Bort från mobiltäckning – en vandring med en regnprinsessa.

För ett barn som har växt upp med Internet är en värld utan det omöjligt att förstå. Ett barn som redan vid ett års ålder har klickat på bilderna i Pino`s värld, den lilla nallens dagliga upptåg, räknar wifi som något flygande i luften, alltid, överallt. Även i en djup fjälldal.

Är det inte så?

Jag har vandrat med ett barnbarn, ålder tolv, en femdagarsvandring med start i Hemavan. Hon är nummer fyra av de barn jag har gjort ungefär samma runda med. Tio år sedan såg jag sällan ett barn på fjälltur, men nu mötte vi totalt sex barn och en baby med sina föräldrar. Enligt statistik har barn och pensionärer ökat på fjällstugor. Gott så.

Vad ger vi till barnen? En naturupplevelse? Det är enklare med en ny teknisk pryl, tycker många.

Vandringen med barnbarnet blev regnig. Först på sista dagen kom solen fram. Jag kallade henne regnprinsessan. Hon  gick i blöta skor, plastpåsar över strumporna. Nej, hon gick inte, hon skuttade fram över leriga stigar, små forsar och vattenpölar. Hagel och vind förskräckte inte henne. Men hon valde stugboende när vädret blev riktigt illa. Jag ville det med, men lät henne välja. Besvikelsen var synlig: ingen wifi i stugan! Men telefonens laddning hade redan gett upp så besvikelsen varade en minut och hon läste en bok i stället.

Det finns en punkt på den leden där man kan få kontakt med yttervärlden genom Norge. Men, min telefon dog också så vi kunde inte meddela till hennes mor att allt var väl.

Så, natt nummer två tillbringades i stugvärmen. Under natten dök det upp  folk i stugan med tält som hade gett upp. Till sist var stugan fullt av oss som flydde regnet och vinden. På morgonen lyste topparna av nysnö. Men, det regnade igen.

Oavsett regnet, hagel och vind var det en fin vandring utan ens några myggbett. Tyckte jag.

Skulle hon fjällvandra som stor? Det var tveksamt, om inte vädret var bättre. Att kura i tältet hade sin tjusning men dag efter dag – nej, det var för stillsamt. I regnpausen gick hon på jokkstranden och letade efter fina stenar. Ja, vi hade regnkläder men någon där uppe passade på att hälla vatten över oss och försöka blåsa oss omkull, i stället stilla regn.

Vandra mer? Kanske ändå. Naturen var vacker. Det kan väl inte alltid regna?

Sista dagens sol kompenserade fyra regndagar. Ja, på kvällen öste det åter ner. På busshållplatsen träffade vi andra vandrare som hade haft lika blött, om inte värre. Så har vi haft det hela sommaren, muttrade en hemavanbo.

Det blir ingen mer vandring för min del i år. Jag satsar på längre nästa år – om livet så tillåter.

PS.Trumps kampanj löfte nummer 25 var att inte ta ut lön som president, men en president måste ta ut lön. Han donerade sin första kvartalslön till USAs National Park Service. En uppskattning av naturen?

 

 

Är du närvarande i ditt liv?

Jag såg några rader någonstans vilka ställde en fråga. Det kändes som om någon hade riktat det just till mig. Jag tror att flera andra kan känna igen sig och instämma att det var en fråga som berörde deras liv.

“How absent have I been from my own life?”

Hur frånvarande har jag varit från mitt eget liv? Det var som det heter en bra fråga. Är vi närvarande i våra liv? I så fall hur? På vilket sätt använder vi vår tid, dessa 24 timmar i dygnet, 168 i veckan och 720 på en vanlig 30 dagars månad och 8760 på ett icke skottår  och hittills varande livet… nej, det vill jag inte ens räkna ut.

Hur många av dessa timmar var meningsfulla, nödvändiga, aktiva, nyttiga, bortslösade, glada, katastrofer, oförglömliga, värda att läggas i minnet?

Hur ser livet ut? Förverkligade vi våra drömmar eller gav vi upp dem? Insåg att vi inte hade kapacitet? Saknade viljan att anstränga oss? Livet som kom tog liksom över? Och åren gick tills man en dag ställer sig frågan: var livet bara det här? Vart försvann  det speciella jag ville göra? Livet är ok men det fattas något.

Eller var vi bara för lata? Tidsslösare? Fotnot i någon annans liv? Solnedgång direkt?

Vad ska jag använda resten av mitt liv till? Finns någonting kvar att drömma i min ålder eller är möjligheterna förbrukade? Ålder är bara en siffra? Nej, det är en hurtfrisk lögn man presenterar i tidningar avsedda för kvinnor med utseendeångest. Så mycket utseendeångest! Ålder ger garanterat minskad ork och styrka i kroppen och större risk för något elände som tar livet av oss till slut.

Hjärnan då? Kunskapsbanken? Det är ingen som bryr sig om det när man väl blivit pensionär. Det man kan är bara soptunnevara.

Ändå, jag har planer. Jag försöker vara realistisk men det är inte alls roligt. Att bli äldre i kroppen är inte roligt. Att inse begränsningar är inte kul alls. Jag vill slå mig själv med häpnad men måste inse trist fakta. Ålder. Ork.

Jag undrar, hur skulle vi utnyttja tiden om vi visste att slutet är nära? Att en obotbar sjukdom gav oss bara ett par månader. När vi läser historier om individer som snart skall dö brukar det vara någon tapper person som gör alla resor, äventyr och även låtsasbröllop innan döden kommer. Man dör på Facebook och Instagram, twittrar om de sista dagarna. Folk sänder support, pengar och hejarop. Den döende hamnar i tidningar och säger så fint att ”åren inte har betydelse utan livet du lägger i åren”.

Hur skulle vi göra när vi vet att det är snart slut med livet?

Eller låt oss tänka ännu längre. Slutet för vår civilisation, mänskligheten. Det finns många sätt att ta livet av oss. Faror vi själva orsakar och risker som kommer från universum. Ja, i filmer kommer ju räddningen i sista minuten genom Bruce Willis eller annan hjälte men låt oss tänka att allt vore på riktigt och livet är slut.

Slut och ingen repris. Som i Melancholia.  Hur kommer människorna att reagera, på riktigt? Du, dina anhöriga, vänner, område, stad… Vad gör du under din sista månad i livet?

Ja, Facebook och medier skulle förstås kollapsa snabbt.

Förmodligen skulle vi uppleva krisreaktionens alla faser. Från förnekande till någon sorts acceptans.

De flesta skulle inte göra något storartat. Vi vore bara smått förbannade eller ledsna. Sörjer över det vi inte kunde göra. Försöker finna oss i det man inte kan ändra. Slutar gå till jobbet kanske. Alla är inte hjältar som dör i arbetet. Samlas med familjen. Många skulle festa rejält. Andra bli religiösa. Ja, kyrkorna vore fulla, så är de alltid vid stora kriser. Då behöver vi något som är större än oss. Himmelen väntar de troende. Kanske ber vi förlåtelse för alla dumheter vi har gjort. Några skulle ta livet av sig strax innan. Och en stor del av oss vill inte inse fakta utan tror att det är bara fusk, ett TV program eller nytt spel.  Vissa skulle dra nytta av situationen genom att sälja biljetter och mediciner till falsk räddning. Paniken vi sett i filmer med igenproppade vägar blir faktum. Kaos. Stölder och inbrott.  Hoppet som överger oss sist.

Jag undrar hur politiker skulle tackla det. Stå bi, gömma sig eller ha planer bara för dem själva?

Vad vore din lösning? En månad kvar att leva, vad gör du?

Vi har det liv vi har och sällan vet vi dess exakta slut. Många av oss är slarviga med våra dagar. Jag erkänner direkt, jag är en av dem. Vi slösar med tiden som om den vore oändlig. Uppskjutarna är många. Sedan, någon gång, nästa år… Så som vår Regering gör sina planer till efter valet är även många av oss i framtiden, i stället i nuet.

När åren hopar sig  ser man sin egen trista misshushållning med dagarna i livet.

Men, det finns även obefogat missnöje. Livet gav oss saker vi inte ens förtjänade. Vi gjorde mer än planerat. Vi brydde oss om andra. Vi upplevde i stort och smått, människor, kärlek, platser, händelser, kunskap, allt det som livet består av.

Jag har fått, gjort och upplevt saker, även sådant som inte så många har gjort. Varför känns det ändå inte tillräckligt?

Vill människan alltid ha mer? Är begäret efter mer det som håller världen i gång? Är det också samma som till sist utplånar vår civilisation?

http://www.bbc.com/news/magazine-40290563

https://www.buzzfeed.com/kassycho/after-she-was-diagnosed-with-this-woman-did-a-stunning-weddi?utm_term=.tj565qnLz#.nurgJBGDm