Socioekonomiska förutsättningar eller ditt val i livet?

Enligt Statsministern  är segregation och socioekonomiska förutsättningar huvudorsaken till den framväxande gängkriminaliteten och våldet i Sverige. Tidigare har han skyllt på ”finknarkarna”. Skolan och polisen är också skyldiga till att inte förebygga och förändra situationen. Bristande integration nämns också men snarare som om det vore svenskarnas brist.

Varför blev inte jag kriminell? Inte min bror och mina systrar, inte mina föräldrar och inga i släkten vad jag vet? Jag och mina syskon hade usla socioekonomiska förutsättningar. Vi saknade ibland mat för dagen. Gröt eller potatis var en normal middag. Jag gick med trasiga skor på vintern.

Jag började arbeta med tidningsutbärning på natten vid tolv år fyllda för att kunna gå i realskolan. Jag hade inte råd med skolmaten för det kostade. Jag hade några klasskamrater som inte heller kunde köpa sig en tallrik soppa. Ibland fick vi av de betalande när det blev över eller maten var något de inte gillade. Jag hade ju lön av tidningsutbärning men lönen räckte inte till allt, skolan hade avgift, böcker var inte gratis och som äldsta barnet i familjen kunde jag inte ärva kläder.

Varför gick jag inte ut och bara stal en jacka eller hotade något barn på gatan med kniv och fick då kläder och  kanske en skolväska? Det valet föresvävade mig aldrig.

Vi bodde i en usel hyreslänga med löss som kom tillsammans med karelska flyktingar. Vi delade toalett med andra. Vi hade vedspis. Senare flyttade vi till stans  lite modernare hus för fattiga barnfamiljer. Ren segregering för steg inkomsten över viss nivå  till fick man vackert flytta. När jag slutade skolan och började arbeta på dagtid, inte bara med tidningsutbärning på natten, tjänade min familj för mycket.

Jag fick flytta till tomma intet. Det gick inte att hitta något annat boende för familjen. Jag var tvungen att flytta ut. Mina föräldrar sparade men de hade inte än pengarna till eget boende, det tog några år till.

Varför började jag inte med kriminalitet utan skaffade trist arbete som piga med ett rum hos den fina, rika familjen? Jag började spara för flytt till Sverige om arbets – och bostadssituationen inte förbättrade sig.

Min släkt var strävsam. Jag blev den första som skaffade akademisk utbildning och alla yngre i släkten började sedan studera utöver grundskolan. Att få ett yrke och försörja sig var målet. Kanske ska jag säga att alla utom mig är också kristna, mer eller mindre aktivt. De följer i alla fall Guds bud. Ingen använder droger. Ingen finns i polisregistret. Ingen klagar över socioekonomiska faktorer  för livets svårigheter. Ingen av männen skulle någonsin behandla en kvinna illa och de tar sin del av hushållsarbete även om kvinnorna är usla med att laga bilen eller  fixa andra trasiga saker i hemmet. Barnen har regler och sköter skolan. Så även nästa generation fast nu är de och ekonomin medelklass.

Jag kan säga att alla är vad man kallar ordentligt folk trots en usel fattig start. Jag medger att världen har mycket mer att sukta över, önska sig och vara avundsjuk på än under min ungdom. Det finns dock alltid de som har och de som inte har. Försök att göra alla lika, göra en perfekt fördelning har alltid blivit en ren katastrof.

Världen fungerar inte så.

Så, jag flyttade till Sverige på grund av arbetslöshet och äventyrslust. Jag blev en invandrare. Det tog tid innan jag kunde köpa eget boende men jag tog mig alltid till arbetet oavsett vilken tillfällig bostad jag hade lyckats ordna. Man fick inget gratis som finsk, varken boende, pengar eller språkundervisning. Man var garanterat segregerad. Men på den tiden var arbetstillfällen flera även för den som inte hade gångbar yrkesutbildning och svenska som modersmål. Det är helt annorlunda idag. Att inbilla sig hitta arbete för närapå analfabeter eller icke svenskkunniga är bara naivitet om inte värre. I så fall får man betala det.

Alla mina finska bekanta var så kallade ordentliga personer. Vi var tacksamma över att ha fått arbete även om svenskar inte precis betraktade oss som sina likar. Vi finnar höll ihop ganska länge för det var svårt att bli integrerad med svenskar. Men vi hade samma grund – kristendom och arbetsvilja – att stå på så vi avvek inte särskilt. Så klart finns det kriminella finnar, men jag råkar inte vara bekant med dem. Jag har valt mitt livs grundvalar och det är inte brott.

Med tiden blev jag ensam mor med taskig ekonomi för en lön räcker illa för flera personer. Att vara ensam mor sägs vara en risk för barnen. Det beror på vad man jämför med. Mina barn valde inte kriminalitet utan arbete och studier.  De avstod från många saker som de rikare barnen fick men att bli knarkförsäljare var inte deras livsplan. Man kan inte skylla på fattigdom, Statsministern. Inte heller sina föräldrar alla gånger. Det borde du veta. En dag måste man göra egna val.

Vad arvet och personens ursprung, den grupp man tillhör, de regler man är fostrad med, de överlevnadsstrategiers man har lärt sig från omgivningen sedan födseln har med saken att göra kan inte uttalas för det är nästan förbjudet. Här skyller vi på miljön. Man är som blankt blad.

Kanske låter jag som jag skröt men titta dig omkring. Min släkt är inte unik alls. Det kryllar av sådana släkter i Sverige. Människor som kom från socioekonomiskt svaga områden, som var fattiga, vars möjligheter i livet var begränsade, vars barn  skulle få det bättre om man ansträngde sig.  De arbetar, betalar skatt, gör livet bättre för många, tar hand om de sina. Nu skylls deras fattiga omständigheter som skuld till Statens tillstånd och den kriminalitet som härjar, av självaste Statsministern.

Skolan är inte duktig nog, inte Polisen, inte arbetsgivare som vägrar anställa folk utan utbildning och svenska språket. Landets förberedelser för våldsvåg var också bristfälliga. Vad sjutton menar Statsministern med det? Var han medveten om framtiden? Varför undvek inte Regeringen det då?

Socioekonomiska förutsättningar eller ditt val i livet?

Statsministern har legaliserat kriminalitet för människor ur så kallade svaga socioekonomiska omständigheter.  Skäms han inte? Märkligt att inte flera svenskar som kommer från lika förhållanden är förbannade. Vi är alldeles för hövliga när överheten pratar.

Om Statsministern har så usel uppfattning om vad som sker i Sverige skall han söka sig ett annat arbete. Eftersom han är bara 62 borde han arbeta än 6 – 8 år till som Regeringen har anbefallt att vi andra borde göra. Jag föreslår att han kan gå ut och städa våra stränder och rensa vandringsleder, enkelt arbete. Dessutom är vistelse i naturen nyttigt och kanske rensar hans arma huvud.

Och, säg inte ordet integration en gång till. Vi vill inte integreras mer, vi vill bara slippa.

OBS. Huset i bilden är bara ett förfallet hus från landsbygden.

Släpp taget.

Här kommer några tankar till dig som har tagit hand om din vårdbehövande  partner och nu förlorat personen genom död.

Först några ord om min tuffa mor. Min far hade varit sjuk några år och min mor tog hand om honom. När far dog och begravningskaffet var nästan urdrucket tog min mor till orda. Hon tackade de som kom, långt över hundratal människor. Vi är en stor släkt och tiotal av fars forna arbetskamrater kom också till begravningen.  Min mor sa sedan:

Jag tackar speciellt de personer som kom för att hälsa på honom innan han dog. Det hade varit trevligt om flera  hade kommit för att träffa  min make när han än var i livet.

Ridå.

Jag tänkte på det min mor sa när min sambos vänner och arbetskamrater försvann snabbt när han blev sjuk. Några ringde men sedan dog även den kontakten. Han hade ändå varit en ”kändis” på sin ort och arbetsplats men blev snabbt bortglömd vid sin sjukdom. Demens smittar inte men orken att träffa en dement smittade.

Ett slags nyttotänkande? Har du också flytt smidigt när någon i din närhet inte var så mycket till nytta mer?

Så jag blev väldigt ensam med honom och hans demens. Personen jag hade flyttat ihop med  bleknade bort och efter två år fanns det inte annat än skärvor av hans personlighet kvar. Tack och lov de snälla sidorna, men i slutet var det smärtsamt annorlunda. Efter 7 år blev jag ensam på riktigt när han flyttade in på ett boende och dog genast med hjälp av morfin.

Döden av min sambo tog bort mitt ansvar. Men det har tagit tid att finna plats för mig, som inte innebär att vara någons vårdare 24 timmar om dygnet. Jag trodde att min nära sex månaders vandring på PCT flyttade mig smidigt till ett liv som fri och ensam, men icke. Jag hade mardrömmar om hans död under den första tiden på vandringen. Jag kände skuld.  Efter hemkomsten ryckte jag till då och då, steg upp och undrade över vad han gör nu. En inlärd reflexrörelse. Lägenheten påminde om livet med honom även om jag hade städat bort en del av hans saker vid uthyrning av lägenheten för tiden i USA.

Den bevakning jag hade över honom det sista året då han var rejält dålig släppte inte ens med sex månader på vandring i ett annat land. Jag kom till samma plats och fick mystiska påminnelser om livet innan. Det var som om han spökade fast det var bara mina anpassningssvårigheter efter 28 år tillsammans. Andra människor har berättat om liknande saker.

Nu är det så mycket bättre. Det tog tid men jag friare nu. Min döde sambo finns ju inte längre  på mitt livs första plats. Jag tar hand om mitt eget liv så väl jag kan. Bäst att skynda på eftersom det med tanke på normal livslängd inte finns oändligt med tid kvar. Livets korthet har hunnit ikapp mig och det är inte bara positivt.

Är du i samma läge eller kommer dit i snar framtid? Vill du ha några råd?  Läs vidare i så fall.

Välj gärna en annan plats än begravningsplatsen att gå till och minnas din partner. En plats som hade betydelse för Er. Kyrkogården har det inte. En plats som väcker bra, glada minnen. Jag valde en plats, en klippa i skogen där vi åt hans födelsedagsmiddag och drack champagne varje år tills han inte längre kunde ta sig dit. Jag kan sitta där eller bara passera och liksom säga hej till honom.

Ta bort partners prylar, lämna bort kläder och sådant som kan användas av andra till second hand. Spara kanske något som en tröja du stickat, skjorta som var populär, något med roligt minne inbakat i. Det du inte behöver själv ska du inte förvara på ett slags ”prylkyrkogård”. Spara bara det du har glädje och nytta av. Känslor sitter ofta i saker men det är inte verkligt, bara etiketter.

Spara inte dessa småsaker som var ert gemensamma köp markerande tvåsamhet. Alla dessa två lika koppar, två lika vinglas, två lika… får dig bara att må illa i längden. Ge bort det, kasta, låt barnbarnen som snart ska flytta hemifrån ta det. Köp något nytt och vackert för en person.

Ordna upp lägenheten så den blir mer din, mindre ert och städa bort vårdhemskänslan. Ut med hjälpmedel. Möblera om. Hämta tillbaka saker du har fått ställa undan för att göra mera plats eller hindra fall. Mattor, badkar… mer.

Att kasta eller sänka bort saker är också sorgebearbetning. Lämna inte allt till någon annan att städa upp efter din egen död. Vi är alla där så småningom.

Låt inte ditt hem vara ett museum över en död person, oavsett hur älskad personen var. Älska dig själv också.

Hitta något nytt att göra. Hur var dina hobbyer som du hade fått ge upp? Skulle du en gång lära dig ett nytt språk? Åka på en resa partnern inte orkade med? Börja måla? Dansa? Vara aktiv i en förening? Eller som jag göra en riktigt lång vandring.

Vad är det som hindrar dig? Pengar? Oföretagsamhet? Gör något, vad som helst du velat göra men inte kunnat när du var bunden av din partners vård.

Prata med din nu döda partner när du städar upp. Säg att ”nu behöver vi inte detta längre” så… Låt dig bli fri. Livet är så kort. Det väntar inte. Att förlänga ett liv som inte längre finns gör dig bara olycklig och deprimerad.

Släpp taget!

Men – minns honom/henne med värme, strunta i det svåra! Idag när vi har mycket i våra datorer men lite på papper kan ett minnesalbum bli en berättelse till dem som inte har varit med ert liv. Spara det som kan föra släktens historia framåt. Allt går så fort. Vi är snabbt glömda och ingen vet hur livet var,  minnet är oerhört kort i de flesta fall.

Världen går dock vidare oavsett oss. Vi blir glömda som personer, kanske kvarstår något av våra gärningar. De goda eller de onda.

Berätta gärna hur du gjorde vid din partners död och tiden efter.

Jag glömmer inte översvämningen i Sarek då stigar inte fanns och det blev sjöar att vada över. Dick vadar nära Smaila 1993.

Intresse att skydda naturen? Inte.

Ibland har vårt bibliotek olika program om aktuella författare eller någon berättar om dolda naturskatter i Kommunen. I min Kommun finns flera naturskyddsområden. Ibland har jag svårt att förstå det skyddsvärda på en plats som ser bara risig och sönderkört ut men felet ligger nog i de som måste köra med sin fyrhjuling överallt, över staket in på en plätt i naturen med sällsynt växtlighet. Det är inte så ovanligt att man får kasta sig just i naturens famn när motorcyklar far förbi.

Brist på respekt för naturen visar sig på många sätt. Naturen hittar dock alltid en utväg. Vi gör inte det.

Jag var i biblioteket häromdan och lyssnade på ett föredrag med bilder om några naturskyddsområden i Kommunen. Jag kände till det mesta och har besökt de flesta platserna men man kan alltid lära sig mer.

Det var absolut fullsatt. Bibliotekarien försökte hitta flera stolar någonstans. Åldern hos publiken var medel 55 – 65, de flesta kvinnor. Jag såg ingen som kunde vara under 40. Inga klimatintresserade unga som ville bevara naturen. Inga gymnasister som studerade miljö och naturskydd. Bara äldre, pensionärer och även de som knappt gick nu mera i skog och mark utan asfalt på grund av käppar, rollatorer eller rullstolar. Som så ofta sägs: äldre kvinnor håller kulturen upp. Det beror förstås på vad man anser vara kultur.

Det var knäpptyst när föreläsaren visade sina bilder från skyddade platser, fågelsjö och gammal skog. Ja, någon aah hördes när en bild var extra vacker.

Flera av de närvarande hade deltagit i någon ledd vandring. Men parkeringen var full av bilar. De som kände varandra erbjöd skjuts. Att gå hem i mörker var inte att tänka på. Själv gick jag mot centrum ensam.

Med tanke på den klimathysteri som råder borde ungdomar köa till informationen om skyddade naturområden. De borde kräva mer naturskydd. De borde stå med en plakat när skogs huggs ner för att ge plats åt sporthallar, köpcenter och bredare vägar. De borde inse att arbete för miljö börjar bakom knuten. Men inte. För dem räcker det att skippa skolan, ta selfies i demonstrationer, skrika i korus och skylla på de vuxna som har gett dem ett liv på världens grädde. De svenska demonstranterna glider på en räkmacka och ingen av dem tänker emigrera till fattig landsbygd  i Afrika, till exempel, där deras klimatavtryck sjunker genast till exemplarisk nivå. Där sådan lyx som daglig varm dusch är otänkbart.

Att leva som fattigpensionär är en mer närliggande chans men det är kallt i Sverige och bostäderna värms upp en stor del av året. Inga sitter i mörkret utan lampor. Så Afrikas landsbygd – utan att ta med sig något av sin svenska lyx som kräver el och bensin –  är kanske den miljövänligaste förändringen man själv kan göra. Förutsatt att man lever utan matlagning med öppen eld. Vegan med bara råa grönsaker bör vara idealet.

Vem emigrerar?

(Obs. kan innehålla en smula spydighet – eller inte?

Bild med vattenbärare: https://thumbs.dreamstime.com/z/kvinnor-som-b%C3%A4r-vatten-70697056.jpg

Venedig – en härlig stad vid och i havet.

Under tisdagen ska tidvattnet i Venedig ha mätts upp till 187 centimeter. Detta är den allvarligaste översvämningen som staden har varit med om sedan 1966, då nådde vattennivån 194 centimeter. Venedig drabbades  också år 2008 i december av den värsta översvämningen på 22 år. Vattenståndet var som mest 1,5 meter högre än normalt. Mätningarna av vattenståndet inleddes 1923. Så jag vet inte hur det var innan. Jag vet inte heller hur stora skillnader tidvattnet kan visa i normalfall.

Idag  skyller man på klimatförändringarna. Vad skyllde man på 1966 då istiden ansågs vara en fara på gång?  Ni som var läskunniga då minns hotet om istid och Sverige som ett land vi borde lämna för varmare breddgrader. Nu tror jag att vi med sikt får igen en istid. Nog om det. Förra året så här dags var det också översvämning i Venedig. Men i december -16 torkade staden nästan ut. Båttrafiken inställd. Turisterna fick titta på skiten på kanalbotten. Det var inte den första och enda gången.

Vad är det som dränker Venedig? Är inte stadens läge liksom fel, något övermodigt? Tidvatten kommer och går. Havsvattennivån stiger med 3 mm per år kring Medelhavet vilket inte är någon rekordfart. Jag vet inte när man började mäta just det.

Jag var i Venedig med ett barnbarn 2014. Jag tog ett barnbarn i taget ut till Europa på en resa de själv valde. Hon valde att resa till Venedig, en stad utan bilar.  Nu är Venedig större än just öarna utan bilar men turisterna – som vi – håller sig på öarna. Turister fanns det gott om.

Venedig var en underbar upplevelse. Att slippa bilar, åka med båt, se på historiska sevärdheter. Vår gondoljär berättade om staden, om politik som önskan att lämna övriga Italien och om just vatten.

Vi tyckte förstås vattennivån var hög men han skrattade. Hög? Det brukar vara en meter till i normalfall. Nu är det lågt, sa han.

Man kunde se med lotta ögat hur vattnet steg när mastodontbåtarna gled in till staden. Trots försök att slippa de stora turistbåtarna i staden vilka bokstavligen översvämmar kusten och anlägga spärrar mot vatten är situationen likadan, varje år. Båtarna med turister innebär pengar. Jag vet inte vad hände med det storslagna projektet med spärrar mot vatten som skulle vara klar 2018. Projektet har anklagas av korruption och räknas inte att vara i gång innan 2021 eller senare.

Vi kanske kan inte rädda de byggnader som är placerade olämpligt mot vädrets och havets makter oavsett vart de ligger? Kanske dags att rädda det som räddas kan? Den bosatta befolkningen har redan börjat packa medan turisterna befolkar ön. Staden slits inte bara av vatten utan av folk som är fler gånger mer än staden kan svälja. Man försöker stävja skräpkultur och snabbmat och behålla Venedig som just italiensk plats, kultur värd att bevara. Men folk är trötta på i att vara i minoritet, utan plats i turistströmmen. 25 miljoner besöker staden varje år medan de bofasta är ca 270 000. Räkna ut hur många det blir per dag. Venedig har infört turistskatt som dock har varit problematisk att få in från dagbesökare.

Se Venedig fast du får trängas med världen. Venedig sjunker faktiskt bara lite men översvämmas regelbundet av havets makter. Det tar tid, lång tid innan de pålar av ek och alm – fast gondoljären sa att lärkträd var bäst – som stöttar husen ger upp. Historien om Venedig är gammal. Folk bosatte sig på öarna redan under antiken. Sedan började staden befolkas av flyktingar från Italien efter hunnernas invasion år 452 och senare, år 568 av langobardernas härjningar.

Nu är staden på Unescos lista över världsarv. Se den. Missa inte Scuola Grande di San Rocco med Tintoretto målningar och ett tak som är bara snäppet under Sixtinska kapellet.

Kartbilden Av Chris 73 / Wikimedia Commons, CC BY-SA 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=7383253