Vi EU skeptiska dumhuvuden…

EU-skeptiska och högernationalistiska partierna utgör ett hot mot den europeiska gemenskapen, säger EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker i en intervju med CNN. Enligt vissa mätningar ser EU-skeptiska partier ut att bli det största blocket i parlamentet efter valet.

Han föraktar en del av väljarna men förväntar sig att vi betalar hans ord och liv.

De här populisterna och nationalisterna, dumma nationalisterna, är förälskade i sina egna länder, säger Juncker.

Skall man inte vara det? Är det inte så vi människor fungerar? Först på ”älska listan” kommer ens barn, partner, familj, därefter anhöriga, andra som står oss nära, kanske en hobby, sedan bygden man bor i, arbetsplatsen, landet man lever i, den Stat som gav oss plats och medborgarskap. Först långt därefter kommer andra länder om det inte är så att man har utvandrat och håller än det landet kär. Eller älskar ni alla länder utan urskillning huller om buller?

Inte jag. Snarast blir det ibland en känsla av medlidande.

Juncker sager vidare: ”It’s always easier to mobilize negative forces than to mobilize positive forces.”

Kanske så, men det positiva måste man tjäna in. Samarbete i EU måste ge något som folk ser i praktiska livet. Prat om EU skatt får de flesta att bli negativa. Inskränkningar i livet vi är nöjda och vana med likaså. Lyxliv för fifflande representanter få oss att bli väldigt negativa. Fred är prioritet nummer ett för de flesta. Vi har inte krig mellan nationer i EU idag men i våra förorter pågår lågintensivt inbördeskrig.  Ändå vill EU ha mer av samma vara? Jag måste ha frågetecken på det eftersom intentioner är oklara för mig, kanske för dig också.

England ansåg inte ha sig tillräckligt nytta av EU men hamnade i ett kaos där ingen är nöjd. Jag minns i TV en engelsk protestdemonstration då reportern frågade de demonstrerande unga om de hade röstat. Svaren var nej. Åter nej. Nästa nej. Men det gick bra att skrika på gatan. De engelsmän jag har träffat ansåg att orsak till att lämna EU var den öppna dörrens politik som blev för kostsam, mänskligt och ekonomiskt. Kanske är det lika för de andra nationalistiska EU medborgare?

I år pratar partier om att förändra EU inifrån, göra det mera lagom. Glöm det. Ingen kommer att ge bort ens en smula av sin makt och sina inkomster för att minska det uppsvällda byråkratiska maktkomplexet. EU har inte ens lyckats bestämma placeringsort för sig.

Nej, ingen kan älska hela EU, allt och hela världen. Det är falsk påstående. Vi söker oss nästan alltid till våra likar, de med samma språk, samma uppfattning om livet, samma kultur, religion… även om kulturens ingredienser kan vara svårt att uppfatta för en främling. Den oskrivna koden blir så tydlig när vi delar livsutrymme med andra av motsatt okänt  värdesystem.

Över EU har det växt områden långt ifrån europeisk kultur. Kanske det västerländska var inte livskraftigt nog?

Att uppskatta mest sitt eget land innebär inte hat mot det okända. Det innebär att vi gillar mest våra egna länder, kultur, uppfattning, där vi är hemma. Men människans sinne är rörligt. Vi är nyfikna. Vi förändrar oss. Men att inte ha någon rot till folk, plats, kultur gör oss vilsna, som utan ankring i vardagen. Det är då man blir likgiltig och slutar bidra. Det är då man söker efter annat att fylla livet med. Varför ska vi betala skatt och försvara ett land vi inte ens tycker om?

Utan att känna sig som svensk, fransman, italienare… kan man inte heller se de andra att representera sina länder. Det blir en multikulturell soppa utan innehåll. Är det just det EU-Juncker önskar? Är det dit vi är på väg ivrigt hejade av politiker? Alla lika hemlösa och lika lydiga.

Varför skulle vi européer inte älska våra länder och vår kultur när väldigt många invandrare nästan krampaktigt försöker behålla det bagage de hade med sig från länder de flyttade ifrån? Då är det accepterat att vara som man vill och ha sina åsikter, krav och tro kvar. Men de vita européerna…fy! Ordet rasist kommer snabbt fram.

Vart går gränsen för beundran? När är nationalism bara uppskattning av sitt eget land? Om det blir avsky mot alla andra, kravet på underkastelse eller rentav  döden? Har vi inte det smygande i våra länder fast inte i form av den nationalism Juncker menar?

Skall radikal islamism inte jämställas med den onda nationalismen och få hån av Juncker också? Borde vi inte vara lika avståndstagande för det som för nazismen?

Det blir spännande val till EU. Har du röstat? Missa inte det. En dag kan din fria röst vara väldigt ofri.

https://edition.cnn.com/2019/05/22/europe/jean-claude-juncker-interview-european-elections-intl/index.html

Fyllon som sköt och spritfabriken som exploderade.


Jag var extra orolig för en gammal man som söp och hade inte setts till på en vecka. Han brukade ju finnas på torget, men icke nu. Jag hade förberett ett LVM ifall han inte skulle åka frivilligt till ”torken”. Vi skickade de gamla missbrukarna till en tork över semestertiden. God mat, fiske, drogfrihet gjorde underverk och vi socialarbetare kunde ha själva en semester utan att belasta de som var kvar i arbetet. Ja, på den tiden höll vi reda på gamla alkoholister och hade fullmakt på pension för hyran så ingen söp sig ur lägenheten. Idag är fullmakter kränkande så en del kan ju supa sig till gatan. Ingen skickas väl till en tork över semestern heller?

Jag hade övermåttan av arbete så min arbetskamrat och handläggaren från Länsstyrelsen gick för att knacka på dörren hos honom.

Efter ett tag kom de tillbaka utan gubben.

  • Han sköt mot oss, sa min arbetskamrat. Vi måste få polishjälp.

Jag blev förbannad. Polis? Skjuta mot mina arbetskamrater! Nu går vi tillbaka, sa jag. Jag ryckte upp hans dörr, skrek åt honom: vad i h…

Han stod halvnaken vid sängen i en fylleröra och jaktvapnet låg på golvet.

Processen blev kort. Han fick klä på sig, packa ihop lite saker, ta med fiskeutrustning och hamna i bilen med de två ganska så sura handläggare för direkt transport till torken. Jag skrev färdig LVM men han hade blivit så medgörlig när sjön  syntes vid behandlingshemmet så jag la ner det. Jag besökte honom senare och han hade inget minne av händelsen. Åtal? Nej, men vapnet togs hand av polisen.

Det var den enda skjutningen jag var med om. Ja, jag blev hotad en gång av ett fyllo med vapen, men det var tomt prat. Han var för full för att skjuta.

Några dagar efter smällde det i huset. Det blev något fel på grannens lilla spritfabrik. Ett hål i väggen och krossade fönster samt en plats på fängelse blev resultat.

  • Vi som just skulle börja sälja, klagade han.

Jag tänkte på skillnaden med socialtjänsten idag och då. En stor del av arbetet var att träffa samhällets olycksbarn, de som söp eller var i dålig psykisk skick. Kanske familjeproblem, arbetslöshet eller svårt att få ekonomin gå ihop. Idag är det nya grupper, ofta försörjning av de som knappt platsar i svenskt arbetsliv. Det är hot mot handläggare när lagar, regler och önskemål inte går ihop. På många ställen pratar du med handläggaren genom en lucka. Flyktvägarna är ordnade. Ingen skulle gå hem till ett fyllo för att rädda honom, inte till en som sköt.

Att det smäller är idag vardag. Nära mig skjuts det nästan varje dag. Folk dör, skadas eller bara försvinner från platsen. Ingen vill vittna. Att vara polis, räddningspersonal eller socialarbetare är tungt arbete. Att arbeta med korrigering av den förda politiken är ett nästan omöjligt uppdrag. Att vara en socionom hos socialtjänsten är nog helt annorlunda än på min tid.

Ibland gick min arbetskamrat och jag ut på en promenad på vårt område. Vi tog en fika. Folk kunde komma och hälsa på oss, helt öppet. Områdesstudier kallade vi det. Kanske var 80-talet den gyllene tiden för Socialtjänsten, med ny lag och positiv inställning? Än fanns pengar, än hade vi tid och ibland kunde vi säga adjö till en person eller familj som aldrig mer behövde våra tjänster. När jag slutade 1989 började ekonomin stramas åt och med det socionomers möjligheter att arbeta. Budget eller vård är en svår fråga.

Jag bytte till ett stort sjukhus och som kurator träffade jag ofta de som behövde hjälp från Socialtjänsten. Tiderna hade blivit annorlunda, liksom kallare och garanterat mer budgetfrågor.

  • Kan ni verkligen begära att vi betalar xx kronor för vård till er när Kommunen har andra viktiga åtaganden, sa en chef till familjen jag hjälpte med att ansöka plats i en familjebehandling.

Grupp mot grupp? Jag hotade till sist att anmäla henne så frågan löste sig.

PS. Gubben i bilden är inte den gubben som sköt utan min nu döde sambo i en norsk filminspelning.

Tills döden skiljer oss åt…

Jag läste om en engelsk 84 år gammal man som slog ihjäl sin dementa hustru. Det gick inte längre utan han skulle bli tvingad att lämna henne till ett vårdhem fast hon inte ville. Han slog ihjäl henne och ringde sedan 999. Jag kan förstå hans förtvivlan. Mord är dock ingen lösning.

När jag läste om denna tragiska händelse tänkte jag på det enda anhörigmötet jag besökte. Det gav en verklighetsbild om att vara anhörigvårdare fast det skulle ge oss en trevlig stund bland våra likar.

Jag deltog således endast en gång på dagcentralens anhörigmöte, där min sambo var fyra timmar i veckan. Jag klarade inte av att gå dit flera gånger. Nej, det var inget fel på hur mötet var ordnat. Kaffe och fina smörgåsar, all personal närvarande. Sysselsättning och fika till våra dementa anhöriga i ett annat rum. Vi tog våra vårdtagare med oss eftersom vi inte hade någon som kunde passa dem.

Jag blev deprimerad av mötet.

Av alla 25 tal besökare var tre omkring 60 – 70, varav en man. Resten var kvinnor 80+. Flera av de äldre kvinnorna hade själv hjälpbehov från hemtjänst och sjukvård. Några gick med rollator och flera klarade inte trapporna till mötesrummet utan tog varuhissen. En och annan hade missat hjälp som de var berättigade till från Kommunen. Flera av deras män hade svår demens, likaså min sambo.

De alla var gamla kvinnor som tog tappert hand om sina makar vilka var drabbade av demens/alzheimer och även andra sjukdomar. De var 30 – talister, de som hade byggt det här samhället. Nu tog de hand om Kommunens ansvar över äldreomsorgen, ändå till döden.

Tills döden skiljer oss åt…

Det var egentligen förfärligt.

Jag tänkte på varför slet dessa kvinnor så hårt som sjukvårdare och dygnet runt personlig assistent i 80+ ålder? Var det ekonomin? Om maken fick plats i ett boende, kunde kvinnan då betala sin hyra? Troligen inte utan hjälp från barnen och bidragssystemet. Några kunde riskera att hamna på gatan. Ekonomin slutar innehålla nyinköp, som kläder. Två pensioner räckte, men inte en. Det kanske var behovet av samhörighet, löften av kärlek man höll fast vid även när kärlek hade bytts mot omsorg? De kunde vara känslan att man inte ger upp och blir beroende av Samhället? Den gamla stammen som gjorde sitt. Det kunde vara Kommunen som gjorde ett besök per år och snabbt bedömde läget utan att se verkligheten? Kanske kunde den handläggaren inget om demens heller? Av de 6 som besökte oss, ett besök i året alltså, var en kunnig i demens, de andra hade knappt erfarenhet av omsorg.

Om den gamla typen av äldreboenden än hade funnits skulle en stor del av dessa kvinnor få en plats där med sin make. Om…

Deras slit är förstås helt galet. Finns god omsorg i ett demensboende att tillgå – god, inte något sparmål – är det att föredra när demens har utvecklats till svår nivå. En maka kan förbli en maka lite grann, inte en dygnet runt assistent och vårdare. Bryr sig Kommunen om de äldre låter de ingen gammal kvinna slita med sin demente svårskötta make utan erbjuder mer än två timmar avlösning i veckan.

Till sist hamnar man i ett läge där den demente har förlorat sitt minne till obefintlig grad. Då han inte alltid känner igen den han bor med, inte sina barn och absolut inte den hemtjänst som ofta är olika personer. Då den enklaste göromål blir omöjligt att genomföra. Då språket försvinner. Insikten saknas. Ilska kan tillkomma även hos den fredligaste personen. Den partnern som fanns länge sedan är borta. Kanske finns ett igenkännbart skal – utseendet  – kvar.

Ändå kämpar många kvinnor – kanske även män – i den oöverkomliga situationen 24 timmar i dygnet med några timmars avlösning i veckan.

Så gjorde även jag länge. Flera vistelser i ett korttidsboende orsakade besök på VC eller Akuten omgående. Han var smutsig och hade tappat vikt. Hur skulle jag kunna lämna honom permanent i ett sådant boende? Jag kunde inte göra det fast jag borde för min egen hälsas skull. Till sist var det frågan om liv och död, min alltså. Han överlevde inte i det permanenta boendet mer än några veckor. OK, han var sjuk men den likgiltighet för hans behov som personalen visade lämnar mig aldrig.

Jag kan förstå mannens förtvivlan när han slog ihjäl sin fru, fast mord inte är en lösning. Eller var det för henne?

https://www.dailymail.co.uk/news/article-7014309/The-moment-pensioner-tells-999-call-handler-killed-wife.htm

Världshälsoorganisationen (WHO) har lanserat sina första riktlinjer för hur människor kan minska risken att få demens. Det är det gamla vanliga sluta kröka, sluta röka, lev hälsosamt med bra mat samt motionera. Samt fixa goda gener hur det nu går till.

Let’s rock tills fängelseporten slår igen

Vinter -58 hade Elvis Presley filmen ”Jailhouse Rock” premiär i min hemstad. Förväntan var stor bland tonårsflickor och biografen var fullsatt samt slutsåld hela veckan. Jag var inte någon beundrare av Elvis Presley, inte heller av Paul Anka vilka två var idoler bland mina skolkamrater.

Jag hade en bokad plats på Konserthuset och gick på operan när de hade premiär två gånger i året. Men jag gick på bio med mina två bästa vänner. Ja, vi tre hade smitit ut med en lögn.

Våra föräldrar var redan förskräckta fast de inte visste något om Elvis annat än skvaller om hans höftrörelser. Så jag  sa inget hemma om bion utan ljög att jag skulle läsa läxor hos en kompis. De två andra sa en liknande lögn. Jag tog på mig min duffel och långbyxor som ansågs lite opassande. Kläderna visade att man hörde till de vilda tonåringarna. Vi som gick i flickskolan använde långbyxor bara under vinteridrott .

Jag hade dock ingen uppfattning om vad det vilda bestod av. Rökning kanske? Jag rökte inte. Jag hade köpt duffeln och långbyxorna med min lön och då var min tonårsprotest över. Sedan fortsatte jag bära tidningar på natten, gå i skolan på dagen och hjälpa mina föräldrar med hemmets skötsel och småsyskon, precis som åren före.

När vi närmare oss biografen möttes vi av en liten polisstyrka och brandkår. Nej, det brann inte. De var där för att hindra eventuella kravaller. Kanske blev vi alldeles vilda av Elvis? Lokalpressen, det vill säga två fotografer, var också där. Vi tre undvek att hamna i bild.

Filmen var så där. Elvis sång var behållningen. Många grät och tjöt lite under filmen. När vi kom ut sjöng vi alla på Jailhouse rock trots att vi fick passera polisen.

The warden threw a party in the county jail
The prison band was there and they began to wail
The band was jumpin’ and the joint began to swing
You should’ve heard them knocked-out jailbirds sing

Let’s rock everybody, let’s rock
Everybody in the whole cell block
Was dancin’ to the Jailhouse Rock

Dock hände inga kravaller. Alla skyndade sig hem. Jag antar att inte bara vi tre utan flera andra hade ”läst läxor” hos en skolkamrat.

Jag tänkte på Jailhouse rocks premiär när jag läste om slagsmål med 100 yngre personer i Stockholm, om sprängningar, skjutningar, våldtäkter på skolbarn, brinnande skolor, barn som rånar barn, nätövergrepp, lik som hittas i diket… allt det som också beskriver Sverige på denna soliga vårdag. Våra fängelser är fulla men det rockas knappt där med Elvis stil. Jag tänkte på våra föräldrar  på den gamla tiden som var rädda att Elvis höftvickning och sång kunde locka oss till fula tankar och omoraliska göranden. De ville skydda oss från det – och mycket annat också. De var fostrande föräldrar, inte våra vänner.

Nej, min ungdom var ingen idyll men skillnad till världen idag är betydande.

Det är dock lätt att tycka om Elvis. Det finns några sångare som är i klass för sig som Maria Callas, Frank Sinatra och Elvis. De kunde sjunga. De hade passion för musiken. Deras röst går in i märgen och berör, även efter deras död och ganska så halvdana inspelningar. Den teknik som finns idag får vilken blond medelmåtta som helst låta som om hon vore en sångare av högre klass.

Det är dags för annan sång. Fåglarna sjunger i skogen. Våren blommar. Men det är tomt på skogsvägar. En barnvåldtäkt och ett hittad lik i närheten gör skogen till en enslig plats. Som om jag vore den enda i världen utanför allt som händer.

PS. Skriv under uppropet om hemlösa pensionärer. Namninsamlingen fortsätter även om den är inlämnad. Dock ville inte Statsministern ha det. Fortsätt att skriva på. Alla blir vi gamla och många även fattiga i Sverige.

https://www.skrivunder.com/inga_fler_hemlosa_fattiga_pensionarer_i_sverige?s=60344656