Överlevare från Birkenau

KZ Auschwitz, Einfahrt

Lägger ut en gamla berättelse från 2014 som är än aktuell och kommer att bli även i framtiden. Idag, den 27 januari för 75 år sedan befriades koncentrationslägret Auschwitz-Birkenau. Heidi var ett av dem.

Här är det gamla inlägget om en människa jag aldrig glömmer så borde inte heller världen:

Vi har nyligen ihågkommit dagen D under andra världskriget och nyss jämförde man läget under det första världskriget och nutid. Mitt första minne i livet är ett krigsminne och kriget mot Ryssland präglade på många sätt min barndom och miljoner andras liv. Jag minns 50 talet och början av 60 talet som någonting ljust, full med hopp och utveckling. Mitt första barn som föddes på 60 talet skulle få leva sitt liv i fred och utveckling.

Det var bara en hägring. Idag pågår det fler konflikter än på länge. Kommer också vi att bli indragna i islams krig mot andra islamister? Kommer Ryssland att sträva efter sina forna gränser? Kommer USA dras med igen i någon strid om rätt styre och ge anledning till andra att hoppa på? Mer … det finns många kombinationer och möjligheter i världens strider. Vi har inte förstånd nog att bygga ett fredligt samhälle. Människan är sin egen största fiende.

Men det var inte min mening att skriva om mina minnen utan om Heidis. Jag träffade henne på jobbet.

Fredagseftermiddagar var en bra arbetstid. Bara städerskan och jag var kvar på jobbet. Städpersonalen byttes ofta. Tanken var att ingen borde bli för bekant på arbetsplatsen och därför börja slarva med bekantskapens medgivande.

Den städerskan som var i övermått noggrann var en äldre kvinna född i Tyskland. Hon var nästan osynlig. Hon ursäktade sig när hon hämtade papperskorgen och finkänsligt frågade om hon störde mitt viktiga arbete. Jag drack kaffe en gång när hon kom. Det fanns tårta kvar från förmiddagskaffet. Någon hade fyllt år eller firat något. Det var tyst och tomt. Alla hade flytt avdelningen för viktigare uppgifter än patienterna. Jag bjöd henne en kopp och efter visst trugande tog hon en blygsam bit av prinsesstårtan. Jag frågade lite om städningen och varifrån hon kom.

På bordet låg dagens tidningar med bilder från något krig som pågick. Jag såg reaktionen i hennes ögon fast tidningen kunde knappt anfalla oss.

Du har också varit med i ett krig, sa jag.

Hon nickade.

Berätta. Jag lyssnar.

Hon var född i Tyskland, i ett litet samhälle nära gränsen till Polen. I byn bodde 244 personer. Hon kände dem alla och kunde namnge fortfarande ett femtiotal och efternamnet hos alla familjer som hört hemma i byn. Hon var den enda som var kvar vad hon visste. Hennes mor var jude. Men i byn var tyskar, polacker och judar beblandade med varandra så ingen var längre en polack, jude eller annat mer avlägset utan en tysk, boende i en tysk by. En grupp militärer blev stationerade nära byn och då blev tillhörigheten annan. Byn tömdes genom inträde i armén, arkebusering eller fångtransport.

Hon var fjorton år gammal.

Heidi Irmgard Keren överlevde som genom ett under. Barn brukade inte överleva i koncentrationsläger. Hon hade sällsynt vacker sångröst och soldaterna tyckte det var roligt när hon sjöng. De kunde släpa ut henne mitt i natten när alkoholen hade glatt deras sinne till den grad att de ville höra något, kanske

Ihr werdet mir verzeihen

Ihr müßt’ es halt versteh’n

Es lockt mich stets von neuem

Ich find’ es so schön

Och soldaternas druckna röster instämde i de sista orden. So Schöön! Det kanske räddade hennes liv när hennes mor, far, tre bröder och resten av byns befolkning brändes i brännugnarna efter döden. Hennes föräldrar hade varit fattiga jordbrukare men de hade ägt många böcker i ett bokskåp av ek.

”Kunskap befriar världen” brukade hennes far säga när han läste högt till barnen på kvällarna.

 Det andra som hade hänt mellan henne och soldaterna ville hon inte berätta om. Hon nickade bara nästan omärkligt. Hur livet blev efter den dagen då portarna öppnades och de ryska soldaterna kom in och vart hon tog vägen därefter satt som en hägring tills hon kom åter till byn och begrep att det var bara hon som var kvar.

Husen hade bränts eller övertagits av andra.

Hon kom till Sverige genom giftermål med en man som hade en liknande historia. Det höll inte. De hade för mycket sorg att bära. De fortsatte att träffa varandra som vänner när ensamheten blev för tung. Hon utbildade sig till musiklärare och arbetade i tiotal år men de svenska barnen och skolledningen hade annorlunda förväntningar av skoltillvaron. Att lära var inte huvudsaken. Social vägledning var inte hennes starka sida. Nu städade hon och hade ingen aning om vad livet kunde användas till.

Jag insåg att såren satt djupt inne utan möjlighet till läkning.

– Det är svårt att vara ingenting. Inte ens en bokstav i historiens gång utan en värdelös papperslapp som flyger bort med vinden. Kanske bara smulas sönder på gatan under någons stövlar.

Jag visste inte vad jag kunde trösta henne med.

– Du är ett vittne från ett historisk skeende vi aldrig ska glömma.

– Det finns ändå ingen fred, inget vi lärt oss av historien.

– Det finns två sorters fred, sa jag. Den ena är frånvaron av krig. Den andra är freden vi skapar inom oss genom vårt varande mot varandra. Det är den sanna freden. Du äger den. Det var inte ditt fel att de andra inte överlevde.  Du är utan delaktighet och skuld.

Hon började gråta. Alldeles ljudlöst. Tårarna rann. Jag gav henne en servett och la mina händer på hennes skakande axlar. Hon lutade sig mot mig och jag höll om henne.

– Vi har ett slags kollektivt minne, vi som överlevde. Ett minne vi inte önskade få men hoppades att överleva med.

Vi satt tysta. Hon slutade gråta lika ljudlöst som hon börjat. Hon steg upp, räckte fram sin hand.

– Tack. Du har gjort mer för mig än någon annan. Fred är inget enkelt begrepp.

Hon städade någon gång till innan hon förflyttades. Jag köpte blommor till henne för den sista dagen men då var hon redan utbytt mot en lettländsk tjej som snabbt hafsade över avdelningen med hörlurar i öronen med popmusik. Jag letade efter Heidi i de oändliga korridorerna men hittade inte ens lokalerna där städerskorna borde ha någon egen vrå, ett klädskåp kanske.

Men jag glömmer henne aldrig. Inte ni heller? Hon är död nu men hon och de andra med henne i Birkenau måste förbli ihågkomna.

Bild från Wikipedia.

Att välja liv.

En del film denna vecka eftersom jag är förkyld och förmodligen tog i för mycket i Gym så axeln skriker. Inget nytt. Den axeln har varit pajad sedan ungdomen när jag bar ut tidningar på natten. Några dagar i stillhet så är det bra igen.

Jag såg en film om demens, kärlek och död, ”The Vacation of our Lives”. Den beskrev den demente på rätt sätt. Inga försköningar om vi borträknar att mannen, den demente, kör bil. Jag ställde bilen omedelbart när sambon blev sjuk. Själv är jag usel förare, jag kan inte drabba någon med det.

Jag har alltid gillat Ronald Sutherland som spelar den demente mannen John. Han är suverän. Sättet att gå, blicken, talet, minnesluckorna, hans gamla jag som glimtar fram, liv och minnen från länge sedan medan nutiden ramlar bort, inkontinens… Hans frus, Ella, spelad av Helen Mirren, otålighet som poppar upp och ömhet hon möter hans förvirring med. Barn som styr ens liv. De som vet hur man bör göra när man är gammal och – enligt dem – utan förstånd.

Hur ser du på dina gamla anhörigas nya val i livet?

På något sätt är det är plågsamt att se en film som handlar om livet med demens. Minnesbilder, sorg… Jag kände så igen, inte mig utan oss när det än varade.

Filmen  ”The Vacation of our Lives” var en påminnelse, en så igenkännbar påminnelse. Det var som att se en del av mitt eget liv.  Sambos förlorade minne som jag tampades med. Hans rädsla för den obegripliga förändringen. De fåtaliga stunder, kanske bara en minut då han var klar med ord av betydelse för mig.

Så här efteråt när jag inte kan såra honom genom att säga livet var jävligt kan jag erkänna att de två sista åren av sju var mer eller mindre på förlustsidan för mig personligen. Kanske överdriver jag eftersom jag gjorde en vandring på Grönland de åren. Räcker en vandring för att hålla en i liv? Bra fråga. Hur var det för honom kan jag inte veta. Ändå fortsatte jag att ta hand om honom eftersom han mådde så illa av att vara borta i något boende, även om det var bara en vecka eller två. Jag skulle kunna skriva recensioner om åtta ställen och bara ett av dem var med beröm godkänt.

Som någon kommentator skrev: i fängelse har man rättigheter, det har man inte i ett äldreboende.

Så, det var svårt att välja om jag skulle försaka mitt liv eller skuffa ut honom någon annanstans. Jag visste ju inte valets innehåll. Den som är i början av demensresan är väldigt annorlunda än den som befinner sig på slutfasen. Dock är bundenheten ofta detsamma. Du lämnar inte en person som inte kan reda sig själv ensam.

Tro inte att de dementa blir underhållna och omhändertagna på ett boende. Det är bara den primära omsorgen som sker. Mat, medicin, sova, en dusch. När jag arbetade extra i ett demensboende fanns där en man vars fru kom varje dag. Hon insåg att vi som arbetade där hann inte med. Han hade blivit för tung att klara av hemma. Alzheimer gör ofta kroppen otymplig, den följer liksom inte med när man försöker få till stånd en förflyttning eller sådant. Jag försökte ta mig tid för att lugna henne. Hon vågade inte vara borta en dag för hon trodde att ingen hann mata honom. Så sant.

Tro inte att boenden tar sig vanligen an anhöriga, de är ofta bara på vägen och kverulanter som någon sa till mig när jag undrade varför sambon inte hade fått duscha. När min sambo dog fanns det en vikarie som försökte underlätta döden för mig men jag var för förbannad på sättet de hade behandlat honom att det var förgäves.

Jag tänkte på det paret jag mötte i boendet nu när jag såg på filmen. De är döda sen länge. Men de hade ett långt liv tillsammans. Inga barn. Vi var inte välsignade, sa hon. De hade gift sig när hon fyllde 18 efter en sommarförälskelse. Hennes rika föräldrar var mot. Han var inte fin nog. Men de gav efter för hennes tårar.

Jag började med tårar och slutar så med, men mellanrummet har varit ren kärlek, sa hon.

“The Vacation of our Lives” är en film för den som har en dement anhörig och även för den vars dagar är utmätta på grund av cancer och för barn som alltid vet bäst hur deras gamla föräldrar ska ha det. Ingen film man aldrig glömmer, inte den klass som skakar en men  en vacker hyllning till livet, kärleken och döden.

Democracy Dies in Darkness

Hur ser du på den statsunderstödda median? Litar du på att Pressen och SVT förmedlar sanningen eller i alla fall inte omformulerar, vinklar eller utelämnar så bilden blir helt annan? Läser du hellre fria medier, de som inte får betalt av Staten utan önskar att läsare bidrar till deras jobb? Swishoror alltså, som en statsunderstödd begåvning sa, en statspresshora alltså? En som diar skattepengar.

Är yttrandefrihet hotad i Sverige? Nog känns det så. Median märker ord, åsiktskorridoren är verklig och hatobjekt skändas oavsett vad de gör. Det känns som en uppfostringsagenda. Vi skall vara en vänstervriden feministisk publik och bara svälja.

Igår delades Guldbaggar ut till det bästa av svensk film. Jag gav upp tittandet efter 7 minuter. Ingen förlust. Jag hade ju inte sett en svensk film förra året om man inte räknar någon gammal Bergman på DVD men jag delar inte ut varken priser eller pengar. Den personen – kulturministern – som ytterst ansvarar för utdelandet av filmstöd, skattepengar alltså, hade inte heller sett en enda av filmerna. Läser hon tidningar, undrar jag. Eller skribenter på Internet?

Hur går hennes tankar om kultur och yttrandefrihet?

I juni 1971 tog USA:s stora tidningar ställning för yttrandefrihet och rapporterade om de läckta Pentagon Papers. Jag såg filmen ”The Post” häromdagen. Det beskrev Washington Posts dilemma i att  berätta sanningen trots risken för åtal och misslyckad börsnotering med fara för konkurs som följ. Eller,  välja att tiga och stryka Regeringen och president Richard Nixon samt föregående  Lyndon B. Johnson medhårs genom att undanhålla det man vet. New York Times gjorde en första publicering av Pentagon Papers och Post följe efter med mera material. Lokala tidningarna gjorde likaså. Skandalen var ett faktum.

”The Post” en Spielberg film med ‎Meryl Streep som Posts ägare Katharine Graham och ‎Tom Hanks som chefredaktör Ben Bradlee handlar om att vara en riktig journalist och rent av att tjäna sina läsare, kanske sitt land också och definitivt yttrandefrihet.  De publicerade läckta dokument om mörkläggning av fakta från USA:s Regering under Vietnamkriget, lögner till Kongressen och påståenden att kriget gick bra fast motsatsen var känt sedan länge. Ägaren Katharine Graham tog beslut mot juristernas råd trots risken att krascha i kommande börsnotering.

Den juridiska frågan avgjordes sedan av USAs högsta domstol till de båda tidningsföretagens fördel. Domen är ett av de för yttrandefriheten viktigaste HD-besluten i USAs historia. HD-domen försvarar publiceringsbeslutet.

I domslutet skrev domare Justice Stewart: ”..the only effective restraint upon executive policy and power in [these two areas] may lie in an enlightened citizenry – in an informed and critical public opinion which alone can here protect the values of democratic government”.

Pressen ska tjäna de som styrs, inte de styrande. Vad fick du veta från din swishhora idag som den statsunderstödda pressen inte publicerade?

”Democracy Dies in Darkness” är mottot för The Washington Post.

Finns hur mycket som helst på nätet om Pentagonpappren. Det är bara att söka.

Press stöd i Sverige:

Distributionsstöd avseende år 2018: 38 996 286 kr

Preliminärt driftsstöd för år 2020: 495 198 800 kr

Innovations och utvecklingsstöd år 2019: 35 637 836 kr

Siffrorna från Mediestödsnämnden idag. Vi borde få väldigt mycket kvalitetsjournalistik för de pengarna.

Tror du på UFOs och intelligent liv på någon annan planet?

Tror du på UFOs och intelligent liv på någon annan planet? Hur intelligenta vi människor är har dock sina frågetecken.

Finns det riktiga UFOs, besök från en annan planet? Det senaste påståendet är en videoupptagning av ett flygande föremål som amerikanska stridspiloter mötte vid en flygövning utanför San Diegos kust för femton år sedan. Nu publicerar ”populärmechanics” en bit av videon.

Den ser lite ut som ljusfenomenet jag såg – om jag nu minns rätt. Det var ju länge sedan. Minnet är ett dåligt vittne.

Det finns massor av människor som har sett UFOs, även påstå sig har blivit bortförda av Aliens och så har vi myndigheter vilka bevakar vår himmel i hopp – eller fasa – att upptäcka liv i Universum eller på väg till oss. Utöver alla filmer vilka presenterar Aliens oftast, men inte alltid,  som elaka förstörare.

Så klart finns det liv i Universum någonstans. Vilken form från bakterier till intelligenta varelser livet befinner sig i vet vi inte. När i tid det har funnits eller kommer att finnas under Universums troliga 13,82 miljarder år och jordens 4,5 miljarder år vet vi inte heller. Chansen är stor att de levande varelser som existerar och har existerat eller kommer att existera är inte i fas med vår tid.

Vi kommer aldrig att möta dem?

Att se en UFO är dock fantastisk nervkittlande och lite skrämmande. Min familj såg ett sådant oförklarligt ljusfenomen någon gång i början -50 talet. Vi hade varit på ett födelsedagskalas. Nej, det serverades bara kaffe och saft. Det var kallt och i skarven till vinter. Vi gick hem i mörkret. Hastigt såg vi ett ljus på himlen. Vi var inte ensamma, andra gående reagerade. Det var som två djuptallrikar ihop och det lyste. Fenomenet såg ut att sväva på himlen och sedan försvann det som om det skulle flyga ut genom himmelstak. Människor blev rädda. Ryssar? Anfall? Vi stod stilla och tittade. Min mor bad.

 Ingen hade en kamera.

Det var i alla fall inte fientligt, inte heller ett flygplan visade det sig. Vi fick aldrig någon förklaring och det finns inte registrerad som känt UFO vad jag kan se. Det finns säkert en förklaring till den flygande tallriken men vi fick aldrig något.

Det finns tankar att bosätta Mars. Även om det är riskabelt och dömd för att misslyckas i stor skala eftersom Mars inte är ett vänligt planet och vår teknik är inte avancerad nog att lösa problem med luft, mat och även vatten för många är det ett projekt i tiden. Jag skulle inte ha något mot att bli marsian, bara för att flytta dit är i den yttersta kanten av vår förmåga. Ett äventyr som blir den största i vår tid.

Drömmen om att erövra Rymden kommer alltid att finnas.

Kanske någon sätter sina fötter där en gång utan att någonsin återvända. Som Hawking sa: om vi ska rädda mänskligheten bör vi utforska andra planeter att leva på. Men finns det ingen trevligare planet att bosätta sig på? Jorden var ju perfekt men så illa som vi har tagit hand om det förtjänar vi nog inga flera hem i Rymden.

Tror du på att Aliens bevakar oss? Om så, vill de knappt landa här och integrera sig med vårt usla sätt att  hantera vår värld. De har nog inget här att hämta.

Ingen kommer för att rädda oss från oss själva.

https://www.popularmechanics.com/military/research/a30538203/navy-ufo-video-investigation/?utm_source=digg