Om pengabehov för leder och något om sopor också.

Vad över Sjnjuvtjvdisjåhkå, bakom Akhka

TT:s enkät som 18 av landets 21 Länsstyrelser besvarat ger en bild av pengabrist för friluftsliv. Samtliga länsstyrelser som har svarat uppger att mindre pengar i deras budget har lett till färre skötselåtgärder i skyddad natur. Underhåll av vandringsleder, rastskydd, och andra friluftsanordningar är sådant som fått skäras ner på många håll.
Igenbommade dass, ved som inte kunnat läggas ut vid grillplatser och borttagna soptunnor är andra följder. Trasiga spänger inte att tala om.

Länsstyrelsen i Norrbotten till ex., är orolig för att populära vandringsleder som Kungsleden så småningom kan behöva bomma igen på grund av en växande underhållsskuld. Den risken finns definitivt. Går en bro sönder på Kungsleden och vi inte har pengar att renovera så kan vi behöva stänga leden.

Nammasj vid Rapadalen

Stänga leden? Hur tänkte de? Ska det stå en skylt i början av leden som talar om att det är förbjudet att gå där? Hur rimmar det med allemansrätten? Kan det vara smartare att förbjuda jippon på Kungsleden där tusentals människor ska göra sina rekord och låta oss andra vandra i fred?
Vilka andra lite farliga platser vi ska stänga? En bra fråga idag då Stockholms gator kan vara farligare än ödemarken utan spänger.

Har stött på trasiga broar förut flera gånger på den svenska fjällen men inte var leden stängt. Man fick gå runt, vända eller vada. Ger du dig i ödemarken får du ta svårigheterna eller vända. I Sarek finns ingenting, bara en radio mitt i. Men Sarek är fullt med folk och många vad. Har fått flera frågor om just Sarek och hur vaden är. Det kan vara som i bilden överst. Inte så djupt men med hala stenar och kallt.

Vad har varit min fasa. Kort, gammal, föga styrka. Men det har alltid gått bra. Någon gång under alla vandringar har jag fått slå tält och sätta väckarklockan till 4 för då är vattnet som lägst ifall det är glaciärvatten. En gång tog en stark man min ryggsäck och jag kom över.

Norge är ett bra exempel på bristen av service. Ja, de har fina låsta stugor. Där bygger inte Staten broar för leder utan samfälligheten, de människor som bor där. De kan använda pengarna till annat som de anser vara bättre än en bro för vandrare. Nog har jag vadat i Norge en och annan gång. Eller undrat hur ska jag ta mig över.

Norsk bro.

Färre rastskydd och spänger lovas. Kanske kan vandrare bli mindre bortskämda och naturen mindre tillrättalagd. Det är väl det vilda vi söker när vi vandrar på ett fjäll led? Att ta en söndagspromenad i närheten av sin bostad kräver inga spänger och rastskydd. Är naturen så ömtålig och med sällsynt flora ska ju ingen gå där och trampa. Då skall det inte underlättas utan en skylt sätts upp. Gå inte här

Men jag tycker förstås att det är en bra sak när närområden utrustas med en grillplats och kanske en och annan bänk och bro vid behov så alla vågar sig ut. Eldning styrs då till en lämplig plats inte till varje berghäll.

Alla vill ha mer från skattekistan. Alla som drabbas med nerdragning gnäller och även hotar med hemska följer. Stänga naturen!

Färre soptunnor? Nu är soptunnorna borta på Kungsleden. Var och en fick ta sina sopor med sig. Det var smart. Om en vandrare kan bära med sig mat för turen kan de väl ta med sig de tomma förpackningarna. Det behövs inga helikoptrar eller snöskotrar för att frakta sopor. Men det var bra att finna soptunnor i slutet på leden vid en fjällstation för att resa med några veckors sopor och gastuber är inte så kul eller ens tänkbart i flyget.

Milk creek ca 2033 mile dag 125, taskigt vad för man ser inte vad som finns under vatten-

Som jag tidigare har berättat fanns det få bekvämligheter på Pacific Crest Trail och dess 2660 mile sträcka. Utöver de tätort man liftade till eller några sportanläggningar som var öppna. Nästan inga broar. Inga spänger. Inga stugor, få matförsäljning speciellt för vandrare. Endast Kennedy Meadovs var närmast lik en fjällanläggning men utan rum vi har. Passerade några stora campingplatser men de var mest för husbilar, tältade trängdes på en liten yta. Inga vindskydd. Inga toaletter annat än de vid någon semesteranläggning. Det fanns gott om skyddade områden och nationalparker dock såg jag sällan någon information. Info var vid bilvägar och vi vandrare passerade sällan just där. Men de syntes ju i mobilens karta och i guide som de flesta hade.
Många hade mobilen i handen hela tiden. Inte jag, hade en Garmin och rörde knappt telefonen.
Ingen lämnade skräp någonstans. Inget bajs man trampade på, det grävdes ner. Inget toapapper, det tog man med sig. De som eldade samlade fallna grenar. Inte att någon eldade så ofta. Risken för skogsbrand fanns ju alltid. I Kalifornien behövdes eldnings-tillstånd som man fick efter en Internetkurs. Jag vet inte hur många hade det men en gång kontrollerade en ranger mitt intyg. Jag eldade dock aldrig utöver elden i mitt gaskök.

Sopor var svårt att bli av med. Under vandringen på Sierra var bear box obligatorisk och i den skulle allt packas in som mat, toalettsaker och sopor. Allt som luktar och lockar känsliga björnnäsor. Ibland fanns det mer sopor än mat i boxen.

Dag 81 passerade jag Ebbets pass i Sierra, 1050 mile. Jag hade fyllt på mat 10 dagar tidigare på Tuolumne Meadows store. Följaktligen hade jag flera dagars sopor, inklusive toapapper i min bear box.
Strax efter passet ropade någon på mig. De var en grupp på tre personer och två hundar. De ville bli fotograferade med den gamle svensken.
Vi tog bilder. De gav mig rent vatten, kakor och frukt. Sedan sa en av kvinnorna: Ge oss dina sopor. Hur många dagars sopor har du?
En av dem tömde sin ryggsäck till de andra och jag lämnade mina sopor inklusive en tom gasburk. Vilken lyxig hjälp. Ryggsäcken kändes så mycket lättare. Som tack fick jag ge mina bästa tips om hur jag höll mig i form i så hög ålder. Mitt standardsvar var: lämna bilen oftare, stäng av TV och gå.

Vem underhåller PCT? Mest volontärer.Många är före detta PCT vandrare eller de som vill.

Led mellan Hukejaure och Kungsleden.

Livet är så tillrättalagd i Sverige. Staten tar hand om oss. Även i ödemarken skall service finnas. Pappa Staten skyddar oss så vi inte blöter ner fötterna. Låt naturen bli lite mer naturligt. Det finns gott om områden redan där nästan alla kan njuta av naturen, med vägar, rastplatser och just spänger. Det finns även ledbitar där du kan åka med din rullstol.
Gör inte livet så förbaskat iordningställt. Överallt. Glöm inte eget ansvar.

Kanske en Internetkurs om hur man bär sig åt på Kungsleden? Ve den som ertappas utan godkänt examen.

https://tt.omni.se/larm-om-friluftslivet-kungsleden-hotad/a/BW9ekw

Kinnekulleleden i oktober.

Stenbrottet

Jag satt i tåget hem från Kinnekulle och tog en titt på vad som hade hänt under de senaste 6 dagarna utan Internet. Ja, Internet fanns men under en vandring brukar jag strunta i Världen, bara vara nöjd med naturen.
Israel – Palestinakonflikt hade exploderat med många döda, mördade rent av bestialiskt. Det slutar aldrig, resterna av andra världskriget menar jag.

Men vandringen på Kinnekulle var vacker, enkel, magisk på sina ställen. Jag var så oerhört tacksam över livet och dess ljuspunkter just då.

Kinnekulle är ett så kallat platåberg som ligger i Vänerns sydöstra strand i Götene kommun,
Kinnekulleleden är 48 kilometer och lättvandrat, bara ett par tröga uppgångar. Lämplig för tre dagars vandring. Det finns några vindskydd och möjlighet att få vatten, dock kan kranar vara stängda på senhösten, likaså är mat – och övernattningsställen bara öppna i sommarsäsong. Ingenting var öppet nu i början av oktober. Kan ha missat något. Tältning är förbjudet på få områden och vållar inga problem.

Munkängarna

Det tog mig två dagar att gå runt men sedan gick jag tillbaka och tog om vissa bitar och vandrade sakta runt stenbrottet. Sista morgonen gick jag på Munkängarnas lövskog, igen. In i skogen.

Leden är bra märkt och endast i någon korsning såg jag inte markeringen genast. Ingen risk att gå vilse. Delvis går leden ihop med Biosfärleden och ibland finns blåmärkta korta leder att avvika med. Ett av de går runt stenbrottet i Hällekis, ett måste.
Naturen och stenbrotten är fantastiska. Lövskogar med alla sorter av träd. Stenbrotten efter kalkbrytning är lite av Grand Canyon i miniatyr. De påminner om det hårda arbetet förfäderna gjort, det som byggde Sverige.
Utanför leden finns de små byarna, kyrkor och en del lämningar samt ett vattenfall att besöka.

Gröna skogen

All service var stängt nu men på sommaren finns utsiktstorn, några restauranger och möjlighet till övernattning samt en camping.
Ibland ihop med vandringsleden ibland förbi längs annan väg går en cykelled.

Platåberget Kinnekulle har 18 naturreservat och lämningar från förra tiders kalkbrytning.
Huvudorten Hällekis har ca 626 innevånare (2022). Det finns en Coop butik. En pizzeria som är öppen 5 dagar i veckan. Låg- och mellanstadieskola. Största arbetsgivaren utöver Kommunen är Paroc som tillverkar mineralull. Tågstation. Som tidigare sagt var dock tåg inställda.

Så klart besökte jag Hällekis mataffär och åt på pizzerian. Stöd alltid det lokala i små orter.

Lasses grotta

Det är många elstängsel på grund av djurhållning. Dock finns ut – och ingångar som fungerar. Många kor. Det var inte riktigt trevligt att hamna i samma hage med en tjur. Kanske undantag nu när säsongen var över?
Det är levande landsbygd. Trampa inte överallt. Akta dig också för koskit.
En del väg att gå men oftast lite trafik. Inga problem.
Tåget hördes på natten. Antagligen varutransporter för persontåg var ju inställda.
Men detta är bara petitesser. Har du vägarna åt det hållet ge dig tid att gå Kinnekulleleden, en av de små pärlorna i svensk natur och i svensk arbetarhistoria.

Från min tältplats såg jag solen gå ner över stenbrottet. Det fanns också en liten sjö och hoppfulla fiskare.

PS.1882 till stängningen 1978 togs 25 miljoner ton kalksten ur berget och skapade det stenbrott vi ser idag. https://kinnekullehembygd.se/cementa-hallekis-2/

PS2 Stenbostaden, grottan, bodde Lasse och Inga Eriksson under mycket enkla former i slutet av 1800- och början av 1900-talet. Halla naturskyddsområde.

https://kinnekullehembygd.se/

Inte riktigt höstkänsla än men några lysande träd och fallna löv.

Höst och de gula bladens mysterier.

Hösten är den bästa årstiden för mig. Först får vi en färgexplosion när naturen ändrar färg. Bladen blir röda och gula, växterna på marken har sin färg förändring. Naturen blir stilla, löven faller, kvällarna blir mörka. Det är rofyllt.

Solljuset blir mindre intensivt under hösten. Då avstannar fotosyntesen och klorofyll bryts ner och försvinner ur löven.
Färgskiftningarna i bladen beror på att det gröna pigmentet klorofyll bryts ner snabbare än de gula karotenoidpigmenten, och att nya röd pigment bildas hos vissa träd.
Klorofyllen lagras dock eftersom de innehåller de biologiskt grundämnena: kväve och magnesium som behövs igen på våren. Den som spar… Alltså de fina höstfärgerna har funnits gömda under det gröna.
Varför just då, frågar forskarna. Hur vet träden och bladen att det är dags?
Men exakt tidpunkt kan inte forskningen ge – än. Hur mycket påverkar kylan? Hur mycket ljuset? Forskning pågår om bladens höstförvandling.

Hösten är vacker. Naturen kan se ut som en målning när det mildare höstljuset faller på.

Varje årstid har fördelar. En heter sommar och värme. Kanske kommer vi alla att längta till sommaren när vinterns elräkningar kommer. Elektricitet och värmen i elementen blir åter en lyxprodukt. För, på den fronten har ingenting hänt än. Som alltid, det är eftertanken före som är politikernas bristvara.

Dags för en höstvandring – snart. Att vandra på hösten har sina fördelar. Sällsynt tystnad. Inget trängsel. Bara jag och naturen. Men dagarna blir kortare när solen försvinner tidigare. Dagens vandring blir så också färre kilometer. Höstvandringar är inte till att göra rekord utan gå ner i varv. Även när ingenting stressar en.

Bilder: Överst höst i Padjelanta, nederst Blomberstorp, Sörmlandsled etapp 37:2.


https://www.extrakt.se/mysteriet-med-hostloven-kvar-att-losa/

Vandringsminnen i bild.

Jag har haft ovanstående bild från PCT ofta som sidhuvud. Den bilden väcker ett fint minne från en skön dag på PCT vandringen. Dag 110 på PCT, mile 1777. En riktigt varm dag.

Lagade mat sittande i en grop på vulkansand vid Brown Mountain. Sedan var vattnet nästan slut. Mötte en kille från Kanada som skulle gå en lite kortare bit. Han hade inte heller vatten kvar. Då svängde vi båda till ett sidospår mot Fish lake, han var förstås snabbare än jag. Han väntade på mig utanför restaurangen med en flaska vatten.

Han var dock tröttare än jag och hyrde ett rum på semesteranläggningen. Jag duschade, åt och åt igen, fyllde på mat och vatten. Natten föll. Började gå till leden i månskenet. Jag tog dock vägen, inte sidospåret eftersom det var nästan mörkt.

Luften var ljummen. Tystnaden total fast jag gick på HWY 140. Månen lyste och gav så pass mycket ljus att jag kunde fortsätta från vägen till leden i skogen. Jag gick kanske en halvtimme i skogen och slog tält vid den torra bäcken.
Tur jag hade laddat med extra vatten för Cascade Canal var oväntat torr.


Ibland byter jag sidhuvud. Men den bilden kommer åter, det är en favorit.

Har också du bilder som väcker trevliga minnen?