Fria ordets försvarare

salmans

Knut Ahnlund är död. Han är en av de personer jag högaktar och kände sympati för, även om jag aldrig har träffat honom. Vi hade dock en gemensam åsikt om yttrandefrihet. Han satt på stol 7 i Svenska Akademien.  Sedan mitten av 1990-talet deltog Knut Ahnlund i stort sett inte alls i Akademiens möten. Bakgrunden var en tvist om hur man skulle förhålla sig till de iranska mullornas fatwa, dödsdom, mot författaren Salman Rushdie. Ahnlund protesterade tillsammans med två andra akademiledamöter, Lars Gyllensten och Kerstin Ekman, mot att Svenska Akademien inte fördömde fatwan. Knut Ahnlund blev 89 år.

Så, nu kommer en gammal historia i repris. Året var 1989. Under föregående år hade både Salman och jag kommit ut med var sin roman. Min bok gick ganska spårlöst förbi medan ”Satansverserna” blev årets händelse i flera bemärkelser. Jag fick försvara hans rätt att skriva fast han inte ens visste att jag existerade. Det började med ett telefonsamtal.

”Du vill väl inte heller”, sa radiokillen. Den kände författaren X hade hoppat av från ett radioprogram avsedd att stödja Salman och yttrandefriheten. Ingen annan var faktiskt intresserad av att medverka. Eller var de rädda och trodde att fatwa skulle drabba dem också? De hade kanske rätt?

Så till sist hamnade jag på  telefonlistan. Jag var en obetydlig författare även om jag inte var okänd som person. I en mindre stad blir den som arbetar på socialtjänsten  snabbt känd. Men, nu dög jag att försvara det fria ordet trots en enda bok. Till råga på allt var jag eländigt förkyld och låg på soffan med en bunt näsdukar, ett paket Alvedon och en balja te med honung. Jag sa ”ja”, om de kunde sända hemifrån.

Radion kom och riggade upp sina apparater medan jag filade på mitt försvar för det fria ordet. Jag minns inte ens om jag sa orden ”Satansverserna av Salman Rushdie”. Troligen inte, eftersom jag inte hade hunnit läsa boken. Men yttrandefrihet var viktigt för mig. En grundbult i ett demokratiskt samhälle. Vissa ord och sanningar kan ibland upplevas som obehagliga. Själv hade jag blivit gravt utskälld av SIDA eftersom de tyckte att min skildring av ett visst biståndsprojekt inte motsvarade deras bild av det hela. Det är sådant som en skribent får ta. Det är dock långt mellan att få några skällsord och hot, fängelse eller dödsdom på grund av sina åsikter eller ord.

Jag försvarade det fria ordet en kvart. Radion sände. De packade ihop sin utrustning, tackade och gick. Efter 30 minuter ringde de förskräckta. Någon kvinna hade ringt radion och läst en fatwa med dödsdom över mig. På två språk, svenska och vad de trodde var arabiska. Jag lugnade radion. Jag hade redan ett hemligt telefonnummer, hemlig adress och två dörrkoder bara för att jag hade avslöjat en större knarkliga av ren slump. Allt skedde dessutom för snabbt för att kunna vara en riktig fatwa. Jag bad radion hålla tyst, sa att det måste vara bara en sjuk person, inget allvarligt.

Jag tog kontakt med min ”kontaktpolis” och det ordnades  bevakning omedelbart, taggtråd runt bakgården, låst port och en polis i huset samt de passerade ständigt utanför. Jag försvann också med skyddad identitet fast det var ju löjligt egentligen för jag fortsatt att arbeta på samma ställe ett tag till.

Median höll vi ovetande. Jag tror att det var det klokaste beslutet.

Var det på riktigt? Oavsett hur det var kändes allt obehagligt med tanke på mina barn. Det fick också mig att se på kvinnor med slöja på ett annat sätt än förut. Jag generaliserade ett tag, sedan sjönk oron. När vi flyttade vi till storstaden föll  episoden nästan i glömska men jag var än osynlig på papper.

Jag läste ”Satansverserna” långt senare och hade svårigheter att förstå den krisen boken orsakade i den muslimska världen. Lika lite har jag idag sympati för demonstrationer som de olika filmer och skämtteckningar föreställande Muhammed är upphov till, även om jag kan analysera och förstå det som händer. I min bokhylla finns bokserien ”Grimbergs världshistoria” med flera bilder av Muhammed tecknade av persiska konstnärer. Det är kanske inte bilderna, lika lite som orden, utan tidpunkten som är avgörande för reaktionerna. En yttre fiende har alltid varit en enande faktor i en splittrad värld.

Även idag skulle jag försvara det fria ordet om nu någon skulle anse mig värdig uppdraget.

Nu hoppas jag att stol 7 ges till någon som är modig nog att försvara det fria ordet oavsett hur PK – vindarna blåser.

http://www.svd.se/kultur/knut-ahnlund-har-avlidit_7714900.svd

http://www.dn.se/dnbok/dnbok-hem/knut-ahnlund-ar-dod

Har ni sett ett olåst demensboende?

Alma var ute igen, denna gång klädd i tofflor och nattlinne. Hon kom hem med centrumvakterna skakande av kyla och personalen suckade igen. Men att låsa dörrarna var otillåtet. Alma var fenomenal på att rymma och hon tyckte det var roligt. Men hon visste inte längre sitt eget namn. Lösningen blev kodlås och koden var synlig dock lite i på sidan om. Alma kunde inte fatta att koden var hennes väg ut. Problem löst. Men ingen hann gå ut med henne annat än i undantagsfall. Detta var ett tag sedan. Idag finns det nog inga demensboenden utan kodlås?

Värre var det med Ulla. Hon ville gå men hennes ben bar inte. Hon steg upp från rullstolen och ramlade. Vi bad om ett bälte. Nej, det var kränkande.  Hon kunde ramla så där tio gånger om dan och hade brutit både ben och lårbenshalsen. Hon var också benskör. Men sätta fast henne var olagligt och inhumant. Nät chefen gick brukade jag ställa henne i ett hörn med en hög tidningar att bläddra. Hon tyckte om att vända blad. Men det var ju olagligt, inte tidningarna de var gamla damtidningar, utan orörligheten. Men jag var ju bara extrajobbare som inte höll regler.

Nästa fall får bli Britta, 97 år. Hon var en rar ettrig dam men hon kunde inte gå längre än en meter själv så hon behövde både rollator och rullstol. På dan gick det bra för hon sov den mesta tiden men på nätterna skulle hon upp ur sängen stup i kvarten. Så klart ramlade hon. Momenten att komma upp och ta tag på rollatorn eller larma var för svåra. Hon bröt lårbenshalsen x 2.  Vi satt madrasser omkring sängen så hon i alla fall ramlade mjukare för att sätta upp sänggrinden fick man ju inte även om anhöriga bad om det. Sömnmedel fick hon inte utskrivet av boendets läkare fast anhöriga tyckte det för hon kunde ju bli beroende.

Och sist Pelle som också älskade att gå ut. Bäst att ta med en man så inte PK människorna klagar. Män är dock en minoritet i demensvården. Män dör snabbare. Pelle lyckades lösa koden genom att sitta med en penna och skriva på sin arm när någon gick ut. Han smet ständigt ut i sin favoritklädsel. Han kunde gå långt men hittade aldrig tillbaka. Han kom inte ihåg vart han bodde. Polisen letade efter honom flera gånger. Många hade säkert sett Pelle men inte brytt sig om att reagera. Skulle du gå till en gammal man i sandaler, skjorta och shorts mitt i vinter och fråga hur det var? Men att bygga boenden på markplan med ett avskärmat område med staket runt där man kan gå tryggt var bara att drömma om. Många demensboenden är höghus vilket är helt förkastligt. Att personalen skulle kunna gå hela dagarna ute med någon är faktiskt inte rimligt.

Nu diskuteras åter hur man får hindra de dementa att skada sig och detaljstyra vad man kan göra:

Den enskildes rättssäkerhet skyddas genom att utredningen måste visa att andra åtgärder har prövats och visat sig otillräckliga. I lagförslaget finns en uppräkning av skyddsåtgärder, det vill säga inga andra åtgärder är tillåtna att vidta mot personens uttryckta eller på annat sätt visade vilja. Målet med lagen är att minimera användningen av tvång och begränsningar, skapa större rättssäkerhet och uppnå en bättre och värdigare demensvård. Lagförslaget kräver att kommunen genomför en utredning i varje enskilt fall, så att beslut om skyddsåtgärder inte fattas godtyckligt. Beslutsordningen ska tillgodose rättssäkerheten inklusive en rätt att överklaga.

Visst, det låter så bra. Kommunen som inte känner den demente utreder. Den demente överklagar att hon  …  Och personalen är superutbildad i lagen och… Jag undrar dock: har ni som bestämmer varit ute i verkligheten? Arbeta minst en månad på ett demensboende. Då klarnar tankarna lite.  Orden överklaga och personens egen vilja blir säkert tydligare. Och bristen på personal – och kanske även kunskaper – blir också begriplig snabbt.

Var jag lite spydig? Efter erfarenhet från 8 demensboenden – som extraknäckare eller anhörig – tror jag att det behövs mer än en lag. Det behövs en annan syn på vårt åldrande. I en värld där de unga och vackra värdesätts och en 35 åring är för gammal är värdet på den demente 90 åringen noll om inte på minussidan. Att ändra det är betydligt svårare än lagstiftning.

http://www.dn.se/debatt/s-och-alliansen-vill-tillata-tvang-i-varden-av-dementa

http://www.dn.se/debatt/orealistiskt-utesluta-tvang-i-demensvarden

bild: Två gamla i ålders höst.

Strunta i grader – gör ett eget miljömöte hemma

I regel har vi ganska god tilltro till vetenskapen och experterna. När vi går till läkare tror vi på vad läkaren säger och går oftast med på föreslagen operation, vaccinering eller andra enklare förslag. Få börjar käfta mot och hoppa över insatsen för att de tror sig veta bättre än experten. Köper vi något större som tvättmaskin tror vi på tillverkaren och försäljaren. Kanske jämför vi lite men inte grälar vi med fabrikanten om hur maskinen borde ha tillverkats. Även i enklare saker som en bok eller filmrecension väljer vi ofta tro på skribenten. Vår tilltro till producenterna av det vi dagligen inhandlar är väl så obegränsad. Hur många läser det finstilta? Och hur många väljer att lita på sitt gamla parti år ut och in utan att ägna en tanke på hur adekvat det är – egentligen?

Men om klimatet vet många bättre än experterna. En stor del av oss vet med säkerhet att världen inte blir varmare och om det nu blir varmare är det bara en alldeles naturlig cykel och inget att bry sig. Isen smälter inte, havsnivån är nästan konstant och det usla vädret med tyfoner, översvämningar, bränder och andra katastrofer – ja det är så långt borta och säkert inte alls påverkad av annat än just lite uselt väder. Svälten är bara dålig planering, inte att det finns fler munnar att mätta. Och soporna försvinner av sig själv på ett mirakulöst sätt. Vi vet så bra och behöver inte förändra våra liv. Så skönt hemmaexperterna har det. Vi andra går med viss oro kanske inte för egen del men för våra barnbarn.

Jag vet inte heller om den globala uppvärmningen är orsakad av människan enbart, jag misstänker att det är en kombination av naturliga orsaker och människopåverkan. Men logiken säger att vi är delaktiga i jordens tillstånd och då menar jag lite vidsträcktare effekter än några grader. Hur länge räcker oljan och malmen? Skall vi ransonera redan nu? Vad händer när urskogen och Amazonas är avverkad? Befolkningsökningen från låga 800milj på 1700talet till dagens nära 7 miljarder bör ha gett effekt i vår omgivning. Antalet bilar och flyg, tillverkningen av varor, utnyttjandet av jordens resurser som olja, krig med mer avancerad teknik, sopor spridda på land och hav måste ändå har påverkat vår miljö på något sätt. Avtrycken är många.

Det är kallt och anhängarna av den globala uppvärmningen fryser även inne. Det är svårt att tro på varmare tider just nu. Men vädret idag är annat än klimatet på sikt. Doha i Qatar står värd för klimattoppmöte som pågår. Kommer något avgörande att hända?

Tveksamt. De flesta av världens medborgare vill ha mer av allting oavsett de långsiktiga konsekvenserna och politik hänger ihop med pengar och deras ägare. Eller? Livet är kort och vi tror att nästa generation kommer säkert på någon lösning till de problem vi testamenterar till dem. Ingen vill på allvar ta hand om de svåra frågorna som gäller vår överlevnad. Och jag tycker att frågan är något fel ställt. Vi vanliga människor berörs inte av gradtal, vi berörs av det vi ser,  kan göra själva utan stora uppoffringar och får direkt effekt av. Har vår miljö vunnit på sopsortering? Hjälpte det att jag ställde bilen för gott? Var det någon effekt av att jag inte köper annat än nödvändigt eller blev bara någon arbetslös? Är det bättre för min miljö att jag köper ekologiskt? Återkopplingen saknas. Utan återkoppling till det vi redan gör är det bara meningslöst att läsa om grader.

Oavsett vad vi gör kommer vi inte undan. I en värld med växande befolkning och kraschande miljö kommer allt fler att tränga sig till den delen av världen som kanske har arbete att erbjuda och inte än har drabbats av krig och klimatproblem – som översvämningar – för att få ett bättre liv.  Det kommer att bli fler flyktingar.  När slagsmålet om resurserna startar är det den som har mest vapen som dikterar villkoren, inte de mer eller mindre demokratiskt valda som frotterar sig med varandra i oändliga möten.

Vad kommer 2013 märkas av? Klimatet? Pengar? Ekonomisk nedgång? Krig som vanligt? Den vanlige saten kan inte påverka så mycket. Man kan bara göra det som gynnar ens egen miljö och samvete. Dags för ett eget miljömöte hemma? 

http://www.dn.se/nyheter/vetenskap/havsnivaer-steg-snabbare-an-prognos

http://www.dn.se/nyheter/klimatmotet-2009/idog-klimatkamp-for-skog-och-kaffe

http://www.dn.se/nyheter/klimatmotet-2010/svenskarnas-klimatvanor-mer-prat-an-smart

PS. Inlägget skrev jag två – tre år sedan, det är bara lite förändrat. Det har inte hänt något nytt på miljökonferensfronten så …jag har också minglat på ett visst FN konferens och EU möte. Det var jättekul! Resultat? Måste man ha det också?

Vill man få någon nytta av toppmötet i Qatar så hade det varit att ställa in det och spara de fossila CO2-utsläpp som högdjurens flygresor orsakar. Det hade varit att nettomässigt uppnå mer än alla tidigare toppmöten…

http://cornucopia.cornubot.se/2012/12/nej-det-kommer-inte-bli-nagot-nytt.html

Jag lydde bara order är ingen ursäkt

Vem tar ansvaret för våra handlingar är en evig fråga. Det kan handla om små saker som sopor du kastar på gatan eller små vita lögner vi försöker rädda oss med. Eller de stora handlingarna som får konsekvenser för andra eller vårt eget liv. Att ha en mäktig stat med många regler och lagar, verk och skattefinansierad verksamhet minskar människans eget ansvar. Därifrån är det dock en bra bit till det vad som kallas blind lydnad. Uttrycket ”den banala ondskan” har varit en möjlig förklaring till de fasansfulla brotten som begicks av nazistregimen under andra världskriget. Stalins och kommunismens illdåd är mindre diskuterade men jag antar att samma förklaring gällde där. Något banalt fanns dock inte i dessa båda folkrensningar.

Jag lydde bara order är ursäkten. Men blind lydnad gäller inte. Det är fel enligt en ny studie. Det är vårt ansvar och val. Vi plågar andra för att vi tror på det vi gör. Tyranniet kan blomstra, därför att människorna identifierar sig med makthavare som förordar illgärningar. Människorna är övertygade om att deras handlingar tjänar ett gott syfte.

Det borde man ha begripit länge sedan. Men inser man inte att varje människa har eget ansvar över sina handlingar utan tror att ledaren, staten, religionen, brödraskapet eller sekten – lägg till din egen makthavare – står över allt annat med rätt att beorda finns inget  behov av eget ställningstagande. Man kan skylla på andra. Man är med och följer reglerna – oavsett resultat.

Under gymnasietiden var jag med i några enklare experiment och spolierade de alltid för andra. Jag kunde inte underordna mig för grupptrycket och ge upp min uppfattning. Många hatade mig för detta. Jag fick stå ut med det. Men det är förstås enklare att stå ut med lite utfrysning än få en kula i skallen.

Jag känner en man som var livvakt för Saddam Hussein. I början var det ett bra arbete, Saddam var vänlig och omhändertog väl sina vakter. Livvakten ville vara betydelsefull, med lönen och förmånerna kunde han sörja för sina fattiga föräldrar och sjuka bror. Sedan blev allt trängde. Hot och krav, regler och bestraffningar började bli vardagsmat. Hans arbetsgivare var inte den goda landsfadern han trodde. Vakten ville fly men kunde inte låta sina anhöriga bli straffade. Han ville gifta sig men vågade inte drabba någon med eventuell vrede. En dag dog hans bror. Då sa hans far att det var läge att fly. Hans föräldrar var gamla nog för att dö om det blev straffet.

Han flydde. Han vägrade att vara med längre. Men i det landet han flydde till var ingen betydelsefull person intresserad av hans berättelse. Större delen av Västvärlden och nästan hela Arabvärlden gullade än med Saddam. Ja, vi vet ju hur det går med tyranner till sist och hur lätt det poppar upp nya.

Ondskan är livskraftig, godhet har det betydligt svårare. Eller – ser vi inte godhet eftersom det onda dominerar i media? Hur som helst: ansvaret är vårt, denna mystiska ”någon annan” fixar inte det.

Studien har utförts av psykologerna Alexander Haslam och Stephen Reicher vid University of Queensland i Australien respektive University of St. Andrews i Storbritannien.

Deras rön innebär en omvärdering av en central tes inom socialpsykologin – tanken att ondskan är banal och folk bara lydde order oavsett position.

http://www.thepsychologist.org.uk/archive/archive_home.cfm/volumeID_21-editionID_155-ArticleID_1291-restricted_true

http://www.dn.se/nyheter/vetenskap/ondskan-ar-inte-banal

Bild: Passeuksa vid Padjelantaleden. Hade ingen bra bild till ämnet men har en viss tanke bakom  den bilden. Kommer någon på det?