Sångsvanar och människor

Jag har följt ett sångsvanpar i flera år. De simmar med sina fyra ungar i en damm. Ungarna är gråa och duniga men deras långa halsar har redan en stolt längd. De simmar i den fula dammen, lämnad efter jordbrytning. Deras närvaro förvandlar dammen till en exklusiv plats fylld av naturens under. Sångsvanen liknar en sagofågel bland vassruggar, fyllnadsjord och döda träd.

I sångsvanens värld är sammanhållningen viktig för släktens fortlevnad. Paret håller ihop, delar på ansvaret, lär ungarna hur en svan skall bete sig, vad är rätt och fel. Det är en trygg familj. Just det här svanparet har fostrat ungar under flera somrar. Som goda föräldrar ser de efter faror, putsar på ungarna och lär dem fånga grodorna i dammen.

Ungarna stannar länge hos föräldrarna. När de lämnar boet samlas de tonåriga svanarna och flyger tillsammans till varmare platser. Paren håller ihop livet ut. Dör den ena partnern återvänder den andra till platsen där de bildade familj och klagar över sin sorg. Sångsvanens liv är förutbestämt till en stor del. Det gäller bara att hitta en bra partner. Så i viss mån påminner de om oss människor.

Även i människans värld är en partner viktig.  Men betydelsen av familjebildning modell man och kvinna tills döden skiljer dem åt har krympt en aning och olika familjer har intagit scenen, homosexuella med surrogatmödrar, lesbiska med inseminering, ensamma mammor av val och inte av skilsmässa, bortsprungna pappor, månggifte i smyg, familjer från andra länder med olika uppfattningar om giftermål och familj än vi har haft av tradition i Sverige. Diskussionen om rättvist delad föräldrapenning är alltid en valfråga, inte vilken betydelse familjen har för samhället idag. De konservativa rösterna bubblar upp lite ibland med undringar om barnen har det bra i daghem eller om familjer skulle behöva mer stöd men oftast försvinner de i en högljudd debatt om feminism och kvinnors rättigheter. Att inte vara feminist är döden för en politiker. Finns det några humanister är inte ens en fråga.

Samhällets grund är kanske inte längre familjen utan hur vi driver ekonomin framåt, konsumerar och hur tillgångarna fördelas? Familjelivet har förändrats och funnit nya uttrycksformer. Plastfamiljer, som någon sa lite elakt. Är vi lyckligare nu? Friare? Mer jämlika? Mår barnen bättre i den föränderliga världen? Är vi kanske mer ensamma idag? Inte att ensamhet är något ont tycker jag men ensamma på ett nytt sätt då arbete och den digitala världen blir vårt utåtriktade liv, i stället att vi umgås med varandra i en helig familjebildning med mor, far, nära till den äldre generationen och barn som tas hand om tillsammans utan veckovisa förflyttningar.

Det är svårt med identitet man och kvinna och korstrycket från alla håll över hur man skall vara för att vara rätt, blir knäckande för de yngre. Nyss skrev någon att ungdomar skulle få bestämma sitt kön själv, könet var en social konstruktion. Jag som trodde det var biologisk medan det sociala livet gav vissa ramar om hur vi uttryckte det. (Nu utelämnar jag de sällsynta fallen av naturens nyck då det är svårt att bestämma könet på barnet.) I artikeln lät det som horder av unga inte visste vart de tillhörde, utan var både och, transpersonligheter som det heter. Så kan det hända, även om i de flesta fall vet vi redan som små barn till vilken kön vi tillhör.

Det finns ett syfte hos vissa politiska riktningar att revolutionera familjen, könet, sexuell tillhörighet och forma om människan till en ny bättre variant med mindre förankring i en familj. Livslång kärlek mellan en man och en kvinna är ytterst omodernt. Andra förhållanden till och med glorifieras. Politiska idéer har alltid försökt ändra människor, ofta med katastrofala följer. Men naturen är svår att blidka. Hur än vi fostrar barnen är flickor lik flickor och pojkar som pojkar, fast med väldigt olika variationer. Det vet jag som alltid blev beskyllt att vara som en pojke. Den totala jämlikheten är svårt att nå så länge fortplantningen är ordnad som det är – av naturen. Det är nog inte heller önskvärt, få vill ha en värld då vi är exakt lika på alla plan.

 

Sommarresa till fäbod och Wij trädgård.

Vad gör ni på semestern, sommaren, soliga dagar eller när regnet skvalar? Ja, regn har vi inte haft på länge, en dag kom några vilsekomna droppar men på en minut var det över.

Som pensionär har man inte semester, man får vackert haka på andras. Sonen har cyklat från Stockholm till Luleå med omväg genom Norge – han älskar tydligen backar – ryktas dock att han tog tåget hem. Att cykla är inte min grej. Cykeln ligger i förrådet i behov av ordentlig genomgång. En dag, kanske…

Dottern med make och vovve besöker slott och gamla herrgårdar. Vi fick en tur med dem till Ockelbo.

Vad gör man i Ockelbo annat än spanar efter kungligheter? Nej, vi spanade inte efter den beryktade Ockelbokillen med fru och barn utan träffade en herre som gott kan uppfattas lik ett original av en stadsbo och garanterat avvikare av Jordbruksverket.

Eldsjälen Sune Pettersson driver en fäbodvall Gåsbäcken med kor, getter, vackra hönor och några ungdjur. Han är en utdöende sort som vill leva i samklang med naturen, dock får vi borträkna vargen. Det vajar en norsk flagga vid stugan. EU är som en koloss med rika snubbar vilka gör galna beslut och i sin tur utarmar de den äkta landsbygden. Så länge vi är med i EU fladdrar den fria norska flaggan, säger han. Sune hade dock träffat kungligheterna. Speciellt poängterade han att Madeleine hade suttit bredvid honom.

Det ligger någonting i vad han säger om EU. Kommer någon ihåg hur rädslan av nya krig band Europa samman? Nu divideras det om småsaker, någon enighet finns inte i utrikespolitik, pengar rullar, särskilt till makthavarnas fickor genom förmåner vi vanliga, röstboskapen, inte ens kan räkna eller drömma om. Vissa är garanterat finare än andra. De mjölkar inte 25 kor två gånger om dagen eller låser in djuren på kvällarna undan förbistrykande varg. De behöver inte räkna om pengarna räcker, de kan bara kräva mer av oss andra. De kan inte ens komma överens vart huvudkontoret skall ligga. De vill få flera medlemmar fast de nuvarande trilskas och ekonomin för vissa är en bidragskarusell.

Drömmen om Europas Förenta Stater med gemensam valuta lik storebror USA är segdragen historia med ledare som har svårt att se folket bakom sin makt, de som i slutändan betalar.

Är fäbodar något att bevara? Är det inte orationellt i den rationella världen? Frågar du Sune är svaret klart. Frågar du oss som värdesätter gammal svensk kultur hör du rungande jaaaa! Bara vi slipper mocka skit.

Det finns mer i Ockelbo. Efter en kväll med drinkar och grillning, god natt på BB Åbro Herrgård och en fin frukost besökte vi Wij trädgård. En stor trädgård byggd av flera olika, formade av Lars Krantz som tidigare arbetade med Rosendals trädgård och är gammal elev till min gubbe. Köksträdgården imponerade mest. Varenda en som planerar ett trädgårdsland borde kolla det! De ärbara växterna blandas med blommor och denna samplantering borde hålla skadedjuren borta. I alla fall var det vackert. Sedan finns det rosor, solrosor, liten ölhall av lokal producent Jädraöl och mycket mer. En trädgård är aldrig färdig, det pågår en ständig utveckling. Årstiderna kommer och går. Vädret gör sitt.  Växter dör och ersatts av andra. Träden växer, faller, svampar tar över och fåglarna bygger sina bon. Blir du varm och hungrig finns ett bad och flera restauranger.

Passerade också Gysinge och Torsåker. Torsåker lär vara mest känd av hovsångaren Joel Berglund och seriefiguren Kronblom. Och en till som borde falla i glömskans mörker.

August hittade en orm! Dock död. Katten var ovanligt lugn.

Identitet och arbete

Vad är det som ger vår identitet? Hur byggs det upp och av vilka bitar? Vad väljer vi till och vad väljer vi bort? När man pratar med andra är arbetet en stor del av samtalsämnen. Men vem finns där bakom? Kan arbetet äta upp vårt liv, vara vårt enda uttryck så vi blir en urholkad varelse, med yttre kännetecknen?

Vem är du? Om du beskriver dig vad innehåller beskrivningen? Vad är din identitet? Ditt yrke? Vad är min? Mormor just nu, men vad mer? Vilka är vi – i verkligheten? Hur får vi vår identitet?  Hur påverkar vi barnen till det vad de utvecklas sakteligen till, från livets ömtåliga start tills de lämnar boet? Vilka val har vi mellan barn, drömmar och arbete?7

Jag minns en tragisk händelse från förlossningen.  Paniken hade tagit över förlossningsrummet. Den födande kvinnan skrek att hon inte hade tid att vara där. Hon ville att läkaren skulle få förlossningen att avstanna. Var hon rädd? Nej, det såg inte så ut. Hon pratade i sin mobil. Hon hade datorn på knäet. Hon hade affärer att sköta. Hon släppte inte mobilen och efter förlossningen höll hon inte barnet som de nyblivna mammorna brukar göra. Ni vet, som om man aldrig skulle vilja släppa barnet. Hon steg upp omgående för att gå till arbetet och lovade att hämta barnet senare. Hon var inte psykiskt sjuk, hon ledde ett företag. I hennes planering kom barn exakt på den dagen då hon lämnat en lucka i kalendern.

Hon var i kris, men krisen innefattade inte barnet utan hennes identitet. Hon hade, kanske, förlorat en större affär och det kunde hon inte stå ut med. Hon var ett med sitt arbete, där fanns inga nyanser. Hon ville inte ha identitet som mor, inte idag, men kanske den dagen hon vikt för händelsen.

Hur blev detta barns identitet? Blev barnet en som inte finns, osynlig som Det Osynliga Barnet i Mumindalen? Vad blir det av barn som blir övergivna utan förankring redan i moderlivet?

Kvinnliga frontfigurer har tron att man måste klara av allt och samtidigt. Barn får inte hindra yrkeslivet, inte ens ett tag. Män är idealet samtidigt som de är alltings skuld. Regeringen har samma tongångar. Kvinnor kan! Arbete med självförverkligande står högt på agendan. Jämlikhet är honnörsord. Är vi ersättliga som mor och far? Är vi oersättliga i arbetet? Är arbetet den viktigaste existensen vi har? Ibland kan man tro så när orden arbete och arbetslinje ständigt haglar över oss från politikernas mun. Men vi är ersättliga på vårt arbete. Någon annan kan ta över när det behövs. Oavsett om vissa människor lyser klarare på arbetets himmel går världen inte under när deras gärning avbryts eller slocknar.

Ett arbete håller inte oss i handen vid behov. Våra barn är inte utbytbara, arbete är det. I stället att dividera om hur många månader vardera föräldern kan vara föräldraledig från sitt arbete och hur många kronor detta kostar på i kommande pension borde vi prata mer om barns behov.  Det är också ett arbete att ta hand om barnen – ja, när andra utför det.

Även jag har låtit arbetet överskugga livet med barnen. Ibland hade man inget val som ensam mor som behövde öka inkomsten och överambitiös socialarbetare med tron att man hade skyldighet och kunde lösa alla problem.

Forskare betonar vikten av att barn får möjlighet att skapa en god och trygg relation till sina föräldrar genom att knyta an till dem under de första åren. Anknytningsprocessen anses vara av störst vikt under de tre första åren och som allra mest känslig vid ett års ålder. Detta bekräftas bland annat av den framstående anknytningsforskaren John Bowlby. Studier från Barnombudsmannen har dock visat att så många som 30 procent av alla barn i Sverige har en otrygg anknytning till sina föräldrar… Förra året var nästan hälften av alla ettåringar inskrivna på förskola = daghem..

 

Att bli en mor skall helst ske snabbt utan att besvära vården?

Jag kom att tänka på filmen ”Children of men” när jag läste om krisen inom förlossningsvården. I filmen föder kvinnorna inga barn längre, de är ofruktsamma. Men en kvinna blir med barn. I en stark scen går kvinnan ut från ett sönderbombat hus med det nyfödda barnet på armen. De krigande männen tystnar, vissa visar sin aktning men i nästa ögonblick skjuter alla igen. Det var inte värt mer .

Larmrapporter om bristen på förlossningsplatser ljuder igen. Som vanligt, vill jag säga. Det är inget nytt. – 72 när jag fick mitt sista barn ville sjukvården vända mig från dörren på grund av platsbrist. Jag vägrade, hotade sätta mig på trappan och vänta och de tog in mig. Sedan fick jag lyxen med ett enkelrum. Några dagar efter avvisades en bekant kvinna från det sjukhuset och även från nästa. Hon födde på golvet vid ingången till det tredje sjukhuset, Karolinska. Hon hade svårt att ta barnet till sig och vi andra mammor pratade aldrig om våra förlossningar så hon hörde och vi försökte stötta henne på alla sätt när sjukvården inte gjorde det. Så platsbrist är inget nytt. Stockholmare klagar om de inte får föda på sin valda plats medan norrlandskvinnorna har inga valmöjligheter utan de boende längst borta får skumpa 350 kilometer till närmaste förlossningen – eller föda hemma.

Så, krisen är här igen då kvinnor inte har planerat sina förlossningar till vintern. Även barnmorskor har rätt till sommarsemester och det sitter inte en skara av dem arbetslösa för att endast rycka in under sommaren. När jag arbetade i Huddinge sjukhus inom specialistmödravården under 90talet var bristen på förlossningsplatser återkommande historia varje sommar. Även planerade kejsarsnitt knuffades från ett sjukhus till ett annat.  Så, samma story varje sommar.

Mödravård och förlossningsvård har förändrats under åren. Kvinnorna föder färre barn, vården är mer begränsat och som vanligt har Landstinget ont om medel. Sparmål är viktigare än vad patienterna efterfrågar. Besöken hos barnmorskan har blivit färre och BB har nästan avskaffats. Den medicinska tekniken har utvecklats med ultraljud, prover och övervakning av foster. Men  i de få besöken finns risker.  Hur skulle MVC hinna upptäcka missbruk och andra missförhållanden  på några få besök är mig en gåta.

Förlossningarna har effektiviserats och blivit skonsammare med smärtlindring. Den födande kvinnan har en stor del av värkarbetet hemma och hon kommer senare än förr till förlossningen. Bedövning sätts snabbt in, vill man eller inte. Utskrivning sker oftast till hemmet, inte till BB för eftervård som förut. Många kvinnor blir stressade. Idag larmar man om psykiska problem hos mammor, tidigare har oupptäckta bristningar och onödiga klipp rapporterats. Det är inte helt riskfritt att föda barn ens i Sverige.

Det goda är att papporna har kommit in i bilden. På min tid var man kvar på BB uppemot en vecka, i en kvinnovärld, där de nyblivna papporna hade besökstid. Men man lärde man sig att amma, barnet nådde födelsevikten före utskrivning och själv var man feberfri och på fötterna igen. Pappan var inte så angelägen för vården i den situationen eftersom han inte födde barn. Jämlikhet var inte aktuellt utan barnets start i livet och moderns hälsa. Så klart hann vi längta hem. Så småningom släpptes papporna in, BB blev en familjeplats. Nu skall familjen helst ut 6 timmar efter förlossningen. De mår bäst hemma är den nya parollen. En del av platsbristen är löst på det sättet. Så, tiderna förändras.

Det är kvinnan som går genom en graviditet med sin kropp och föder, ofta med smärta och utmattning. Det är ganska olika roller kvinnor och män har. Det finns inget jämlikt i förlossningssituationen.

Bristen på platser beror på dålig planering, ointresse att satsa på förlossningsvården och fördelning av medel. Det känns som att graviditet inte är en prioriterad händelse i vården, utan en rutinsak som inte ska få kosta. Ansvaret har flyttats från sjukvården till de blivande föräldrarna. Modern skall leva och arbeta under graviditeten som om allt vore vanligt fast det inte är det och inte förvänta sig att ens få en sittplats i bussen. Amatörerna får bära mer och den professionella sjukvården liksom finns på sidan om ifall de efterfrågas. Till en del är det en bra utveckling. Det är inte sjukvårdens och barnmorskans graviditet. Men jag undrar om det inte brister med omsorgen om den gravida kvinnan? Rapporter om de hälsoproblem jag tidigare nämnt hos nyblivna mammor och nedgång i amningsfrekvens larmar om det. Pappornas eventuella problem är inte ens observerade tror jag.

Att vara gravid, bära en växande människa inuti sin kropp är den närmaste relationen vi någonsin kommer att ha. Det påverkar både kropp och själ. Att få barn är nog den händelsen som berör livet djupast. Tillvaron blir aldrig densamma hur än den nya familjen ser ut. Varje graviditet är unik, de går inte att trycka in i en fyrkantig mall, även om rutinåtgärderna är detsamma.

Jag brukade säga i mina föreläsningar att graviditet är 18 månader, 9 i magen och 9 utanför. De kvinnor jag hade hand om separerade från barnet och började prata om framtiden för egen del någonstans däromkring. Barnet i sin tur separerade genom att börja röra sig bort från modern. Men idag är det bråttom tillbaka till arbetslivet. Allt skall helst delas i lika bitar inom familjen. Att fördela uppgifter enligt eget huvud är inte riktigt godkänt. Just spädbarnstiden är den viktigaste för jämlikheten enligt politikerna. Är samhällets krav en av orsakerna till de ökade psykiska bekymren hos mammor, kanske även för pappor? Man hinner inte med, för livet med ett spädbarn går inte att sätta på högre växel.