14 februari, en dag för kärlek och terror

Jag ger dagens imaginära ros till dagcentralen som ger mig några timmar ensamtid hemma. Personalen är yrkeskunnig och tålmodig. Visst, avlösningen kommer en två gånger i veckan men då förväntas jag att gå ut. Det är mina träningstider. Kanske åker jag snabbt till stan och handlar något. Att hinna annat är svårt.

Jag behöver också få vara hemma och för mig själv. Utan avbrott.

Jag gick till torget som var full av rosor, tulpaner, buketter i röda färger. Ve den som inte ger sin partner en ros idag. Är Alla Hjärtans dag ytterligare ett måste eller ett tillfälle till att visa sin kärlek och omtanke?

Jag såg några äldre kvinnor att köpa sig en ros. Var det till dem själva? Det finns många ensamma kvinnor eftersom de lever längre än männen.

Så klart finns det ensamma män också men jag tror att det är  vanligare att uppvakta en kvinna med blommor än tvärtemot. Ingen jämlikhet där inte.

När gubben min var än frisk fick jag rosor på Alla Hjärtans dag och en flaska champagne och choklad. Jag lagade en extra god middag. Nu får jag köpa blommor själv. Han har glömt alltihop. Jag är den som tar hand om honom och handlandet. Jag vet inte längre hur han ser på mig. Ibland ger han en kram och  uttrycker varma känslor mot mig och en stund är allt som innan sjukdomen tog hans minne. En stund, en liten dyrbar stund. Att se sin partner sakta försvinna till en sluten värld utan ord är oerhört plågsamt.

Han är än den som öppnar dörrar och drar ut stolen för kvinnor. En hövlighet som demensen inte har tagit. Han är en helt omodern gammal man även utan en blombukett.

Jag struntade i rosor, de påminde bara om tiden som har försvunnit. Jag köpte ett knippe tulpaner.

Jag skrev förra året om den 14. Februari och dess betydelse, en dag som även terrorister älskar.

14 februari, terrorism och röda rosor

 

 

Vart hör du till i genusdjungeln lilla barn?

Barnbarnet 11 år kom hem från musikskolan med en annons om läger för flickor.

Popkollos verksamhet riktar sig till tjejer och till dig som definierar dig som tjej, transperson, intergender, icke-binär, gender queer eller inte alls. Rekommenderad ålder är 12–16 år men om du är lite äldre eller yngre och vill delta så kan du söka ändå.

Sedan stod det att man inte behövde spela något instrument.

Skall 12 år gamla flickor identifiera sig  som någonting annat än en tjej? Skall tolvåringar vara transpersoner eller icke- binära? Jag fick slå upp det sista, kände mig osäker på definitionen.  Yngre än tolv? Skall barn verkligen leka med sexuella identitetstermer när de går på popkollo? Innan de ens är 15 år,  ålder de anses vara ”sexmogna”?

Eller ville lägret bara vara lite hipp och inne?

Det diskuteras och skrivs väldigt mycket om  genus idag och valfrihet att välja vart man hör till. Måste allt handla om kön, sexualitet eller problem med könsidentitet? Måste man försöka vara inne i HBTQ världen, feministerna och alla som sysslar med  försök att ändra vår biologi redan som tolvåring eller yngre? Kan inte barn vara barn och spela musik ändå?

Annonsen åkte i papperskorgen. Sedan lyfte jag den tillbaka för att modern till barnet skulle få lite adrenalinpåslag efter en lång, tröttsam flygresa.

Jag har varit barnvakt medan modern var på konferens. Ja, sjukvården vidareutbildar fortfarande på hög nivå om ni undrade på det.

Nej, jag lägger ingen länk. Popkollo för flickor med olika könsidentitet är inte så sällsynta som man tror. Feministvärlden sysslar med kön, allt skall vara på deras villkor. Speciella toaletter för speciella könsidentiteter, omklädningsrum, dyra HBTQ certifieringar för skolor, bibliotek, feminism i utbildning oavsett ämne, barn genom Landstinget … Det är lönsam verksamhet, mycket av forskarmedlen går till feministändamål. Och så klart ska vi hata vita män. Fru Clinton ropade nyss att framtiden hör till kvinnor. Jag vill att framtiden hör till oss alla, även om vissa länders kvinnor behöver mer framtid än vi svenska.

Finns framtiden eller har vi passerat det? När börjar framtiden och när slutar nuet?

Men varför får allt detta mixtrande med könsidentitet mig att tänka på den Viktorianska tiden då stolsben kläddes med tyg mer än  fri utveckling av personlighet och den sexuella identiteten?

Även på min ungdomstid funderade vi över sex och att vara man, kvinna, homosexuell och lesbisk. Någon var lite av allting.  Och generationen före oss var riktiga feminister som började arbeta lik män och utbildade sig i stort till allt.  Men i musikskolan var vi musikanter och på kollo barn.

Är jag helt ute? Förmodligen. Det viktigaste är att hitta en rätt könsidentitet åt sig. Ibland undrar jag varför det finns så många som  grubblar över den saken när verkligheten är ganska tydlig. Är det ett försök att ha makt över  sin biologi, ha valfrihet i allt eller bara en förvirrad tid som snart avklingar?

Bild på blåsippor i stället barn. Det är ju vår snart.

Världens friaste press sitter i en åsiktskorridor.

Läste du en tidning idag? Kanske inte i pappersform utan på Internet? Läste du några bloggar, samhällskritiska sidor, Regeringstabbar och beslut, senaste nytt i konstvärlden, skvaller och någon skribent som skällde på regeringen eller kanske den här bloggen som kan vara ganska så grinig över tillståndet i Sverige?

Om så tog du del av ett av världens friaste press.

Kändes det påståendet fel? Hur kan vi ha världens friaste press i vår trånga åsiktskorridor? Hur kan pressen hata och fabricera, ljuga och mörklägga och ändå vara ett av de bästa i världen? Det är en bra fråga.

Nu var vi inte med i mätning om frihet på Internet i år men troligen ligger vi på topp även där. Arets mätning om Internet toppas av Estland.

Hur är det i andra länder?  I stort sett är pressfrihet på väg mot ett svart hål.
Pressfrihet i världen sjönk till sin lägsta nivå i världen under 12 år 2015.
Endast 13 % av världens befolkning har en fri press, det vill säga där täckning av politiska nyheter är robust, där är säkerheten för journalister garanteras och statligt intrång i mediefrågor är minimal och pressen är inte föremål för rättsliga eller ekonomiska påtryckningar.
41 % procent av världens befolkning har en delvis fri press, och resten 46 % har mer eller mindre kontrollerad media.

I Freedomhouse org. årliga frihetsrapport om pressfrihet har vi åter en topp placering. Norge, Belgien, Finland, Holland och Sverige är bäst av de bästa.

De sämsta då? De är länder som alltid syns i liknande sammanhang.
Nordkorea, Turkmenistan, Uzbekistan, Krim, Eritrea, Kuba, Vitryssland, Ekvatorial Guinea, Iran och Syrien. Det händer ingenting på Kuba, kontrollen är stabil. Krim har nu den ryska frihetsmodellen: håll helst tyst.

Frihet i ditt hemland mäts med 25 indikatorer som demokratiska val, korruption, likhet inför lagen, rätt till fredlig protest och mänskliga rättigheter. Även där är vi med i toppfemman: Norge, Island, Finland, Sverige, San Marino.

De sämsta länderna angående demokrati och mänskliga rättigheter/friheter är Nord Korea, Syrien, Uzbekistan, Somalia, Tibet. Sedan 2006 års mätning har frihet minskat totalt sett. Kina, Ryssland, Mellanöstern nämns särskilt.  Förhållandena i Tibet ses som katastrofala. Tibet räknas som eget land men ockuperad, likaså Krim.

Som alltid är det en intressant men nedslående nästan pinsamt rapport om tillståndet i Världen. Kan vi verkligen inte bättre? Är det viljan som fattas?

Det som stör mig är illustrationen till rapporten. Det är en bild om båtflyktingar. Båten är full av unga män. Bara unga män. Är det en illustration om frihet eller ofrihet? Män som kan sticker från sitt land mot Europa, det förlovade landet som inte längre vill ha dem medan smugglaren räknar pengar och Italien lik.

https://freedomhouse.org/sites/default/files/FH_FITW_Report_2016.pdf

https://freedomhouse.org/report/freedom-world/2016/sweden

https://freedomhouse.org/

Åsiktskorridoren lever och frodas, trots allt

Bild från:

 https://freetibet.org/

 

 

Är barnen bara en produkt av sin tid?

Jag passerade ett stort daghem på morgonen. Gården var full av barn. Ett av barnen grät. Hon var omkring två år, hon stod vid porten och klamrade sig fast i den och grät så upprivet. ”Mamma, mamma”, ropade hon och grät så hon hickade och föll ihop på marken. Ett av personalen kom och försökte avleda henne. Det lyckades inte så bra. Hon fortsatte att yla och hennes förtvivlade röst förföljde mig länge, för länge.

Hur mådde denna två åring bland tolv- tretton andra och alla de äldre barnen man delade gården med samt fritisbarnen och sexåringarna. Det blir många man tampas med. Hur många fanns i personalen? Vet ej. Gården såg belamrad ut med alla barn som hade föga att göra nu när det varken är vinter eller vår. Bara ishalka.

Vad skulle vi tänka och göra om en vuxen grät sa förtvivlat när hon anlände till arbetet? Om hon grät så varje dag? Skulle man säga: det går över, du anpassar dig? Se så roligt du har här. Mycket att göra. Troligen fick hon bli sjukskriven och få en remiss till psykiatrin. Att gå tillbaka till jobbet och gråta förtvivlat varje morgon skulle inte vara tänkbart för en vuxen.

Men barn skall vänja sig. Är det genom den eländiga gråten barn anpassar sig i livet?

Har alla barn det bäst i daghem? Finns det barn som inte passar där och mår illa i stora grupper? Som inte ger upp med sin ledsnad? Barn som helt enkelt inte är dagismogna? Finns det än barn som skulle ha det överlägset bäst hemma, i alla fall de tre första åren? De tre magiska åren, som vi sa förr i tiden om barnets liv mellan 0 och 3 år, de år då grunden till barnets ”jag” anlades. Söker man på magiska år nu så blir resultatet Harry Potter och andra mystiska förvandlingar.

Vi likriktar barnen. Hur mår de som har svårt att vara som alla andra? Förlorar vi inte någonting med den standardiserade fostran: det unika barnet? Även föräldrar som nyss fått sitt andra barn skickar den första till daghem. Att förlora sin grupp är värre än att förlora familjegemenskap och vardag med sitt nya syskon.

Att få barn är livets gång, men det är svårt att orka med alla vardagens krav. De krav och bild av livet som föräldrar ställer på sig själv. De krav som Samhället ställer på oss: att vara skattebetalare. Att producera. Att konsumera. De få som inte skickar sina barn till daghem ses som avvikare från den rätta normen. Det pratas om att tvinga dessa föräldrar genom lagstiftning.

Barnen skall fostras enligt fastställda regler. Det är bäst så? Daghem är inte av ondo, jag menar inte det. Jag tror än att små barn mår bäst hemma och att långa dagar för barnen i daghem är inte av godo. Det är också en kvinnovärld och många daghem saknar utbildad personal. Vissa daghem till och med experimenterar med barnen, bort med leksaker och ord som feministmaffian anser vara olämpligt. Det finns påverkan som inte är för barnens skull utan för de vuxnas självförverkligande.

Barn skall få vara barn, inte vuxenkopior. Men vi påverkar, oavsett avsikt. Nog är jag på många sätt lik min mor som stod för uppfostran av mig. Idag skulle hennes fostran ses som hopplöst omodern.

Är barnen bara en produkt av sin tid?

Jag tänkte på hur standardiserat barns liv kan vara när jag besökte Grönland. Flyget hade tappat bort mitt bagage så jag hade extra tid att gå runt i byn Kangerlussuaq, en liten by med 550 innevånare. Barnens lekplatser såg ut som i Sverige. Som de ser ut i många länder. Jag tänkte om inte en rutschkana formad som en isbjörn eller val hade varit lämpligare. Kanske en låtsassnögrotta? Barnens lek likriktas. Oavsett vart du går med barnen är det likadana gungor, klätterställningar och låtsashus, leksaker och även kläder.

Barnen i Sverige stöps i samma mall. Alla skall trängas på en isig gård och kanske gråta mot staketet med längtan till liv i mindre skala, det som kallas hem. Kanske stöps barn i andra länder också i samma, i deras mall? Hur svårt är det att bryta barndomens påverkan senare i livet?

Barn som bärare av våra brister och drömmar?

Vart finns mor och farföräldrarna? Många av dem arbetar så de kan inte passa barnbarnen. Är det ens lämpligt att den äldre generationen tar hand om sina barnbarn som dagmammor? Jag tror inte att det är önskvärt, inte i de flesta fall. Varje förälder får lösa sina val mellan arbete och barntillsyn. Mor- och farföräldrar som tillfälliga barnpassare är annat. Vi äldre bör finnas till hands för våra barnbarn av olika skäl. För att barn kan få kontakt med äldre, för att vi gamla faktiskt har mycket att förmedla. För att avlasta föräldrarna en stund. För att göra något med barnbarnen som föräldrar inte kan eller hinner. För att vi älskar dem.

Det påstås till och med att de som umgås med sina barnbarn lever längre.

Men det viktigaste är kanske mötet mellan två världar. För, livet är annorlunda för barnen nu än när jag var barn. TV, Internet, prylar och dagens enorma utbud fanns inte. Vi äldre förmedlar en utveckling, en länk mellan det gamla och nya. Allt är inte bättre nu även om mycket faktiskt är det.

I det grymma mediebruset om dagens elände glömmer vi ofta att de flesta av oss i Sverige lever än i den bästa av världar. Även barnet som gråter mot staketet.

http://www.scb.se/sv_/Hitta-statistik/Artiklar/De-flesta-barn-i-forskola–oavsett-bakgrund/

http://www.expressen.se/halsoliv/halsa/barn/aldre-som-passar-sina-barnbarn-lever-langre/

Bilderna från Grönland