Har du haft ett Jimmiemoment?

Vad är ett Jimmiemoment? Jag tror att det är när du upptäcker och fattar att något i Samhället har förändrat sig till någonting som du upplever negativt, främmande, bristfälligt  och i nedgång. Det har ingenting att göra med Jimmie, egentligen.

Kanske känner du att tack vare invandring från främmande kulturer är din svenska ort något som inte längre finns utan har helt enkelt blivit multikulturell som det står i Grundlagen. Den lagförändringen du kanske skippade att ta en titt på men nu är du där.

Du var godhjärtad men inte så… Har du gott om pengar känner du dock föga av förändringar. Du köper ett sommarställe för 6 miljoner där inga förändringar syns. Men är du en vanlig jobbare kan det hända att du har haft en stund då du tänker: det här valde jag inte…

Är jimmiemoment då den stunden när du blev SD anhängare? Ögonblicket när man slås av tanken “Nästa gång röstar jag på Jimmie!”. Knappast. Då hade SD väl majoritet i Riksdagen. Jag tror alla har haft moment då de undrar vad politiker gör, varför allt blev så negativt, sämre, galet. En svensk knyter näven i fickan eller klagar på Internet. Kanske tänkte du bara ilsket, nu står jag inte ut, jävla politiker. Det är politiker som bestämmer hur Samhället ska se ut och hur pengarna fördelas. Men, du röstade ju in dem?
Skulden är din om du är missnöjd. Brukar du läsa valmanifesten? Partiprogrammen då? Inte? EUs planer då?

Jag hade ett Jimmiemoment. Jag visste förstås inte då att upplevelsen kommer att kallas så men nu kan jag räkna det till denna kategori. Som ni vet, ni sällsynta varelser som besöker denna blogg, jag tog hand om min sjuka sambo i sju år, nästan till döden. Jimmiemomentet skedde ganska början i mitt anhörigvårdarliv.

Min sambo blev hastigt sjuk i något ingen förstod sig på. Han blev dement på kuppen eller av andra skäl. När han legat på sjukhuset över en hel sommar skrevs han ut i risigt skick. Han fick plats i Kommunens rehabiliteringshem för gamla i två veckor.

Hemmet var helt enkelt fantastiskt. Vilken personal! De slet hårt för personalstyrkan var för liten men andan var att göra de gamlas tid där till något förbättrande och glatt.

Efter de två veckor skrevs han ut i lite bättre skick. Om ett tag stängdes hemmet, kommunens enda rehab. Behövde man rehabilitering skedde det nu med hjälpa av någon i hemtjänst eller i äldreboenden vilket förstås inte skedde. Hemmet ombildades till hem för de ensamkommande pojkarna. Så klart renoverades stället och personalstyrkan blev flerdubbel. De var unga män, inte gamla i behov av allt, från hjälp till toaletten till att äta. Så de nya borde ha klarat av att göra något själv. Städa kanske? Sätta på tvättmaskinen? Fixa mat? Men icke. De omhuldades som spädbarn.

Då fick jag ett jimmiemoment fast jag inte ens visste det. Det var så grupp mot grupp. Många andra fick samma moment fast det var inte uppfunnet än. De såg sina villor sjunka i värde. Tänk på annonsen: villa bredvid flyktinganläggning för yngre män. Villafolkets barn skulle dela skola med de främmande pojkarna. Dessutom försökte Kommunen hemlighålla det hela men misslyckades.  Det blev  protester, kommunen suckade. Men få protesterade mot nedläggandet av själva rehab för de gamla,  utan risken för sin egen tillvaro, sina pengar och den egna tryggheten.

Sanningen är att många omkring boendet fick ett jimmiemoment när jag kollade röstresultat från platsen i nästa val.

Var vi onda människor som reagerade på förändringen? Hatade invandring? Jag tror inte så. Det är mer komplicerat. Personligen ville jag ha bra äldreomsorg för min sambo men tvingades fatta att så var inte fallet. Indragningar var dagens vård.  De andra, som bodde bredvid, ville känna igen sig på sin förort. Att möta 40 tal yngre män från ett annat land kan kännas hotfullt även om inget hot finns. Vi vet inte, den sociala koden är okänd och tilliten är  sprucken. Sedan kommer Kommunens användning av skattemedel. Miljoner till unga som valde Sverige. Nedlagda boenden för de gamla. Kanske försämrades skolan? Det var många som undrade vad får vi för miljonerna.

När jag senare fick plats i ett korttidsboende fick jag en till när jag klagade. Sambon var så skitig när jag hämtade honom efter 11 dagar, utan dusch och samma kläder på. Dessutom hade han fått flytta runt till tre olika avdelningar och tappat sina saker som glasögon, tandborste…. Han grät när han såg mig. Jag fick så oerhört dåligt samvete. Så uselt får det inte vara. Så jag klagade.

Då fräste biträdet år mig. Vad ska du klaga för? Lämna inte honom hit då. Vi lämnar inte våra gamla till främmande människor, vi tar hand om dem själva.

Det sista var lögn för ett helt våningsplan var avsedd för de som kom från en viss annan kultur (inte finsk).

Hon själv var från ett annat land. Jag blev mållös. När jag pratade med Kommunens handläggare tyckte de att jag var kverulant. Så illa var det väl inte? Rasistiskt påhopp av mig.

Nu rasslade ett jimmiemoment till fast jag inte begrep det då.

Så jag tog hand om min sambo med några veckor i korttidsboende per år. Under det sjunde året fick vi besök av en sjukgymnast som skulle rehabilitera och anpassa vårt liv så det fungerar. En underbar dietist dök också upp. Nu var det dock för sent med åtgärder. Jag fick sätta mig i motvärn när de tänkte ta ut badkaret.

Även de hade ofantligt med att göra. Ärenden låg i hög. Nej, det var inget jimmiemoment, bara något som inte fungerade på grund av för stor efterfråga. Inte röstade jag på SD i Riksdagsvalet. Jag röstade inte alls. Var lyckligen långt borta från svensk politik.

Så, har du haft ett jimmiemoment? Vad hände? Vad gjorde du då? Eller, god som du är, gör du än handhjärtan för allting?

Gå eller inte gå, det är frågan?

Dag 46 den 17/6 -18 på Pacific Crest Trail hade jag gått 560 mile, bra bit över en miljon steg och hamnat i ökenstaden Mojave.

Det var varmt och väldigt blåsigt. Det blåste så hårt att jag var tvungen att sätta mig några gånger.

Men innan Mojave kom jag till ”utefik” mitt i öknen. Det fanns dricka, vatten, kokta ägg och kex. Inga människor, men gästboken talade om vandrarnas glädje över platsen. Först efter några till mile såg jag hus nere i en dal. Var det någon där som hade försett oss med så härlig plats?

Dagen före hade jag fått 6 flaskor vatten av några bilister. Jag var nu van att någon obekant förbipasserande försåg mig med något jag behövde eller inte ens behövde utan att jag frågade om det. Frukt, godis, vatten, mat, lift, quarters, råd, bara glada hurrarop…och oftast foton tillsammans med dem jag mötte. Min vandring på PCT var bara underbart – nästan. Det tillkom ett par skitdagar bland mina 160 på leden.

I år är det lugna skogspromenader innan årets fjällvandring. 10 000 steg minst om dagen, oftast mer. Är det inte så man bör gå? Dessa magiska 10 000 steg? WHO har rekommenderat det. Sedan ökade hälsoexperterna antalet till 15 000 steg. Då skulle man inte dö i förtid. 15 000 steg räddade oss från hälsoproblem.

Nu är det andra råd som gäller. Det räcker med 7500 steg för oss äldre kvinnor. I studien deltog 17 000 kvinnor i ålder 62 – 101. Resultat visar antalet steg per dag hade en stark koppling till livslängd. De kvinnor som tog ca 4400 steg om dagen hade lägre för tidigt dödstal än de som gick bara 2000 steg. De som gick 7500 steg hade ytterligare minskat risken för tidig död men resultat bättrade inte på sig med flera fotsteg, efter 7500 steg planade fördelarna ut.

Det låter ju självklart att de människor som än rör sig lever längre än de som orkar bara gå mellan sängen, köket och toan!

Att gå fort en bit var förstås bättre än slö lunk.

En del får alldeles tillräckligt motion på arbetet, till ex inom vården. På  ett demensboende mätte vi ett dagpass. Det blev 11 000 steg. Då behöver man inga flera steg den dagen.

Studier visar också att motion är ojämlikt. Kvinnor rör sig mindre än män, speciellt i en del länder, som Saudiarabien. Räkna ut vad det beror på?

Frågan är om livskvalitén ökar med promenader? Det mättes inte i studien. I mitt fall är svaret ja. Så jag fortsätter att gå 10 000 – 15 000 steg, ibland mer nästan varje dag. Oavsett väder? Hm, viss väderlek ratas nog även av mig så länge det inte gäller fjälltur eller annan vandring. Då är det bara att gå.

Men, vi alla dör ändå, förr eller senare oavsett antal steg. Skall vi gamla tärande grupperna verkligen öka livslängden? Vår finansminister tycker ju att speciellt 40 – talister kraschar hennes budget med skattehöjningar som resultat. Så, ska vi gå eller inte gå? Är för tidig död det som räddar Maggans budget? Ättestupa?

Jag är trött och förbannad på det ständiga gnället som drabbar oss 40 – talister. Var vi så kostsamma under vår livstid hittills?  Vi har inte fått en lång gratis skolgång som finns idag. Vi började arbeta tidigt och  som mödrar blev vi försörjda av våra makar. När barnen utan daghem klarade sig efter skolan började vi arbeta, ofta i dåligt betalda kommunala arbeten just inom vård och omsorg. Jag trodde att vårt arbete byggde upp landet. Många av oss har hunnit betala ansenlig mängd skattekronor. Vad får vi för pengarna nu?

De gamla före oss dör också och lämnar efter sig resurser inom vård och omsorg, ifall det finns något kvar att nyttja. Allt behöver inte uppfinnas på nytt. Men eftersom politikerna har lagt ner mycket av äldreomsorgen som äldreboenden och jobbet inom det är uselt betald, ibland ett slags dumpningsplats för arbetslösa outbildade måste en del till. För vi 40 – talister är nog inte så tystlåtna, inte av den snälla bussiga typen som tackar och niger.

Eller fogar vi också oss i den dåliga vården? Vad säger du som är född på 40 – talet?

Så, budgetbrister och skattehöjningar är vårt fel? Jag undrar, befolkningsökningen då? De människor som kom och  kommer över gränsen till Sverige kostar tydligen ingenting och ökar inte behovet av olika samhällsresurser som vård, skola, bostäder, bidrag, äldreboenden, mat, arbetsplatser, el, vatten, transporter, rättsväsende, sophantering… bara vi gamla födda på 40 – talet? Ingen ny infrastruktur, inga nybyggen… de bara lever av luft? Skall de gamla anhöriginvandrare som kommer också skällas på som kostsamma budgetraserade och orsak till skattehöjning eller bara vi svenskar?

Ljuger politiker? Vad har de för agenda  för vårt Sverige? Hur var det med deras mattekunskaper? Ren vinter?

Maggans budget får du leta efter själv. Du som vill fördjupa dig i studierna om antal steg hittar de på:

https://jamanetwork.com/journals/jamainternalmedicine/article-abstract/2734709

https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pmc/articles/PMC5774986/

Bild med Maggans bilfärd från Jeanders träffsäkra bilder: http://jeanders-bilder.blogspot.com/2019/06/ebberods-bank.html


Pro Life, men från vilken vecka?

En patient slank in utan tidsbokning och begärde abort omgående. Vid undersökning kom det fram att graviditeten var på vecka 32 så ingen abort var länge möjlig. Hon blev förbannad. Graviditeten störde hennes planer. Vi skrev in den ovillige blivande modern till mödravården.

När barnet väl var fött, något för tidigt, promenerade hon direkt ut från förlossningen med barnet mot läkarens inrådan. Vi erbjöd det lågviktiga barnet någon dags observation tillsammans med modern, men hon stannade inte. Modern fick låna kläder för babyn från sjukhuset eftersom hon hade inga babykläder med sig.

Det var den enda gången jag gjorde en anmälan till Socialtjänsten utan att modern var med på det och ville ha hjälp. När hon gick ut från förlossningen med barnet skickade jag ett brev och ett fax, så kallad orosanmälan till Socialtjänsten. Jag vet inte om de tog kontakt med modern.

Jag glömmer aldrig det lilla barnet med en mor som inte än var gravid ens i tanken.

Att vara gravid innebär: jag begriper att jag har ett växande barn i min mage. Jag ska föda fram det. Jag blir en mor till det barnet. Jag skall ta hand om barnet. (Jag struntar nu helt i hur män känner, de är inte fysiskt gravida även om de ibland kan uppvisa liknande besvär.)

Graviditet är faktiskt ett liv som växer. Men, när räknas det som ett självständigt liv? Vem har rätt att bestämma över graviditet och fostret i en kvinnas kropp? Politiker? Skrikande opinion? Religiösa tyckare? Männen?  Fostret? Kvinnan ensam?

Abortfrågan blev  aktuell en stund i Sverige när SD ville sänka abortgränsen och KD ville stödja samvetsfrihet, dvs en barnmorska kan vägra en av sina arbetsuppgifter: abort. Det blev dock ingen avgörande diskussion, inte ens en fråga om sista abortgränsen.

Men i USA är abortfrågan åter infekterad. En våg av lagändringar på abortgräns och den stora frågan ”vad är liv” pågår i USA. I alla stater i USA är abort tillåten men tidsgränsen kan göra det omöjligt. I vissa Stater lägger man gräns för liv och abort vid hörbara hjärtslag, vecka 6-7 ungefär medan  andra Stater som New York vill experimentera med närapå barnamord. Det har hänt att läkare som utför aborter mördas, kliniker stängs och kvinnor får åka utanför delstatsgräns för att genomföra abort. Dock har inte Supreme Court än behandlat de nya lagförslagen vilket jag gissar kommer att ske med tiden. Läs mer om de komplicerade abortbesluten enligt lag i USA. https://en.wikipedia.org/wiki/Roe_v._WadeS

I andra länder som Colombia och El Salvador kan abort vara förbjudet oavsett skäl som risk för liv och våldtäkt med fängelse vid misstänkt abort eller till och med för tidig fött barn som dog.

Att förbjuda abort eller att göra det svårt så man måste resa till ett annat land/delstat drabbar förstås de fattiga. I Sverige reste kvinnor till Polen under 60 talet. Då var abort enkel där, nu är det tvärtemot.

Är det skäligt att ha diskussion om sänkt abortgräns? Tidigt födda barn kan överleva bättre idag än 1974 då nuvarande abortlag tillkom. Tekniken att ta hand om de för tidigt födda har utvecklats sedan dess, likaså tillkom prover som visar sjukdomar hos fostret. KUB provet (kombinerat ultraljud och biokemisk screening) som visar kromosomavvikelser görs i vecka 11 – 14 och fostervattenprov vecka 14 – 15 som bland annat kan visa Downs syndrom. Hur och om gränsen bör sänkas vet jag inte men för mig låter vecka 17+6 rimligt. Vad gör man om barnet som aborteras föds levande? Idag finns chans att barn födda v. 22 -23 överlever, alltså på snudd nuvarande abortgräns.

Men, då kan det uppkomma specialfall som minderåriga med inte upptäckt graviditet, svår sjukdom hos modern eller barnet. Vad gör man då? Oavsett vilken gräns vi har kommer det alltid finnas svåra undantag.

Jag satt några gånger och höll en abortpatient i handen. De var sena aborter och plågsamma så för patienten och även för viss personal. Ibland gick det inte snabbt utan fostret vägrade lämna moderlivet. Det var traumatiskt. Det märkliga var också att flera abortpatienter ringde efter precis ett år och ville ha tid att prata. Frågan: om jag inte hade gjort abort dök upp.

Att utreda den sena abortansökan och hjälpa patienten med intyg till Socialstyrelsen var en av de svåra uppgifterna på kuratorsjobbet. Halva graviditeten hade gått  men nu kantrade livet. Fostret visade sig ha sjukdom eller Downs syndrom. Mamman kunde själv ha blivit sjuk, sällsynt men det händer. Barnafadern hade stuckit och då bröt den gravida ihop. Något sådant kunde orsaka sen abortansökan. När väl tillståndet har kommit finns ingen tid att grubbla mer. Dessa aborter är dock inte så många, ca 300 aborter beviljas efter vecka 17+6 dagar. Det sker ca 36 000 aborter före v.18 per år. De flesta sker dock före vecka 7, ca 57 %, så kallad medicinsk abort som kan ske hemma. Dagen efter piller används också när de preventiva åtgärderna har misslyckats eller slarvats med.

Att avbryta graviditet sent när man har ett foster som sparkar är svårt. Det kan krossa kvinnans liv länge. Känslan av oduglighet är svår. Vi är inte utan känslor och respekt för liv även om abort vore den bästa lösningen.

Jag tycker att den svenska abortlagstiftningen är bra. Ingen som inte vill behöver göra abort oavsett omständigheterna. Alla som behöver och vill får göra en abort. Dock borde var och en tänka till angående preventivmedel så abortantalet sjunker. Det är inte alldeles okomplicerat att göra en abort, varken fysiskt eller psykiskt.

Det sägs att vissa använder abort som preventivmedel? Hoppas inte, även om jag träffade patienter med 7 – 8 aborter bakom sig.  Tänkte du chansa och ha abort som preventivmedel? Tänkte du man ha abort som din och din kvinnas preventivmedel? När börjar ens ansvar för en graviditets vara eller icke vara?

Nu har sommaren startat. Det innefattar nya sexuella kontakter,  ovälkomna graviditeter, sexuellt överförbara sjukdomar och brutna förhållanden. Kanske också äkta kärlek. En och annan man får ett försörjningsansvar för ett barn han inte tänkte ha. Många kvinnor gör abort. Eller väljer att behålla graviditeten och få ett barn som redan i början av livet saknar en närvarande far. Och, sedan kommer många barn till önskade och älskade från första stund.

Är liv heligt? Nej? Vi skyddar inte liv särskilt väl i världen. Vi tar ihjäl varandra på grund av olika orsaker: osämja, religion, politik, ägande, hat, svartsjuka, olika ismer, slump … Varför skulle ett ofött barn som inte klarar sig utanför livmodern vara heligare? Varför hörs sällan behov av familj och trygghet för de miljoner ensamma barn som redan finns när abortmotståndare demonstrerar?

När börjar liv? När börjar livet för en människa? När är liv värt att skyddas?

Skydda dig. Sex är inte ofarligt

Den nuvarande lagstiftningen är 1974 års abortlag Den gravida kvinnan har rätt att själv bestämma om hon vill avbryta graviditeten upp till den 18:e graviditetsveckan. Efter den artonde till den tjugoandra veckan krävs tillåtelse från Socialstyrelsen som kan ges på grund av exempelvis att fostret eller kvinnan lider av svåra sjukdomstillstånd.

Omkring 300 abort per år beviljas av Socialstyrelsen efter vecka 17+6. Totalt sker ca 36 000aborter per år vilket motsvarar 19 per 1000 kvinnor i ålder 15 – 44. Ungefär 50 miljoner aborter sker i världen varje år. Av dessa bedömer man att cirka 30 miljoner är medicinsk ”säkra” och 20 miljoner ”osäkra”. Enligt Världshälsoorganisationen WHO, dör 47 000 kvinnor varje år av detta skäl. Även siffran 70 000 döda finns hos andra källor.                                                                

https://www.bbc.com/news/world-us-canada-47940659

https://reproductiverights.org/worldabortionlaws

Four horsemen …

Klimat – vår nya religion? Ibland känns det som en religiös rörelse med profeter. De flesta av oss tänker dock inte på klimatet varje dag och vid varje inköp även om många röstade grönt i EU val i hoppet att någon gör något.

Vi lever. Vi går till jobbet, köper mat, förnyar garderoben, köper presenter till barnen, firar födelsedagar  och försöker hålla bilen i gång. Vi flyger, åker pendel, dammsuger, lagar mat, går till tvättstugan, allt energikrävande.  Som par har vi sex, kanske med hoppet att få en baby. Det hörs toner att man bör avstå helt från barn för klimatets skull. Det var ett radikalt sätt att slopa människosläktet.

De flesta gör faktiskt något för miljön. Vi är världsetta i att sortera sopor. Kan hända att många av oss äter idag lite mer vegetariskt som anses vara bättre än animaliska produkter. Att cykla är populärt. En del elbilar, ca 81000 finns på våra gator men tillverkningen är resurskrävande och elen kan komma från fossila bränslen. Så… Kanske nekas tonåringen en ny mobil varje år med gnäll som resultat om hon inte är en Gretaanhängare. Dock är inget tillräckligt. Vi är så få. Vi är en droppe i havet som importerar allt från mobiler till mat och lastar så andra länder. Vi kan inte rädda världen.

Det dyker upp hela tiden nya saker vi borde avstå ifrån för att rädda klimatet. Senaste är kläder. Våra kläder lär vara den största miljöboven, värre än flyget. Vi ska köpa begagnat. Men om ingen köper nytt? Då blir dödsbona väldigt eftertraktade, de dödas gamla kläder som idag hamnar mest till soptunnan blir en guldgruva. Trots att kläder är miljöfarligt har jag inte sett en enda naken klimataktivist med några löv täckande de ”icke visas offentligt” ställen på kroppen, trots att det är sommar. Återgång till Paradiset?

Känner du någon riktig klimataktivist? Inte jag. Få har ändrat sitt liv totalt på grund av klimatet,  som att bo trångt och äta svensk potatis för middag. Var jag spydig? Så länge jag har kunnat läsa har vi hotats eller gått under av olika miljöfaror. Alla fåglar som dog, fisken likaså, skogen föll död ner, hot om ny istid var det nyligen som byttes till uppvärmning. … Dock har tekniken rätat till många av problem vi ett tag trodde skulle rasera våra liv. Kanske har det gjort mig lite misstänksam mot undergångsscenarion speciellt de som förs fram av miljonindustri resande runt och producerande bara oro.

Medel för en civilisation sägs vara 336 år. Vissa har räckt längre vissa gått snabbt under, några som Egypten återstod igen för att sedan gå under. När beräknar vi att vår civilisation startade? När maskiner tog över handkraft? När bilar tog över gatorna? När kungar föll och någon sorts demokrati tog över? Eller när pengar tog Bibelns plats? När räknas vår civilisations början? Vad är det som utmärker vår civilisation? Kanske finns det flera olika samtidigt på jorden som kollapsar på olika sätt med tiden?

De flesta civilisationer har gått under i någon typ av självmord. De kollapsade av sin egen tyngd, läs dumhet. Rom är ett bra exempel och vissa har liknat oss med Rom. Tät stadsbefolkning och färre som ville odla mat. Ingen som ville försvara landet och betala för det. Även matbrist när transporterna blev långa till stan. Viss klimatförändring gav torka. Uselt ledarskap. Invandring och anfall från norr. Och de starkare invandrargrupperna tog över.

Är vi hotade av klimatet? Kanske. Är vi hotade av miljöskador? Definitivt. Är vi för många? Absolut.

Kommer vi att gå under som civilisation eller planet? Med tiden händer det att vår miljö faller ihop oavsett vad vi gör. Ekologisk kollaps på grund av att vi brukar för mycket av de resurser som finns utan att kunna återföra tillräckligt. Vi blir för många eller är redan det. Byråkrati, oligarki med usla ledare som gör människor hjälplösa och likgiltiga. Globaliserad ekonomi som sprider risker och kriser. Vi kan drabbas av en epidemi som sprids snabbt i vår lättrörliga värld. Något från Universum kolliderar med oss. Kanske krig med atomvapen eller något liknande som för oss till död och i bästa fall till stenåldern.

Med så pass hårt slitage på vår lilla planet och så många ledare utan förstånd och förmåga  är vi inte förberedda för någonting oavsett hur många elever som skiter i utbildning och sitter på marken med en plakat.

Vi är redan för många. Antal har betydelse.

Att varje kvinna föder färre barn och ingen man heller har fler än två är en nyckel, speciellt i länder där det sker explosionsartad ökning fast varken mat eller vatten räcker till.

Det andra är att reducera vår konsumtion. Radikalt. Till nivå fattigpensionär? Nej, lägre. Där körde det ihop för mig direkt.

Jag tvivlar dock att det räcker. Risken har tippat över. Som Hawking sa ungefär: Vi bör leta reda på andra planet att kolonisera om vi vill att den mänskliga rasen överlever.

Fast, det är en omöjlig möjlighet?

Nedersta bilden: Gustave Doré: Death on the Pale Horse, 1865.