elitidrottare, i gymnastik om jag minns rätt. Undervisningen bestod av katederundervisning, läsning i läroboken, uppgifter att lösa och läxförhör, sedan större prov. Det förväntades att vi läste på sidan om för att bredda kunskaperna. Uppsatsskrivning skedde på lördag och tiden för det var fyra timmar, likaså konstlektioner och uteidrott. Alla ämnen hängde hyfsat ihop. När vi läste om Egyptens historia, hade konstlektionen egyptiskt tema och geografin studerade Egypten. Det gick inte alltid samman men i stora drag hängde de större kulturkretsarna ihop i undervisningen.

Vi blev bildade, inte bara utbildade. Vi såg upp till våra lärare. Vi var stolta över vår skola.

Kanske skulle jag tillägga att det var en flickskola.

Att arbeta i den svenska skolan var som att vara lite mamma, socialarbetare och polis. Jag hade ju inte lärarutbildning heller så jag slutade. Jag  byggde på min gamla fil. kand. med socionomexamen, forskarutbildning med mera. Jag hade svårt att sluta läsa. Jag föreläste på mitt arbete. I stället skolbarn var eleverna nu vuxna som kom helt frivilligt både från Sverige och även andra länder.

Till sist går vi alla i pension eller bara slutar, ofta sker det ingen överföring av vår kunskapsbank och mycket av det vi kunde faller i glömska och de andra får åter börja med blankt papper. Så har det skett även i skolan. Förakt mot det som var och fungerade,  ständig sökande efter den socialistiska jämlika skolan med rätt värdegrund  tar död på den bildning och kunskap skolan var avsedd att lära ut.

Lotteribilden från: http://jeanders-bilder.blogspot.se/

 

Familjen är den enda som består.

På eftermiddagen den sista söndagen i maj var det tomt vid kaffebordet i  matsalen. Bara två kvinnor och några män kom eller hämtades till kaffet klockan 14. Kvinnorna drack kaffe i sina lägenheter med anhöriga. Det var ju Mors Dag, den stora besöksdagen i Servicehuset.

Jag la märke till den ena kvinnan, vi kallar henne Alma. Hon hade ju en skara barn och barnbarn. ”Är det ingen som har besökt dig”, frågade bordsgrannen, den enda kvinnan på avdelningen helt utan barn.

Alma fräste nästan. ”Mors dag är väl varje dag.” Hon tittade ut i väntan hela kvällen. Hon kontrollerade telefonen. Var det något fel? Anhöriga brukade ju komma tre gånger om året. Mors Dag. Födelsedagen. Strax före Jul. Kanske dög någon upp under sommaren.

Detta tre – gånger – besök – system är inte unikt. Flera anhöriga gjorde så. Men ingen hörde av sig till Alma denna Mors Dag.

På tisdag kom ett barn och några barnbarn på snabbt besök. De sa till mig som hade kvällspasset: ”Det var så fint väder så vi åkte till landet allihopa över helgen. Hon trodde väl inte att vi skulle komma?”

Vad säger man till det? Fint väder hinder? Var telefonen trasig? Fanns det ingen plats i någon bil för henne? Kunde ni inte besöka henne före Mors Dag då om det var så nödvändigt att alla åkte till landet? Kunde ni inte komma oftare, ni är ju så många? Men  som anställd säger man inget utan ler och hämtar en vas till blommorna.

När besökarna hade skyndat sig iväg kom hon med blommorna och ställde de i matsalen. Hon ville inte ha de. Anhöriga hade skyllt på arbete och hon genomskådade dem direkt.

89 år, barn, barnbarn och barnbarnsbarn men ingen såg henne viktig nog på Mors Dag när solen sken. Ändå sa alla att hon var en underbar mor och mormor.

Någon kändis skrev vresigt i  Expressen om sin hemska mor (det var obehagligt)  och mors dag och att han minsann inte var skyldig att fira sin fru. Frun var inte hans mor och han skulle inte fira henne. Men är det inte det man får göra så länge man har mindre barn hemma? Hjälpa barnen att fira, helst måttligt så det blir barnens firande inte juveleraraffärens. När de blir tonåringar kan de fixa allt själv bara man knuffar på lite.

Det är inte heller fel att komma ihåg sin fru som bara en mor en gång om året. Mor är inte en oväsentlig funktion i en familj. Men att kräva presenter i dyr klass är inte en tradition. Det är frukost på sängen, blommor och barnteckningar, kanske något ungefär i värde slipsen till fars dag. Gärna att andra står för middag och disk så mor har en hushållsledig dag, ifall hon brukar stå för det. Förr i tiden sjöng man också eller spelade om man hade instrument. Håll firandet traditionellt, inte kommersiellt.

Det kommer ju fars dag också. Så, du som gnäller över Mors Dag vänta dig inte några slipsar och tårta den dagen.

Jag tänkte, är det så ute att komma ihåg mor, far, även de som vi räknar tillhöriga i den närmaste kretsen, som styvföräldrar? Skall vi inte lära våra barn glädjen med traditioner som håller oss samman? Mors Dag är en sådan. Kan barn inte få fira sin mor eller far hemma, kan det hända att de inte bryr sig om att hälsa på dem i ett äldreboende på bemärkelsedagar. Det var ju inte viktigt.

Så, har du någon som ens liknar en mor i Servicehuset eller på ett äldreboende, lyft luren i alla fall i dag. En dag sitter du där själv och mår uselt när ingen kommer ihåg dig. Kanske även du får bara tre korta besök per år, om ens några.

Relationen till ens mor är förhoppningsvis mer än en dag som  man lite pliktskyldigt kommer ihåg. Vi som har vuxna barn vilka vi har en fungerande relation till, vilka kommer ihåg oss titt som tätt, kan gott slippa fira Mors dag. Vi önskar andra saker än uppvaktning på en viss dag, hjälp med tekniska prylar till exempel. Vi kan köpa själv både blommor och tårta om vi vill. Vi med utflyttade barn är redan tillräckligt firade angående moderskap. Det räcker. OK, skicka E – post kanske.

Var rädd om din familj. Familjen är den enda som består.

https://sv.wikipedia.org/wiki/Mors_dag

Översta bilden: målning på en klippa i Kangerlussuaq, Grönland

Blombilden är tagen hemma efter någon bemärkelsedag..

People will come together and show love.

They will not succeed, ropar alla. Men, har inte terrorister gjort det redan? Lyckats? Skall vi ignorera förlusterna? Många har förlorat sina anhöriga, människor man älskade, barn man inte får se växa upp. Förluster som aldrig går ur minnet. Några lever gömda under beskydd när de råkade misshaga islam. Många är faktiskt rädda. Det hjälper inte att ropa att terrorister aldrig kommer att vinna. Vi tänker inte så stort som slutgiltiga vinster eller förluster, vi tänker på dagen och det som drabbade oss.

Förakta inte sorgen och vreden. Det vi har förlorat får vi inte åter.

Det hjälper inte att ropa kärlek. Hur än vi lägger blommor och tänder ljus på mordplatser kryper oron närmare vid varje dåd. Vad är det för människor som så lättvindigt ta livet av andra?

De flesta vågar inte säga något elakt om islam. Oron för rasiststämpel kan vara större än oron för livet. Så illa är det med oss. Vi skiljer noga islam och terrorister – de vilseförda – som mördar i islams namn. Vi är inte rasister. Vi omhuldar alla. Orden: Koranen 5:51 ”bli inte vänner med judar och kristna” samt 2:191 ”döda dem varhelst ni finner dem”, är ju bara gamla ord. De är inte allvar menat.

Vi till och med hyllar terrorister, döda och levande. Gamla kommunister kan pryda väggarna. Mein Kampf säljs åter även i Tyskland. IS terrorister myser med kattungar på Internet med syftet att förföra tjejer. Olika radikala talare gästar Sverige. Även politiker hyllar, öppet eller i smyg. Nyss demonstrerade Ulvskog för befrielse av Marwan Barghouti som hör till Fatahs beväpnade gren. Dömd för flera mord till livstids fängelse flera gånger om.  Ulvskog tycker att dömd terrorist skall få stöd. Så kan man tycka privat. Ulvskog är EU-parlamentariker och representerar Sverige.

I tonåren beundrare man kanske de tuffa, spännande grabbarna. Sedan växte man upp. Vissa växer aldrig upp. De farliga grabbarna förblir spännande. Det finns alltid  stödtrupper för terrorister.

Median förnekar sig inte heller:

”Rasister som försöker utnyttja terrordåd för att sprida intolerans är nog det vidrigaste som finns. Skäms”, skriver Aftonbladets Anders Lindberg efter Manchesterattacken där barn var målet. https://twitter.com/anderslindberg.

Han bör skämmas. Rasister? Just nu känner jag igen stor intolerans mot terrorister även om jag inte kände någon som dog.

Kaoset i Mellanöstern tar inte bara livet av folk utan raserar möjligheterna till liv. Läget är inte ljust för IS Kalifatet just nu. Men när IS fästen faller sprids folk till världen och de tar ideologin med sig.  Deras ideologi är oerhört stark, lik talibaner i Afghanistan vi har försökt utrota åratals poppar de upp som råttor från hålen. De terrorister vi har kunskap om handskas vi i Sverige med silkesvantar. Vi tror att när vi är snälla blir alla snälla. Snällhet smittar av sig, inte ondska. Så enkelspåriga är vi. Det är som om politikerkåren, sjuklövern, hade drabbats av Stockholmssyndromet som beskrivs med att välja förövarens sida, med kärleksord i släptåget. En politiker som inte har valt den sidan är rasist. Det hörs lite andra toner ibland, men de som vänder kappan efter väljarvinden är inte tillförlitliga.

Nu  drabbas britterna av terror igen, nyss vi. Manchester visar kärlek, som vi gjorde. ”But this city is really resilient and people will come together and show love,” skriver någon på Twitter. Det är nästan outhärdligt.

Det räcker inte med kärlek. Det räcker inte med blommor till fienden. Jag vet inte vad som skulle räcka.

Har Europa inte nått en vändpunkt länge sedan? En punkt då vi måste erkänna att de muslimer som hyllar våld mot oss kristna och judar hör inte till vårt demokratiska samhälle? Borde vi inte  visa en smula intolerans mot en religion som förtrycker inte bara sina egna kvinnor utan andra troende och uppmuntrar till mord på oss? Borde vi inte få hata dem som anser sig ha rätt att spränga våra barn i bitar?

Terroroffer: Saffie-Rose Roussos

Frågan är hur vänder vi det nedförsbacke vi snabbt rutschar i? Är det inte för sent? Hur skulle vi rent praktiskt rensa de områden vi redan överlåtit till klansamhällen och deras regler? När inte ens polisen vill åka dit utan förstärkning? När vi lugnt låter barn skolas in i det tudelade samhället med hjälp av en medeltida religion även i skolan? När våra kvinnliga politiker hukar sig genast med sjalar och långa kappor när de besöker muslimska länder?

Är det Europas svanesång vi sjunger med blommor i handen?

Många andra skriver om terrorn. Några röster:

”Den som förespråkar ett mångkulturellt samhälle måste inte bara inse och erkänna detta, utan är därtill skyldig sina medmänniskor ett svar om och en strategi för hur denna målkonflikt skall hanteras.” Läs mer på: http://fnordspotting.blogspot.se/2017/05/en-progressiv-kakistokratis-besvarjelser.html

Stop and think about how strange it is, how perverse it is, that more than 20 of our citizens have been butchered and we are basically saying: ‘Everyone calm down. Love is the answer.’ Where’s the rage? If the massacre of children and their parents on a fun night out doesn’t make you feel rage, nothing will. The terrorist has defeated you. You are dead already. Läs det hela på: http://www.spiked-online.com/newsite/article/after-manchester-its-time-for-anger/19849#.WSX0scYlHIV

Kan inte samhället skydda sina medborgare från att bli mördade på gator och torg, då är samhällskontraktet på ett moraliskt plan upplöst. Och vi kommer att se medborgarna ta saken i egna händer – det må vara medborgargarden, populistiska partier eller andra missnöjesyttringar.

Tillit, sammanhållning och civilisation är inget vi kan ta för givet. Det har tagit tusentals år att bygga upp vår kultur. Många människor har offrat sina liv för det fria, öppna och jämlika samhälle vi har idag. Och nu sitter vi på åskådarbänken och ser det monteras ner. http://avancemang.com/inga-flaggor-pa-facebook-borjar-vi-vanja-oss-vid-terrorismen/#comments

Till sist måste jag citera: Every time a terrorist murders an innocent person, and falsely invokes the name of God, it should be an insult to every person of faith.

Terrorists do not worship God, they worship death.

Donald Trumps tal i Saudiarabien: http://www.haaretz.com/middle-east-news/1.790748

http://www.dailymail.co.uk/news/article-4534016/Katie-Hopkins-Manchester-Arena-terrorist-attack.html

https://www.rt.com/uk/389393-isis-responsibility-manchester-terrorism/

http://www.dailymail.co.uk/news/article-4539242/KATIE-HOPKINS-ll-protect-kids-terror.html

Ska vi sluta reagera när tonårstjejer sprängs till döds?

PS: Det är ändå vår. Minns ni Arab Spring? En bra timeline på Arab Spring finns på:

https://en.wikipedia.org/wiki/Timeline_of_the_Arab_Spring