Förlorad religion och vrängd tro

gerard_van_honthorst_001

”The true meaning of Christmas is being drowned out by materialism”, sa påven Franciskus i sitt Jultal. Han påminde också om barnens lidande och om krigen i världen med önskan om frid.
Är tro på en högre makt något vi svenskar behöver? Vi svälter inte, de flesta av oss har mer egendom än nödvändigt. Det finns ett skattefinansierat skyddsnät. Vi har Internet och kan googla allt, tro på vad som helst och finna vår frid utan någon religiös överhöghet.

Behöver vi då tro på Gud?

Jag har funderat varför religionen har förlorat sin betydelse under min livstid. När började den kristna tron och kyrkan minska inflytande och innebörd för folket? Än i min barndom var kyrkan en naturlig ingrediens i livet, så även hos de nästkommande. De flesta döpte sina barn, nästan alla konfirmerade sig, vigslar skedde i kyrkan på grund av tron. Folk gick i kyrkan inte bara på julmorgonen och om någon dog. Bibelns ord var sanning. Prästen och diakonissan hade alltid en öppen dörr. Kyrkan bedrev också en aktiv missionsverksamhet i Afrika och även Kina.

Jag hörde till undantagen, blev i tonåren icke troende, men följe snällt de kristna sederna i familjen. Att avvika öppet var inte ens en fråga. Så, får jag ens undra över kyrkans fall, avfälling som jag är? Men, det är inte bara en religiös fråga utan historisk och kulturell i högsta grad.

När började tron allmänt att krackelera? När majoriteten av kvinnor lämnade hemmafrutillvaron och började arbeta? När TV kom? När tonår som nytt begrepp infann sig? Bio i varje by? När vi blev välmående folk och behövde inte ha trösten och hoppet om bättre liv i himlen? När Kyrkan förlorade statusen som statskyrka?
När Kyrkan började välja världen framför himlen?

Tappade kyrkan bort oss och sig genom att modernisera? Man städade upp Bibeln, Guds ord, till nutida tolkning. Kyrkan införde jämlikhet i prästämbetet, kvinnor skulle inte längre tiga i församlingen. Att vara präst blev mera ett yrke, mindre ett kall. Konfirmation förändrades till ridläger. Vigsel blev tillgänglig för alla par. Inget av detta är fel i sig, eller?
Det kommer mer…

Präster började leva som högt betalda företagsledare med utlandsresor och lyxmiddagar. Ärkebiskop var inte säker på vilken Gud var störst och valde valspråk som uppfattas att hylla islam. Vi blev uppmärksammade i världen och inte med välvilja. Kyrkan har helt enkelt börjat krypa för andra Gudar. I dop tal pratas det om fotboll och inte om att bli en god människa. Stödet för kristna som är förföljda kan ses som obefintligt, det är kanske inte så viktigt med dem? Politiker utan tro styr i Kyrkofullmäktige. Försök bara att börja ett möte med bön, då protesterar både prästen och politikerna.

Tappade Kyrkan sin funktion som tröst, hopp och Guds kärlek och blev ett slags lokal dit man gick för att inrama en fest eller sorg? Inte märkligt i sig. Vetenskapen vinner över obevisbara väsen. När vi ser oss omkring i världen är det svårt att tro på något gudomligt väsen som älskar oss och styr livet. Det är som om Djävulen hade fått övertaget. Att stå för tron i dagens läge kräver just tro.

Ingen kan längre förklara varför vi behöver Gud. Kyrkan är som vilken förening som helst. Många präster är där för sin egen skull, inte för församlingen. Tiden då prästen såg vem som saknades på söndagens gudstjänst har passerat länge sedan. Att vara en familjepräst som har döpt, konfirmerat, vigt och begravt alla medlemmar i en släkt och känt till deras livshistoria, funnits som personlig stöd är inte realistiskt idag, om ens någon präst skulle vilja ägna sig åt det. Vi hade en, trots pension kom han och döpte samt begravde. Vi var hans ansvar.

Varför är vi inte lyckliga nu när vi kan välja bort Guds överhöghet?

Varför mår många så förbaskat dåligt? Varför är Internet full av klagan över tillvaron, hat mot andras åsikter, män – speciellt vita män, invandring? Det är sällan vi hör någon tacka, vara glad eller ens vara uppskattande en stund, en liten stund över något. Eller är bara illamåendet det som vi kastar ut till världen? Det känns att tidsandan och tiden vi lever är på väg att brista. Vi valde bort det trygga. Vi har en värld vi inte behärskar. Vi kan inte längre vända oss till Gud. Vi har inte tid med det – också.

Vi valde bort ett väl så totalitärt system vars lättnader och modernisering föll inte till godo. Ut med religion från skolan, överallt… bara när vi vill inrama våra högtider som vigsel är kyrkan populär.
Och prästerna spelar med i trolöshet. Ändå lämnar folk kyrkan. Det är som att välja mellan olika anbud. Det är jobbigt att vara kristen. Internet vann före Guds ord. Nutida ungdomar letar efter Pokemon, inte Guds frälsning.

Landet är likgiltig för den kristna påverkan som har format vårt samhälle. Barnen vägras julsångerna som påminner om Julens mening, det är lojalt mot världen, de andra troende. Borde det inte vara tvärtemot? Att sjunga om Jesus och Betlehem borde väcka längtan att höra till, inte att alla skall iväg till ingenting. Julens och Jesus budskap går förlorad. Det kallas jämlikhet. Vi tar inte strid för vår Gud och vår stora högtid. Vi har förlorat den kristna tron som grund för våra livsval. Änglarna är bytta mot idoler.

Har vi skippat också tio Guds bud?
Älska din nästa. Slå inte ihjäl någon. Hedra din fader och moder.

Vad har vi fått i stället? Frihet? Förlorad hopp? Makt över vårt öde?
Nej, det sista tycks inte fungera.

Vi lämnade något bakom oss men fick inget nytt att hålla oss till. Vi trycker ner vår egen civilisation, dess grundbult kristna tron och demokratin vi har gett oss medan en annan tro bygger över världen och nöter bort en bit i taget av våra regler och framsteg. Kristendom är hotad. Den kristna civilisationens guldtid är över, kanske åratals sedan. Islam är en framgångssaga fast dess budskap nöts in med vapen eller okrigiskt övertagande av territorium och människors själar.

Är vi utan vilja och förmåga att försvara vår kristna civilisation, med allt vad det innebär?
Vad händer den dagen de kristna är i minoritet? Blir det som i Irak? År 2003 fanns det en och en halv miljon kristna i Irak. I dag återstår kanske 300 000. Är det bättre nu?

Får vi tro på Jesus? Är det tillåtet att fråga inför en svårighet ”Vad skulle Jesus ha gjort?” En dag blir den frågan viktigare än allt annat.

http://www.dagen.se/skola-i-amal-censurerade-delar-av-julsanger-1.904700
http://sv.radiovaticana.va/
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article24038031.ab
http://www.friatider.se/islam-snart-v-rldens-st-rsta-religion
http://www.pewforum.org/2015/04/02/religious-projections-2010-2050/
http://www.svt.se/nyheter/inrikes/svenska-kyrkan-har-resy-for-tiotals-miljoner
http://www.uvell.se/2016/08/04/sj%C3%A4lvhatarna-i-kyrkan-32873863
Om Antje Jackelén och hennes ledarskap:
http://ledarsidorna.se/2016/12/ann-heberlein-svenska-kyrkan-gar-mot-sin-undergang/

Idag 17/1 i Expressen berättar Ann Heberlein varför hon lämnar svenska kyrkan:… Vi lämnar inte kyrkan för att vi inte är kristna – vi lämnar kyrkan för att vi är kristna. Vi delar en djup besvikelse över den utveckling vi ser i Svenska kyrkan, och vi är bestörta över att Svenska kyrkans ärkebiskop inte lyssnar på den kritik som framförs från olika håll.

http://www.expressen.se/debatt/vi-lamnar-kyrkan-for-att-vi-ar-kristna/
År 2003 hade den svenska kyrkan 7 143 292 medlemmar. 2015 hade de krympt till        6 225 091.
Påven är katolska kyrkans högste ledare för 1,2 miljarder katoliker varav 113 000 är medlemmar i Svenska katolska församlingen.

 

 

 

God Jul!

046

img_5693

img_4250-2

Snögubben är från annat år. Här är det snarare höst än vinter.  Hoppas ni får en god jul. Glöm allt elände för ett tag och ta hand om varandra!

En julhistoria om ett annat barn.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Detta hände på den tiden då jag arbetade på Huddinge sjukhus som kurator. På Julaftons morgon ringde en barnmorska och frågade om jag kunde komma in, till förlossningen. Hon hade lite panik i rösten. Ett barn hade fötts på morgonen. Modern var påtänd av heroin. Hon hade promenerat in med fostervattnet rinnande, utan några som helst papper eller mödravårdsjournal. Hon var vresig. Barnet mådde dåligt och hamnade på neonatal för avgiftning.

Jag åkte in. Jag tittade på barnet, en klen pojke som skakade i kuvös med en massa slangar på sin lilla kropp. Jag gick till moden som låg kvar på förlossningen

Modern var både gråtfärdig och grinig. Hon hade planerat att avgifta sig precis till förlossningen, men barnet kom i förtid. Barn till heroinister brukar komma i förtid. Miljön i magen är så förfärlig att barnet vill ut. Mödravård? Nej, det hade hon inte haft tid till. Hon hade varit där en gång, men inte mer.

Vad gör man med ett sjukt barn och en abstinent mor på julafton? Barnet omhändertogs av socialjouren per fax, men behövde vård på neonatal en längre tid. Modern fick plats på enskilt BB rum där hon fick hjälp med avtändning och sin hälsa. Jag föreslog att hon kunde be hjälp från Socialtjänsten. Hon kunde be att bli placerad tillsammans med barnet i ett mödrahem för utredning. Nu, gråtande och skakig   gick hon med på vad som helst. Tack, tack, tack…

Att hamna i ett mödrahem ger lite tid att inse situationen och söka mer hjälp eller att lämna barnet i annan vård. Man kan inte lämna bort något man inte har haft. Att rycka bort barn från olämpliga mödrar på en gång efter förlossning fungerar illa. Man måste bli mor, psykiskt, innan man kan tänka till vad är bäst för barnet. Bråk och rättegångar är usel lösning.

Hennes livshistoria från ett missbrukarhem fram till gatan får ni bara ana. Men resultatet kan jag berätta. Hon gick till ett mödrahem med barnet, därefter till behandling bra bit från Stockholm, från sitt gamla liv. Efter fem år avvecklade jag kontakten och läget var bra. Jobb, bostad, drogfri, barnet mådde bra. Men det märkliga var att under min tid som kurator på det sjukhuset föddes varje Julafton ett barn vars moder var en påtänd, för socialtjänsten okänd kvinna.

Var det julbarnet som påtalade oss om livets skörhet? Vad det barnet som skulle hjälpa oss att öppna våra ögon att se hur illa livet for med några av våra medmänniskor? Eller var modern bara en av dessa dårar som började ta droger för att må häftigt och bättre men fastnade och kröp nu fram gravid från gatan och fick möta livets största allvar?

(Detta är en gammal berättelse från Julen 2008. Bilden en annan mor som samhället inte hade plats till under förlossningen.)

 

Årets resor

img_5145

 

Två utlandsresor blev det i år. En till Paris med ett plusbarnbarn och en till nästan ödemark på Grönland.

Paris har drabbats av terror i olika former. När lägret i Calais tömdes fylldes gatorna i Paris av invandrare som inte ville åka hem och det blev kaotiskt. Under tiden vi var i Paris pågick fackliga demonstrationer. Det var också strejk angående bränsletransporter.

Vi såg nästan ingenting av detta. Protesterna höll sig på stans norra sida omkring Triumfbågen på Charles de Gaulle och vårt hotell fanns nära Eiffeltornet. Det var just tornet barnet ville se samt slottet där Marie Antoinette hade bott och varifrån hon tvingades mot döden vid den blodiga franska revolutionen. En historielektion i natura speciellt när barnet var nästan lika gammal som prinsessan Marie Antoinette vid sitt giftermål med den franska kronprinsen.

Bevakningen av folk och Paris var total. Jag blev uppmanad att visa min handväska av 2 tungt beväpnade poliser. Jag, presumtiv terrorist?  Poliser/militärer fanns överallt. Det kändes tryggt? Inte.

Paris är stort. Det gör man inte på ett veckoslut. Speciellt inte när århundradets översvämning trängde sig in på Louvre och Notre Dame. Stängt var det.

img_5596

Grönlandsresan kan betecknas med udda natur, magi och trubbel. Försenat flyg, försenad bagage och sedan markbrand på leden jag skulle vandra gjorde att planen krympte. Jag fick vända från leden och göra samma sträcka två gånger. Jag som alltid sagt att gå samma led i olika riktningar verkligen öppnar naturen var sur, för det kändes bara som nederlag. Jag delade den med andra vandrare jag mötte vilka hade vänt redan före mig. Jag var tvungen att andas in röken och få ögonen att rinna innan jag gav upp. Två dagar efter kom regnet, men det var för sent att vända igen.

Det bästa var inlandsisen. Det var bara magiskt att gå på en is som var 110 000 år gammalt även om den förstås förnyas hela tiden. Isen var på stadiet förintelse tack vare värmen. Vattnet forsade mot havet som en lerig sörja. Värmen – jag mätte +32 i skuggan under min första vandrings dag – var oroväckande. Under vandringen såg jag flera torkade sjöar och alla vattendrag jag skulle vada över var också torra.

Den mesta marken var grus och sand fint som pulver, tundra och sten, inget att odla på precis även om värmen ökar. De träd som var planterade såg lidande ut i torkan.

Det är en klimatförändring. Vad är orsak och verkan tvistar de lärda om även om världens ledare har accepterat en modell, vår felaktiga energianvändning. Vi kanske är för många helt enkelt? I stället att gnälla över en biff borde vi gnälla över befolkningsökningen? Om alla vill ha det vi har så…

Kanske finns det också naturliga varmare och kallare perioder, istider och förändringar vi inte rår på hur än världens ledare flyger runt till konferenser och skriver avtal?

Detta är del 4 på Årskrönikan.