Skriv på för Jalle Pöhlitz!

83-årige Jalle Pöhlitz förlorade nyligen sin fru efter att de levt tillsammans i 40 år. Frun var dement och han flyttade med henne till ett vårdboende fyra år sedan som Kommunen beviljade för henne. Man ska ju kunna fortsätta bo tillsammans även om bara den ena behöver hjälp. Han sa upp lägenheten eftersom paret inte kunde betala två hyror. Jag är säker på att han har hjälpt sin fru oavsett om de bodde i ett boende. Ingen passar någon 24 timmar om dygnet, bara anhöriga.

Nu måste Jalle flytta från äldreboendet där eftersom han inte är sjuk nog. Han vet inte vart han ska flytta.  Att hitta en ny bostad är svårt och Jalle är förtvivlad, men kommunen gör inget för att hjälpa honom. Kommunen rekommenderar att han flyttar till ett vandrarhem. Ifall han behöver hjälp kan han ha hemtjänst där.

Förvaltningsrätten säger det är helt rätt att kasta ut honom. Han bodde ju där på grund av sin fru och är inte dålig nog för att få plats i ett boende. Ut med honom bara! Först skulle han ut inom tre dagar men nu har han fått längre respit. Nynäshamn är kommunen som tycker att åldringar kan flytta ut till ett vandrarhem. Eller kanske på gatan?

Att drabbas av demens är svårt för anhöriga. Dock är det anhöriga som drar det tyngsta lasset, inte är det Kommunen, inte hemtjänsten och ibland inte ens boendet dit man hamnar. Att förlora sin närmaste är alltid en katastrof oavsett läget.

Skall vi ha det så här i fortsättningen:Ta inte hand om din dementa fru/make/sambo. Kommunen tackar dig inte för det. Blir hon/han för dålig separera/skilj genast så du har råd att behålla ditt boende. Du kan besöka din före detta fru/make dagligen i stället. Kom ihåg: du som gammal har inget värde. Förvänta dig inga enkla, vänliga lösningar från Kommunens sida.

Jag tycker att ni skriver på för Jalle Pöhlitz, en dag kan du behöva andra som regerar för orättvisa/byråkratiska beslut mot dig.

https://www.skrivunder.com/stoppa_vrakningen_av_80-arige_jalle_pohlitz?a=2&uv=14079273#

https://www.tv4.se/nyheterna/klipp/många-vill-hjälpa-83-årige-jalle-11976039

https://www.msn.com/sv-se/nyheter/inrikes/frun-dog-nu-kastas-han-ut-från-äldreboendet/vi-BBV4d9M?ocid=spartandhp

PS. Jag känner inte honom men ibland är byråkraterna så skrämmande  att man måste reagera. Vad får vi för skattepengar?

Avhumanisera, avskaffa manlighet och skit i kläder?

Min sambo var noga med sitt utseende. Speciellt de sista fem åren före demens då han arbetade som statist, skådespelare och modell var han intresserad av hur kläder passade ihop.  Skinnbyxor, vit skjorta, väst och snygg kavaj var hans favoritkläder. Ändå till slutet frågade han mig: är det bra ihop när han fick hjälp med att välja kläder. Trots att han var avmagrad och sjuk såg han bra ut och det tyckte han om. (Bild: I väntan på inspelning med Opeth.)

Han flyttade in exakt ett år sedan till ett demensboende efter nästa sju års vård hemma. När jag kom  till demensboendet satt min sambo på en stol klädd i en blöja och Landstingets T skirt.  Han hade hur mycket kläder som helst i garderoben – även flera väldigt lätta att klä på –  men nu kränkte vården honom med en blöja fast han inte var inkontinent. Han dog i dessa ”kläder”. Det visade mig vad vården anser av de gamla.

Vad vill man visa genom att klä personen i blöja och Landstingströja? Vår egendom nu, vi gör som vi tycker? Du är bara till besvär? Gör det så lätt du kan för dig själv? Skit i att du avhumaniserar de gamla? Jag tror inte boendet ens tänkte  på att de bar sig illa åt. Det är bara så man gör för att underlätta arbetet för sig själv. Minska tvätthögen kanske?

Han dog efter tre veckor i boendet, utan mat och vätska men med morfin som så många gamla dör idag. Ja, han var sjuk men…

Jag har inte än riktigt kommit över hans död. Tiden med honom är ju en tredjedel av mitt liv. Kanske kommer man aldrig över närståendes död, det bara upptar mindre och mindre av ens tankar? Ibland smärtar det till som idag, ett slags minnesdag eftersom vi separerade då bostadsmässigt.

Tänkte på sambon när jag läste två viktiga bloggar idag som båda handlar om att vara en man – helt omodernt i dessa galna tider. Hur Stat och massmedia försöker krympa manlighet och få i stället en kvinna till av sekunda vara. Fnordspotting skriver:

Den tanige, undergivne och feminiserade mannen blir inte sällan en naturlig måltavla för kriminella. Den mansideal som förespråkas av makthavarna genom dessas institutioner och medier är därmed, och alldeles oberoende av vad man anser om detta ideal i övrigt, direkt farligt för den enskilde i det förråade offentliga rum som blivit resultatet av den förda politiken. Effekten blir att män uppmanas att göra sig sårbara, samtidigt som man på politisk väg framkallat en situation där behovet att vara stark är större än på väldigt länge. Fällan man gillrat är diabolisk, alldeles oavsett om den är resultatet av en överlagd strävan att uppnå just detta resultat eller ej.

Viktig inlägg om män och manlighet. Läs det hela på:

http://fnordspotting.blogspot.com/2019/03/om-statligt-pabjudna-konsroller-i-ett.html

Och sedan ett inlägg om att klä sig som en man. Om manliga värden och hur man uttrycker de genom sina kläder, vad man kommunicerar utåt. Idag hyllas kvinnligt unisex och mindre manlig uttryck med sitt utseende. Det känns helt galet för en konservativ gamling som jag. För, det är faktiskt hur vi ser ut vad andra först lägger märke till. Våra eventuella goda egenskaper märks betydligt senare. De mindre goda märker man ibland snabbt när någon försöker råna en eller bara gör något så simpelt som kastar sopor på gatan. (Nu bortser jag helt de religiösa uttrycken väldigt ”manligt” och ”kvinnligt” vilka är vanliga på våra gator.)

Vidare om kläder för en man i Motpol:

Det finns inga kläder som är rätt eller fel i sig enligt Guzy, det beror på vem det handlar om och i vilken situation och miljö han befinner sig. Han rekommenderar läsaren att fundera kring strategi och taktik, vad är målet med mina kläder och vilken berättelse ska de förmedla? Ska de berätta något om den jag är? Eller ska de dessutom hjälpa mig att förmedla åt vilket håll jag strävar, för både mig själv och andra?

Och Motpol frågar: När hörde vi sist om manliga värden: mod, styrka, skicklighet och heder?

Jag undrar också är de egenskaperna  helt omoderna nu? Läs resten på:

https://motpol.nu/oskorei/2019/03/17/konsten-att-kla-sig-som-en-man/

Hur tänker du om dina kläder? Skall vi tänka till eller räcker det att ha något på sig?

 

Lyckligt äktenskap eller fel planhalva i livet?

Ett par som var på väg att gifta sig frågade mig vad som var viktigt att tänka på innan giftermålet. Vad var det som välter äktenskap? Som skild var jag kanske fel person att fråga? Eller inte, jag vet ju vad som kraschar äktenskap. Jag skulle kunna skriva en handbok om det. Jag kom att tänka på ett par som sökte hjälp när deras gemensamma liv hade kantrat. De saker paret inte var överens om gäller alla äktenskap. Fungerar inte ens de så spricker allt eller blir ett långdraget elände.

Så till historien. Jag hade en lugn eftermiddag på jobbet, i det stora sjukhuset. Jag skulle ringa folk, avsluta några  journaler och skriva ett utlåtande till Socialtjänsten. Sedan skulle jag gå hem i tid för en gångs skull. Jag såg framemot god middag och slappa på soffan med min sambo.

Telefonen ringde. Det var en nästan desperat person som ville ha tid. När han berättade om sitt problem insåg jag genast att han inte var någon patient för mig utan för  familjerådgivning. Det var lite lurigt eftersom vår mottagning hette ”Familjemottagning” men vi arbetade bara med riskgraviditeter med sjukdomar, missbruk, HIV och liknande och spädbarnsfamiljer, inte andra problem. Familjerådgivning är kommunalt ansvar.

Jag lyssnade dock på parets problem. Han sa att hans fru stod bredvid, han hade högtalaren på. Jag tog sedan upp min lista över kommuners familjerådgivning och några privata terapeuter som arbetade med relationsproblem. Han tackade och vi avslutade samtalet. Det hände lite då och då att folk kom fel så jag hade en lista i beredskap om alla möjliga mottagningar.

Jag fortsatte att arbeta och var nästan klar. Då kom min sekreterare och sa att jag hade två patienter som väntade. Jag skulle ju inte ha patientbesök så jag trodde det var något akut. Det var så.

I väntrummet satt mannen som hade ringt och hans fru.

De hade ringt upp alla mina förslag men ingen kunde ta mot dem. Väntetiderna var några månader för första besök. Krisen var nu. ”Jag blev så arg att jag kunde ha slagit till henne”, sa mannen  ”så vi behöver hjälp nu inte om två månader”.

Jag släppte in dem. Jag började med  en lögn. Jag sa att jag måste konsultera min chef eftersom paret inte var tänkbara patienter till oss. Ja, jag sa till chefen att jag hade en rådfrågning utöver det vanliga och hon mumlade något som lät: jaja gör som du tycker jag är på väg hem.

Jag behövde tid att tänka. Jag ville inte ta i äktenskapskriser. Jag hade ju en usel skilsmässa bakom mig. Även om jag var lyckligt skild i slutändan hade skilsmässan varit en ren katastrof. Jag var säkert en dålig rådgivare i likadan situation.

För att göra saken lite kortare skall jag bara spalta upp det som paret ansåg vara fel. Det var helt enkelt de viktiga punkterna man bör tänka till och ha ungefär likadan uppfattning om innan man gifter sig. Här fanns inga likadana tankegångar. Krisen i äktenskapet hade nu nått kulmen, redan efter tre år.

De hade olika åsikter om hur pengar används. De hade olika uppfattningar om barnuppfostran fast de inte än hade barn. De grälade om politik, den ena var vänster, den andra höger. De umgicks mycket med bådas föräldrar vilka la sig i allt. De hade helt olik uppfattning om religion, den ena ville gå i kyrkan ibland, den andra påstod sig vara ateist och de grälade än om bröllopet som skedde i Rådhuset. De hade nästan slutat med sex eftersom grälen kom ofta på kvällen i sovrummet. Det gjorde inget för sex var ända bara uselt.

Hur i helskotta hade dessa människor lyckats bli gifta, tänkte jag? Ja, det hade inte varit något frieri utan en dag, ganska snabbt efter att de hade träffats, hade de bara gift sig. De var hastigt häftigt förälskade, då. Jag för min del tror att frieri  är viktigt. Det, liksom vigseln, påminner oss sedan varför vi valde varandra den gången, en lycklig stund att återgå till när allt krisar ihop sig. Kärlek är viktigt, vad är det för mening att ens gifta sig utan kärlek:  Men kärlek är inte allt, inte oändligt, inte något plåster som lappar över andra skiljaktigheter alltför länge. Även kärlek kan dö ut.

Paret ville få det att fungera,  men nu var de elaka, oförstående mot varandra. Kunde jag hjälpa dem, ge dem råd?

Jag grubblade, sållade olika smarta enkla metoder snabbt i mitt huvud. Jag arbetade mestadels med lösningsfokuserad terapi men det var oanvändbart nu. Jag skulle ju inte träffa paret mer bara hjälpa dem akut. Kom sedan ihåg en simpel metod. Kanske vore det något tills de fick rätt hjälp?

Jag föreslog att paret inte skulle göra något alls. De borde ge den andre en möjlighet att helt enkelt förbättra sig och sitt beteende utan ständiga klagomål.  Jag rådde dem bara att betrakta varann lite och se ifall den andre bättrade på sig självmant. Inga gräl i sängen. Inga diskussioner. Måste man prata med varandra om praktiska och irriterande saker skall det ske på en annan plats helst inte vid matbordet heller, stående i hallen kanske och max fem minuter var i tur och ordning.

Kanske kunde de prova detta i några veckor? Jag rekommenderade dem att boka en tid hos familjerådgivning även om det tog tid att få det. Tjata  om en tid kan hjälpa, sa jag. Ställ er i väntelista för folk kan ju hoppa av.

Inte göra något alls, bara observera? De var förvånade, nästan lättade. Jag lämnade dem att fundera ensamma och gick till köket för att dricka vatten. Puh! När jag kom tillbaka höll de varandra i handen och lovade att försöka tills de fick tid hos en familjeterapeut.

Efter några veckor ringde paret och sa att det fungerade bra, de grälade inte. Båda hade bättrat på sig lite. ”Jag hade liksom inte sett henne på riktigt”, sa mannen. ”Hon var som en främmande person.” Hm. Precis. De tackade. Sedan hörde jag inget från dem. Efter tre månader fick jag blommor från dem genom ett bud. Brevet som följe var underskrivet av båda. De hade begärt skilsmässa.  De var dock vänner nu och skiljes utan bråk.

Hur kunde vi ens gifta oss med varandra, skrev de. Vi är ju på helt olika planhalvor i livet. Olikheter var spännande då men inget att bygga ett äktenskap på. Tack för hjälpen!

Under 2017 var antalet giftermål 52 497 och antalet skilsmässor 24 210. Det sägs att sambor skiljer sig oftare än gifta. 20% skiljer sig på grund av olika värderingar och många för att känslorna helt enkelt tog slut.

Hur är det med dig? Är du på rätt planhalva med din partner?

Skriva sitt blad i historien

Åter ett terrordåd, nu i Nya Zeeland. En eller några arga vita människor tog sig friheten att mörda så många muslimer som möjligt. När man läser första sidan av terroristens manifest ser det helt OK ut  Vem vill inte ha drogfritt samhälle, rättigheter för arbetare, lag och ordning… Men online-manifestet är fyllt med Nazi – ideologi och hat mot muslimska människor Jag vet inte något om resten, vill inte heller.

Terrordåd är inte längre överraskande och omöjligt att begripa. Det är vardag i många länder, liksom förväntat. Vi vet att det händer, bara inte när eller var. Några dagar innan diskuterades i Sverige vilket  ”stöd” återvändande IS terrorister kan få genom Socialtjänsten, om det vore inhumant att försöka dra in deras medborgarskap. Det ropades hjälp från internationell tribunal – som inte finns –  för då slapp vi utöva rättvisa och göra jobbet med kriminella som rest från Sverige.  De IS offer som grillades levande, halshöggs, våldtogs, brukar inte få många ord av statsministern, men idag letade han efter fördömande ord i TV mot dagens terrorist  Brenton Tarrant från Australien.

Standardordet i uttalanden från politiker är alltid ”feg” så även från Stefan Löfven idag.  Jag ser ingen feghet i terrorism utan viljan att skada och total oförmåga för acceptans av annan övertygelse, oavsett vilken ism det nu är. Helt enkelt simpel önskan att vara viktig, ha makt i världen och föra ut sin åsikt, bokstavligen. Skriva sitt blad i historien. Den aktuella terroristen hade sin vridna världsbild noggrant nedskrivet. Så har även de muslimska terroristerna sin tolkning av oss andra.

Våra politiker och media har grubblat över hur vi kan vara tillräckligt goda, icke fördömande, inkluderande. När det inte fungerar utan en terrorist slår till samlas folk, lägger blommor, sjunger och  gråter ihop en stund. Men att fundera på grunden till oron i landet, ta folkets vånda över negativa förändringar på allvar och minimera risken att terrorister faktiskt gör terrorattacker är mer prat än handling. Minimera, för säkra blir vi inte.

Det kommer alltid att finnas enskilda terrorister. Det tycks också vara svårt att bli av med eller förändra religiösa allomfattande system som vill utrota de med andra uppfattningar som demokrati och yttrandefrihet.

Det känns som om terrordådet i Nya Zeeland  antyder eskalering i världen. Men det är inte Nya Zeeland som väcker min oro. För, vi har nog med skit här hemma. Vi närmar oss, kanske vi redan är i tillståndet ”öga för öga, tand för tand”. De som har varnat för lågintensivt inbördeskrig anses ha fel värdegrund och hatas mer än terroristerna själva. De oroliga hånas och tystas på Internet. Vi ska vara goda. Oavsett gärningar.

Bär vi oss åt som  Matt 5:38ff där Jesus säger: ”Ni har hört att det blev sagt: Öga för öga och tand för tand. Men jag säger er: värj er inte mot det onda. Nej, om någon slår dig på högra kinden, så vänd också den andra mot honom”?

Om något inte fungerar gör inte om det är en bra regel. Dags att sluta med overksam godhet. Frågan är hur?

Läs mer på Ledarsidorna: https://ledarsidorna.se/2019/03/terrordadet-i-christchurch-risken-for-terrorism-okar-i-hela-europa/

https://www.dailymail.co.uk/home/index.html

http://katerinamagasin.se/bianca-muratagic-darfor-ar-sverige-ett-lagintensivt-inbordeskrig/

Terrormanifestets  omslag

Bilden överst har inget med terror att göra men röda himlar anses olycksbådande även om vi tycker de är vackra. Efter bilden blev det riktigt oväder med fallna träd och folk fick hålla sig inne.