Sångsvanar och människor

Utvalda

31/7 -13 skrev jag det här inlägget som nu återpubliceras. Många saker kommer åter regelbundet. Frågan vem man är och varför inte välja kön är nog en gammal fråga, inget nytt. Möjligheterna är dock annorlunda idag.  Trenden att ”välja kön” är verklighet på papper och i operationsköer i många länder. Bra eller inte? En så kallad bra fråga. Familj har alltid attackeras av politiker. Olika ismer har sina drömmar om familjen.

Jag har följt ett sångsvan-par i flera år. De simmar med sina fyra ungar i en damm. Ungarna är gråa och duniga men deras långa halsar har redan en stolt längd. De simmar i den fula dammen, lämnad efter jordbrytning. Deras närvaro förvandlar dammen till en exklusiv plats fylld av naturens under. Sångsvanen liknar en sagofågel bland vassruggar, fyllnadsjord och döda träd.

I sångsvanens värld är sammanhållningen viktig för släktens fortlevnad. Paret håller ihop, delar på ansvaret, lär ungarna hur en svan skall bete sig, vad är rätt och fel. Det är en trygg familj. Just det här svanparet har fostrat ungar under flera somrar. Som goda föräldrar ser de efter faror, putsar på ungarna och lär dem fånga grodorna i dammen.

Ungarna stannar länge hos föräldrarna. När de lämnar boet samlas de tonåriga svanarna och flyger tillsammans till varmare platser. Paren håller ihop livet ut. Dör den ena partnern återvänder den andra till platsen där de bildade familj och klagar över sin sorg. Sångsvanens liv är förutbestämt till en stor del. Det gäller bara att hitta en bra partner. Så i viss mån påminner de om oss människor.

Även i människans värld är en partner viktig.  Men betydelsen av familjebildning modell man och kvinna tills döden skiljer dem åt har krympt en aning och olika familjer har intagit scenen, homosexuella med surrogatmödrar, lesbiska med inseminering, ensamma mammor av val och inte av skilsmässa, bortsprungna pappor, månggifte i smyg, familjer från andra länder med olika uppfattningar om giftermål och familj än vi har haft av tradition i Sverige. Diskussionen om rättvist delad föräldrapenning är alltid en valfråga, inte vilken betydelse familjen har för samhället idag. De konservativa rösterna bubblar upp lite ibland med undringar om barnen har det bra i daghem eller om familjer skulle behöva mer stöd men oftast försvinner de i en högljudd debatt om feminism och kvinnors rättigheter. Att inte vara feminist är döden för en politiker. Finns det några humanister är inte ens en fråga.

Samhällets grund är kanske inte längre familjen utan hur vi driver ekonomin framåt, konsumerar och hur tillgångarna fördelas? Familjelivet har förändrats och funnit nya uttrycksformer. Plastfamiljer, som någon sa lite elakt. Är vi lyckligare nu? Friare? Mer jämlika? Mår barnen bättre i den föränderliga världen? Är vi kanske mer ensamma idag? Inte att ensamhet är något ont tycker jag men ensamma på ett nytt sätt då arbete och den digitala världen blir vårt utåtriktade liv, i stället att vi umgås med varandra i en helig familjebildning med mor, far, nära till den äldre generationen och barn som tas hand om tillsammans utan veckovisa förflyttningar.

Det är svårt med identitet man och kvinna och korstrycket från alla håll över hur man skall vara för att vara rätt, blir knäckande för de yngre. Nyss skrev någon att ungdomar skulle få bestämma sitt kön själv, könet var en social konstruktion. Jag som trodde kön var biologisk medan det sociala livet gav vissa ramar om hur vi uttryckte det. (Nu utelämnar jag de sällsynta fallen av naturens nyck då det är svårt att bestämma könet på barnet.) I artikeln lät det som horder av unga inte visste vart de tillhörde, utan var både och, transpersonligheter som det heter. Så kan det hända, även om i de flesta fall vet vi redan som små barn till vilken kön vi tillhör.

Det finns ett syfte hos vissa politiska riktningar att revolutionera familjen, könet, sexuell tillhörighet och forma om människan till en ny bättre variant med mindre förankring i en familj. Livslång kärlek mellan en man och en kvinna är ytterst omodernt. Andra förhållanden till och med glorifieras. Politiska idéer har alltid försökt ändra människor, ofta med katastrofala följer. Men naturen är svår att blidka. Hur än vi fostrar barnen är flickor lik flickor och pojkar som pojkar, fast med väldigt många variationer. Det vet jag som alltid blev beskyllt att vara som en pojke. Den totala jämlikheten är svårt att nå så länge fortplantningen är ordnad som det är – av naturen. Det är nog inte heller önskvärt, få vill ha en värld då vi är exakt lika på alla plan.

Dammen där svanparet bodde är nu demolerad.

Tar vi vara på vår broder?

Utvalda

Bild: norsk bro

Skrev om Breivik tidigare, har sparat en kommentar, återpublicerar idag 22/7 – 2021.

En liten uppdatering till ett gammalt inlägg på grund av att Breivik rättegången är avslutad:

Hans försvar är: Jag vill rädda Europa från att tas över av muslimerna. I den kampen är terrorhandlingar ett legitimt medel. … Jag är en fotsoldat bland många andra militanta högerextremister, säger Breivik

Han inte unik. I världen återfinns många – både organisationer, stater och enskilda – som tänker lik honom. Det är bara tron och offren som varierar. Tror du något annat har du definitivt blundat.

Juli 2011:

Vi kan bara blunda och ta honom som en unik ensam psykopat med galna idéer. Eller det enklaste: ropa att han är nazist.  Vi kan skjuta allt ifrån oss för vi är de goda. Jag tror dock att vi måste börja analysera oss själva och vårt samhälle och inte vara så blåögda och tro att allt är bra, alla är glada och alla vill leva i ett multikulturellt samhälle. Multikulturellt som inte ens existerar utan i våra samhällen finns öar av olika liv som knappt rör varandra. Jag ser det alldeles nära mig. Det är som att komma till ett annat land i vissa Stockholms förorter.

Det är en stor skillnad på invandring idag och i början på 60 talet då jag kom till Sverige. Då kom man över med Finlandsbåten på morgonen och började arbeta dagen efter. Eller med flyktingmottagningen som utvald metallare och om två månader kunde man knagglig svenska, hade arbete och började spara pengar för köp av Volvo. Även då bildade man små kolonier men vi skiljer oss inte nämnvärt från mängden.

Det fungerar inte så idag. Världen är totalt annorlunda. Vi är rörliga både kroppsligen och genom Internet. Det är folkvandringarnas och tankespridningens tid. De flesta vandrar till något annat land i Afrika eller bara över närmaste gränsen. Svält och krig, bomber och katastrofer är vardagsmat. ”Oslo liknade Kabul” … skrev någon kolumnist. Så är världen för många – dagligen. Klimatflyktingarna som söker ett land att bosätta sig i brukar vi inte ens skriva om.

En del flyr till EU. Vill vi ha dem? Vill vi verkligen ha dem här? Har vi empati nog för denna folkvandring? Politikerna håller vackra tal om multikulturell, arbetsinvandring och papperslösas rättigheter men frågan är nog en axelryckning – kanske lite gnäll – för de flesta. Mediedrevet går en stund. Vi är konservativa, vill ha trygghet och allt som vanligt. Speciellt i Sverige är vi trygghetsnarkomaner. Se bara vad som klagas mest: Staten tar inte hand om oss och bidragen är inte stora nog.

Det känns som en brytningstid i världen på många sätt. Revolutioner, klimatförändringar, folkvandring, konkursmässiga stater…

Nu har Norden vaknat med en smäll men blir det mer än sorg av det? De unga som mist livet förtjänar mer.

Jag läste några kommentarer på youtube, ett av de här:

”I always believe in listening to those who? experience things first hand. I live in the middle of the eastern part of Oslo. Daily I experience being te only white person on a subway, a bus, in an elevator etc. I am frequently scared in my own country. This weeken, muslim gangs burned 14 cars in my neighbourhood. I can’t own a car even. I hate my own city, my own country and my own life. Non western imigrant are by far the biggest problem in my daily life.

Det är en hård kritik.  Kan vi skylla på oförstånd? Jag tror inte det. Snarare är dessa unga förtvivlade över det som är påbackat på dem utan att de själva kunnat välja. Desorienterade i vår nya värld. Efter förtvivlan växer hatet. Efter det agerar vissa. Vi kan inte bara fly från det hela längre och skylla på någon psykiatrisk diagnos hos en enda terrorist. Vårt samhälle har för stora avgrund mellan människor. Vi är alla skyldiga till det hända på något sätt. Vi som inte såg vår broder och hans förtvivlan. Vi som inte ser grannen som har flytt från ett land med kanske värre omständigheter vi ens kan tänka oss. Och de invandrare som kom, släpptes in men inte blev bosatta i detta land på riktigt utan fortsatte det livet de nyss hade flytt ifrån, har sin del i bördan. Politikerna och den tredje statsmaktens, mediernas val av infallsvinkel att inte förglömma.

Han ville skicka ett budskap. Vi vill inte ha det fast nu är vi tvungna, det räcker inte att lägga fram blommor och tända ett ljus längre.  Nu måste vi rannsaka oss själva och våra politiker – inte bara Anders Behring Breivik.

Kasta sten?

Sedan april har över 100 bilister, mestadels danskar, utsatts för stenkastning på vägen mellan Malmö och Ystad. I. Kolfjord som är rättssociolog på socialt arbete på Malmö universitet har sin egen teori kring vem som kastar sten på vägarna.

Ungdomar självklart, ungdomar som finns där. 

Enligt I. Kolfjord finns det en frustration bland många ungdomsgrupper i dag. 

Det här är ju aggression, ilska och frustration. Många ungdomar har det tufft. Vilka möjligheter har de att hitta på saker under sommaren egentligen? Vad finns det för dem att göra om dagarna? (Från Kvällsposten 20/7.)

Ja vad finns det för ungdomar att göra på dagarna? Vad behöver serveras för dem så de inte kastar sten eller något värre?

Vad gjorde barn och ungdomar på somrarna förr i tiden, länge sedan och kanske bara förrgår också? Kastade sten? Har inget minne av sådant. Har inte några sådana minnen från mina barns tonårstid heller. I min barndom var resurserna mindre och tydligen var vår uppfinningsrikedom större och snällare. Ja, visst gjorde vi något bus och bråk kunde uppstå. Vi var inte änglar. Men livets regler var mera fasta och rätlinjiga. Många familjer bad än bordsbön och kvällsbön. Gud var inte avskaffad, fast på nedgång.

Vad gjorde vi på sommaren? Vi läste böcker. Vissa hade serietidningar vilka gick runt. Spelade spel. Byggde kojor. Hittade på lekar. Fiskade. Spelade olika bollspel. Hoppade rep. Ritade. Skrev brev till kusiner. Plockade bär för vintern. Såg efter småsyskon. Repeterade skolkunskap. Någon hade en cykel, kanske fick man låna den. Samlade växter som pressades och katalogiserades för att visas upp i skolan. Mer…Simskolan var populär, speciellt när min lärare var en olympisk mästare. Varje sommar hade han gratis simskola på sin semesterort och sedan under vintern i stan. Att ha fått så mycket förpliktar, tyckte han.

Ibland tänker jag på våra simstjärnor. Hur för de vidare sin simkunskap?

Flera fattiga barn var sommarbarn hos en bättre bemedlad familj. Det innebar trädgårdsarbete och några fick hjälpa till med djur. (Om min tid som sommarbarn, länk nederst.)

Att vara bara barn var kortare tid än idag. Vid tolv fylld arbetade flera i min generation på sommaren som springpojkar, barnvakter, diverse hantlangare eller hjälpte föräldrar i arbete. På veckodagar var jag barnflicka för två barn, 3 år och ca 6 månader gamla. På helgen hjälpte jag min far med hans extrajobb som vaktmästare för huslängan vi bodde i. Gatorna omkring skulle alltid vara rena. Till hösten började jag bära ut morgontidningar för att betala flickskolan.

Alla barn hade också något hushållsarbete att göra. Vi hjälpte till hemma så väl det gick. Jag skötte ofta matinköpen och lagade middag.. Barn från välbeställda familjer behövde bara klara skolan. Vilken lyx!

Så efter tolv var man stor och skulle göra nytta, inte bara leka och gå i skolan. Min kamrat och jag hade volontärprogram i stans största ålderdomshem för de gamla som var ensamma. Vi gick dit en dag och frågade föreståndaren om någon behövde hjälp. Det fanns några gamla utan anhöriga och personalen tyckte vi kunde ge dem lite extra uppmärksamhet. Vi fixade kaffe, sjöng, läste tidningen och kanske Bibeln, rullade upp hår på papiljotter, andra små saker, tog en promenad med de som behövde stöd. Nej, inga pengar förväxlades, vi fick kanske saft och kakor. Vi var då 14 år och höll på ett år.

Vid 15 började vi två arbeta som festvärdinnor vid t.ex dop och större födelsedagar. Vi ordnade kaffe och bröd enligt önskemål, dukade, tog mot gästerna, serverade, underhöll med sång, läste upp kanske en lämplig dikt och städade sedan upp. Hur man ordnar en bra men enkel fest fanns ju i dåtida damtidningar och det efterapade vi. Vi var populära. Förtjänsten var låg men vi lärde oss mycket och kände oss nyttiga.

Det var inga problem att hitta sysselsättning. Det var snarare tiden som var för kort. Låter allt som skryt? Livet var så för många unga både med det obligatoriska som skola, uppgifter som familjemedlem och det vi gjorde på fritiden för andra. Nyttotanken var större än att slippa göra något. Lat var inte någon merit. Vi lyckades kanske klämma in en hobby, min var körsång och böcker.

Jag är glad över att inga barn i Sverige behöver arbeta i dag för att få pengar till skolgång och mat. Men någonting haltar i Samhället när ungdomar är så ”frustrerade” att de försöker skada folk med stenar genom bilrutan. Har de unga för lite normala krav på sig? Har Samhällets fostran i daghem och skola totalt misslyckats? Har föräldrarna vaggats i tron att ”någon annan” i Myndighetssverige leder barnen till vuxenlivet? Någon annan – skolan kanske, Socialtjänst eller fritidsgård – ger dem moral, regler och kunskap om hur man uppför sig mot andra? Vilka är de ungas förebilder idag? Det är en bra fråga. Mina var lärare, tänka sig.

Tycker vi för mycket synd om bråkstakarna och därför går det bara runt oavsett åtgärd?

Det är förstås en liten, liten minoritet av ungdomar som kastar stenar, skjuter andra, langar knark, eldar skolor, rånar barn och gör vårt liv osäkert. Men dessa få är så oerhört synliga, så oerhört kostsamma både i pengar och psyke, så tongivande på vissa bostadsområden att Regeringen borde börja fundera på vad sjutton gick så fel. Oacceptabelt räcker inte.

De ytterst ansvariga borde göra avbön och avgå, lämna sina slitna stolar för andra. För situationen med barn – och ungdomsbrottslingar är inget mindre än en nationell katastrof.

Om arbetslöshet:

192 000 ungdomar mellan 15-24 år var arbetslösa i maj. Det motsvarar 30,5 procent av arbetskraften i åldersgruppen. Orsaken kan vara att de har inga gymnasiebetyg visa upp och att det helt enkelt inte längre finns arbete för alla, bara för de bästa.

Hemland Sverige?

Historier från ett skymningsland.

Jag är på landet i en stuga vid havet. Det svenska Samhället visar här en solig, trevlig, lugn sida. Mitt normala liv i en Stockholmskommun med dagliga skjutningar och våld är långt från mig för ett tag. Det är så lugnt här. Människorna har semester eller har valt att bo här året runt. De grillar, fiskar, odlar grönsaker, promenerar och umgås med varandra. Det är långt till närmaste tätort genom många vägskäl. Ingen orkar ta sig hit och bråka.

Den andra verkligheten är på tidningssidorna. Läser jag inte dessa är Världen god och ondskan långt borta.

Verkligheten tar semester om man håller sig från Internet. Jag har svårt med det. Jag har alltid varit nyfiken på Världen från den dagen jag kunde läsa rubrikerna i morgontidningen.

Jag såg nu en rubrik: svenska IS familjer snart hemma i Sverige. Den väckte frågan: vad är en svensk person och vad är hemma? Tidningarna använder ordet ”familj”. Det känns så mjukt, stackars familjer, små barn, oroliga föräldrar i ett skitläger. Offer.

Hemma i Sverige. Låter som om dessa kvinnor hade hamnat i fötterna på ett krig helt ofrivilligt, lik överfall på en semesterort. Vad är hemma för dem? För IS medlem är det nog ingenting annat än en seg dröm idag. IS paradiset har kollapsat. Nu vill kvinnorna tillbaka till Sverige, få lägenheter, daghem, skola, sjukvård och bidragen de förkastade.

Undervärdera dem inte. Integration är en fantasi, ett politiker ord som bara finns på papper.

Jag vill inte integrera mig med IS världsbild. Och de har inte velat integrera sig med min.

UK drog kallt medborgarskapet av en som deltog i andra länders – Syriens – krig genom IS. Det är väl även för svenskar olagligt att delta i krig för något annat land än just Sverige? Men i jämlikhetens land Sverige ses kvinnor som naiva offer.

I oktober 2020 gjorde UD det första officiella konsulära besöket till lägren i nordöstra Syrien. UD gjorde då orosanmälningar för barnen där enligt Socialtjänstlagen till den svenska Socialtjänsten.

”Grunden för orosanmälningarna är att miljön som barnen lever i, och har levt i, har en stark negativ påverkan på barnens psykiska och fysiska hälsa även om inget barn är akut sjukt”, skriver UD:s presstjänst.

Nog så sant. Barnen har det för jävligt eftersom deras föräldrar sket i barnens bästa. Frankrike har försökt rehabilitera ”IS barn”. Det var inte enkelt, milt sagt. Jag tvivlar på att Sverige är mer lyckosam.

Har Sveriges Socialtjänst ansvar för barn i andra länder? Gäller det alla barn som har svensk anknytning? Kanske Världens alla barn? Även semesterfirande föräldrar som söp bort pengarna, andra som har emigrerat men hamnat i svårigheter, dumbommar vilka inte räknade ut konsekvenser, biståndsarbetare som hamnade i krig?

Sverige ska ta hand om sina medborgare, vart än de är. Då åker UD och räddar folk?

Nej. Åker du ut ska du se till att ha resurser som försäkringar och egna pengar. Du ska inte resa till länder dit UD avråder dig från att åka. Syrien är ett sådant land. Ursprungligt beslut om avrådan till Syrien togs 28 april 2011, det gäller än. Eget fel om du hamnar i fötterna på ett krig.

Är jag spydig? Absolut inte. Jag försöker dra en slutsats av UDs agerande. När min familj med flera, många med barn, hamnade i ett krigsläge på ett svenskt biståndsprojekt där vi arbetade, sa UD ungefär: skyll er själva, åkte ni inte frivilligt dit.

Mycket i svensk vänsterpolitik och media handlar om vår välvilja och att göra gott, mer än eventuella personliga skyldigheter och egen vilja. Den Lutheranska kristna moralen att vända andra kinden till och förlåta hur många gånger som helst styr mycket om vår hantering av kriminella, klaner, immigration, diverse skurkar och vem vi tycker skall ha vårt hjälp. Trots att religionen är död i Sverige följer de flesta svenskar dess regler instinktivt. Vi tycker hellre synd om folk än ställer ens normala krav på uppförande.

Vi är så humana att vi går under.

Är allt egentligen vårt eget fel? Vi lyckades inte visa det i Sverige bosatta IS anhängare att livet i Sverige är bättre än att vara våldsverkare i Syrien. De åkte med svenskt pass, vissa fick även sina sociala förmåner skickade till det nya hemlandet. Är inte det acceptans?

Vi hade noll koll.

Har vi kontroll över vilken väg vi väljer för vårt land och vilka konsekvenser det ger är en bra fråga.

Kommentarerna avstängda.