Har du haft ett Jimmiemoment?

Vad är ett Jimmiemoment? Jag tror att det är när du upptäcker och fattar att något i Samhället har förändrat sig till någonting som du upplever negativt, främmande, bristfälligt  och i nedgång. Det har ingenting att göra med Jimmie, egentligen.

Kanske känner du att tack vare invandring från främmande kulturer är din svenska ort något som inte längre finns utan har helt enkelt blivit multikulturell som det står i Grundlagen. Den lagförändringen du kanske skippade att ta en titt på men nu är du där.

Du var godhjärtad men inte så… Har du gott om pengar känner du dock föga av förändringar. Du köper ett sommarställe för 6 miljoner där inga förändringar syns. Men är du en vanlig jobbare kan det hända att du har haft en stund då du tänker: det här valde inte jag…

Är jimmiemoment då den stunden när du blev SD anhängare? Ögonblicket när man slås av tanken “Nästa gång röstar jag på Jimmie!”. Knappast. Då hade SD väl majoritet i Riksdagen. Jag tror alla har haft moment då de undrar vad politiker gör, varför allt blev så negativt, sämre, galet. En svensk knyter näven i fickan eller klagar på Internet. Kanske tänkte du bara ilsket, nu står jag inte ut, jävla politiker. Det är politiker som bestämmer hur Samhället ska se ut och hur pengarna fördelas. Men, du röstade ju in dem?
Skulden är din om du är missnöjd. Brukar du läsa valmanifesten? Partiprogrammen då? Inte? EUs planer då?

Jag hade ett Jimmiemoment. Jag visste förstås inte då att upplevelsen kommer att kallas så men nu kan jag räkna det till denna kategori. Som ni vet, ni sällsynta varelser som besöker denna blogg, jag tog hand om min sjuka sambo i sju år, nästan till döden. Jimmiemomentet skedde ganska början i mitt anhörigvårdarliv.

Min sambo blev hastigt sjuk i något ingen förstod sig på. Han blev dement på kuppen eller av andra skäl. När han legat på sjukhuset över en hel sommar skrevs han ut i risigt skick. Han fick plats i Kommunens rehabiliteringshem för gamla i två veckor.

Hemmet var helt enkelt fantastiskt. Vilken personal! De slet hårt för personalstyrkan var för liten men andan var att göra de gamlas tid där till något förbättrande och glatt.

Efter de två veckor skrevs han ut i lite bättre skick. Om ett tag stängdes hemmet, kommunens enda rehab. Behövde man rehabilitering skedde det nu med hjälpa av någon i hemtjänst eller i äldreboenden vilket förstås inte skedde. Hemmet ombildades till hem för de ensamkommande pojkarna. Så klart renoverades stället och personalstyrkan blev flerdubbel. De var unga män, inte gamla i behov av allt, från hjälp till toaletten till att äta. Så de nya borde ha klarat av att göra något själv. Städa kanske? Sätta på tvättmaskinen? Fixa mat? Men icke. De omhuldades som spädbarn.

Då fick jag ett jimmiemoment fast jag inte ens visste det. Det var så grupp mot grupp. Många andra fick samma moment fast det var inte uppfunnet än. De såg sina villor sjunka i värde. Tänk på annonsen: villa bredvid flyktinganläggning för yngre män. Villafolkets barn skulle dela skola med de främmande pojkarna. Dessutom försökte Kommunen hemlighålla det hela men misslyckades. Vad ville de hemlighålla?  Det blev  protester, kommunen suckade. Men få protesterade mot nedläggandet av själva rehab för de gamla,  utan risken för sin egen tillvaro, sina pengar och den egna tryggheten.

Sanningen är att många omkring boendet fick ett jimmiemoment när jag kollade röstresultat från platsen i nästa val.

Var vi onda människor som reagerade på förändringen? Hatade invandring? Jag tror inte så. Det är mer komplicerat. Personligen ville jag ha bra äldreomsorg för min sambo men tvingades fatta att så var inte fallet. Indragningar var dagens vård.  De andra, som bodde bredvid, ville känna igen sig på sin förort. Att möta 40 tal yngre män från ett annat land kan kännas hotfullt även om inget hot finns. Vi vet inte, den sociala koden är okänd och tilliten är  sprucken. Sedan kommer Kommunens användning av skattemedel. Miljoner till unga som valde Sverige. Nedlagda boenden för de gamla. Kanske försämrades skolan? Det var många som undrade vad får vi för miljonerna.

När jag senare fick plats i ett korttidsboende fick jag en till när jag klagade. Sambon var så skitig när jag hämtade honom efter 11 dagar, utan dusch och samma kläder på. Dessutom hade han fått flytta runt till tre olika avdelningar och tappat sina saker som glasögon, tandborste…. Han grät när han såg mig. Jag fick så oerhört dåligt samvete. Så uselt får det inte vara. Så jag klagade. Lite fint.

Då fräste biträdet år mig. Vad ska du klaga för? Lämna inte honom hit då. Vi lämnar inte våra gamla till främmande människor, vi tar hand om dem själva.

Det sista var lögn för ett helt våningsplan var avsedd för de som kom från en viss annan kultur (inte finsk).

Hon själv var från ett annat land. Jag blev mållös. När jag pratade med Kommunens handläggare tyckte de att jag var kverulant. Så illa var det väl inte? Smutsig gamling? Rasistiskt påhopp av mig.

Nu rasslade ett jimmiemoment till fast jag inte begrep det då.

Så jag tog hand om min sambo med några veckor i korttidsboende per år. Under det sjunde året fick vi besök av en sjukgymnast som skulle rehabilitera och anpassa vårt liv så det fungerar. En underbar dietist dök också upp. Nu var det dock för sent med åtgärder. Jag fick sätta mig i motvärn när de tänkte ta ut badkaret.

Även de hade ofantligt med att göra. Ärenden låg i hög. Nej, det var inget jimmiemoment, bara något som inte fungerade på grund av för stor efterfråga. Inte röstade jag på SD i Riksdagsvalet. Jag röstade inte alls. Var lyckligen långt borta från svensk politik.

Så, har du haft ett jimmiemoment? Vad hände? Vad gjorde du då? Eller, god som du är, gör du än handhjärtan för allting?