Har någon hyllat dig?

 Kvinnodagen är här.
 Har någon hyllat dig?  Inte?
 Skälet till det kan vara att du inte är en mediepersonlighet.
 Du är humanist, inte feminist.
 Du röstade inte på rätt parti.
 Du syns inte i rätt sammanhang.
 Du knuffar inte männen omkull på gatan.
 Du har inte rätt sexuell identitet.
 Du är inte en långbent blondin med rätt mascara.
 Du har inte ens gett ut en kokbok.
 Du hatar inte allt och alla.
 Du drömmer inte om dig med rätt outfit på din Facebooksida och tiotusen gilla.                                                                                                                                                
 Du är bara en vanlig kvinna som arbetar och tar hand om dina barn.
 Du tycker inte att du är speciellt förtryckt.
 Kanske gillar du män också fast de har svikit dig ibland?
 När hushållsarbetet är slut och barnen sover går du inte ut till några hippa ställen utan slocknar.
 Det kan finnas flera skäl varför dagen är inte din dag.
 Ha en bra dag i alla fall.
 Hylla dig själv, det brukar bli bäst så.


					

De diskriminerade och diskriminerande gamlingarna

Många kommuner är beredda att tillgodose önskemål från äldre att slippa vårdpersonal som bär slöja. I en rundringning till biståndshandläggare i 20 kommuner uppgav 16 av dem att de kan uppfylla ett sådant önskemål.  Jag undrar direkt: vad menar de med en slöja? Oviljan kan knappt handla om en schal?

Diskrimineringsombudsmannens presstalesperson, Claes Lundstedt, beskriver inställningen som ”problematisk”.

Hela syftet med diskrimineringslagen är att man inte ska göra åtskillnad på människor baserat på etnisk tillhörighet eller religion, säger han.

Han har missförstått det hela. Att inte vilja släppa in i sitt hem människor i heltäckande klädsel handlar inte om rasism, religion eller etnicitet. Det är oron att tvingas släppa in någon man inte vet riktigt vem det är. Det handlar om att tappa kontrollen över sitt hem. Det handlar om att inte kunna kommunicera som man har gjort hela livet, ansikte mot ansikte. Det handlar om otrygghet i en situation där man är utlämnad åt någon som inte ens vill visa sig.

Men – om det är bara en huvudduk, schal? Kan nu inte människor visa håret må det vara hänt. Det är inget arbetshinder, bara lite märkligt för gamla svenska ögon. Men om klädseln inte är deras fria vilja hör det till Polisen, inte till äldreomsorgen att ta hand om.

Det är förstås frågan om vilken typ av slöja det handlar om. Vad det täcker. Är det en person med schal eller person som visar bara ögonen, om ens det blir det en stor skillnad. Det finns ganska många kvinnor på våra gator med heltäckande slöja, även de med bara nät för ögonen.  Det vore ingen arbetsklädsel. Schal är annat, det är inget arbetshinder. Svarta handskar i händerna hör inte heller till vårdarbete. Det är inte behaglig om vårdgivaren inte ens vill ta en i hand utan handskar. Det handlar också om hygien.

I ett annat nyligen skett fall försökte man ge vårdtagarna valfrihet, men det blev galet.

Vi ska respektera vårdtagarnas önskemål i möjligaste mån gällande manlig eller mörkhyad personal. Detta för att de bor i egna lägenheter och där har man rätt att bestämma själv vem man bjuder in, sas i ett annat fall men då blev det DO anmälan.

I princip är det rätt – jag släpper in de jag vill – men i praktiken fungerar det inte att sortera bort människor som arbetar. Det handlar knappt om rasism från den gamles sida utan oro för det ovana.  Man kan kanske dela arbetet så man undviker konflikter, men på längre tid  fungerar det inte att sortera folk på grund av kön eller utseende. Det är kränkande. Men vårdtagaren får inte heller kränkas.

Jag minns en gammal man som blankt vägrade bli duschad av en manlig person. Han såg det som ett homosexuellt beteende. Det gick inte att ändra hans 93 gamla uppfattning om det. Vårdbiträden är kvinnor, punkt. Nu är det väldigt få män i hemtjänsten så det var inget problem. Jag tyckte att vi skulle låta honom välja så jag tog honom och duschen i stället den manlige kontaktpersonen. Men det fanns även andra åsikter. Vi skulle fostra honom! Så får man inte tycka!

Så får man inte tycka gäller i många frågor i dagens Sverige.

Det är inte roligt att vara naken inför vem som helst. Hur många av de gamla 85+ kvinnorna som bor i något boende har varit nakna med någon annan än sin lagvigda make, fästman kanske? Det var annan moral i deras tid. Jag skulle inte vilja bli duschad av en främmande man, inte ens om han vore jävligt snygg, ännu mindre då. Men inte klagade jag när olycksomständigheter fraktade mig till sjukhuset och en man klippte av mig kläderna och duschade av blodet. En olycka är annat än vardag. I sin vardag måste man få ha önskemål. Petnoga krav är annat.

Hemtjänst och äldrevård är den platsen där integration sker i Sverige och det sköts mestadels av kvinnliga invandrare och gamla tanter och några gamla gubbar. Man kan få arbete inom hemtjänst/boende, utan tillräckliga språkkunskaper och även utan utbildning. De gamla dementa och sjuka gamlingarna (det finns få pigga friska alerta i ett boende, de får ingen plats) blir extra utsatta eftersom de har svårt att bli förstådda och förstå. Det blir tungt för en dement person. Det fungerar inte.  Man måste kunna bra svenska i ett boende där det bor gamla, dementa, sjuka svensktalande personer.

Är den åsikten rasistiskt? Är det inte självklart att i boenden för mestadels svenska personer pratar personalen svenska och är inte klädda enligt någon s.k. religiös sed. Vi har inget religionstvång i Sverige, religion är en privatsak som inte skall påverka det icke religiösa arbetslivet. Det handlar inte om diskriminering utan arbetsklädsel, språk, något som kanske kan kallas kulturkompetens och att arbeta på vårdtagarnas villkor. Det finns flertal boenden för personer som inte är svenskfödda, inte har lärt sig svenska eller glömt det när de blev gamla, boenden med vårdarbetare som talar deras språk och har samma kulturella bakgrund inklusive slöja i någon form.

Som svensk kan du inte kräva något ”svenskt boende”. Varför?

Vi skall inte fostra de gamla. Det måste finnas rimlig valfrihet för gamla,  även för de svenska gamlingarna. Det är svårt att lära gamla hundar att sitta. Det är inte alla som är förtrogna med den nya multikulturella världen.. Dagens händelser genom media lär knappt öka vänligheten och förståelsen för muslimer. De gamla kan ha svårt att skilja vem vän är, vem fiende om man markerar sin tillhörighet med kläder på arbetsplatsen.

Däremot kan man använda smartare knep för att få samarbetet att fungera, inte bara skicka in någon från en främmande kultur till någons hem och tro att det genast blir ett bra möte för den gamle och vårdgivaren. För det är det som sker, en vilt främmande person ringer på dörren, säger sig komma från hemtjänsten och vill in.  Nästa gång en annan, med schal eller utan.

Anhörigvårdare efterlyses, speciellt om de är griniga!

Jag blev så jävligt illamående av telefonsamtalet jag fick nyss. Kommunen ville veta vad jag skulle göra om min sambo beviljades avlastningsplats för 10 dagar. När jag blev lite grinig sa hon snabbt att det var beviljat men hon måste skriva ner vad jag ska göra. Jag medgav att det handlade om en resa med ett barnbarn.

Vad har de med mitt privatliv att göra? Det är inte ens jag som söker plats utan gubben själv. Jag får inte betalt för att ta hand om honom. Det är alltid vårdtagaren som får bidraget ifall det beviljas sådant. Det högsta beloppet i så fall är inte ens priset för en plats för två dagar.

Har kommunen ett register där de för in vad vi anhörigvårdare gör på vår lilla fritid? Resonerar äldreomsorgen om det är nödvändigt eller ej? Inga utsvävningar beviljas? Min gubbe var i ett avlastningsboende i augusti. Nu skulle jag göra något i maj. Det är inte ofta jag vågar på att lämna honom, vården har varit usel och jag vill inte drabba honom alltför många veckor per år. En dement person har svårt att bo borta. Men nu har jag avstått från en stor del av mitt liv i fyra år och det börjar tära ganska rejält. Jag vill också göra något.

Till sist blev jag så grinig att jag sa ni har två alternativ: ta helt hand om honom eller bevilja mig några veckor per år utan att undra om det vore skäligt. Hon skulle skriva att jag tog hand om barnbarnen och ville veta vart de bor. Ska de också registreras? ”Har X antal barnbarn boende i XX och önskar resa dit.” Storebror ser dig, du kommer inte undan innan mossa växer på dig.

Jag förstår att användningen av våra skattemedel skall registreras. Varför inte skriva att sambon åker bort och gubben kan inte klara sig ensam hemma? Det är ju det som är skälet inte det vad jag gör. Är jag för grinig och skall snällt redovisa mitt liv?

Finns det någon annan anhörigvårdare där ute? Hur har du det? Blir du grinig ibland du med?

Bild: inte mossa utan lavar i Padjelanta.

Kvotering, kvinnofällor.

010Kvotering i gång igen. Men det handlar förstås inte om kvotering till vardagen utan gräddfil för några få kvinnor. Jämställdhetsminister Åsa Regnér (S) säger att en kvotering till bolagsstyrelser ligger nära i tid om de inte bättrar på sig snabbt. Politiker ser framför  sig ett idealsamhälle där allt är jämlikt på höga lönenivåer. De glömde resten, den stora skaran, det vi i vardagstal kallar service, skola, vård och omsorg. De lågt betalda s.k. kvinnoyrkena. Det finns många helt vanliga arbeten där män är nära 100 % men det tänkte hon inte heller kvotera. Inte kvoteras det män till typiska kvinnoyrken.

Varför hamnar kvinnor inte i bolagsstyrelser? De kanske inte vill? Kramar herrarna om varann för mycket? Utnämner kompisar? Kvinnorna som finns på toppen redan, hur kom de dit? Med egen förmåga? Pappas flicka? Det kan ju hända att det finns trots allt jämlikhetsprat skillnader på intressen som gör att kvinnor värderar andra saker högre än toppen av kedjan. Bra arbetstid? Barnen kanske? Men ett område som lätt kunde kvoteras är den kommunala vården och omsorgen. Den styrs av politiker, inga privata herrklubbar. Varför gör man inget åt det? Kommuner går inte i täten för jämlikhet eller bättre löner för kvinnoyrken. Kommunala arbeten inom vårdsektorn som socialtjänst, barnomsorg, hemtjänst, särskilda boenden är kvinnodominanta och har oftast låga löner. Där borde man kvotera in män. Tvångsarbete, om männen inte rättar sig i ledet? Och tvärtom.

Hur skulle exakt lika liv mellan könen se ut? Millimeterrättvisa?

Jag är mot kvotering. Meriter och lämplighet skall avgöra anställningen. Men de som anställer borde ta bort sina kostymglasögon och se vem som kan blåsa nytt liv och nya idéer till företaget. Det är ofta de som saknas.  Men Staten skall inte ständigt uppfostra oss. Jag har alltid haft högre lön än motsvarande manliga socionomer. Jag jobbade hårdare än många andra, försökte utveckla jobbet. Jag bad om högre lön. Varje kvinna, och varje man också för den delen, borde sluta  inbilla sig att facket fixar arbetslivet och att jämlikhet i hemmet fixar sig med trollspö – sedan någon gång. Man måste prata själv om lönen. Man måste prata ihop sig innan barnen kommer. ”Hur ska vi dela barn och hemmets skötsel? Ingen bör ha hela ansvaret både hemma och i arbete. Annat än ensamstående mödrar förstås.(Obs ironi men verklighet.)

Jag helt för kvoterad föräldraförsäkring den dagen då även män är gravida och föder barn. I nuläge vill jag att 9 månader är öronmärkta för mamman och Staten skall pytsa in de pengar hon förlorar i pension under de tre första åren, dock bara för två barn. Vi bör sluta med föraktet mot mammor. Trots att politiker påstår att föda barn är inget hinder för samtidigt heltidsjobb är det inte så för barnet.  Barns behov borde vara överordnade de vuxnas. Barn har behov av närvarande mor/far inte barnpassning. Vart tog de tre magiska åren vägen? Har någon forskare bevisat att det var helt fel? Skälet till kvotering sägs ofta vara att kvinnor får sämre pension genom föräldraledigheten och att jämlikhet, eller millimeterrättvisa, är så viktigt just under barnets första år.

Varför har kvinnor sämre pension? Svaret är så självklart: låga löner och att kvinnor föder barn, arbetar mindre och tar mer ansvar för barnen och närstående som gamla föräldrar. Del av ”orättvisan” kommer att kvarstå tills barnafödandet delas jämt av män och kvinnor, vilket inte lär ske alltför snabbt. Att ta hand om barnen och sina vårdbehövande anhöriga är enklare att dela bättre, det kräver bara vilja. Att betala bra för de kvinnodominerade yrken tycks vara lika svårt som att män föder barn. När Politikerna har många hål att fylla med våra skattepengar, då väger kvinnorna, barnen och vården lätt, även här, i världens mest jämlika land.

Jag har passerat åren med barn länge sedan, på den tiden då nästan alla kvinnor var hemma en längre tid med sina barn och trakasserades inte för det. Nu har jag hamnat i en annan ”kvinnofälla”: anhörigvårdare. Hur ser det ut på denna växande oavlönad vårdbransch? Drygt 1,3 miljoner personer, närmare var femte person i vuxen ålder, vårdar, hjälper eller stödjer en närstående. Minst 900 000 av dessa är i förvärvsaktiv ålder enligt Socialstyrelsen 2012. De flesta är kvinnor. Kvinnor och vård = sant.

Jag tycker det är humant att vi tar hand om varandra. Det är dock inte humant om vårdtagarna är i beroendeställning mot sin vilja och vårdgivarna förlorar både lön och sitt privata liv. Stöd och avlastning måste även fungera på vårdgivarens villkor. Det måste finnas alternativ innan anhörigvårdaren kollapsar. Att vara snäll och inte kräva något för egen del slutar med två platser på den överbelastade äldrevården. Eller snarare två virriga personer hemma med en hemtjänst som ibland springer förbi för platser är det ont om.

Jag avskyr ordet jämlik. Men jag gillar orden lika värd.