Bucket list eller ta det som kommer?

Det finns en film om två gamla cancersjuka gubbar liggande på ett sjukhus. De beslutar sig att gå ut och göra något av sin bucket list innan det är för sent.

Jag sökte på ”bucket list”  på Internet och vilka enorma listor det dög upp.

Det handlade mer om  hur man vill leva och vilka saker av världens smörgåsbord man ville plocka och pricka av, inte att göra några få saker som förgyllde tillvaron eller påverkade en positivt, inte heller det man gör för andra. Undantag fanns förstås.

Ett exempel: se hundra djur? Tänk om man bara kommer till 98. Jag har inte ens orkat räkna alla djur jag har sett. Nej, 100 blir det nog inte men kanske 75 -80 om husdjur är  med och insekter borträknas. Räknas fåglar? Då blir det mer än hundra.

Att färga håret hittade jag på någons bucket list. Lite mer hade jag tänkt mig.

En del på listorna var förstås intressant. Mycket handlade om att se världen.

Vad finns på din bucket list, det du ska göra i livet före döden? Hör du till dem som tror att det finns så gott om tid och jäktar inte utan skjuter upp det du önskar? Finns det hinder du inget kan göra åt som barn du har ansvar över? Kanske finns det lite mindre saker man önskar att göra men inte ge sig tid till det?

En dag har tiden gått och en del saker på listan är omöjliga att förverkliga. Man kan faktiskt vara för gammal för fysiska prestationer. Att få till drömyrket har också sin begränsning. Världen förändras och hindren som krig bildar murar. Eller pengarna räcker inte till, ett vanligt skäl till att ens bucket list blir bara en dröm, om ens det.

Jag hade ingen skriven lista men en tanke ”det ska jag göra en dag”. När jag tittar bakåt har det hänt en del men många saker har stannat på önskestadiet, i soptunnan eller bara i en fantasi som aldrig kommer att förverkligas.

På min lista fanns en resa till Egypten. Vi var nästan på väg dit när gubben min blev sjuk. Sedan kom den arabiska våren som inte var en vår utan höstkyla och allt blev kaos. Det känns som om pyramiderna är något en ensam kvinna får avstå från. Gruppresor är inte min grej. Gubben har rest färdig.

Det fanns en del andra historiska platser jag ville se. Rom, Venedig. Avprickad. Grekland likaså. Någon väldigt ursprunglig långt från civilisationen levande stam. 2 stycken avprickat. Andra platser. Ja, många i Asien där vi bodde ett tag. Burma och Pagan. Jag hade drömt att resa dit sedan tioårsålder då min far köpte en bok ”Vår Vackra Värld” och där fanns en bild från Pagan. I ett tempel kunde man se en målning av mongolhärskare som raserade kungariket Pagan 1287, troligen Khubilai khan. Den enda målningen i världen.

Pagan var fantastiskt, alla superlativ krymper. Det var enastående att se bilden  av mongolhärskaren ridande på en liten häst och flätorna flygande i luften. Man fick inte ha mer ljus än ett stearinljus för färgerna kunde blekna och fönstren var igenspikade.

Jag skulle skriva en bok. Avprickat. Publicera noveller som extraknäck. Ja. Men jag ville skriva också något som gav andra hjälp i deras arbete. Jag skulle doktorera. Jag gav upp efter ett år. Jag var tvungen att arbeta heltid och läsa heltid, det gick inte ihop. Undervisningen var inte heller något jag hade förväntat mig, vi höll på att citera andra alltför länge. Jag sörjer inte att jag hoppade av då. Boken jag skrev i stället blev dock en miss. Trots översvallande brev från några förlag fick jag inte den publicerad. De kanske tackar nej så? De skyllde på ekonomin, det går inte att sälja handböcker för socialt arbete.

Jag ville ställa ut mina naturbilder. Avklarat. Men vart hamnar de sedan om inte i soptunnan efter döden?

Jag ville vara en snäll och hjälpsam person. Även det är tveksamt. Det beror på vem man frågar. Kanske min imaginära lista innehöll mer av känslomässiga saker än materiella. Att vara älskad, god mor, bra person, utbilda sig, göra något för samhället, inte en egoist. Jag kan inte bedöma själv om ens något är avprickat, annat än vissa förbättringar för området där vi bodde när barnen var små.

Det finns förstås saker jag önskat göra och gjort som att vandra tour du Mt. Blanc, vandra på Grönland, gå på Inlandsisen, Sarek, vandra med barnbarn, höra vargen yla i naturen, vandringar och bestigningar med sonen, resa med barnbarn, se Eiffeltornet och andra sevärdheter. Men lista som prickades av? Nej, det var mer livet som hände. Det finns överraskningar jag har bjudits på som safari och Kilimanjaro. Ibland är livet magiskt. Ibland bara skit.

Det finns en sak på min önskelista som börjar bli verklighet. En lång, lång vandring.  Jag har gjort lång vandring förut, Nordkalottleden. Ja, då var 80 mil långt och orsakade tidningsartiklar och intervjuer, nu är 80 mil bara som en träningsrunda. Att korsa Island norr – söder var inte ens värt att försöka skriva om. Idag är äventyr så häftiga att en vandring genom Island är liksom normal semester. Jag tyckte det var en fantastisk vandring.

Så den sträckan jag planerar är inget att prata om, än. Hur långt? Det får jag se när jag går. Jag går så långt jag orkar. Nu ska jag inte planera så mycket som den första gången. Jag lämnar lite mer till slumpen. Jag försöker i alla fall inte överarbeta och besluta hur långt exakt jag måste gå en dag.

Att planera, göra en liten lista om vad man vill åstadkomma under året, liknande nyårslöften är inte så dumt. Jag ska hålla mig nu till den närmaste tiden, inte mer. Att komma i väg och vandra och några få saker som måste till innan jag flyger iväg. En del av detta är smärtsamt som att lämna sambon till ett boende. Men livet väntar inte, inte ens på mig.

Hur är det med dig som läser? Vad finns på din lista? Eller tar du dagen som den kommer?

Några listor slumpat:

http://theeverygirl.com/2018-bucket-list/

https://bucketlistjourney.net/my-bucket-list/

http://www.destinavo.com/bucketlist/

https://www.swedishnomad.com/sv/bucketlist

Pagan, Rom, safari i Tanzania, Nordkalottleden.

De gamla gubbarna skjuter inte skarpt längre.

Till sist blir det stopp. Åren går och man trampar på samma fläck. Året 2017 som gick var skitår. Det var  svårt att få ens tid på Vårdcentralen, tre besök på Akuten, inläggning av gubben till sjukhusvård två gånger och bara elände på alla andra  sätt. Som pricken över iet kom negativt besked från äldreomsorgen. Man får inte välja äldreboende, det gör Kommunen.

Jag har bestämt mig att begära heltidsvård för min dementa sambo och själv försöka göra något jag själv vill. Livet väntar liksom inte i min ålder. Jag har tagit hand om honom nära sju år. Under de sju åren har livet varit väldigt begränsat men jag har inte velat flytta honom hemifrån. Men nu är det stopp fysiskt och psykiskt.

Kommunen beviljade ansökan om plats i ett boende utan problem men att välja plats fanns inte i kommunens regler. Den chef som aldrig har sett gubben vet bäst. Den handläggaren som sett honom en gång 35 minuter vet mirakulöst gubbens alla behov fast han sa inte ett ord. De som letar efter tom plats vet bäst. De har förstås inte träffat gubben i fråga. Vi anhöriga är inte medräknade i processen. Vi var nog för bestämda i vår åsikt vad som vore bäst för gubben?

Det ni. När ni blir gamla får ni inte heller välja något. Kommunen väljer boende  för er i behov av vård.

Staten har släppt sitt monopol på flera saker. Idag får vi välja. Vi får försöka sätta våra barn i en skola som fungerar. Vi kan välja el- och telefonbolag. Vi kan placera lite av våra egna pensionspengar som vi vill.  Vi kan lista oss på en valfri vårdcentral. Det finns olika hemtjänstföretag. Vi kan välja daghem och vart kvinnan vill föda sitt barn, på en förlossning eller till och med i bilen på väg till något ställe långt borta. Nej, där fanns ingen valmöjlighet. Alternativ är förstås begränsade om du råkar bo på en mindre ort eller rena landsbygden eller där man försöker lägga ner all kostsam samhällsservice.

Men är du gammal och vill komma till ett bestämt äldreboende nära dina anhöriga är det stopp. Man får inte välja, även om det skulle kunna finnas plats. Kommunen vet bäst.

Jag ilsknade till lite och skickade en fråga till Regeringen främst riktad mot äldreministern men de svarar förstås inte.

Åsa Regnér  säger på Regeringens hemsida :”Som minister i en feministisk regering vill jag utveckla en modern välfärdsmodell. Rättighetsfrågor, möjlighet till inflytande och att stötta de mest utsatta är centralt. Målet är en tydligare jämställdhetspolitik och stärkt delaktighet och tillgänglighet i samhället. Barnets rättigheter ska stärkas liksom kvaliteten, tryggheten och närvaron i äldreomsorgen.”

De är fina ord. Inflytande. Delaktighet. Trygghet. Vad menar hon – egentligen?

Min fråga lyder:

Jag vill ställa en fråga eller snarare begäran till Åsa Regnér i egenskap av minister för äldrefrågor.

Jag  har en dement sambo som nu skall flytta till ett boende. Enligt kommunens regler får den  med vårdbehov inte välja ett boende utan en handläggare som inte ens har träffat den vårdsökande placerar en någonstans. Eftersom en del boenden icke är fungerande har vi anhöriga ångest över deras beslut.

Vi kan inte vara de enda i landet med gamla anhöriga som  oroar sig för anhörigas väl?

Idag får vi välja daghem, skola, läkare, även mindre personligt betydelsefulla saker som telefon eller el abonnemang men de gamla med behov av särskilt boende har inga valmöjligheter. Det känns varken humant eller jämlikt.

Jag vill veta om Regeringen tänker göra något åt de äldres valmöjligheter, t ex genom riktlinjer från Socialstyrelsen, så att även de vårdbehövande äldre kan välja, förstås i mån av platstillgång. Då sållas också de boenden som inte fyller kvalifikationen bort, jag kan säga av erfarenhet att de är fler. Även en gammal  person borde få ställa önskemål. Även en dement person är mer än bara sin diagnos. Med valmöjligheter förbättras också äldrevården.

Jag hade inte väntat mig att hon skulle svara. Regeringen har nog med sitt, folkets frågor är oväsentliga.

Det finns förstås de som får välja. Men de är inte gamla svenskar utan de från annan kultur. Hade vi sökt arabisk, persisk eller annan liknande inriktning hade ingen vågat säga att ni får inte välja.

Vi har överklagat men jag tror att det är bara slöseri av tid och av  rättens resurser. Dessutom finns nu ingen plats i det önskade boendet – om ingen dör och ingen köar dit vilket är osannolikt.

Jag känner ändå att jag har försökt göra mitt bästa för honom. Han är mitt ansvar, inte kommunens riktlinjer och budget. Oavsett nyttan måste jag göra det som känns rätt.

PS Gubben i norsk reklam skjuter skarpt på den tiden han var efterfrågad modell och amatörskådespelare. https://www.youtube.com/watch?v=LIiqnTMCAyQ

Framtiden är vacklande.

Personligen var året 2017 ett av de sämsta år jag haft i mitt vuxna liv. Det finns väldigt få händelser värt att minnas. Året 2017 får gärna gå till historiens soptipp för min del.

Sverige är på sluttande plan. Ute i den stora världen är läget lika illa.

Krig, svält, överbefolkning, vattenbrist, skaror av arbetslösa unga män som försöker tränga sig till EU, flyktingar,  obegåvade politiker, terrorister… oro i flera länder.

De som analyserar läget för nästa år säger:

“If 2017 did not look good, predictions for 2018 are no better: violence and insecurity are likely to deteriorate in Afghanistan, Democratic Republic of Congo, Libya, Ethiopia, Mali, Somalia, and Syria next year,”

”Next year Ethiopia will join northeast Nigeria, Somalia, South Sudan and Yemen as places at risk of famine”, från rapport “Humanitarian Overview: An analysis of key crises into 2018” av ACAPS (Assessment Capacities Project).

Och så vidare…

Så, Gott Nytt År? Bättre helst!

Jag önskar alla läsare Gott Nytt År. Ta vara på dagarna som går. De kommer inte åter. Få saker går i repris så man kan få fatt det man missade. Tro inte på dem som säger att man hinner nog senare…Dröm inte. Gör något åt det.

Livet är det som pågår medan du väntar på sådant  som aldrig händer (Kristian Anttila)

https://www.acaps.org/countries

https://genius.com/artists/Kristian-anttila

https://genius.com/Kristian-anttila-livet-ar-det-som-pagar-medan-du-vantar-pa-sadant-som-aldrig-hander-lyrics

Tomten, en fel sorts manlig skuggfigur.

Även Jultomten, den snälla gamla trösterika figuren har drabbats av genushatet. Patriarkat! Lik Gud, vilket kyrkan försöker göra till mindre manlig uppfattning, är Tomten en man, vit person som står i vägen för feminismens rätta läror.   Alla våra manliga goda förebilder är i fara att feminiseras på ett obehagligt sätt. Lucia är ju fel fast åt andra hållet, hon var kvinna men de rättrogna vill ha en valfri helst könlös person. Tomtefar, mor och de små nissarna kan ses som en bild av en lycklig familj glädjande oss en gång i året och det är ju så icke PK. Vi är inte man och kvinna utan något valbart utöver då det gäller orättvisor mot kvinnor.

Ja, varför slipper Tomten normkritik, frågar genusexperterna?

Därför att de flesta av oss gillar Tomten och vill se honom just som Tomten, en gammal, vänlig, skäggig man i röda kläder, inget annat. Gärna med renar och en stor säck julklappar.  Han har en fungerande funktion under Julen som inte kan ersättas. Han är tradition av större art och har samsats om utrymme med Jesusbarnet utan att vålla bråk. Hittills.

En del vill förstås spola Jesusbarnet också eftersom han representerar kristenhetens  stora dag, födelsen av en frälsare, han som är starten till vår religion. Jesusbarnet bli hen i svenska kyrkans läror. Jesus och kristendomen islamiseras. Kyrkor firar Mohammed, inte Jesusbarnet. Viljan att göra islam till lags är större än att bevara den kristna läran.

Ingenting som ger oss glädje och förtröstan, Gud eller Tomte, får vara kvar i det könlösa feministiska paradiset där alla män är förövare och alla kvinnor offer.

Är inte Tomten men framför allt  Jesus några av de spikar som håller vår kristna civilisation, vårt land ihop? Om flera av spikarna är utdragna, faller resten snart? Se dig om i världen? Vad vill du ha i stället?

Om dessa ”spikar” kommer ett inlägg kanske senare. Nu önskar jag Er alla god fortsättning!

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=438&artikel=6849728

https://sv.gatestoneinstitute.org/11608/europa-jul-islamisering

https://www.expressen.se/nyheter/svenska-kyrkan-darfor-kallar-vi-jesus-for-hen/