Den imaginära fotbojan

Postat av
Svara

Det var en mindre ort någonstans i Sverige, länge sedan. Alla kände alla. Byn hade sina anständiga människor, fyllon, få skurkar, några lokalkändisar och en pojke som hade spårat ur gängse liv och skola redan vid 13 år. Nu var han 17 och hade ett register av  småbrott och fylla. Några åtal med noll resultat, bara böter som inte betalades. Socialtjänsten jobbade på men inte blev det någon förändring i pojkens liv. Man hade provat hela registret, ett smörgåsbord av åtgärder. Familjesamtal, hembesök av polis och socialtjänst, psykolog, fritidshem,  belöningar, allvarsprat hos socialtjänst, assistent i skolan, regler, hot, och nu återstod endast placering med tvång någonstans.

Killen hade skippat skolan fast intelligensen var inget fel på. Han snattade, tog en bil, vilken som helst på gatan och for iväg till stan. Vad han gjorde där ville ingen veta. Bröt sig in i mataffären om han saknade något på natten, stal nya kläder och trängde sig in på bio utan biljett och lite då och då låg han asfull på något ställe han inte skulle vara på. Det ryktades om knark också. Knark var inte så vanligt på den tiden. Detta var 1983 när jag var en tillfällig inte ens helt färdig socialsekreterare utan större rutin, speciellt inte på en 17 årig pojke som gjorde samhället osäker.

Modern grät till ingen nytta. Den frånvarande fadern svor.  Skolpsykologen vred sina händer. Socialtjänsten letade efter ett ställe med lås. Killen ville inte flytta, han hade precis hittat en flickvän och tänkte ge henne en fin ring, inte köpt förstås.

Jag stötte på kommunpsykologen av en slump och vi pratade om ärendet. Han arbetade inte i regel med individärenden utan med något mer flummigt som råd för politiker och anställda. Jag presenterade ärendet för honom. Vi började grubbla. Fanns det något som hade fungerat för pojken i tonåren? Ja. När ärendet gick upp i Socialnämnd med förslag till placering i ett familjehem med goda ”normala” hobbyer som hästar och tennis för en fager summa per dag kom vi med ett motförslag. Han skulle ha en imaginär fotboja. Det enda grejen killen hade trivs med och fullföljt de senaste åren var arbete på återvinningsstation där han hade gjort prao och kort kommunalt sommarjobb och inte smitit en enda dag. Chefen tyckte han var duktig och hittade alltid grejer som inte borde ha kastats.

Motförslaget var att pojken skulle få arbete på återvinningsstationen. Han skulle passera vissa platser på vägen dit, en affär där han hade snattat och en bensinmack han stal bensin från. Skulle han inte passera dessa i tid gick larmet till Socialtjänsten och han skulle få åka iväg.  Samma väg hem. En kväll i veckan fick han gå ut med flickvännen. Modern skulle ringa om han inte kom och gick på utsatta tider. Han skulle blåsa alkotest och lämna drogtest när det begärdes. Pojken fick en kontaktperson, en polis som han skulle träffa en gång i veckan. Psykolog och socionom skippade vi, det hade ju inte hjälpt.

Gör inte om det som inte har fungerat!

Om han inte fullföljde detta blev det tvångsomhändertagande och flytt. Handläggare med flyttförslaget letade efter något billigare ställe under tiden. Den tilltänkta placeringen var för dyr.

Ingen trodde på vår idé. Det skulle inte hålla en vecka ens.

Systemet vi snodde ihop var säkert helt utanför lagen. Kolla folk på gatan? Han skrev på, föräldrarna skrev på, de som skulle kolla honom skrev på, flickvännen tyckte det lät bra och måndagen därpå traskade han till sopstationen, ursäkta återvinningscentralen.

Jag stannade inte på den lilla orten där jag gjorde bara ett tillfälligt besök. Sex år senare ringde en vän, en socialsekreterare från byn och bad mig att läsa dagens ortstidning. Jag gick till biblioteket. I tidningen fanns en vigselannons mellan dåvarande flickvännen och nuvarande biträdande chefen för återvinningsstationen, den strulige pojken med en imaginär fotboja.

Kontrollen hade fungerat i sex månader, sedan tog man bort  ”fotbojan” och killen, nu en myndig person, fortsatte att arbeta. Det enkla är ibland det bästa, även det som inte är ”beprövad vetenskap”. Dock skulle det inte fungera idag. Det finns nog ingenting i den här sanna, men något förändrade berättelsen, som skulle få ett förortsgäng i brottsbransch att sluta.

 Läget med struliga pojkar är helt annat år 2019 än då 1983. De är så många fler. De kommer från helt andra förhållanden än en liten svensk by. Idag är de beväpnade med annat än flinka fingrar. Det är nu mer som ett pyramidspel. Gör du rätt på botten kan du hamna på toppen om du inte råkar i vägen för en kula.

Regeringen diskuterar. Det finns dock föga hopp att de kommer på något som stävjar utvecklingen idag. Läs också de som vet bättre:

https://www.svd.se/agrell-vi-maste-agera-for-att-radda-landet

Bild på fotboja från:

https://commons.wikimedia.org/wiki/File:Bracelet_%C3%A9lectronique.JPG#/media/Fil:Bracelet_électronique.JPG

Mer om struliga pojkar en annan dag.

“Jag älskar dig” och sedan…

Postat av
4

De sista orden från en av de drabbade genom mobilen etsar sig i våra minnen.   ” Jag älskar dig…” och sedan är det tystnad.

I ett ögonblick har våra liv förändrats. Datum den 11/9 klockan 8.45 i New York tid. Ett plan, ett vanligt transportmedel för människor kraschar, ett plan till, ett till och terrorn har tagit över våra liv.

Oavsett avståndet har rökmolnen i World Trade Center trängts in i våra vardagsrum. Det för in skräck. Alla har drabbats.

Nästan. Förövarna som inte tog genvägen till sin himmel i attacken har en glädjens dag. Någonstans, väl skyddade sitter någon eller fler och ser förödelsen i sin TV ruta. Tar mot glädjebesked i telefon. Applåderar. Det var nästan en full pott. Vad näst? Världsmakten USA har fått en törn. Kanske är förövarna lite missnöjda med det fjärde planet som bara åstadkom några döda och missade målet.

Det var 23. årsdagen över Camp Davidavtalet. Avtalet som skulle bringa lite lugn i Mellanöstern.

Förut tänkte vi att världen är god men det finns onda undantag. Nu är världen ond men än finns det goda undantag. Kanske. Vi blir mer varsamma i vår bedömning av vår omgivning. Västvärlden sluter sig i kontroll. Öppenhet som vi hyllat var en risk. Toleransen vi hade för våra grannar från främmande kulturer var kanske skyddande av en brottsling? Vi ser med vidöppna ögon och ser en fara som vi trodde var begravt i och med andra världskriget och i olika fredsprocesser som pågår. De krig som drabbar Afrika är långt borta och hotar inte oss. Vi kan negligera. Nu är risken för oss själva bakom knuten.

Det finns många farliga människor i världen, i terroristens ögon. Människor som förtjänar att skjutas, sprängas i luften eller åtminstone hotas. De är barnen som går till skolan genom fel område. Spädbarnet i Gaza som skjuts på sin fars armar. Munkarna som har jagats iväg eller mördats i Tibet. Människor som kommit till sitt arbete i World Trade Center och precis kopplat på sin dator för att läsa nattens post.

Vem definierar rätten till liv? Vem definierar rätt liv? Det gäller att vara oförskämt rik och fanatisk, då fixar sig herraväldet över människors liv. Den som har mest vapen och vansinne bestämmer. Men det är inte längre nödvändigt med vapenarsenal. Det räcker med fanatiska terrorister som använder sina egna och andras liv som vapen. Vi har svårt att förstå deras handlande och motiv. Att religiös tro kan användas som orsak till att mörda.

Vi skall inte heller förstå, för, att förstå terroristen är ett steg mot ett slags medlidande. Vi är ofta bättre på att förstå dem som drabbar andra, men mindre bra att ta hand om de som drabbats. Medlidande löser inga våldshandlingar. Våld tillbaka är mer effektivt men ger inga permanenta lösningar. Våld föder våld, det borde vi veta. Det faktum har inte sjunkit i allas medvetande.

Men jag är lika hjälplös som andra inför det som händer. I farans stund blir våra egna och våra barn det viktigaste. Jag ringer min dotter. Hon har nyligen kommit från en semester i New York. Hon har flugit runt de skyskraporna som inte längre finns. Jag törs knappt fråga om hennes sambo. Han är flygare och har rutten London – New York.

Han har precis landat i Sverige. Vi har klarat oss, denna gång.

Jag skrev det ovanstående 11 september samtidigt som katastrofen begick i TV. Jag var ledig den dagen och satt på TV. Jag hade gjort kaffe och tänkte skriva något helt annat till Sourze, som jag skrev till på den tiden. Jag fick ångest eftersom min dotters sambo skulle flyga ett plan från New York. Jag bytte kanal flera gånger och surfade runt för att se vilket plan det var som kraschade i de två tornen.

Jag tror att många av oss började betrakta muslimer på ett annat sätt därefter. Islamisternas fanatism kom oss nära. De angrep vårt revir. De angrep det ekonomiska hjärtat, New York. De angrep vårt sätt att leva. Det har skett ca 35 606 islamiska terrorattacker efter 11/9 i världen. (Jag vet inte hur man har räknat.) Hur många attacker har skett genom andra bortser jag idag, minnesdagen för 11/9-2001.

Jag är dock tveksam till om politiker lutande åt vänster här hemma, i EU och i USA har begripit syftet och risken med islamisk frammarsch och terrorism.

Minns ni 11 september 2001? Dagen med 2 977 offer + 19 döda kapare ca 6 000 skadade, enorm psykisk påverkan och stora materiella skador.

Vad gjorde ni den dagen? Hur tänkte ni efteråt när röken och askan hade lagt sig? Påverkade attacken era liv och tankar?

https://www.911memorial.org/

https://www.dailymail.co.uk/news/article-7447023/Never-seen-images-Ground-Zero-wake-9-11-ahead-anniversary.html

Bild: Michael Foran från:
https://commons.wikimedia.org/wiki/File:WTC_smoking_on_9-11.jpeg

Läs också Dick Erixon på Samtiden idag

Kor som terrorister och om rädslan att prata med fel parti.

Postat av

Ständigt dåliga nyheter över världen. Det är så sällan dagspressen förmedlar något trevligt, i så fall är det kändisar i en fest eller något oväsentligt. Skjutningar, sprängningar, våld finns nu mera dagligen på tidningssidor, på Internet, löpsedlarna… Jag läste om kor som agerade lik självmordsbombare. Inte självmant men någon IS medlem använde två kor för att spränga folk, hus, vad som råkade vara på vägen. Makabert.

Att av illvilja spränga något som människor, hem, företag visar en oerhört stark maktdemonstration. Våldsverkaren försöker demolera något så det inte finns kvar, annat än i spillror. Rädslan ska ta grepp över människor.  Se, så går det om du sätter dig mot mig, är budskapet. Att med vilja skjuta en enskild person är ofta – inte alltid – en träta mellan personer, en hämndaktion eller bara markering mot en klan, grupp, familj men att spränga något i Samhället riktar sig mot just det Samhället även om en viss person eller familj var målet.

Man bryr sig inte om vilka andra och vad stryker med.

Det sprängs och skjuts dagligen i Sverige. De sju av partierna som är ”goda och rena” skall prata om situationen. Jag tror inte att det händer något som avhjälper tillståndet snabbt. Alla, säger alla, partier borde ha pratat med varandra och de experter som ser och har sett allvaret åratals sedan. Kanske då hade man kommit på något användbart. Samtal pågår. Blir det några lagförslag brukar det ta några år innan en ny lag är på plats.

Inrikesministern Mikael Damberg vill fortsätta hålla SD utanför samtalen om gängkriminalitet.

– S har varit tydliga i valrörelsen och efter det med hur vi jobbar mot SD och vi har inga planer på att bjuda in SD i samtalen nu. (TV 4 Efter fem)

 Alltså de som röstade på SD 2018, de 1 135 627 personer anses som ett slags parias i svenskt samhälle.

Om Regeringen och de i ”opposition” hade använt ens hälften av sin energi och tid de har lagt på ansträngningen att inte prata med SD kunde de ha hunnit göra så många förbättringar för Sverige.
Eller inte? SD är kanske kamouflaget för total oförmåga? Det finns dock små sprickor i muren då vissa  politiker tycker att man kunde prata med SD.

Men, kor då? Nej, än så länge har vi inga som använder kor som självmordsbombare. Vi har bara klimataktivister som tyranniserar djurbönder och tycker illa om de som än äter kött, speciellt vita män. SSU har föreslagit att ”vegetarisk norm” skall gälla i all offentlig service, som på förskolor, skolor, äldreboenden och inom sjukvården. Det finns inget som hindrar för SSU medlemmar själva att bli vegetarianer eller veganer, men det var väl för svårt.

Skuldbelägga djur och köttätare som klimathot är tidstypiskt.

Att använda djur även i terrorhandling är inte helt ovanligt. Åsnor har råkat illa ut som bombbärare i Afghanistan. Att använda barn däremot har inte varit något sällsynt. Flickor med bombbälte och pojkar med vapen har vi sett nog av.

Men djur som våldsverkare, hur kan det ske? Terrorister är påhittiga. När IS anhängare sticker till bekvämare länder som Sverige eller har dött med terroristbrist på plats som följd engagerar man djur för terrorattack. Senast två kor som med bombvästar demolerade sig själv och byggnader, dock hade folk tur med koattacken, inga dog.

Byn Al Islah, Iraq, som drabbades av koattack har heminredningsbutik, kafé, grönsaksmarknad, sjukhus, stormarknad och förstås moské. Korna hade getts – en oerhört dyr gåva i Irak – till den islamiska staten av byar i området som försökte vara vänliga mot deras sak. Kan personer som spränger sin gåva integreras och vara del i ett Samhälle, vilket som helst? Hur kan man bli så hatisk mot andra människor och själva livet?

  ”Mata” aldrig en terrorist som har vigt sitt liv för sin sak och tro. 

Mer om att prata med varandra på Ledarsidorna:
Årets politiska strateg och opinionsbildare – Mikael Damberg

Åsnan och kon i bilden är från Italien, Tour du Mt Blanc och har inget med terror att göra.

Positiva till att förhandla med Sverigedemokraterna:

M: 63 procent (45) KD: 68 procent (61)

L: 19 procent (20) C: 14 procent (4)

S: 9 procent (8) V: 7 procent (8) MP: 7 procent (11)

Samtliga väljare: 39 procent (34 procent) DN/Ipsos sept.

Siffran inom parentes från i februari i år.

 

Tack och adjö Padjelanta.

Postat av

Jag valde att gå Padjelantaleden i år eftersom årets vandring skulle bli ett slags nostalgivandring genom områden jag hade tidigare vandrat i och bli min sista på de svenska fjällen. Jag har alltid rekommenderat speciellt den övre Padjelantaleden för dem som skall göra sin första längre vandring. Åt den ena sidan av leden ser du de stora sjöarna Virihaure och Vastenjaure. Bakom sjöarna syns de höga snöiga norska fjällen. Åt andra hållet finns Sarektoppar. Om man vandrar även den nedre delen från Staloluokta till Kvikkjokk kommer man till den fjällnära urskogen med steniga forsar, många växter och en helig offerplats från tiden samerna inte än var kristna.

Den övre delen var tämligen förändrad. Inte naturens skönhet utan bebyggelsen och  trafiken. De gamla stuglägena hade blivit semesterbyar. Helikoptertrafiken kom och gick oavbrutet. Även motorcykel spår talade om att ”civilisationen” hade tagit över.

På ett ställe i närheten av Ájajávrre häckade en Kungsörn och på ett annat ställe någon kilometer därifrån en Fjälluggla. På stranden fanns också en fjällrävslya. Längre bort huserade en vråkfamilj. Nej, nu ljuger jag. Det var vandringen år 2001 jag beskrev. Nu fanns några stugor nära örnens gamla häckningsplats. Inga spår av rävarna. Då, 2001 hade jag och min sambo suttit en halv dag och betraktat örnungarnas första flygförsök. Dagen före hade vi nästan krockat med Fjällugglan. Nu väcktes undran över bygglovsbevillning i Nationalparken.

Att Padjelanta inte lämplig för funktionshindrade eller de som inte orkar gå stämmer inte riktigt längre. Flygtrafiken fixar det och slättmarken utanför Staloluokta kan ge nästan vem som helst en chans att sätta sina fötter i Nationalparken. Under  en kort paus och en portion nudlar vid  Virihaures strand kom 4 helikopterflygningar att landa och lyfta. Mest  var det fiskare och medelålders damer som klev ur de  helikoptrarna,  med mobilen i högsta hugg. Var fjällen var årets semestermål i ställer varmare breddgrader?

Var och en blir lycklig på sitt sätt. Jag gick snabbt vidare men ljudet av helikoptrar följe oss vandrare hela leden ändå till slutet. Så var det från Abisko längs Kungsleden också. Visst, även förr kunde man ta en helikopter till ledändorna och vissa platser men då gick det en,  två om dagen, kanske ett beställningsflyg ovan det. Nu brummade helikoptrarna till sena kvällen.

Just tystnad är en av de fantastiska upplevelser man kan ha i ödemarken. Det var onekligen förlorat.

Sträckan efter Hukejaure till Sitasjaure var nästan en plåga. Till stugbyn vid Guojajávri ledde fyrhjulingsspår från Sitasjaure, många gånger spångade och trafiken av de och motorcyklar var livlig. Vandringsleden syntes ibland. Ofta tävlade man om leden med trafiken. Från Sitasjaure gäller det bilväg till Ritsem. Dumt val. Jag valde den eftersom jag ville gå längs Cuhcavággi och Ritsem blir då ett naturligt val när man vill gå till Padjelanta..

Gick Cuhcavággi 1995 på Nordkalotturen och såg ingenting på grund av regn och dimma. Så jag ville gå om. Början var så vackert. Så det är värt att vika av från Kungsleden och gå in i dalen, tälta där och vända.

Nu saknade jag USA och PCT, dess tomma platser, tystnad,  oändliga berg och skogar utan en helikopter, knappt folk, inga fyrhjulingar och  semesterhus.

Padjelantaleden är förgången tid för mig. Vi ses aldrig igen. Så, adjö svenska fjällen. Jag är så färdig med er. Tack för bra sällskap under nästan halva livet.  Men, nu är det slut. Lappland som Europas sista vildmark? Glöm det. Ja, det beror på hur man definierar vildmark. Tillgänglighet mot bara fötter? Jag missunnar ingen att få besöka fjällen men något speciellt som betecknar vildmark och skyddade naturområden har gått förlorat.

Sluta vandra? Det är nog inte tänkbart. Jag letar efter andra leder. Mitt problem är utöver ork och ålder att på många länder är det inte ok att tälta. Jag och stugor passar illa ihop. Det är också en ekonomisk fråga. Tält tjänar in sitt pris redan efter 4 – 6 nätter.

Jag funderade över den täta stugbebyggelsen på de gamla renvaktarställen. Jag tror att samer har flyttat fram sina positioner. De odlar aktivare sin särart och tillhörighet till folk som har generationer bakom sig på fjällmarker med rennäring. De bygger, tar mark i besittning, är hemma i sina gamla renbetesmarker. De kanske har mer samhörighet mellan sig som folkslag än vi svenskar som gladeligen ger utrymme för främmande folk från andra kulturer orsakande kollisionskurs med våra än levande värderingar?

Kan hända att om hundra år är samerna det rest som kvarstår av gamla Sverige?

En rättegång av stor betydelse både för samer och oss andra i Sverige bosatta är målet om det är samebyn eller Staten som har rätt att styra jakt och fiske i samebyns område. I dagarna börjar HD rättegången om Girjas sameby i Norrbotten som har stämt Staten och kräver att få ensamrätt att bestämma över jakt och fiske inom sitt område i fjällen, och sälja jakt- och fiskekort där i stället Länsstyrelsen. Det är en långvarig träta som gav samer rätt i lägre instans men domen i Hovrätt var svår att tyda. Girjas anser att man har rätten till jakt och fiske med stöd av bland annat urminnes hävd, men Staten kontrar med att begreppet urminnes hävd inte kan gälla ett så stort område som nu är aktuellt, ungefär lika stort som Gotland.

Samer är ursprungsfolk eller urfolk i Sverige som beslutades enligt regeringens proposition 1976/77:80, där det sades att ”Samerna utgör en ursprunglig befolkning, som i Sverige är lika gammal som eller äldre än landets majoritetsbefolkning”. Sverige har dock inte ratificerat ILO-konventionen om ursprungsfolks rättigheter som skulle innebära att Sverige måste ge samerna större inflytande över mark och vatten i de områden som de traditionellt har nyttjat. MP och S sa nej.

Obs. Jag har ingen åsikt i frågan, bara upprepar fakta. Men om HD skulle besluta till förmån för Girjas sameby blir det ett minst sagt intressant utveckling i norra Sverige. Den logiska följden av ett sådant dom är – antar jag – att andra samebyar skulle kräva samma rättigheter.

Svårt att läsa Fjällkartans namn?

FN s resolution år 1972 beslutade att minoritetsspråkens ortografi ska finnas på allmänna kartor över deras områden, oavsett var de ligger i världen. 1988 beslutade Lantmäteriet ändring av ortnamnens stavning. De nya stavningar som samerna i Skandinavien hade enats om användas nu på Fjällkartorna.

Bilder från 1995, 2001 och 2019.