Dags för fjällvandring och bloggpaus.

Snart bär det iväg mot fjällen. I år blir det en betydligt kortare tur än förra året. Först 5 – 6 dagar i Hemavan / Kungsleden med ett barnbarn, 10 år gammal, den sista som ska göra en ”obligatorisk” vandring med mig.  Sedan packar jag om och åker till Abisko och går mot söder så länge jag ids och tar lite udda vägar. Viker mot Sarek sedan. Därifrån åter mot söder eller någonstans. Det är inte så planerat, lite som andan faller på och vädret styr.

Jag antar att det blir min sista tur i de svenska fjällen. Alla barnbarn har gjort en vandring med mig. Jag själv är så klar med svenska fjällen oavsett många hörn jag inte har varit på. Det har mestadels varit avkopplande, vackert, också strapatsrikt. Det sägs att intresset för de svenska fjällen ökar. Bra så, flera gånger har jag varit alldeles ensam på min led. Men, det är just det jag söker, ensamhet, tystnad, bara naturen och jag. Svenska fjällen brukar bjuda på det. Har dock vandrat både med mina två barn och min sambo men mestadels har det varit ensamma turer både i Sverige och även utomlands.

Det var överraskande trevligt förra året med otaliga vandrare som passerade långsamma mig, pratade med och även tältade nära ibland. Det svenska knappa ”hej” från de man mötte på fjäll leder var utbytt till massor av trevliga möten och även djupa samtal om livet på PCT. Jag är än förälskad i USA och min PCT vandring

Nästa år är än frågetecken. Som gammal kan man inte planera så långt men visst är jag sugen på någon längre tur långt borta – igen. PCT gav mersmak. Men det räcker inte. Ibland måste man erkänna sin ålder och följderna med det.

Ålder är inte bara en siffra även om jag ibland tror det också själv.

Ha en bra sommar! Vi hörs mot hösten.

Bilder: bron över Vuojatädno, nederst vy över Sarek från övre Padjelantaleden.

Den radikala barnuppfostran

I ett samhälle vågar föräldrar inte släppa ut sina barn för ett gäng av barn härskar på området. De är än i grundskoleåldern men använder våld, kastar sten eller slår med plåtrör. De använder strypgrepp, hot om våldtäkt och de lyssnar inte på kvinnor för kvinnor har ju inget att säga till. Att få skit i brevlådan är straffet om man protesterar.

Nej, det är inget krigsområde. Inte heller plats styrt av någon terrororganisation. Inte träningsläger för terrorister. Det är svenska Grums. Barnen är nyanlända med familj. Bråket har pågått ett tag, kanske uppemot ett år och nu eskalerat.

Ingen har gjort eller  gör något radikalt för att stoppa de hotfulla barnen. Inte kan man anmäla barn till Polisen. De boende har vänt sig till Hyresgästföreningen.  Hyresgästföreningen? Kanske blir ett möte då alla kan förbrödras med något trevligt.

Ska jag säga som vissa poliser: vad har de här barnen varit med om och stryka dem medhårs?

Eller ska jag bedöma det som revirstrid som redan är förlorad när föräldrarna till de hotade barnen hukar sig och vill absolut inte få en ”vi och dom” känsla? Stockholmssyndromet igen?

Jag skulle få vi och dom känsla direkt om det vore mitt barn som var hotad.

Jag minns en händelse i min barndom. Det var sommar. Jag var tio år och ansvarig ute för min lillasyster på tre år. På gården bodde tre nyinflyttade större pojkar varav två bråkade ständigt med oss flickor och de mindre pojkarna. Jag hade klagat till min far men han trodde mig inte för pojkarna var från en trevlig familj och föräldrarna arbetade i bra arbeten.De två förstörde våra sandslott. De vred ut dockhuvuden. Välte dockvagnen. De snodde mitt hopprep. De kastade bollen till taket. Min syster grät. Inget allvarligt alltså men ständig tjafs. Den yngste av dem stod skamset bredvid och blev hånad av sina bröder.

En dag fick jag nog. När jag såg killarna komma ställde jag mig på en låg stenmur. De måste passera mig. Med perfekt timing måttade jag ett slag mot den största killen rakt på näsan och skrek samtidigt: jävlas du en gång till så slår jag mer. Han föll omkull. Blödande och ylande sprang han hem.

På kvällen kom hans far med pojken hem till oss. Fadern var arg. Jag behövde kok stryk. Pojken var omplåstrad och ynklig.

Min far sa: Men hur har det gått till. Titta på lilla flickan min. Hon kan ju inte ens nå att slå så. Inte har hon kraft heller.

Jag stod så liten och snäll jag kunde bredvid min stora far.

Mannen bar så mycket ursäkt. Pojken åkte på björkris på grund av lögnen. Effekten uteblev inte. De två var sedan snälla pojkar på gården. Vi spelade boll ihop och byggde stora sandslott.

Den yngsta blev jag god vän med. Vi satt ute och skrev dikter, läste  något eller bara funderade över världen. Han var begåvad men fick inte läsa vidare på grund av familjens ekonomi och motstånd. Han blev öppet homosexuell och det passade inte familjen. Han dog ung i matförgiftning, sas det.

Jag tycker inte att någon skall använda våld som uppfostringsmetod. Men skulle jag än gå tillbaka i tiden och stå på stenmuren skulle jag klippa till utan tvekan.

Nationaldag, ursprung och vada över vatten.

Förra året passerade jag den så mäktiga Muir pass på USAs nationaldag, Independence Day . Inget firande. Ingenting än sten, snö och vatten samt en ranger som kontrollerade mina papper och gratulerade. Jag hade nyss börjat bli en ”kändis” på PCT. Den äldsta? kvinnan på leden.

Muir pass var en absolut favorit område på PCT. Ödsligt utom vandrare som kämpade i snömodden och tappade leden hela tiden. Men det var dock lätt i jämförelse året före och i år.

Jag hade så tur med min vandring. Lite snö, lite vatten, inga drunknade som de andra två åren. Ja, några snöstormar förstås, men det var inget oroande bara så kallt.

Varför riskera livet när det är synbart omöjligt att gå över vatten? Jag kan på något sätt förstå det. Man ger bara inte upp. Adrenalinet flödar. Man är oöverträfflig. Man ska fixa det, att vända är inte att tänka på. Det är en bra egenskap i katastrofer. De är dessa som överlever. Men att gå över omöjlig fors är inte katastrofläge, bara dumhet . Hellre ge upp, kanske vänta tills tidig morgon eller vända om. Noggrann bedömning och inte vada ensam.

Sedan finns de som helt enkelt överskattar sin förmåga och underskattar vattnets. Att gå över en flod när vattnet forsar och når till midjan är att utmana döden. Nyligen dog två asylsökanden som vadade över en flod i stället att ta vägen till USA genom gränspostering. Då tog El Salvadors president Nayib Bukele på sig skulden för hur dessa medborgare, Óscar Alberto Martinez och hans knappt tvååriga dotter Valeria, drunknande i Rio Grande. Han erkände också att landet inte erbjuder sina medborgare ett tillräckligt bra liv, snarare ingenting av livets behov.

Nationaldagen passerade: Jag hade velat vara i en stad och se firandet men jag var för långt ifrån, 4 – 5 dagsmarscher.  USA firar med parader, flaggor, glädje över att vara just medborgare eller bosatt i USA. Det finns andra åsikter, det finns alltid andra åsikter men denna dag brukar man samlas. Hot om terror  finns också att räkna med. De som protesterar brukar dock ”drunkna” i allmän festyra. Man ser på parader, grillar, äter tårta och framför allt firar med familj och vänner. Musik och fyrverkerier, kläder med mönster från amerikansk flagga. 4 juli är en stor helgdag.

4 juli år 1776 förklarade 13 amerikanska stater sig självständiga från Storbritannien. USA var bildad. Den första flaggan hade 13 ränder.

Kanske bör man ha en kamp för att bli fritt land innan den uppskattas? Är det därför vi värdesätter och värnar om Sverige så lite? Eller, hur var det nu? Amerika var inte obebott. Fråga indianerna om fördelen med invandring från Europa.

Jag mötte nutida exempel om fördelar i att vara indian. Stora areor, reservat med närapå förbud att vistas där för andra. Jakt som fick utövas när och med vilka vapen som helst medan de vita amerikanerna fick jaga på vissa tider, i regel den sämsta tiden på dygnet och bara med pilbåge. Kan fördelarna ersätta något? Knappast. Men  tiden lappar över alla sår om man så vill. Det är dock fördelaktigt  att ha indianskt ursprung anser vissa, som Elizabeth Warren, presidentkandidat försökte få till ett indianursprung genom DNA test.

Vilket ursprung ska man hylla? Vilket land får ens uppskattning? Jag tänkte på det når studenterna gick ut från närliggande gymnasiet. Eleverna bar alla möjliga flaggor. Dock råkade jag inte se en svensk flagga. Vilket land ska man hylla på sin studentdag? Den som gav en fri utbildning finansierad av de som betalar skatt eller det landet man flydde eller flyttade ifrån, kanske inte ens själv personligen?

Borde jag slå ett slag för Mongoliet? År 1206 förenade Djingis Khan de mongoliska stammarna och upprättade Mongolväldet. Enligt rykten som följe min släkt utvandrare mina förfäder från Mongoliet så där 600 år sedan. Det skulle vara efter den mongoliska Yuandynastins fall 1368, de härskade över dåvarande Kina. Så, egentligen är jag en mongol? Jag är inte född där, har aldrig varit i landet,  kan ingenting, varken språk eller historia. 11 juli är Mongoliets nationaldag. Jag borde i alla fall hurra för det?

Vad har du för ursprung? Har det någon betydelse för ditt liv?

Flaggorna av  Hoshie, Yaddah. – Made by Hoshie, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=574763

Film för regniga sommarkvällar

Varje sommar dyker det upp listor om bästa böcker, bästa film och allt annat bästa från badstränder till mat.

Några av filmerna på Sveriges Radios 100 lista  var mina favoriter, andra hade jag inte ens sett. Jag tycker om mörka filmer, gillar inte lyckliga slut med inbillning att nu börjar livet. Gärna filmer där allt är inte självklart utan slutet är överraskande som i Three Billboards outside Ebbing, Missouri.

Vita bandet borde alla se. Obligatoriskt. Så i tiden och skrämmande, man kan dra paralleller till nutiden. En annan film som dock inte fanns på listan är Guds hästar, rekommenderad av mig förut. Den ger en bild av rekrytering till islamiska självmordsbombare som är så aktuellt när Sverige och Europa får  IS medlemmar tillbaka från det kraschade Kalifatet.

Jag tycker också om typ katastroffilmer fast då brukar ju en hjälte dyka upp eller i alla fall går världen tappert under. Melancholia en favorit.  Så vackert och starkt om människans förmåga och oförmåga att tackla det oundvikliga. Hur skulle jag göra själv? Vad vill du göra på din sista dag på Jorden?

The secret life of Walter Mitty är varken katastrof eller tungt men helt enkelt en underbar överraskande och vacker. Birdman är något man vill se flera gånger, den är häpnadsväckande och man missar lätt någon nyans av spelet.

Alla filmer i bilderna är av hög klass, ger tankar om livet, roar och berör.

Absolut favorit är dock Into The Wild. Jag kan se om det flera gånger. Kanske beror det på önskan att bara lämna allt och ta min tält och gå. Dock vill jag inte ha så sorgligt slut. Mera om film: klicka på film förstås på etikettbubblan.

Vilka är dina favoritfilmer och varför?

Listan från Sv. Radio får du leta efter själv. Jag undviker att sätta ut länkar nu mera utöver mina egna.

PS. Jag har städat och slängt kommentarer före 2018 och en del inlägg samt länkarna. Är inte färdig än. Hoppas ingen tar illa upp när gamla kommentarer försvann. Jag läste de alla igen. Så mycket klokhet, men allt blir inaktuellt och ingen läser bakåt.