Träd och gruvhål – om sevärdheter på Sörmlandsleden.

Utvalda

Publicerat av
Svara

De senaste två somrarna har covid påverkat våra resvanor. Världen har helt enkelt varit stängd på grund av oron för smitta. Många svenskar har upptäckt att ens närmiljö har mycket intressant och vackert att se. Svenskar har börjat besöka Sverige helt enkelt. Vandring är en av de saker som har ökat. Dock var det tyst nu i september på Sörmlandsleden.

Även jag har fått kasta önskemålen på väntelistan. Sommaren har tillbringats med barnbarn i en stuga vid havet. Långpromenader eller de mindre. Skönt! Sedan den närliggande Sörmlandsleden. Fjäll känner jag mig färdig med men man vet aldrig.

Både Dream Trail, Te Araroa och Appalachian (mina tilltänkta att välja från) finns bara i en guidebok så länge och kanske aldrig blir en verklighet.

Så, vackra vandringar på Sörmlandsleden?

Nej, det är inte alltid vackert i naturen. Risiga rastplatser. Skräp. Oändliga hyggen, ofta igenvuxna så det är svårt att gå. Man ser inget framför sig. Vart är stigen? (bilder ovan)

Grusvägar med den grövre varianten av grus som är så jobbigt för fötterna. Områden som är helt uppgrävda av vildsvin. Nu mera sätter skogsägare ibland upp skyltar: det är svinen som gör markskadorna inte vi.

Man får trava i snabb takt förbi de områden och stanna till när naturen bjuder på vackra överraskningar som granen på etapp 26.

Strax efter Vallmotorp finns ett märkligt träd. Det ser ut som om den hade försökt växa sig till en ek men nej, det blev en gran. Kanske även träd vill välja vilken sort de vill vara, hur de känner och inte enligt biologin?

Eller bot tallen:

Några svampar märktes också i årets stora svampflora. Stolta fjällskivlingen hade över 30 cm bred hatt. Stubbar kunde ha en svamparmé. Det är så träden slutar sina dagar, överväxt med svamp och mossa, förenas sakta med jorden. Som vi.

En geologisk sevärdhet på etapp 19, Horsbetslet. En stenbro, tio meters valvbåge av granit är sällsynt om inte unik i Världen.

Norra sidan av Sörmlandsleden visar folkets arbetshistoria. Det slit våra förfäder hade för att få bröd på bordet och bygga upp samhället. Vandraren går bland gruvhål, kolarkojor och torprester. En del av vår historia.

Åren 1836 – 1907 bröts i Skottvång (etapp16) sammanlagt 72 000 ton järnmalm. Malmen gick bland annat till kanontillverkningen vid Åkers styckebruk. Så, eventuella krig drev på utvecklingen? Idag förväntar sig Regeringen att vi super till pengarna för försvaret. Enligt budgetförslag skall höjd skatt på alkohol bekosta ökade behov hos vårt Försvar. Vad händer om vi inte super nog?

Gruvan blev sedan olönsam och las ner 1921.

Skottvångs gruvområde finns idag som kulturminne med flera gruvhål och stenhögar, kolartorp och organiserad verksamhet för besökare.Allt var dock stängt när jag passerade där. Flera schakt finns längs leden.

Vilket slit det måste ha varit att klättra ner ca 100 meter och sedan frakta malmen upp. Eller vakta en kolarkoja/mila. Jag tror vi kan knappt föreställa oss den ansträngning som svenskar la i för att bygga upp och utveckla landet.

Idag sker arbete ofta maskinellt. Idag är det datorn som styr det tunga på många arbetsområden. Hackan och spaden har ersatts med knapptryckning.

På den södra sidan av Sörmlandsleden finns flera slott och större jordbruk som kungens sommarslott Tullgarn (med vilken min ingifta släkting har haft närkontakt). Nynäs slott vars huvudbyggnad är från 1835 men godset har funnits sedan medeltiden. Toreholm, fd. Gäddeholm nära Trosa från 1300, senare ombyggd och har haft flera ägare. Hörningsholm finns på Mörkö Släkten Bonde äger slottet sedan 1746.

Så, du kan vandra genom gruv- och torpområden, lite folktro och slottsparker. Nog finns historia om Sverige längs Sörmlandsleden.

Bild på blogghuvudet: Tullgarns park, lindallén

Hösttur på Sörmlandsleden.

Utvalda

Publicerat av
2

Åter hemma efter en runda på Sörmlandsleden. Vädret var på min sida, det regnade endast en natt. Lite åska och hagel också men då råkade jag sitta i en skärmskydd vid en sjö och fixa lunch.

Så fort jag kommer ut och skogen omsluter mig oh mitt tält känner jag något som kanske kallas lycka. Allt annat är bakom mig. Naturen bjuder lugn och skönhet. Så här på hösten finns än lyxen med bär, även om odon och blåbär var vattniga. Bara Sverige svenska blåbär har…

Det såg ut som ett riktigt fint svampår. Men tyvärr fick svampen stå kvar utom några kantareller vilka hamnade i soppan. Tillagningsmöjligheter är begränsade med en liten kastrull.

Det finns många naturskyddsområden vid Sörmlansleden. Ett som jag fann speciellt fint var Lugnets Naturreservat. Fin skog, sjö och vattenkälla med bra vatten. Tyst. Jag la tältet på en fin plats, tja, lite knöligt var det. Man får ibland välja mellan det vackra och det bekväma. Några fiskar hoppade och någon sjöfågel undrade vem den störande besökaren var. Under den klara natten speglade sig stjärnorna i sjön.

Men det finns flera områden längs Sörmlandsleden med fin svensk natur. Och väldigt många fula hyggen, risig skog och grusvägar med grovt grus som tar död på fötterna också.

Det var lite enklare att hitta tältplatser på den norra sidan av Sörmlandsleden än vid de södra. Flera sjöar då det finns ofta någon plätt på stranden lämplig för tält.

Vildsvinens framfart var synligt, kanske lite mindre än på den södra delen.

Andra vandrare? Det var ont om dem. De flesta dagarna såg jag ingen person alls.

Tips:Lita inte på att alla vattentäkter som finns på Sörmlandsledskartan finns även i verkligheten. Ha gärna en dagsranson+ alltid med dig.

15 procent av Sveriges yta består av någon form av skyddad natur.Vid årsskiftet 2020–2021 fanns 5 241 naturreservat och 30 nationalparker. Ca 6 703 355 hektar i Sverige är skyddad i form av nationalparker, naturreservat, naturvårdsområden, biotopskyddsområden och Natura 2000.

Läs mer hos Naturvårdsverket.

Etapper 13:1, 13 – 26 och några avvikelser till sevärdheter och mataffär.

Bilder: Överst Hällaren etapp 22. I galleri: Stora Alsjön etapp 12, Lugnets naturreservat etapp 13, myr etapp 17, oreda etapp 24, typisk hällmark vart som helst på leden, detta etapp 14, Gruvtorpet etapp 24, jätteträd etapp 23 och brandarea etapp 25.

Återkommer om det fula och de sevärda.

Ånger och förlåtelse.

Utvalda

Publicerat av

Förra året gick jag ut en dag men stängde snabbt dörren och backade. Någon sköt ute i centrum mot en restaurang och gymnasieskola klockan tolv på dan, sprejade som det heter. Ingen dog, bara några skadades av glassplitter. Polisen var snabbt på plats eftersom de huserar gaska nära.
Jag bestämde mig att följa fallet och se vad han ca 19-20 år gammal man fick som straff. Samhällstjänst i två månader.
Vilken tjänst vill ha en som skjuter vilt, undrade jag. Hur skulle det förändra hans beteende?

Ordet konsekvens och ånger saknas ofta. Då är det också svårt att förlåta de som gör våra liv osäkert.

Nu fraktas kvinnorna som deltog och stöttade mördarsekten IS ”hem”. Stöd rinner in. Daghem samt skola tar hand om barnens behov. Tveksamt om någon vill anställa dem så socialbidraget, barnbidraget och bostadsbidraget ger en helt okej levnadsstandard. Kanske även barnpension om maken dog i IS strider. Barnen kan dock omhändertas men om det håller i längden vet ingen idag. Det är ord mot antagande.

Vi sorterar inte ut människor. Vi omhändertar. Det egna ansvaret är inte nödvändigt hur du än bedömer saken..

Att döma någon i Sverige för det som har hänt i Syrien är svårt.

Ingen kan tvinga någon att ångra sina ”synder”. Jag vet inte om IS kvinnorna gör det. Att vara indoktrinerad i en sekt är svårt att bryta, även om man så vill. Att förlora drömmen om ett perfekt liv i en kalifat är svårt att acceptera – gissar jag. Var och en av oss har sin tro på någonting. Att stämpla tro som kriminellt kan vara nog så komplicerat.

Jag kan ha viss förståelse hur sektliv påverkar människor eftersom mina föräldrar var stränga laestadianer. Livet var oerhört begränsat. Jag bröt ut som myndig, mina syskon inte. Vi mördade dock inga. Bön, ånger och förlåtelse var det som användes.

När jag arbetade i ett biståndsprojekt utomlands (länge sedan) och det blev krig i landet sa de svenska myndigheterna att det var vårt eget fel att vi befann oss där. Ville vi lämna landet före kontraktens slut skulle våra löner och försäkringar klippas av. Våra egna val. Nu klarade sig situationen upp men några reste iväg genom krångliga vägar eftersom flygplatsen var stängd.

Men vi var ju bara arbetare i ett svenskt biståndsprojekt. Inget att bry sig om. Eget ansvar var än gångbart. Det har krympt under åren ser jag.

Vissa människor kommer aldrig att rota sig här. Och vi som har rotat oss ser våra rötter vara utan betydelse för landet under förändring.

Into the Wild?

Utvalda

Publicerat av

Nej, i mellersta Sverige med start från Stockholm är det ganska få ställen där ropet av det vilda hörs, även om Sverige är glest bebyggt utanför städerna. Oftast finns parkeringsplatser och väg tillgänglig eller man hör åtminstone glassbilen. Skylten tältning förbjudet, överfyllda soptunnor, det som borde ha lämnats till en återvinningscentral som gamla bildäck och skit bakom närmaste sten är mer än vanligt.

Människan är ett skräpigt djur.

Det finns pärlor också. Naturens under. Vackra lövskogar, mossor, sjöar… De stilla stunderna när skymningen faller och jag är ensam i mitt tält. Kanske fåglar vilka också lägger sig till ro. Hoppas slippa vildsvinen. Deras ”sång” är rejält omusikaliskt och vikten hos en ilsken sugga få en att bli lite omskakad.

Nu ska jag ut och vandra. Höstvädret ser lovande ut. Kanske kallt på nätterna men är inget en dunsäck inte skulle ta hand om. Jag gillar hösten. Min bästa årstid.

Sommaren har varit stilla promenader i skogsmark och på havsstrand.

De planer jag hade för vandring i år och förra året har dött i och med gränsstängningar, uteblivna flyg, diverse covidregler i olika länder. Det har orsakat läsning om leder, inte vandring. I vinter? Nästa år?

Ingen vet hur världen ser ut då.

Bilder: Överst: öken Island Sprengissandr.

Mitten: insjö Umeå, mossa Fulufjällen och solnedgång Alperna, les Houches.

Nederst Sarvesvagge, Sarek

Ropet efter en superkvinna.

Utvalda

Publicerat av

De får växa vart som helst men inte på min tomt, sa en stugägare när Lupinåkern närmare sig hans grönsaksland. Lupiner är inte populära, bara just den stunden de blommar som vackrast. Sedan vill vi bli av med dem.

Området hade till och med en dag då de boende rensade frökapslarna för att bränna dem.

Lupiner sprider sig effektivt. Det är en invasiv art. Den tar död på andra växter. Snart finns en Lupinåker i stället blandade blommor och gräs. Även de små insekterna och fjärilarna försvinner. Får lupiner ett fäste på din tomt har du snart överflöd av de.

De förvildade amerikanska lupiner sedan år 1900 fått stor spridning i Europa. Det finns andra växter och djur som tar snabbt över. Jättebjörnlokan är en. Vildsvin en art, likaså kanadagås. Det man gladde sig åt i få exemplar har tagit över och behandlas nu som ovälkommet, risk för naturen samt andra varelser.

Är det så även med oss människor? Den nyfikenhet vi svenskar mötte utlänningar på 50 – 60 talet har bytts till tidningsrubriker om skjutningar och knarkhandel. Till rädsla och förändringar av våra vanor. Till språkproblem och utsatta områden. Arbetslöshet. Det är det som står i media som om vi alla vilka har invandrat vore kriminella, bidragsfuskare, knarklangare, kvinnoförtryckare, med ett vapen i handen.

På 50 – 60 – talet var åsynen av en beslöjad kvinna eller en svart man exklusivt och något vi vände oss efter på gatan. Turister i Sverige från fjärran länder, vad roligt! (Vi finnar var däremot ofta jävla finnar.) Idag, när över 55% av män i ålder 14-44 år i min kommun är invandrarmän främst från Mellanöstern/Afrika är det exklusiva definitivt borta. Gymnasiet nära mig ser ut som om det vore en utländsk skola. Att bära slöja i tjänsten är tillåtet, även med en tjänsteuniform. Men ve om du kommer med din konfirmationskors!

Den kulturella förändringen som sker handlar dock inte om kläder utan avståndstagandet från det vi har uppfattat som svenskt, bra, sättet att leva i ett svenskt samhälle. Arbetsvilja. Skatteinbetalning. Skattefinansiering av olika nyttigheter som skola och sjukvård. Jämlikhet. De regler, lag och uppfattning om god sed som finns i Sverige är utklassade av en del invandrare. De som syns. De andra är väldigt tysta.

Enligt den svenska grundlagen kan invandrare välja i vilken mån de vill ingå i den svenska kulturen – vad det nu är – och vad de vill behålla av sin egen.

Men det var inte klankultur lagstiftaren tänkte då. Inte hederskultur. Inte byggandet av fler moskéer. Inte de svartklädda beslöjade kvinnorna. Jag tror inte Regering och Riksdag begrep vad kultur och religion är, dess uttryck, när lagstiftningen gav integration och assimilering nobben.

Jag har undrat över den tystnad som råder, speciellt i så kallade utanförskapsområden. Det är inte många som öppnar munnen, hjälper Polisen, vittnar och tar till sig fördömande eller skuld. Även politiker, senast Damberg, krystade något om tystnadskultur. Jag antar att folk är rädda. De vill inte lägga sig i. En rädsla som även råder hos politiker och media men då handlar det om att inte bli det värsta som finns: rasist.

För, det viktigaste är att inte bli rasist speciellt inte vit rasist. Inte ens antyda att invandring har även negativa sidor. Inte kränka någon, vem den nu är. Inte ge SD utrymme.

Fast jag tror att det håller på att spricka nu. Lite.

Det måste ha varit en pinsamt när BRÅ rapporten visade öppet att invandrare och deras barn födda i Sverige leder kriminalligan. Att en del svenskar har också negativa sidor är lättare att stå ut med. Det gror sakteligen en ilska hos folket. Men reaktionen är i otakt med utvecklingen, efter åratals blundande, acceptans, eller tron att det händer inte oss. Man brydde sig inte innan. Tills man själv drabbas. Tills man genom en tolk talar med pressen om sitt missnöje och smärta.

Även tjänstepersonal som borde larma kniper käft av rädsla. Var och en har sin familj närmast och då gäller inte regler.

Men – tystnaden liknar politikers agerande. Det nu mera berömt oacceptabelt eller det såg vi inte komma härskar lite överallt, inte bara i politiken utan kanske i hela landet. När ringde du själv polisen sist när knarkaffärer gjordes upp framför dig? Eller när alla cyklar lyftes till en bil från cykelstället? Inte ens jag ringer längre. Polisen har inte tid att komma. (Jag har full respekt för polisen och har haft utmärkt samarbete med dem genom jobbet men det är svunna tider.)

32% av folket som intervjuades nyligen är oroliga för att hamna i skottlinjen och bara vart femte tror att politiker löser problemet. Det finns optimister i landet.

Skall vi bara vänja oss? Troligen, ingen kommer att rädda oss. Vi riskerar att bli Nordens Mellanöstern. För politiker, senast döende L, tar ett varv till om hur de kan hålla SD stången. Politiker pratar om tvång att spara till en bostad, tvång att välja elbolag, rätt till surrogatmödrar och rätt att ge blod som homosexuell. Kanske måste vi visa vaccinpass för att äta i kvartersrestaurangen. Landet skriker om lugn på gatorna, slippa våldtäkter, ha en fungerande skola även på förorter, över bostadslösa svenska pensionärer, rensa klanområden eller om framtida elbehov. Det handlar inte om klimatet där uppe, inte heller hur många gånger vi ska vaccineras utan närliggande behov på marken. Liv och död. Men politiker föreslår strunt, petar i småsaker, försöker begränsa den lilla frihet vi har samt lurar väljare med snack om lägre skatter. Mera pengar är alltid gångbart för vi röstar ju om det vi kan få inte det vi kan ge.

Sjuklövern kommer inte att rädda oss. Inte SD heller.

Nej, jag tror inte att SD kan ”rädda” landet och få till stånd någon sorts 1950 års idyll, men förstås med Internet. Situationen är för komplicerad och också beroende på andra länders välvilja, de som kommer över gränsen, vår lydnad både mot EU och FN. Världen är som utan gränser idag. SD är parias fast lite mindre idag med stigande röstsiffror. Det behövs samarbete över alla partigränser om verkliga, akuta behov i landet.

Men när partierna inte ens kan prata med varandra hur kan de då komma på hållbara, breda beslut?

Landsfadern fick nog och gick. Nu ropas det efter en kvinna. Varför ropas det inte efter en superhen, könlös varelse med extraordinära krafter som städar gatorna, lyfter ut de kriminella icke svenskarna från landet, låser in de svenska brottslingarna och börjar tänka efter med alla partier: vad behöver Sverige för att åter bli en framstående nation, inte toppa listorna över kriminalitet och bidragsförsörjning.

Jag tror att resurserna finns. Eller? Men jag är inte säker att politiker är de rätta att åtgärda något de själva har raserat.

10 000 steg om dagen? Eller mindre?

Utvalda

Publicerat av

Det eviga steg räknandet har undersökts igen. Hur många steg är det ultimata att gå per dag? Hur kom vi på att just 10 000 steg skulle hålla oss i gång och minska risken för tidig död? De 10 000 stegen var ett misstag. Ett japanskt företag började sälja stegräknare 1964 efter OS i Tokyo. De namngav stegräknaren till 10 000 steg. Tecknet för 10 000 steg ser ut som en gående person. Då började vi räkna våra steg.

De magiska 10 000 stegen var lite över det behövliga. Enligt en ny engelsk undersökning reducerade redan 7000 steg tidig död med 50 till 70%. Har vi inte hört det förr?

Är du en äldre kvinna minskar risken att dö i förtid redan med 4700 – 4400 steg om dagen, ca 30%. Gick de mer, minskade risken att dö lite till. Men efter 7500 steg per dag minskade inte risken längre utan stod still.

Gjorde idag 10470 steg. Vad det fel? Försämrade jag mitt livslängd med någon dag kanske?

Det är väl inte bara stegen som gäller? Man ska träna kroppen med annat än gående. 150 minuter aktivitet som cykling eller rask promenad per vecka. samt styrketräning två gånger i veckan är en rekommendation. Frågan är nog hur kan en heltidsarbetande med barn hinna med det också?

Hur ser svenskarnas kondition ut? Inte alls bra trots evig tjat och info om att vi ska röra på oss.

GIH visar i en studie att maximal syreupptagning, det vill säga kondition, har försämrats de senaste 20 åren i ett stort antal yrkesgrupper. De som har haft den största nedgången är yrken med lägre utbildningsnivå.

Studien är baserad på över 516 000 män och kvinnor från olika yrkesgrupper i åldrarna 18–65 år. Samtliga har genomfört en hälsoprofilbedömning och ett konditionstest på cykel mellan åren 2001 och 2020.

Resultaten visade en övergripande nedgång i kondition i hela den undersökta gruppen. Störst nedgång var yrken inom administration och kundtjänst, samt inom maskinell tillverkning och transportyrken, alltså de ganska stillastående jobben. Vidare var nedgången större för män och yngre individer.

Men, gymmet är ju fullt med män och yngre killar. Vad gör resten då? Ligger på soffan och övar fingrarna mot skärmen?

Jag undrar också: vad är normal nedgång i kondition under åren? En 65 år gammal arbetare borde rent logiskt ha något sämre ork och kondition än en 25 år ung. Vi åldras för varje minut. Vi kan inte undkomma det.

Många kvinnor har yrken där vi går. En väninna mätte stegen under sin arbetsdag i ett äldreboende och hon hade gått över en mil. Hon behövde soffan snarare än gymmet. Det är många tunga lyft i ett boende, rena styrketräningen. Om man lyfter rätt förstås.

Men det är väl inte bara stegen som kan rädda oss från tidig död? Vad påverkar arvet, de ärftliga skavanker vi föds med? Livsstil? Att röka och kröka? Äta sällan näringsriktig mat? Kvitta lunchen med snask? Aldrig anstränga hjärnan med något utan låta allt bara rulla på? Vara missnöjd med livet? Vara på helt fel arbete? Ha en taskig partner? Ha för mycket att göra? Kan även smutsig luft och miljögifter påverka vår ork? Med mera. Det kan inte vara bara stegen som håller oss från tidig död utan vår totala livsstil.

På PCT fick jag ofta frågan: hur kan man hålla sig så i form att man kan gå PCT i min ålder, då 76+ år.

Vad svarar man på det? 10 000 steg var ju 30 000 – 40 000 om dagen så det var snarare slitage än lagom träning.

Jag svarade: fyll livet med något meningsfullt. Ställ bilen oftare. Stäng av TVn. Folk tyckte det var ett bra råd.

Jag blev också intervjuad i ett Universitetsprogram om mina skäl för vandring och valet av PCT. Svaret: jag gillar att gå tyckte intervjuaren var för enkelt. Se annan natur än hemma var också för påhittad enligt honom.

Det måste finnas större skäl, djupa behov som måste fyllas, tyckte han. Ja, det hade jag nog efter 7 år som anhörigvårdare med väldigt lite egen tid. Men jag hade planerat att vandra PCT före det så valet att gå PCT var ju gammalt, bara uppskjutet. Men visst, många av mina lyckligaste stunder har varit ute på en vandring. Naturens under har en oanad förmåga att få en känna sig rent av harmonisk och tillfredsställd. Befriad av alla sorger. Naturen har en läkande förmåga. Det är skönt att prestera – också – måste jag erkänna.

Går du med stegräknare? Hur många steg om dagen?

Den Svenska datan är insamlad från hälsoföretaget HPI Health Profile Institute. Sök på GIH om du vill läsa mer. Och den engelska finns på Daily Mail idag.

Bilder: överst: PCT Owens Wilderness dag 50 mile 665. Nederst: dag 10 nära Warner Springs 110 mile.

Höst på gång.

Utvalda

Publicerat av

Här i norr var det en stormigt i natt. Ösregn, träden vajade så jag trodde att den gamla tallen skulle lägga sig ner. Katterna ville sova inne. Ja, när regnet började kom de in och valde en sovplats utan att ens jama vid dörren en enda gång.

Blött. Kallt. Hård vind. Inget kattväder.

Det är höst på gång varvad med några soliga sommardagar. Allt är än grönt med enstaka gula blad men luften är annorlunda. Klart, visst bett och fukt. Havet är grått. Behov av en varm tröja och mössa.

Potatisen är skorvig efter bristen på regn och bevattningsförbud. Morötterna ser ut som miniatyrer. Blåbärstiden är förbi. Lingon, svampar och rönnbär har säsong. De långväga sommarfåglarna samlar sig för flytt. Men de tvekar än. På kvällen är de tillbaka i sin sommarbostad vid den lilla sjön.

Inte än. Inte än höst.

Att finnas i en stuga långt från allting ger en paus från verkligheten, så länge man inte går ut till Internetvärlden. Jag läste nyhetsrubriker idag: mord, skjutning, storbrand och det vanliga dravlet… Jag gillar hösten, min bästa årstid så jag vill inte kalla tillståndet i Sverige höst utan vargavinter. Det är mycket som har frusit ihjäl i Sverige, tilliten, framtidstron, det märkliga politiker kallar integration eller utsatthet. Som en gammal kvinna, kommen från en urfattig familj, kan jag inte godta de utsatthets termer politiker pratar om.

Var och en väljer sitt liv även om valen kan vara få och mindre givande. Vi väljer mellan det goda och det onda, att anpassa oss eller avvika, bli något och det finns ingen orsak att klandra någon annan än sig själv. Samhället idag bjuder på oändligt med stöd och resurser, kostnadsfri skola, bidrag i olika former, omhändertagande… Kanske därför det egna ansvaret är krympt, det som fick mig att skaffa arbete vid 12 år och vara stolt, inte utsatt.

Det är oändligt länge sedan och då menar jag inte bara i år utan i tankesätt.

Snart hemma, en till sommar är förbi.

Om mat på vandring

Utvalda

Publicerat av

Lite sent att skriva om mat på vandring eftersom den svenska fjällsäsongen närmar sig sitt slut, men ett så kallat ”forskningsprojekt” fick mig att reagera. Jag fick tips från Berit i USA om Umeå Universitets projekt ”Gastronomi i väglöst land”. Om det längre ner.

Men har du hopp om en långvandring på sydligare breddgrader eller någonstans nästa år om gränserna är öppna kan det vara värt att titta på vad en gammal långvandrare äter under sina turer.

Mat är inget problem under en vandring. Oftast är man hungrig nog för att maten ska smaka bra, oavsett vad det är. Det är befriande att leva enkelt och slippa fundera vad man ska äta till middag utan bara ta en påse från packningen. Hemma kan jag anstränga mig. Jag lagar mat från grunden nästan varje dag. Ibland slår jag till med tre rätters. Ibland blir det sallad och bröd.

Men på en vandring finns bara regeln: bli mätt men bär lätt.

Vandring ger en möjlighet att nästan skippa matlagning, disk också och bekymmer över intag av rätt mat. Mitt val av mat är så lättvikt som möjligt. Enkelt att tillaga. Finesser får man ägna sig åt hemma. Eventuellt kan det vara något extra den första kvällen eller om man passerar en affär med färskvaror.

Maten ska alltså ha kort koktid eller den ultimata middagen: bara hälla kokande vatten i påsen, stänga och vänta några minuter. Jag använder gaskök och vill att gasen skall räcka länge.

Vilken mat beror på orken att bära och längden på vandringen. Jag har med mig för 2 – 4 veckors vandring:

Mat för antal dagar plus en extra snål dag per vecka.

Kaffe, te, enstaka chokladpåsar, sportdryck i vattenlöslig form.

Tortillaröd, knäckebröd, nötsmör, tubost.

Frukt/blåbärssoppa, flingor.

Frystorkad mat, nudlar, soppa.

Kex, choklad, nötter, torkad frukt/russin, energibars, torkad kött/korv, liten flaska olivolja, vitamintabletter, sportdryck/vätskeersättning.

Hamnar jag vid en affär med färskvaror blir det påfyllnad med tomater, ost, juice, frukt och något för den närmaste kvällen.

Under mina 160 dagar på PCT plus en vecka längs havet på Pacific Northwest trail var maten på leden enkelt, enformigt och tillräckligt för att känna mig oftast mätt. Dock tappade jag vikt vilket även de stora tuffa grabbarna med större ryggsäckar gjorde. Det gick inte att bära tillräckligt med mat. Energibehovet var enormt när man gick månader i sträck. I Sierra var också bearboxen en gräns. Man kunde inte få med sig mer än vad som gick att trycka in i boxen, plus hygienartiklar och sedan sopor i samma box.

På PCT var frukosten en påse oatmeal, te, tortillabröd med nötsmör. Hade jag passerat en affär blev det ost, skinka/salami, juice samt färdigkokta ägg den första morgonen. Det var mestadels varmt så man kunde inte bära känslig mat. Som lunch nudlar, kaffe och kex. Middag potatismos som fanns i olika smaker och tuna som också fanns i påsar med olika kryddningar eller frystorkad mat mestadels typ pasta. Som snacks torkad kött, energibars, nötter, torkad frukt och energidryck. Och så vatten, det gick åt vatten varav en del blandades med vätskeersättning.

En kopp te på kvällen med lite kex, russin och nötter men inte på björnområden. Då åt man middag en timme före tältplats och sedan ingenting. Nej, jag hade aldrig besvär av björnar vid tältet medan några andra hade förlorat mat. Jag hade bearboxen från Kennedy Meadows till slutet. Även efter Sierra fanns hungriga björnar.

Vandrar du i USA, håll regler! Att skippa de kan bli dyrt.

De första dagarna efter matinköp hade jag också några små fruktpajer, äpplen, apelsiner och en flaska juice, men de åts upp snabbt. Det fanns ju en gräns: vikten.

Jag var nöjd. Jag tyckte om att leva enkelt. Oftast.

Några gånger fick jag frystorkad mat, nudlar mm av dem som skulle avsluta sin tur och hade mat över. Jag fick en del mat från dagvandrare, energibars, frukt, choklad, chips, morötter, bröd, rent vatten… jag var så tacksam för allt förbipasserande gav mig.

Jag hade inte ens kunnat föreställa mig sådan godhet! Men räkna inte att andra förser dig med mat utan se till att ha vad du behöver. Jag hade ju ryktet att vara den äldsta kvinnan på leden och fick nog extra uppmärksamhet och förmåner därför.

Några trail angels hade en gratis servering vid leden med dricka, frukt, varmkorv och smörgåsar. Trail angels försåg oss med vatten och ibland fanns även frystorkade matpåsar vid leden eller frukt.

När det fanns en affär köpte jag allt möjligt till kvällens middag. I stan åt jag massor och några gånger sov jag i en hotell och åt flerrätters middag samt en stor frukost.

Så såg det ut för de flesta vandrare. Vi åt. Vi spenderade dubbelt så mycket på mat än vi hade beräknat. Vi pratade om frukostbuffén i nästa hotell. Vi tipsade och hjälpte varandra. Ingen behövde gå utan mat.

Jag har gett mat för de som har felberäknat sin fart på den svenska fjällen och inte haft reserv. Nu finns det mat att köpa i flera fjällstugor under sommaren, förr var det endast på få ställen. Att bära all mat för hela turen från början var vanligt. Den tyngd jag hade att bära 1990 är nu bara hälften tack vare lättare produkter och frystorkad mat.

Räkna alltid att det går åt mer mat än du tror. Låt inte maten bli vandringen utan naturen.

En sak som retar upp mig är nedskräpning på fjällen speciellt runt Kebnekaise. Förra året var det riktigt jävligt. Folk lämnade kallt sina trasiga tält och all skräp i naturen. I år är det bättre. Det är tack vare information! Behövs det information om att inte lämna efter sig skräp?

Är folk helt puckade!

Jag måste beundra vandrarna i USA på PCT. Inte en plastpåse. Inte ens en fimp råkade jag se på leden och de Nationalparker jag gick genom. Skulle man se skräp plockades det genast upp. Inga toapapper som på svenska fjällen. Ingen skit att trampa på.

Trots att flera tusen personer gick hela eller en del av leden lämnade de inga sopor. Även alla de små städer jag besökte var rena. Dessa högar av fimpar som man ser i Sverige – till ex. utanför min närmaste Vårdcentral – fanns inte. Vi käftar mycket om klimatet men skitar ner närmiljön. Det är märkligt hur folk kan bära sina saker till fjällen eller parken men inte soporna tillbaka.

Håll rent efter dig!

Om Grönlandsvandring med mat lite mer i stil ”into the wild”.

Mat utan spis – om min matsedel på Grönlandsvandring .

Om fjällmat ”forskningen”:

Nu ska fjällvandrarnas känslor om mat forskas.

Genom att både studera fjällbilder på sociala medier, och själv gå Kungsleden, kommer Joachim Sundqvist Umeå Universitet ta reda på vad fjällvandrare egentligen äter och hur de upplever sina måltider.

Men jösses. Är det väl använda pengar? Bringar detta nytta för Samhället? Låter som att få sin hobby betald av skattepengar. Värdelöst vetande? Flera medier har skrivit om ”fjällmatforskning”. Kände mig nästan som ”professor” om min forskning om fungerande behandlingsmetod i missbruksvården.

Nej, jag har knappt några matbilder. Det finns så mycket annat att fotografera under en vandring. Översta bilden från Sörmlandsleden.

Inget att oroa sig.

Utvalda

Publicerat av

PEV research från 2013 har några år på nacken men kan ge en fingervisning om hur och vad muslimer tänker om olika saker i samhället. Läs igen: The World’s Muslims: Religion, Politics and Society

Afghanistan var en av de länder som är mest positiv till islamisk styre och leva enligt sharia.

Inget att oroa sig då?

Taliban spokesman Zabihullah Mujahid (skärmdump ovan från Daily Mail) garanterar afghanska kvinnor frihet under sharia. Vad innebär liv under sharia för kvinnor? Talibaner säger att kvinnor behöver inte använda burka, det räcker med hijab. Det är ju nästan som i Sverige. Hemtjänsten har ju nu mera en slöja i sina arbetskläder (Örebro)

Nog känns det lite medeltida när man betraktar de nya herrarna. Men varje land skapar sin egen framtid. Så även vi i Sverige. Vi måste inse att vårt sätt att leva tilltalar inte alla. Frågan är snarare hur blir det i Sverige med mer påverkan från islam.

Läste att demokrater i USA oroar sig om det snöpliga slutet i Afghanistan kan hindra Biden bli omvald som president. Det var nästan dålig humor.

Undersökningen hittar du på pewforum.org/20130430

I Daily mail kan du också hitta presentation om de nya makthavarna: article-99017

PS. Läs kommentarsregler på ”om bloggen…”

Drömmen om att bomba ett land till demokrati.

Utvalda

Publicerat av
Balkhab Distrikt, Afghanistan

Dag 106 på PCT fick jag lift med en högre militär som hade skickats till Saigon i sista stunden för att städa upp läget när USA lämnade platsen. 30 april 1975 föll Saigon. Vi pratade om Vietnam. Vi båda hade vår upplevelse om landet, han som ”städare” jag som ”byggare”.

Jag tänkte på honom idag när jag följer händelserna i Kabul.

Just nu har många av oss Saigonvibbar. Eller Libyenkänslor. Kanske Syrientankar. Eller andra stunder då vapnen har sagt sitt utan lyckligt slut.

Vi kan inte skjuta folk till demokrati. Det blir bara värre med många lik som resultat.

Andra världskriget hade ”lyckligt ”slut med USA s hjälp. Lyckan bestod i att bygga något från ruiner, de mänskliga och materiella. Världskriget hade kanske feghet som början? Men då som så ofta har Världen ropat efter USA.

Den tiden lär vara definitivt slut.

Så Afghanistan. Alla är överraskade på talibanernas snabba framfart. De har legat i startgropar färdiga när USA packar ihop. De har varit medvetna om armens svaghet, korruption och att allt faller när väst lämnar landet. Vissa områden har alltid varit deras. De är välbeväpnade och tar för sig när den afghanska armen kapitulerar. Snopet. Folket kör igång snabb anpassning, bäst så. Gömma böcker. Köpa burka. Böja sig. Fly. Eller glädjas? Det är inte första gången som maktbyten i Afghanistan kräver anpassning för överlevnad.

Vems stöd ligger bakom talibanernas lyckosamma snabba övertagande av landet? Vi får titta österut, länder som säkert har ett finger i spelet.

Alla, även vinnarna, är förlorade. Det förstörda trasiga landet kommer snart att behöva hjälp – igen. Eller inte? Talibaner hatar väst. Talibaner vill ha rent land utan västs inflytande. Kanske hatar de också våra pengar? Vilka andra spelare kommer då att dyka upp? Hur vill talibanerna betala igen för USA är en öppen fråga. Det kommer inga tackbrev från talibanerna för någon av oss i väst.

Vi och Väst har hoppats på att afghaner längtar efter västerländsk livsstil och de alla hatar talibaner. Men även talibaner är omtyckta, kanske till och med älskade. De är inte en utifrån kommande styrka. För, en taliban är någons son, bror, far, kusin, farbror, klanmedlem… Även en taliban har en mor, fru, syster, barn, som stöder övergången till ny välde, mer eller mindre frivilligt. Även talibaner är landets söner, de med annan åsikt än det väst har så försökt importera in och stötta i tiotals år. Islam går före västerländsk dekadens.

Talibaner har tydligen stöd inifrån landet, från folket, från sina närmaste, av sin vapenmakt. Men de kan inte avrätta alla som är mot dem. De företräder ju fredens religion. Hur mycket fred och hur mycket hämnd kan det innebära? Kan Afghanistan bli en ny vagga igen för internationell terrorism nu när IS har fallit? Pakistan tar mot flyende men ska erkänna det nya styret. Ryssland och Turkiet kommer att erkänna talibanregeringen. Kina likaså och ge således USA smäll. Har Kina och talibaner någon sorts avtal om uigurer? De har ju haft möten med varandra.

Människorna med annan syn på liv och religion får böja sig. Eller fly. Vi i Sverige har varit bra på att ge plats åt afghanska pojkar i soldatålder. Kanske borde vi ha skyddat flickorna i stället?

Historien skrivs av vinnare. I Afghanistan har vinnarna bytts väldigt många gånger. Om detta blir slutet eller ytterligare mellanspel får tiden att visa.

Är demokrati bara ett historiskt undantag? Är det en utveckling som leder till ett bättre sätt att styra? Demokrati är ett komplicerat tillstånd. Att sälja det till klanstyrda muslimska samhällen har varit resultatlöst. Även i Sverige har flera elever sagt sig föredra en stark ledare hellre än demokrati i någon skolundersökning. Och klanen styr även här trots vackra ord om integration.

Vad är demokrati? Det är oerhört svårt att definiera idag. I Sverige är det folkets papperslapp vart fjärde år. Det är yttrandefrihet om du säger rätta saker. Religionsfrihet, fast den kristna religionen är så fri att den har dött, närapå. Kanske kan du göra ett medborgarförslag som aldrig blir verklighet. Papperslappen kan bli något annat efter valet, men den vanlige jobbaren går till sitt arbete, betalar skatt oavsett vilka galenskaper det går till, tar en öl på fredag och försöker bara överleva. Anpassa sig, för få av oss har ekonomi nog att fly. Valen är få för den vanlige arbetaren, överallt.

I vår svenska ankdamm finns också vapen på fel sida av makten. Fel sida? Beror på vem du frågar. Vi lyckas inte fostra klaner att älska demokrati och det svenska sättet att leva, annat än älska våra bidrag. Biljett ut är det enda som fungerar mot främmande klaner som hotar våra liv. Om ens det hjälper längre.

Afghanistan förr:

https://lajvo.se/afghanistan-daa-och-nu-det-har-inte-alltid-varit-foertryck-och-terror

bild: https://pl.wikipedia.org/wiki/Kunduz_(rzeka)#/media/Plik:Kunduz_(4325431032).jpg

PS. Försöker öppna kommentarsfältet snart. Stängde det på grund av i mitt tycke olämpliga inlägg. Läs på sidan om bloggen om mina regler. Fungerar det inte måste jag stänga igen. Min uppfattning om vad som är ok gäller eftersom detta är min blogg. Vanlig hyfs alltså. Inga påhopp. Håll det kort!

Några förslag till klimataktiva barn!

Utvalda

Publicerat av

Jag kör fortfarande med gamla inlägg eftersom jag har inte haft varken tid eller lust för nya. Jag ska skärpa mig snart. Men vad är mer aktuellt än råd till ungdomar om hur de kan bli klimathjältar?

Så till inlägget från december 2019 som är så aktuell även idag:

Om du tror att klimatet orsakar vår undergång inom 10 år vad tänker du själv avstå från för att hindra katastrofen? Jag hejar på oss gamla. Vi är de verkliga klimataktivisterna fast vi är oftast tysta och skäller inte ut folk offentligt som unga gör.

Vi ska ju dö snart.

När flera gamla ska lämna jordelivet i snar framtid blir resurserna bättre fördelare. Eller? Om vår del av konsumtionen (lite tveksamt i Sverige med ca 300 000 fattigpensionärer) är det som kullkastar klimatet är ju lösningen på gång.

Alla personer födda på 30 talet jag har känt är döda. Flera av dem födda på 40 och 50 talet också. Hälften av dem jag kände hade inga barn. Så… Slå den miljögärningen.

Det känns som att bortskämda ungar skriker värst. Vi som har arbetat och betalat skatt har försett barnen med grundläggande hälsovård, 12 årig gratis skolgång med skolmat, fria studier i högskolor och universitet. Deras föräldrar har säkert erbjudit dem mer än man kan önska. Nu står de och skriker – fotograferande med sina nya mobiler för att visa sitt engagemang på sociala medier – att vi vuxna inte lyssnar. Att vi har stulit deras barndom. Vilka förslag har dessa unga som vet så väl? Socialism? Kanske kommunistiskt samhälle med brödköer? Någon som bestämmer över oss så vi uppför sig önskat?

Som förälder bör du göra en insats för dessa unga. Lär dem:

Jag är så tacksam att jag får gå i skolan där både flickor och pojkar har samma undervisning.

Jag är så tacksam över att Staten ger oss barnbidrag/studiebidrag så våra föräldrar har det lättare ekonomiskt.

Jag vill hjälpa mitt samhälle genom att inte förstöra och skräpa ner samt vara varsam över de gemensamma resurser vi får använda som lokaltrafik, sjukvård, skolor, bibliotek, ungdomsgårdar, ja allt som de arbetande personerna betalar genom skatten.

Jag är tacksam över att lagar mot barnäktenskap skyddar min framtid. Jag får gå i skolan i stället att bli mor/far alltför tidigt.

Jag lovar att inte begära nya saker utan ta vara på de gamla, byta saker med mina skolkamrater, använda ärvda kläder i stället att kräva nya och jag lär mig att laga trasiga kläder i stället att slänga dem. Märket på kläderna struntar jag i utan får jag köpa nytt är funktion och rimligt pris det viktigaste. Jag har slutat med smink och är naturligt vacker.

På min fritid hjälper jag mina föräldrar, de i behov av hjälp i mitt bostadsområde och jag lär mina småsyskon eller grannbarnen bra saker. Jag hjälper andra med läxor och får då hjälp när jag behöver.

Jag är glad över skolmaten och det skulle aldrig falla mig i att slänga någon mat oavsett vad det är.

Jag slänger aldrig skräp och jag plockar efter andra. Så klart röker jag inte och på så sätt smutsar jag inte ner och skadar inte min hälsa. Jag använder inte droger eller snattar. Jag väljer att leva laglydigt.

Jag skolkar inte heller från skolan. Jag behöver den kunskapen skolan ger för att tackla problem som kommer och finna en plats i yrkeslivet för att bidra till Samhället.

Jag kräver inte. Jag ger. Jag gör mitt bästa för min familj och mitt samhälle.

Lägg gärna till egna punkter som du lär dina barn som är klimataktivister!

PS. Ljus är miljö-, ursäkta Klimatmarodörer. Inga julljus alltså.

Bilden snodde jag från http://everykindapeople.blogspot.com/

Klimatsabotörer eller klimatfrälsta?

Utvalda

Publicerat av

FN:s klimatpanel IPCC har publicerat sin senaste rapport. De spår ökade miljökatastrofer på grund av klimatförändringar.

USA s särskilde klimatsändebud Kerry är oroad och säger nu att alla ekonomier måste binda sig till aggressiva klimatåtgärder.

Och så klart måste vi vanliga medborgare sluta med allt som livet innebär.

För idag är du klimatsabotör redan när du köper en tröja.

Jag väntar med spänning vad Kerry kommer att avstå från. Han har lite att välja på. En bil kanske? Ett hus? Eller börja flyga med vanligt flyg och ställa sina Jet? Nej, nej flyga ska man inte.

Man lever väl som man förväntar sig att andra skall göra? Inte? Vissa tror sig vara det stora undantaget som inte behöver uppoffra sig ens en smula. Tyvärr finns det ganska gott om sådana i den ekonomiska överklassen som ömmar hårt för Klimatet och väntar att andra ska göra jobbet. Obama, ett paradexempel med sin sommarvilla vid havet fast han mässar för andra om höjd vattennivå dränkta stränder som resultat av klimatet. Köper du en villa för 144 miljoner om du tror att den översvämmas om några år?

I november samlas alla klimatexperter, politiker och anhängare igen med sina privatflyg och diskuterar. Trots att även små barn och gamla kan använda Internet kan inte de rika klimataktivisterna klara det och ha videokonferenser. De måste träffas öga mot öga. Frottera sig med de andra goda.

FN s stora klimatmöte sker i Glasgow i november. Där har även jag varit en gång och deltagit som föreläsare i en FN konferens. Då flög vi än vanligt flyg och många som jag i ekonomiklass. Jag betalade min biljett själv trots att jag var inbjuden.

När alla dessa ”experter” ändrar sina liv och lever som vi vanliga fattiga, slutar flyga runt i sina privatflyg samt den största miljömarodören kallad krig är avskaffad kan jag överväga någon förändring. Jag har dock knappt överkonsumtion av någonting, men alltid finns det synder som nu mera påstås hetta upp klimatet. Som gammal har jag har dock hunnit med även den tiden då klimatet skulle bli en istid, halva Sverige skulle vara obeboelig men något tiotal år efter ändrade experterna sig. Hm. Så personligen tror att klimat, det är variabelt oavsett vad vi gör.

Miljön omkring oss, jordens resurser är det vi rår på och bör anstränga oss för. Och det innebär att leva smalt, även för Kerry och andra ”experter”. Kanske som en svensk fattigpensionär, även om vi faktiskt hör till grädden av pensionärerna i Världen, dock inte i EU.

Bilden på Kerry snodde jag från bloggen everykindapeople

PS. Kerry flög i sin jet snabbt in till Obamas ”lilla” party i sommarvillan på lördag innan han uttryckte sin oro för oss andra att vi inte gör nog för klimatet. Även andra klimatoroliga sågs jetta in som Clooneys med flera. Ja, det var bara de närmaste som var bjudna. Vi har olika uppfattningar tydligen vad innebär våra närmaste. Mina närmaste är inte flera hundra.

Bilden: Öken i Kalifornien

Varje förort var också en framtid en gång.

Utvalda

Publicerat av

003 (3)

Bebyggelsen tätas. Höga hus växer upp bland andra höga hus. Utsikten från omgivningen försvinner. Att stirra på en betongvägg i stället några träd är deprimerande. Den sista lilla gröna kullen i Centrum ska bebyggas.  Alla byggplanerna innebär tätare bebyggelse trots att kommunen har hur mycket mark som helst att bygga på.  Det är billigare att tränga in ett hus till bredvid en annan än påbörja en ny stadsdel.  Höghus, flera höghus. Vår egen Manhattan.

Finns det inte flera undersökningar om hur grönområdena förbättrar hälsan. De som hade en kort väg till det gröna var friskare, både fysiskt och psykiskt, än de som levde i betong ghetton.

Vi är som myror.

Ändå räcker det inte. Befolkningen ökar snabbare än bostäderna. Vi dör inte ut i samma takt som folk flyttar in i Sverige. Vi gamla är envisa och har inte vett att dö och avhjälpa bostadsbristen.

060 - kopia

Jag saknar tystnaden i stället byggljud, snattrande mopeder, rivstartande bilar, ambulans. polisen,  skrik och gräl, gråtande barn, mobilfolket som ropar så det hörs över centrum. Skaror av unga utländska män som har slagsmål på kvällarna utanför hamburgerbaren.  De sparkar runt tjejerna mellan sig. Dessa skrattar och skriker. Det ständiga suset av ventilation.

Ibland sätter jag på en symfoni, kanske Rachmaninoff eller Sibelius högt för att ta död på andra ljud. När jag tänker på mitt livs toppupplevelser är tystnad ett av dem.  En gång satt jag på en fjällkant. Jag kan än pricka in platsen på kartan. Tystnaden var total. Ingen vind, inte ens ett grässtrå som vajade. Inget vatten som porlade. Inga fåglar. Jag vågade inte andas. Jag kunde inte röra mig. Det var som världen hade tagit slut. Det var magiskt. Jag tror vi är rädda för tystnad. Som om vi inte fanns när ljuden omkring oss är borta. Krampaktigt håller folk i sina mobiler för att ha kontakt med något.

Att bo på en liten förort som sakteligen förändras till sliten, stökig, trång plats med människor från världens alla hörn, tiggare vid affärer, ungdomsgäng, klotter, bränder, krisande ekonomi där Socialtjänsten är pengautgivare och inklämda nya höghus, är bara en spegling av dagens samhälle.

Det känns nerslående. Hotfullt på något sätt. ”I was the future once”, sa avgående David Cameron.

Så är samhället vi byggde och lät ske. Framtiden som är förgången. Det var inte så jag hade tänkt det. Aristoteles – tror jag – sa att tolerans och apati utmärker kollapsande samhällen. Är vi där nu?

Snart väntar ödemarken. Den sviker aldrig.IMG_0035

Extrovert eller introvert – om lyckade semestrar och katastrofala vandringar.

Utvalda

Publicerat av
017 (2)

Vart tillbringade du din semester? På stranden eller med något mer ansträngande? Hemma och gjorde allt det som ropade efter åtgärd? Vad du gjorde kan avslöja en del av din personlighet. Gjorde ditt val av semester dig lycklig? Var du stressad och lika trött när du kom hem och jobbet väntade? Om du inte blev pigg och glad varför valde du den semestern? Eller, vem valde för dig? Att gå med på något man inte vill för husfridens skull kan bli riktigt illa.

Eller planerade du så noggrant att allt rasade samman när planeringen inte höll? Man kan planera ihjäl sig. Alla resor skall ske utan förseningar, allt är som i drömmarnas land och man promenerar i solnedgången med sin älskade och barnen är som änglar. Och direkt sprack drömmen med 6 timmars flygförsening och hotellet såg inte ut som i de vackra bilderna på Internet. Kris!

Ibland får man välja det man inte vill som att ta hand om gamla anhöriga eller sjuk närstående. Eller arbeta extra för att pengarna ska räcka. All semester är inte bekymmersfri.

Så, hur valde du din semester? I en undersökning kom man fram att de introverta trivs på bergen och bland träd. De extroverta är gärna på stranden och bland folk. Nu är få av oss helt varken det ena eller andra utan en blandning så semestrarna kan se olika ut i olika tider av livet. Små barn har andra tankar än att vandra i bergen, de vill ha en pool och föräldrarna får nöja sig.

Många väljer semester för husfridens skull. Semester ska man ha ihop och då skall det vara trevligt. Så är det inte alltid om intressen krockar. Jag träffade ett olyckligt par en gång på fjällen. Jag hade observerat deras tält kvällen innan. Tältet såg inte lämplig ut för högfjäll, den flaxade och trycktes ihop i den hårda vinden. Dagen efter gick paret efter mig. Det regnade, dimman var ganska tät. Jag såg att de försökte vinka med båda händerna, så jag vände och gick mot dem.

Mannen undrade vart på kartan vi var.

De hade irrat sig bort från tilltänkta rutten. Han hade en urgammal karta. Ingen kompass. Regnkläderna… ja, låt oss säga att paret inte var rustade för vädret eller fjällvandring. Jag såg att kvinnan var nära gråten så jag drog henne närmare. Rädda mig, jag vill hem, viskade hon. Jag fryser. Jag är hungrig. Jag vill inte vandra.

Jag gav dem en chokladkaka och beordrade dem att vända. Jag hade förstås ingen rätt att beordra någon men nu spelade jag en som hade det. Jag beskrev vägen till närmaste stuga, den var kanske en-två kilometer från oss och skulle vara lätt att hitta genom att följa en jokk. Det är för farligt här idag, sa jag, ni måste söka skydd. Stugvärden kommer att visa er hur ni kommer till fjällstationen i morgon. Hon viskade tack och de vände. Jag hörde honom säga något om det usla vädrets fel.

Kanske var det rätt gjort ändå? Jag fick senare veta att de hade kommit till fjällstationen och berättat om en vakt som hade beordrat dem att vända.

191

Jag är en vandrare, hellre berg än strand. Gärna något med ansträngning. Också hellre en stad med historia än strand. Men en av de bästa semestrar har jag dock haft på en strand med dottern och barnbarnen. Ibland tittar jag åter på bilderna och riktigt känner barnens glädje, värmen och salta bad.

Trivs du i en liten grupp nära andra människor? Ett av arbetsminnen jag har var en föreläsning som skedde i en alldeles för liten sal, det kom in många fler än var anmälda och jag blev trängd av extra stolar. Jag stod nästan på knäet av de närmaste. Jag fick panik en stund. De var för nära. Men sedan tog ”föreläsarjaget” över. Tydligen gick det bra för någon skickade blommor efteråt och jag fick några tackbrev. Eller såg de hur pressad jag var? Hm. Däremot var 550 lyssnare ingen konst när man står på podiet och kan hålla lagom avstånd från de främsta. Man blir mer anonym.
Så introvert gäller nog för min del.

Det var lite kul att någon undersökning stämde på mig. Så, är du extrovert eller introvert? Stämmer det med dina lyckostunder?

PS. Publicerad 2014 men jag har inte haft tid att ägna mig för min blogg så det får bli återbruk för ett tag.

Stilla flera kriser än man skapar…

Utvalda

Publicerat av

Livet i stugan vid havet är händelselöst. Eller – kanske är det just dessa enkla händelser som livet borde bestå av för ett tag. Barn. Mat. Disk. Blåbärsplockning. Klappa katter. Gräsklippning. Stilla promenader vid havet och i skogen. Lösa enkla bekymmer.

Rensa tankarna, hur det nu skulle gå.

Jag försöker be katterna att inte väcka mig 6.25 varje morgon men de är olydiga. Det är dock roligare med ett ”mjau” vid sängen än väckningar hemma i den Kungliga Huvudstaden. Något som brinner ute, kanske en skjutning, sprängning eller bilar som hastigt drar igång. Brandkår. Ambulans. Polisbilar. Eller de eviga polishelikoptrarna som hovrar i luften.

Här kommer endast glassbilen och de få som bor här men de rullar i sakta mak.

Katterna Buse och Cleo

Det finns sex katter i familjen. Sex alltså. Den minsta katten heter Buse och den är väckarklockan. De andra kan stå lite bakom som om de stöttade Buse som har väckningsuppdraget. Mjau. Lite mer mjau. Till sist hopp i sängen och mera mjau. Då ger jag upp. Sedan vill tre ut, två vill ha frukost och en återvänder från nattsudd.

Snart skall ett av barnbarnen fjällvandra med sin mor. Jag är glad över att någon av barnbarnen kanske blir en vandrare. Att vandra är liksom min legacy, något jag försökt lära barnbarnen. Naturen sviker inte. Att gå är bra motion. Vandring är också – förhoppningsvis – en Internetfri tid.

För, det är Internet som styr mycket av barnens tid idag. Jag tror rent av att vi har förlorat våra barn till Internet. Inte lätt för oss vuxna att vinna över Internets visdom. Inte heller över det häftiga, kändisar och propagandan.

Jag har sett med barnen några serier och Youtube, det de tycker är toppen.

Jag har försökt förstå vad som drar i det de ser. Jag kan inte säga att det lyckas så väl. Mycket är intelligensbefriat. Humor som inte är humor för mig. Snabba ryck. Pang och bum. Lilla Aktuellt är rent av skadligt. Jag som hade klassisk musik och att läsa böcker som hobby i den åldern. Min smak är inte modern, inser jag. Men, vi gamla får försöka hänga med i barnens liv.

Vet du vad dina barn ser på Internet? Vet du vilka bilder killarna skickar till dina döttrar? Inte? Ta en titt men spy inte.

När barnen frågar hur det var på min ungdomstid begriper de knappt svaren. Mycket av mitt liv var så långt ifrån deras liv. Det är svårt för dem att tänka på varubrist. Samhället var smalare, utbudet mindre, vardagstekniken bara på gång. Bekymren handlade om ren överlevnad i en fattig familj. Läxor, hjälpa till, ta hand om de mindre. Föräldrarnas makt var tämligen stark. Lärare var idoler. Vi växte också upp snabbare, barndom var kortare. Hastigt var man vuxen utan att än ha den vuxnes förstånd. Självförsörjande. Den som bidrog. Ansvar var ordet. Gud fanns än.

Men något var säkert. Livet blev bättre, både hemma och i Världen om man gjorde sin del och ansträngde sig. Framtidstron var stark.

Den frihet och makt, både som person och konsument, barn har idag är inte bara av godo. Mellan allt som finns är också ångesten att inte ha, inte kunna och inte duga. Frågorna vem jag är och vad jag kan få finns oftare än vad kan jag göra själv och för andra.

Om ett tag är vi alla från krigsgenerationen döda. Det liv vi hade som barn var som sagt enklare, med färre möjligheter. De försök vi gjorde som vuxna för att göra världen bättre för våra barn och barnbarn är idag ett misslyckat kapitel. Vi var ”aldrig mer krig” generationen. Det pågår ständiga krig i världen, även om det i vårt land är bara i startgropar. Vi lämnar efter oss ett land som klättrar på listorna över bidragsförsörjning, skjutningar, klanvälde och fallerad skolgång. Med mera. Det känns som ett totalt misslyckande. När ens barnbarn funderar på att lämna Sverige, är det en sorg och bottenbetyg för våra ansträngningar.

Som invandrare med arbete från dag två här känner jag idag mer vrede än glädje över landet jag har levt och arbetat i hela mitt vuxna liv. För mig är det för sent att börja om.

Vår Regering och dess föregångare har skapat flera kriser än de har stillat med sin vision om ett humanitärt land utan gränser. Nummer ett – i allting. Vänsterpolitiker och deras stödhjul litar än på att de strävsamma svenskarna inte ger upp utan snällt betalar för politikernas val och vanvård av landet. Det sägs att nästa valet är en sista chans men det finns inget parti som kan vända utvecklingen. Sverige har passerat tipping point.

Det kommer inte ens att stå dyrt för politikerna. För, politiker hamnar inte i obestånd och ställs inte till ansvar för sina gärningar. Inte i Sverige. Vi är det lydiga folket drabbad av någon sorts Stockholmssyndrom.

Jag borde vara glad över barnbarn som planerar att protestera med fötterna.

Mer om Nisse, en av katterna:

Om kattungar och små barn.

Bättre förr? Bättre nu?

Utvalda

Publicerat av

När jag läste en kartläggning om vägbelysning gjort av Trafikverket tänkte jag på två inlägg jag skrev 2014 om landsbygdsutvecklingen i två kommuner, den ena före Kommunsammanslagningen 1971 och den andra efter år 2000 och nutid. Först om den eländiga vägbelysningen. Kanske har det redan stängts av på vissa ställen.

En kartläggning Trafikverket gjort nu tillsammans med ett antal svenska kommuner visar att mycket av den belysning kommunerna äger efter allmänna vägar är i dåligt skick och flera svenska småorter riskerar att förlora sin gatubelysning. Belysningen har förfallit och då är stängning nära.

Så till två Norrländska Kommuner vilka jag känner väl och även några politiker som jag känner och vilka varit med i uppbyggnad och sedan nedrivning.

Bättre förr?
Bättre nu?

Utveckling är inte alltid av godo. Det kan bli avveckling i stället. Folk bör väl inte bo på landet, speciellt inte bönder. Mat kan vi köpa utomlands, eller?

Berit som bor i USA berättar om initiativen förr i tiden, då folk löste saker själv

När jag var liten i en svensk norrlandsby hade man en ”gatubelysningsförening” som samlade in frivilliga bidrag för att vi skulle få belysning längs vägen. En rolig grej i denna insamling var Nyårsrevyn varje år där jag började vara med och spela apa redan som 5 åring.”

Sångsvanar och människor

Utvalda

Publicerat av

31/7 -13 skrev jag det här inlägget som nu återpubliceras. Många saker kommer åter regelbundet. Frågan vem man är och varför inte välja kön är nog en gammal fråga, inget nytt. Möjligheterna är dock annorlunda idag.  Trenden att ”välja kön” är verklighet på papper och i operationsköer i många länder. Bra eller inte? En så kallad bra fråga. Familj har alltid attackeras av politiker. Olika ismer har sina drömmar om familjen.

Jag har följt ett sångsvan-par i flera år. De simmar med sina fyra ungar i en damm. Ungarna är gråa och duniga men deras långa halsar har redan en stolt längd. De simmar i den fula dammen, lämnad efter jordbrytning. Deras närvaro förvandlar dammen till en exklusiv plats fylld av naturens under. Sångsvanen liknar en sagofågel bland vassruggar, fyllnadsjord och döda träd.

I sångsvanens värld är sammanhållningen viktig för släktens fortlevnad. Paret håller ihop, delar på ansvaret, lär ungarna hur en svan skall bete sig, vad är rätt och fel. Det är en trygg familj. Just det här svanparet har fostrat ungar under flera somrar. Som goda föräldrar ser de efter faror, putsar på ungarna och lär dem fånga grodorna i dammen.

Ungarna stannar länge hos föräldrarna. När de lämnar boet samlas de tonåriga svanarna och flyger tillsammans till varmare platser. Paren håller ihop livet ut. Dör den ena partnern återvänder den andra till platsen där de bildade familj och klagar över sin sorg. Sångsvanens liv är förutbestämt till en stor del. Det gäller bara att hitta en bra partner. Så i viss mån påminner de om oss människor.

Även i människans värld är en partner viktig.  Men betydelsen av familjebildning modell man och kvinna tills döden skiljer dem åt har krympt en aning och olika familjer har intagit scenen, homosexuella med surrogatmödrar, lesbiska med inseminering, ensamma mammor av val och inte av skilsmässa, bortsprungna pappor, månggifte i smyg, familjer från andra länder med olika uppfattningar om giftermål och familj än vi har haft av tradition i Sverige. Diskussionen om rättvist delad föräldrapenning är alltid en valfråga, inte vilken betydelse familjen har för samhället idag. De konservativa rösterna bubblar upp lite ibland med undringar om barnen har det bra i daghem eller om familjer skulle behöva mer stöd men oftast försvinner de i en högljudd debatt om feminism och kvinnors rättigheter. Att inte vara feminist är döden för en politiker. Finns det några humanister är inte ens en fråga.

Samhällets grund är kanske inte längre familjen utan hur vi driver ekonomin framåt, konsumerar och hur tillgångarna fördelas? Familjelivet har förändrats och funnit nya uttrycksformer. Plastfamiljer, som någon sa lite elakt. Är vi lyckligare nu? Friare? Mer jämlika? Mår barnen bättre i den föränderliga världen? Är vi kanske mer ensamma idag? Inte att ensamhet är något ont tycker jag men ensamma på ett nytt sätt då arbete och den digitala världen blir vårt utåtriktade liv, i stället att vi umgås med varandra i en helig familjebildning med mor, far, nära till den äldre generationen och barn som tas hand om tillsammans utan veckovisa förflyttningar.

Det är svårt med identitet man och kvinna och korstrycket från alla håll över hur man skall vara för att vara rätt, blir knäckande för de yngre. Nyss skrev någon att ungdomar skulle få bestämma sitt kön själv, könet var en social konstruktion. Jag som trodde kön var biologisk medan det sociala livet gav vissa ramar om hur vi uttryckte det. (Nu utelämnar jag de sällsynta fallen av naturens nyck då det är svårt att bestämma könet på barnet.) I artikeln lät det som horder av unga inte visste vart de tillhörde, utan var både och, transpersonligheter som det heter. Så kan det hända, även om i de flesta fall vet vi redan som små barn till vilken kön vi tillhör.

Det finns ett syfte hos vissa politiska riktningar att revolutionera familjen, könet, sexuell tillhörighet och forma om människan till en ny bättre variant med mindre förankring i en familj. Livslång kärlek mellan en man och en kvinna är ytterst omodernt. Andra förhållanden till och med glorifieras. Politiska idéer har alltid försökt ändra människor, ofta med katastrofala följer. Men naturen är svår att blidka. Hur än vi fostrar barnen är flickor lik flickor och pojkar som pojkar, fast med väldigt många variationer. Det vet jag som alltid blev beskyllt att vara som en pojke. Den totala jämlikheten är svårt att nå så länge fortplantningen är ordnad som det är – av naturen. Det är nog inte heller önskvärt, få vill ha en värld då vi är exakt lika på alla plan.

Dammen där svanparet bodde är nu demolerad.

Tar vi vara på vår broder?

Utvalda

Publicerat av

Bild: norsk bro

Skrev om Breivik tidigare, har sparat en kommentar, återpublicerar idag 22/7 – 2021.

En liten uppdatering till ett gammalt inlägg på grund av att Breivik rättegången är avslutad:

Hans försvar är: Jag vill rädda Europa från att tas över av muslimerna. I den kampen är terrorhandlingar ett legitimt medel. … Jag är en fotsoldat bland många andra militanta högerextremister, säger Breivik

Han inte unik. I världen återfinns många – både organisationer, stater och enskilda – som tänker lik honom. Det är bara tron och offren som varierar. Tror du något annat har du definitivt blundat.

Juli 2011:

Vi kan bara blunda och ta honom som en unik ensam psykopat med galna idéer. Eller det enklaste: ropa att han är nazist.  Vi kan skjuta allt ifrån oss för vi är de goda. Jag tror dock att vi måste börja analysera oss själva och vårt samhälle och inte vara så blåögda och tro att allt är bra, alla är glada och alla vill leva i ett multikulturellt samhälle. Multikulturellt som inte ens existerar utan i våra samhällen finns öar av olika liv som knappt rör varandra. Jag ser det alldeles nära mig. Det är som att komma till ett annat land i vissa Stockholms förorter.

Det är en stor skillnad på invandring idag och i början på 60 talet då jag kom till Sverige. Då kom man över med Finlandsbåten på morgonen och började arbeta dagen efter. Eller med flyktingmottagningen som utvald metallare och om två månader kunde man knagglig svenska, hade arbete och började spara pengar för köp av Volvo. Även då bildade man små kolonier men vi skiljer oss inte nämnvärt från mängden.

Det fungerar inte så idag. Världen är totalt annorlunda. Vi är rörliga både kroppsligen och genom Internet. Det är folkvandringarnas och tankespridningens tid. De flesta vandrar till något annat land i Afrika eller bara över närmaste gränsen. Svält och krig, bomber och katastrofer är vardagsmat. ”Oslo liknade Kabul” … skrev någon kolumnist. Så är världen för många – dagligen. Klimatflyktingarna som söker ett land att bosätta sig i brukar vi inte ens skriva om.

En del flyr till EU. Vill vi ha dem? Vill vi verkligen ha dem här? Har vi empati nog för denna folkvandring? Politikerna håller vackra tal om multikulturell, arbetsinvandring och papperslösas rättigheter men frågan är nog en axelryckning – kanske lite gnäll – för de flesta. Mediedrevet går en stund. Vi är konservativa, vill ha trygghet och allt som vanligt. Speciellt i Sverige är vi trygghetsnarkomaner. Se bara vad som klagas mest: Staten tar inte hand om oss och bidragen är inte stora nog.

Det känns som en brytningstid i världen på många sätt. Revolutioner, klimatförändringar, folkvandring, konkursmässiga stater…

Nu har Norden vaknat med en smäll men blir det mer än sorg av det? De unga som mist livet förtjänar mer.

Jag läste några kommentarer på youtube, ett av de här:

”I always believe in listening to those who? experience things first hand. I live in the middle of the eastern part of Oslo. Daily I experience being te only white person on a subway, a bus, in an elevator etc. I am frequently scared in my own country. This weeken, muslim gangs burned 14 cars in my neighbourhood. I can’t own a car even. I hate my own city, my own country and my own life. Non western imigrant are by far the biggest problem in my daily life.”

Det är en hård kritik.  Kan vi skylla på oförstånd? Jag tror inte det. Snarare är dessa unga förtvivlade över det som är påbackat på dem utan att de själva kunnat välja. Desorienterade i vår nya värld. Efter förtvivlan växer hatet. Efter det agerar vissa. Vi kan inte bara fly från det hela längre och skylla på någon psykiatrisk diagnos hos en enda terrorist. Vårt samhälle har för stora avgrund mellan människor. Vi är alla skyldiga till det hända på något sätt. Vi som inte såg vår broder och hans förtvivlan. Vi som inte ser grannen som har flytt från ett land med kanske värre omständigheter vi ens kan tänka oss. Och de invandrare som kom, släpptes in men inte blev bosatta i detta land på riktigt utan fortsatte det livet de nyss hade flytt ifrån, har sin del i bördan. Politikerna och den tredje statsmaktens, mediernas val av infallsvinkel att inte förglömma.

Han ville skicka ett budskap. Vi vill inte ha det fast nu är vi tvungna, det räcker inte att lägga fram blommor och tända ett ljus längre.  Nu måste vi rannsaka oss själva och våra politiker – inte bara Anders Behring Breivik.