In i skogen eller in i kalhygge?

”Jag kan inte tänka mig en fråga som kunde angå fler i Sveriges land.” Det skriver i dag Maciej Zaremba i första delen av sitt reportage om den svenska skogens öde. Det kommer att bli en artikelserie som stannar i minnet och påminner oss varje gång vi ser ett träd om skogens värde – hoppas jag. Zaremba är en lysande journalist. Det finns få av hans kvalité.

http://www.dn.se/kultur-noje/sveriges-nya-miljonprogram

Men det var en annan artikel, en liten notis som fick mig att fundera om hur vi tar hand om naturen och vilken del vi har i  att förmedla våra barn viktiga saker. Guidning för föräldrar så de kan stödja sitt barn att umgås i naturen?

http://www.dn.se/pa-stan/mer-pa-stan/barnet-och-naturen

Varför blev jag inte glad? Är vi så främmande för naturen att vi behöver guidas för att kunna ta barnen ut och visa en myrstack, blomma, komma på en fågelart eller träd? Är vi alienerade för vårt ursprung? Har skrivit om barnen och naturen förut och fick kommentarer som att ”naturen är överskattad”.

I tävlan mellan skogen och Mc Donalds är den sistnämnda vinnaren. Eller Lekland, TV spel … Skogen tävlar inte längre ens om uppmärksamheten. En hundägare kan man träffa i skogen men en barnfamilj är en sällsynthet.

Dagens barn vistas för lite i naturen och får för mycket kommersialism. Varför är föräldrarna inte ute med barnen mer? Det är billigt, hälsosamt och man lär sig en del om livet. Varför väljer man ett affärscentrum för lördagens aktivitet? Visst, vi måste handla men det är inget liv för barn att gå runt i affärer, ofta skrikande i leksaksaffären med någon plastgrej i handen. Vilket förhållande har vi själva till naturen? Vad förmedlar vi till barnen om skogen? Vilket är naturens uppgift för oss? Skräptunna? Tillgång som ska huggas ner? Bara något skrämmande?

Unga miljömedvetna föräldrar vill att barnen åtminstone ska läsa om naturen även om man inte går till skogen.

Böckerna om barnen i naturen har ökat. Barn behöver böcker. Det är bra att läsa om naturen, djuren och blommorna men det är bara surrogat. Det är bättre att gå ut till naturen med barnen och ha en fågelbok, flora, insektsböcker och förstoringsglas med sig.

Se naturen i live!

Gamla och yngre träd bredvid varandra ser vi inte i den planterade skogen. Kanske är det som i samhället: unga för sig, gamla för sig och de produktiva ute i arbete?

Uppdatering:

Zaremba är nominerad till årets miljöjournalist:

 http://www.dn.se/kultur-noje/maciej-zaremba-nominerad-till-arets-miljojournalist

Nattis? Nä – inför dygnet runt barnhem!

Hur vill vuxna människor leva och bo? Jag tror att få av oss vill ha två bostäder att alternera med varannan vecka. Få skulle vilja byta ut sina arbetskamrater regelbundet. De flesta föredrar en egen samma säng och samma kvällsrutiner. Att arbeta på annan ort innebär traktamente för det anses kostsamt och besvärligt. Vi är vanemänniskor, i alla fall en stor del av oss.

Men barnen förväntas anpassa sig till ett nomadliv. Hos mamma, hos pappa, på fritids, dagis och nu även nattis. (Det är väl främst ensamstående föräldrar som efterfrågar nattis eller envisas par arbeta natt samtidigt?)Det blir inte många timmar till föräldrarna att dela på. Barnen förväntas att orka relatera till kanske hundratals personer på sina första år. Allt för att föräldrarna skall kunna arbeta med full styrka och både mamma och pappa får sin rättvisa del av barnens liv.

Hur mår barnen av denna karusell?

I min gamla hemstad var politikerna alltid framåtsträvande. Oftast regerade vänster och höger ihop. I Finland är det svårt att få ihop majoritetsstyre. Min mor skickade högar av urklipp som hon trodde intresserade mig. De hade öppnat en nattis. Det här var säkert 20 år sedan. Det fanns 5-6 platser. Inredningen var högklassig. Personalen välutbildad. Efter 6 månader la man ner projektet. Barnen visade oönskade symtom. De var oroliga och stannade i utvecklingen. Det barnet vars ensamstående mor – en sjuksköterska om jag inte minns fel – inte kunde få dagarbete fick en hemvårdare.

Kanske är nutidens barn annorlunda? De tål vad som helst? Det ser inte ut så eftersom larmrapporter om barnens psykiska hälsa dyker upp hela tiden. Vad gör vi för fel? Kanske måste vi erkänna att vår önskan om exakt jämlik samhälle där alla – även nyförlösta mödrar till späda barn – arbetar heltid för att vara jämlika, höja vårt BNP och sin egen materiella standard är en helt galen väg som inte alls leder till något vi uppfattar som gott liv.

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/nattis-en-sjalvklarhet-for-modern-valfard_7074929.svd#disqus_thread

http://blog.svd.se/politikdirekt/2012/04/i-dag-regeringen-kors-over-om-nattis/

De gamla sinkar oss…

”Jag vill inte flytta!” skrek den gamla tanten och höll i dörren men rullstolen rullade obevekligt vidare.

Hon var en riktigt gullig tant med visst minne kvar. Hon hade kommit till det privata boendet när hon inte kom ur sängen längre.  Hennes barn hade hittat henne så när de kom från Rivieran. Kommunen hade ingen lämplig plats ledig. Hon var uttorkad och virrig men glad och hon tackade personalen så det var nästan pinsamt.

Nu skulle hon flyttas igen efter tre månader. Hon hade börjat trivas riktigt bra. Hon åt och sjöng och ibland berättade hon historier från början till slut vilket inte var så vanligt i ett demensboende. Men nu skulle hon flyttas igen för kommunen önskade placera henne permanent i ett kommunalt boende.

Efter övertalning gick barnen med på detta.Det var säkert bäst för mamma. Och de skulle ju resa snart till Kanarieöarna … de hade inte tid med mamma.

Hon stoppades i färdtjänstbussen där hon fortfarande skrek ”jag vill inte flytta”.

Efter tre månader såg jag hennes dödsannons. Det var nog lika bra det. Nu kunde barnen resa fritt och slippa besvären. Kommunen hade sparat in en slant.

Sann historia? Ja. När våra föräldrar blir vårdbehövande har vi själva oftast gått i pension och fått en ny frihet att göra vad vi vill – i alla fall om vi är välbeställda. De gamla sinkar oss. Är det så vi känner? Är det så vi är inlärda att känna? Pappa Staten tar hand om oss genom att vi redan har betalt det i skatt. Staten får ta hand om det som sinkar oss: de gamla och barnen.

Jag tar en kommentar på Svd (länken nedan till artikeln) av ModerTheresa som  säger allt. Gå och klicka gilla på den. Vem den personen är vet jag inte men hon förtjänar klick.

Gamlingar har lägre status än alla andra; familjer, barn, arbetande, arbetslösa, studenter, tonåringar, svenskar, invandrare, ligister, sjuka, inbillningssjuka, assistansbehövande som inte kollas så noga, brottslingar, fängelsekunder, kulturarbetare, cyklister, fotbollshuliganer, fotbollsspelare…….ALLA är mycket viktigare än våra gamla. De får skylla sig själva om de inte kan ta hand om sig bättre. Byggt upp landet? Bah – det har sossarna gjort. Ju.

http://www.svd.se/nyheter/stockholm/tvangsflytt-av-aldre-dubblade-dodsfallen_6984985.svd

PS tanten i bilden är min mor och hon hade  ett bra äldreboende.

Staten som langare?

Bild: dålig vägvisare.

Ingen som börjar med droger – i vilken form som helst – har tänkt fastna och låta livet gå överstyr. Ingen planerar att bli bostadslös, skuldsatt, tjuv, misshandlad, arbetslös, sjuk och bakom lås i fängelse eller vård. Men många blir det ändå. Vilka går under och vilka klarar sig med lite ”rekreationsbruk” utan skador vet jag inte och inte den som börjar heller. Vilka lyckas bli multimiljonärer på branschen och vilka hamnar i en grop skjutna i skallen kan vi kanske inte heller sia i förväg. Narkotikabranchen är lukruativ men inte för underhuggare och brukare.

Jag hade patienter från alla grupper – om man nu kan gruppera människor som missbrukar. En av mina patienter var läkare. En annan reklamare. En kändis inom musikbranschen.  En politiker. Städerska. Sekreterare. Bartender. Studerande. Fler … Alla på väg utför på något sätt som förlorad arbete, vräkningshot, annat elände. Och sedan en stor skara arbetslösa, utsparkade, från källare, bilar, trappuppgångar eller toaletter. De flesta hade börjat med hasch eller alkohol. Om jag minns rätt var det bara en enda som började direkt med heroin med en äldre narkoman som introducerade henne. Den yngste hade börjat vid 8 år. Hon var ett offer för den legala utskrivningen av amfetamin. Inte till henne, men till hennes föräldrar. Vi har prövat den modellen en gång.

Missbruket tog över livet. För vissa hade det tagit år, ibland var det en hastig nedförsbacke.

På Svd skriver en polis, Lennart Karlsson, mot legalisering av narkotika. Det blev den mest kommenterade artikeln på länge. Alla har åsikter. Han får mest mothugg. Det åberopas frihet. Egen vilja och rättighet att välja sitt liv. Och droger är inte så farliga menar många. Vi kan ha kontroll över vårt bruk. Om det hade varit så hade jag fått leta efter annat arbete än kurator för missbrukare.

Jag kan säga att mina arbetsdagar var fulla av dem som fastnat i missbruk fast de inte skulle fastna. Deras väg till ett alldeles vanligt liv var lång och smärtsam. Ibland gick det inte alls, med självmord, metadon eller gatan som resultat.

Följaktligen är jag mot legalisering av narkotika. Men jag tror att med tiden kommer det ändå att hända. Staten blir langaren – vilka vi idag  hatar –  och utgifterna för verksamheten bekostar knappast det vi kallar välfärd utan elände som vi alla blir skyldiga till genom politiska beslut .

 http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/de-som-vill-legalisera-bor-se-helvetet-forst_6977001.svd

Uppdatering 26/4:

Idag om hasch på Svd och tänk så många har åsikter om det Kommentarerna bara svämmar över. När det diskuteras knark i media finns det många ”experter”. Även om jag arbetade länge på branschen och utbildade tusentals från FN konferens till barnmorskor vågade jag aldrig påstå att jag var expert på narkotika. Men en sak har patienterna lärt mig. Deras bud var: uppmana alla att aldrig ens pröva narkotika. De var experterna.

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/unga-forstar-inte-riskerna-med-cannabis_7108273.svd