Om svenska språket och enkla jobb.

Jag kunde inte prata svenska när jag flyttade till Sverige. Jag fick hjälp i arbetssökandet av en finne som var bosatt i Stockholm sedan länge. Den tredje dagen i Sverige började jag arbeta som städerska på en sommarstängt fabrik. Vi var ett gäng unga finnar som städade. Vi bestämde oss att prata svenska på raster även om ordförrådet var nästan obefintlig. Vi läste barnböcker och Kalle Anka. Vi såg svenska filmer. Utanför jobbet hankade vi oss fram på engelska  men efter tre månader kunde alla svenska tillräckligt för att söka nytt  arbete. Jag prenumererade även på en dagstidning. Senare läste jag svenska på kvällsgymnasiet.

Jag assimilerade mig. Det skedde ingen integration. Jag blev så ”svensk” jag kunde trots att jag inte kunde bli det. Jag var född finsk, jag kunde inte födas åter. Men jag anpassade mig. Jag klagade till och med på vädret vilket är väldigt svenskt. Jag blev svensk medborgare efter 14 år, det var på grund av nya omständigheter. (Svenskt biståndsarbete i ett oroligt land.)  

Ingen svensk som jag har känt ville lära sig finska annat än enstaka ord. Det var ingen som särskilt intresserade sig för finska seder eller någonting speciellt för Finland annat än i sportsammanhang. Den finska kulturen skiljer sig dock inte så mycket från den svenska. Vi var ju samma land från år 1249 till år 1809. Med tiden blev skiljelinjerna för mig mer tydliga. Finnar älskar sitt land, de är till och med patrioter. Så är inte svenskarna, i varje fall inte utåt.

På min tid arbetade nyinkomna invandrare mestadels  i fabriker, produktion och enkla servicejobb. Idag är hemtjänst och äldreomsorg en vanlig inkörsport till legal svensk arbetsmarknad. En stor del av fabrikerna har ju flyttat, inga av mina första arbetsplatser finns kvar i Stockholm eller ens i Sverige. Löpande bandet är förgången tid. Det mesta av sådana jobb är automatiserade. Det finns få enkla arbeten kvar som man kan få utan kunskaper i svenska och noll yrkesutbildning.

Kommuner anställer dock outbildade personer med bristfällig svenska för hemtjänst och äldreboenden. Att ta hand om gamla, dementa och sjuka anses som enkla jobb. En outbildad är billigare än en svensktalande med adekvat utbildning. De gamla får nöja sig. Nu larmar Kommunal om språkförbistring bland vårdbiträden.

När Kommunens budget läcker pengar drar man in något och det är äldreomsorg, skola och barnomsorg, de Kommunala skyldighetsområdena. Just nu tänker Danderyd slopa hemtjänsten helt för det är för dyrt. Privata aktörer får ta över.

Så, att träffa arbetare inom hemtjänst och äldreomsorg som inte kan svenska är inte ovanligt. Flera av våra avlösare pratade bristfällig svenska, två kunde inget alls, bara hej. De var absolut inte några otrevliga personer men språket gjorde det svårt att vara säker på om vi förstod varandra. Speciellt en dement behöver väldigt tydligt språk. Han tappar ju ord och innehåll hela tiden. En dement behöver en talesperson gentemot omvärlden. När min sambo fick plats på ett demensboende försökte jag prata med sjuksköterskan, den ena av dem. Det gick inte bra. Vi förstod inte varandra på grund av språket. Det kändes rent av skrämmande.

Facket Kommunal anser att språkutbildning är arbetsgivarens ansvar. Arbetsgivare får inte låta personer som inte kan språket arbeta självständigt, utan handledning och svenskutbildning. De med otillräckliga språkkunskaper måste få studera svenska på arbetstid. (Sök själv mer hos Kommunal.) Låter bra, eller? Men det finns inte folk nog att göra det ordinarie arbetet, ännu mindre att handleda och lära svenska till en arbetskamrat. Hemtjänst är ett av de stressiga arbetena idag med tajt tidsschema. Undersköterskor har försökt till och med väcka protester genom namninsamling och demonstrationer om arbetsförhållandena.

Om Kommunals önskan skulle bli verklighet måste det till avsevärd personalförstärkning och det har få om inga kommuner råd med. Det borde vara Statens uppgift att ge svenskutbildning så fort asylsökanden har uppehållstillstånd. Svenskutbildning måste vara obligatoriskt, hur man kan annars bli integrerad? Assimilering har vi ju slopat enligt lag.

Språket ger oss en identitet, kanske mer än passet. Jag är svensk, amerikan, islänning, syrier… jag pratar mitt lands språk. Även en baby  gråter och jollrar annorlunda i ett språkområde än i ett annat.  Språket förenade oss förr på en plats i världen där vi alla hade något gemensamt: samma språk. Men idag är många länder så multikulturella att språket snarare är den avskiljande faktorn. I nutid då dina grannar kan vara  från olika länder ger språket inte längre  samhörighet. Vi kan inte prata med varandra.  Få integrerar sig. Jag kan säga att många inte vill integrera sig. Det bildas öar av olika folkslag, bostadsområden, rena byar i staden där olika kulturer och språk härskar. Svenska som utländska. Ofta bor de personer som mest ropar på multikulturens lov på de helsvenska dyrare bostadsområdena utan en enda invandrare i sikte.

När jag går förbi ett gymnasium nära mig låter språket ungdomarna pratar som en ny variant. Det är en röra av olika ord ibland liknande svenska ibland något för mig oförståeligt, ord vilka ger sammanhang bara till de invalda. Det låter illa, det är ju gymnasiet. Kanske gängen av främmande unga män i sina huvor skrämmer just genom språket de pratar med varandra? Vi förstår inte dem.

Det påminde om mig en resa till Burma 1978 där i avlägsna byar folk pratade med oss någon sorts pidginengelska. De var extremt vänliga mot oss.

Ca 8 miljoner människor  har svenska som modersmål i Sverige. Två miljoner är invandrare med annat modersmål. Som andra största språket kommer arabiska, den har passerat finskan, språket som har varit näst störst så länge Sverige har existerat som nation. En historisk förändring. Man räknar med att det talas minst 150 olika språk i Sverige. I Världen är mandarin störst, följt av spanska och engelskan på tredje plats. Dock pratar folk engelska lite överallt, man kan säga att engelskan är mer universell än de andra språken.

Jag avundas dem som kan många språk och har lätt att lära sig nya. Jag tycker förmågan att behärska flera språk är en verklig nyckel till världen och att förstå varandra. Om vi nu vill det. Men att inte kunna landets språk, det språk som en majoritet pratar, ställer en alltid på sidan. Jag själv är dålig på språk men behärskar bra två och hyfsat ett samt fattar lite av ett fjärde språk som jag nästan har glömt.  Dags att uppdatera det sista språket så hjärnan – kanske – håller ett varv till.

Det finns cirka 6809, eller 7,099-språk, eller är det idag 7111 stycken, för språk dör och föds, som talas i världen. Av dem är 417 nästan utdöda språk, de talas av bara enstaka personer. Bland dessa språk är det många som saknar skriftspråk och bara talas av äldre individer. Om 50 år kommer det därför att finnas betydligt färre språk i världen än i dag.  Hur blir det med svenskan? Ett udda språk för fåtal?

Ethnologue är en känd databas som listar översikter över världens språk.

Filmer att se innan vi går under.

Hur tror du att vår värld slutar sin beboeliga existens? Blir vår planet som Mars, kall, tom och blåsig? Eller kommer jorden att delas i möjliga och icke möjliga områden att leva i? Så är det redan, men värre kan det bli.  Jag tänkte inte på klimathoten utan nedsmutsning och skräp med förgiftad natur och vatten som resultat. Det tippar över.

Så, hur går mänskligheten under?

Själv tror jag på möjligheten att något elakt virus decimerar oss rejält, inte att vi alla omkommer. Trots att Sjukvården påstår sig ha beredskap för olika virusattacker misstror jag det. Resurserna och kunskapen räcker inte till, inte ens i Sverige. När min sambo låg på det stora sjukhuset smittades över 40 patienter av MRSA på den avdelningen under två sommarmånader. Renlighet och kunskap saknades. (Han hade tur.) Den andra händelsen var vaccinering mot svininfluensan. Nära mig finns en vårdcentral. Kön dit på vaccineringsdagen var nära en kilometer. Folk trängdes och slogs i kön. När vaccinet tog slut försökte folk forcera sig in på vårdcentralen. Polis höll ordning till sist.

Det är så vi beter oss om krisen kommer? Jag först! Oförmågan att acceptera verklighet kommer att orsaka mord?

En annan risk är atomvinter efter att några galningar – alltså politiker och ledare – trycker på knappen och då menar jag inte Trump. Möjligheten att terrorister får tag på atomvapen, smutsiga bomber, är inte heller orimligt. Då är vi illa däran men några kanske överlever och börjar om. Välkommen stenåldern!

Krig då? Det känns som lågintensiv inbördeskrig har redan nått Sverige när bilar brinner, skolor brinner, det sprängs och det skjuts dagligen. Rån, även på barn är vardagsmat. Vi får råd hur vi skall bete oss för att slippa bli offer. Ha inte en dyr jacka, gå inte ensam på kvällen om du är kvinna, rör inte något som ser konstigt ut… De som arbetar på Samhällets  viktiga serviceyrken som brandmän, väktare, poliser mm är hotade i sin yrkesutövning. Om det eskalerar mer?

Att kollidera med något från rymden är också en möjlighet. Meteoritnedslaget som hände i Ryssland 15 februari 2013 utanför Tjeljabinsk landade på obebott område som tur var, skadan blev mest skärskador och krossade fönster i närliggande stad. Innan dess inträde i atmosfären hade meteoriten inte upptäckts. Den svischade över Malmö på sin resa. Det sägs att inget hotar oss på närmaste hundra åren. Ska vi tro på det?

Det finns många undergångsfilmer. Några är väldigt realistiska och har helt möjlig utgång. Som Contagion och Vägen till ex.

Contagion

Filmen visar hur förloppet och konsekvenserna av en epidemi skulle kunna se ut, hur smittan förs snabbt fram i världen genom att människor reser runt. Kampen att hitta bot, hur Samhällstjänsterna fallerar, mat tar slut och de döda hanteras som avfall är realistiskt. Jag minns att en del folk tog filmen på allvar och var skräckslagna.

”The day after tomorrow”

Filmens öppningsscen är vacker, häftig och sedan kommer kylan i snabb takt genom tre supersnöstormar som håller på att förändra jorden och skapa en ny istid. Vice presidenten i USA har ignorerat varningar och använder världsekonomin som skäl. Som alltid: pengar. Så filmen kunde vara aktuell eftersom forskarna har förvarnat under 1970 talet om en kommande ny istid, men nu gäller varningarna om värme i stället. Oavsett, kylan får människor vandra till bättre områden. Möjligt? Ja, någon gång.

Vägen

Far och son tar sig igenom ett ödsligt och förkolnat landskap efter apokalypsen i hopp om att nå fram till havet. Världen är i stort sett död efter något som vi aldrig får reda på, ser ut som atomvinter. Allt har kollapsat. Endast enstaka individer finns kvar och de försöker överleva. Filmen är obehaglig och  väcker ständigt frågor som varför fortsätta leva när allt är förlorat? Vad händer med människor i det läget? Jag tror att få av oss agerar som humanitära änglar. Själv har jag min familj först på listan.

I Am Legend

Ett botemedel mot cancer upptäcks men efter ett tag utvecklas det till ett virus som förvandlar mänskligheten till kannibaliska varelser. Vetenskapsmannen Robert Neville är av någon anledning immun mot viruset och han jobbar på att hitta ett botemedel. Han är den ende överlevande människan i New York men går ut varje dag för att försöka få kontakt med någon annan, för att på nätterna låsa in sig i skydd mot uppvaknande zombier. Will Smith har huvudrollen. Hans rollfigur är så njutbar, känslig… han gör filmen helt enkelt oavsett det orealistiska. Eller? Kan bot vi uppfinner slå mot oss? Att ändra det mänskliga konceptet blir för mycket?

Children of Men

Mänskligheten dör ut, inga barn föds. Den yngste människan i Världen avlider.  Efter två decennier av barnlöshet har samhället mer eller mindre fallit samman. Sedan dyker en gravid kvinna upp. Det finns  en scen i filmen som är makalös, kanske väldigt nutid: mamman med det nyfödda barnet går genom krigsområde i en raserad miljö mellan stridande människor. De visar aktning en kort stund och sedan skjuter man igen.

En sevärd film även om det brukar vara tvärtom. Vi förökar oss mer på krisens stund än när allt är bra i Samhället. Men forskningen säger att västerländska mäns spermakvalitet är sjunkande tack vare något, kanske miljögifter och höga halter av det kvinnliga hormonet östrogen  i dricksvattnet. Rester av P- piller och hormonpreparat kan inte renas ut.  Mellan åren 1973 och 2011 har spermakoncentrationen bland män i Europa, Nordamerika, Australien och Nya Zeeland sjunkit med 52,4 procent. Kanske även kvinnors fruktsamhet drabbas av miljögifter? Dock är vi nog för många redan?

Interstellar

Stephen Hawking tyckte att vi bör söka andra världar att kolonisera. I Interstellar har världen närapå kollapsat i klimatkatastrof med svält som följ. Dammstormar förstör grödan. Men NASA har inte gett upp att kolonisera nya planeter och rädda mänskligheten. En grupp forskare försöker hitta en ny värld i en annan galax genom att färdas genom ett nyupptäckt maskhål nära Saturnus. Några planeter kan vara möjliga att bosätta. Spektakulära rymdlandskap! En film för science fiction fantasten och rymdintressenten dock ligger vi inte i närheten av den möjligheten trots Elon Musk ihärdigt försöker ta oss till ogästvänliga Mars.

Filmen Melancholia är min absoluta favorit tack vare det psykologiska spelet och att – nej nu höll jag att avslöja för mycket.  Hotet kommer från rymden, en planet hotar att kollidera med jorden. Det finns flera andra filmer då  något från rymden hotar att kollidera med jorden eller Aliens invaderar oss, men Melancholia är en riktig högklassig på djupare plan. Ingen Bruce Willis dock!

Har nog lagt ut den här filmen flera gånger.

Beasts of The Southern Wild

Filmen skildrar sexåriga Hushpuppys uppväxt i  ett av USA:s fattigområde. Området drabbas av en omfattande storm som lämnar alla byggnader under vattenytan. Folk måste fly och evakueras. Väldigt aktuellt eftersom det anses att vattennivån snart raserar strandlägen över världen, städer drunknar. http://blogg.iniskogen.se/2013/03/17/se-en-toppfilm-the-beasts-of-the-southern-wild/

Vilken undergångsfilm är din favorit? Eller vill du ha vackra, snälla filmer med lyckligt slut? Då rekommenderar jag ”The Shape of Water”, en nästan saga som har kontakt med nutiden och det förgångna som bara sitter bakom dörren.

Ingen Brittsommar!

Kallt. Ruggigt. Grått. Det är höst. Men inte särskilt vacker höst, inte än här i alla fall. Det vi kallar Brittsommar, som har sin tid omkring 7/10 Birgittadagen, har uteblivit. Möjligheten för Indiansommar tycks också vara borta. Det lovas blåsigt, regn och även snö.

Sedan den 3 oktober har det varit meteorologisk höst på alla SMHI-mätstationer i Sverige I delar av fjällen är det även vinter.

SMHI säger att sommaren inte har tagit slut så har tidigt på 40 år.

Är det ett omen? Eller bara slumpmässig kyla i övrigt varm värld?

När beräknar meteorologerna att det är höst? Hösten anländer om det råder hösttemperatur 5 dygn i följd. Hösttemperatur är när dygnsmedeltemperaturen är under 10,0°C.

Bilderna är från en annan vackrare höst.

https://www.smhi.se/vadret/vadret-i-sverige/arstidskarta/

Om att vara tidningsbud och sortera upp skolelever.

Jag läste om ett av de farliga arbetena i Sverige: tidningsbud. Flera av dem har blivit attackerade, förlorat nycklar till ex. vilket gör att husen blir öppna för kriminella. Det är så olikt nu att arbeta som tidningsbud än på min tid, femtiotalet.

Många andra är hotade i sitt arbete idag. I närliggande sjukhus  möts man med stora skyltar om att hot polisanmäls. Låsta dörrar, vakter och mera regler har dykt upp under de senaste 10 åren. Så var det inte under min arbetstid, dock började hot tillkomma de sista åren och många diskussioner om hur vi med vänlighet kunde möta de hotfulla personerna, inte som på psyket genom att till sist golva dem och ge något lugnande.

Affärsbiträden berättar också om smädelser och hot. Lärare är i farozonen. Ja, polis och blåljuspersonal är hotade till den grad att de inte kan gå ensamma till vissa bostadsområden .

Hur blev det så här illa?

En annan artikel som fick mig att reagera var förslaget att samhällets mest utsatta och svaga elevgrupper måste undervisas av de bästa och mest erfarna lärarna. Inte de elever som är läsbegåvade och villiga att lära sig? Ta död på de duktiga eleverna kan man göra på många sätt, ett är dåliga/obehöriga lärare och låg nivå i undervisning. Det känns ibland som om vi inte behövde begåvningarna när bra skolor får till och med mindre pengar än skolor som är kassa. Lyckas skolan bra straffas de. Mera pengar i icke fungerande system har vi kört med i åratals utan resultat.

Ta hand om de svaga och ovilliga eleverna fordrar nog mer än de bästa lärarna. Det behövs ett helt paket av åtgärder. Är föräldrarna outbildade, kanske inte ens svensktalande kräver det först att ge barnen det språk som läraren undervisar med, i vårt fall svenska. Läxhjälp är också nödvändigt. Som lärare (en treårstid) har jag inte träffat ett enda barn som inte kan lyftas något med rätta medel. Men då pratade vi alla samma språk.

Elever som inte fixar skolan kan ha andra praktiska förmågor. Men att anta alla kan gå i gymnasiet, eller ens klara klass 9 är att bedra sig. Jag tror att man måste lägga nivån enligt förmåga, inte med tron att alla är lika begåvade, lika duktiga, lika intelligenta helt enkelt.

Att var och en undervisas på sin nivå skulle nog lyfta även de svaga eleverna. I en klass delade man eleverna i tre grupper beroende på kunskapsnivån i matte och engelska. Efter ett år hade alla höjt sig rejält i kunnande och betyg. Men det avbröts sedan, för detta experiment var inte jämlikt utan förtryckande.

På min skoltid skiljde man ju åt utan ”alla lika” tankar de läsbegåvade och studiemotiverade med bra betyg från de med sämre betyg och med mer praktisk handlag. Och de som hade uppenbara svårigheter med skolan hade plats på en specialklass med flera lärare. I min grundskola med över 500 elever gick 7 av dem på en specialklass med 4 lärare. Idag är det ojämlikt att ge adekvat undervisning genom att separera. Alla ska helst gå i samma klass oavsett förmåga och på så sätt inte få sina hjälpbehov tillgodosedda. Specialklasser är det stora undantaget, inte en rättighet när skolgången inte alls fungerar. Eftersom avhoppen från skolan ökar kan just brist på specialklasser vara felet?

Det är också en plåga att gå i en klass vars kunskapsnivå man passerade flera år före. Eller tvärtom. Varför är det så svårt att acceptera vi inte är lika varken i intelligens, vilja eller i förmåga? Jag tycker det liknar förakt. Barn har olika intellektuella förutsättningar, beteende, mognad, motivation, förmåga att koncentrera sig och följa med i undervisningen och olika stöd hemma.

Men eftersom skolan är kommunalt ansvar gäller även där mer budget än behov.

Så, man sorterade kallt upp elever på min tid och det gjorde mig till tidningsbud. Jag började i flickskola vid tolv år fyllda. Dit kom man med bra betyg och en veckas intagningsprov. Det var inte gratis och mina föräldrar kunde inte betala det. Stipendier var för osäkert. I september började jag bära ut tidningar, en så kallad krets på vardag och två på söndagar. Det var fusk eftersom nattarbete inte var tillåtet för barn men min mor som också bar tidningar under tiden hon var ”hemmafru” skrev sig på jobbet och jag utförde det. Damen som basade över utlämningsstället visste hur det var. Fusk med åldern var allmänt känt. Som tur gjorde ingen något åt det.

Jag bar ut tidningar i fem år. Något sommarlov hade jag inte utan bar en krets till. Jag blev aldrig hotad på nätterna. Högst bjuden på fika, godis eller en julklapp på julafton. De eventuella fyllon jag passerade på söndag morgon sa kanske hej och ibland fick jag en slant. Duktig flicka.

Jag är glad över att inga barn behöver arbeta i Sverige för att få gå i skolan. Samtidigt missar man nog något som heter eget ansvar. Det hörs gnäll, protester och krav från ungdomar idag men  få av dem i Sverige måste bidra till sin egen överlevnad. Svenska barn lever som grädden på moset av världens barn men många är mer missnöjda är barn som finns i svåra omständigheter.

Jag läste aldrig till studenten då. Nattarbetet tog sin tribut. Efter fem år slutade jag. Men så fort tillfälle gavs med kvällsgymnasiet satt jag mig åter på skolbänken. Efter studenten, som inte var den riktiga studenten längre, blev det filosofie kandidat, sedan socionomexamen, forskarutbildning, arbete förstås och på sidan om flera betyg samt yrkesrelevanta vidareutbildningar. Att studera blev min hobby. När jag hade påbörjat doktorandstudier insåg jag hastigt att varken jag eller någon annan skulle ha glädje av min doktorsexamen och jag slutade tvärt efter ett år. En bidragande orsak var igen pengar. Att studera på heltid och ha heltidsarbete gick illa ihop.

Jag hade hamnat i cirkelns början igen. Arbeta för att få läsa. Jag bestämde mig ha läst färdig.

Idag är kunskap färskvara, även beroende på vilka vindar som blåser. ”Rätt” kunskap är verkligen färskvara. Allt går så fort. De med lång erfarenhet är inte mycket värda. Det är som om hjulet uppfinns på nytt hela tiden, med olika ”rätta” ismer och variationer. Det jag kunde bara några år sedan har passerat bäst före datum, ointressant för Samhället. Att ha en gedigen kunskapsbank om någonting är få förunnat att föra vidare. Oavsett hur många miljoner ens arbete sparade åt Samhället blir man snabbt ingenting när jobbet läggs ner eller man pensionerar sig.

Vi gamla få acceptera vår obetydlighet och att vara ur tiden fast det svider ibland när jag ser hur de yngre rent av kvackar.  Hur ren trams värderas högt. Hur ämnen vilka passar i en studiecirkel är nu upphöjda till Universitetsvisdom.

Också de papperstidningar som tidningsbud delar ut kommer  snart vara minne blott. Inte på grund av kriminella gäng som rånar en utan på grund av klimatskäl som tränger sig in överallt och att vårt liv styrs mer och mer av den fyrkantiga rutan och inte av pappersblad vi vänder.

Så även här. Internet förmedlar dagens nyhetsflora och den enda tidningen som kommer genom brevlådan är en gratis ortstidning.