Etikettarkiv: vandring

Har vi barnperspektiv – någonstans, någon gång?

Publicerat av

Efter en paus på toppen av Glenn pass tog jag mig neråt mycket varsamt. Det var då jag träffade fyra personer som skakade om mig och gav dessutom hastigt dåligt samvete om hur jag hade varit som mor.

Stigen upp hade varit tungt men man belönades med otroligt häftig natur. Genast när jag trodde mig vara uppe på passets krön kom en tvär stigning till. Jag måste medge det var ansträngande men till sist satt jag på en liten platå där flera andra vandrare vilade, drack vatten och knaprade något från trailmix påsen. Alla såg lite trötta ut.

En rysk TV journalist sållade sig till gänget. Han kom från norr och skulle bara gå en mindre bit samt filma och göra intervjuer. Han började genast fråga ut mig när de andra hade informerat honom om min ålder. Fråga henne!

Han försökte få min vandring till en superprestation på grund av åldern men det gick inte. Jag hade satt mig för att vila flera gånger vid den tvära stigningen. Det sa jag inte till honom utan tyckte att hela vandringen var utan problem. Det är bara att gå!

Att gå sakta är väl inget problem? Att sätta sig vart femtionde meter vid uppgång är väl inget problem? Jag kom ju upp! Jag var på punkt 790 mile, dag 59, allt väl.

Vi avslutade intervjun ganska snabbt. Jag började gå neråt väldigt sakta. Det sker faktisk mer olyckor vid nedgång än uppgång. Gå ner är mer avancerad rörelse för kroppen fast det inte känns så. De flesta går också fortare ner än upp.  Stigen var smal och hal med isiga bitar blandad med geggig lera och stenar. Längre ner fanns ett snöfält. Det var då jag såg de fyra personerna. Av två syntes knappt huvudet.

Två små flickor och deras föräldrar kämpade sig uppåt mot krönet i snömodden.

De två flickorna hade gympaskor, shorts och var sin lilla käpp. Jag hade två gåstavar, långbyxor, rejäla skor och hade ärligt sagt jobbigt att gå.

Jag frågade föräldrarna hur gamla flickorna var. De var 4 och 5 år.

  • De ska bli de yngsta som har gått hela Muir Trail, upplyste pappan mig.

Han tog lite bilder och de skulle skickas till Internet, Facebook. Vi har tränat för det här, sa han snabbt till mig när jag sa är de inte lite väl unga. Jag frågade inte om träningen.

Min första tanke var barnmisshandel. Jag kan inte i min vildaste fantasi tro att fyraåringen hade sagt: pappa, min största dröm denna sommar är att vandra Muir Trail 338.6 km som går ofta i svår terräng och på många höjder, upp och ner, stenigt och jäkligt men fina utsikter. Kan vi göra det, mamma och pappa? Snälla!

Jag tror att fyra och fem år gamla flickor vill gå och bada, ha picknick, gunga i parken, leka med kläddockor, spela spel på Ipad, åka på en sparkcykel och gå till Disneyland. Jag  tror drömmen är Disneyland inte Muir Trail. Inte att vandra 340 km för att föräldrarna ska få rekord och skrytbilder på Facebook.

Jag steg åt sidan och balanserade i snömodden för att ge dem plats gå förbi. Barnen halkade i snön, stretade förbi mig med sammanbitna ansikten. Jag tog mig varsamt neråt. Dagen efter träffade jag ytterligare ett barn på leden, en pojke precis 7 år med sin far.

Pojken var liten för sin ålder. Hans ryggsäck var för stor. Hans ansiktsuttryck och tystnad sa allt. Han ville vara annanstans. Det kan hända att vandring med pappan hade låtit spännande, men inte så långt, inte i så svår terräng. Hans far skröt att pojken blev den yngsta pojken som gick hela Muir Trail.

Första platsen var ju redan tagen av de två småflickor.

Jag sa några beundrande ord till pojken men hans ansiktsuttryck var bara trött. Fadern försökte skicka bilder till Internet.

Visst, barn kan prestera mycket mer än vi tror. Men att medvetet utsätta dem för faror? Bara för att Internet finns innebär det inte att föräldrar måste ha rekord ungar och synas över världen.

Jag undrade tyst för mig själv. Om något händer, ett barn halkar med sina små gympadojor och faller ner i avgrunden med död som följd. Hur skulle föräldrarna lösa det? Vore inte det livets slut? Skulle anklagelserna hagla mellan föräldrarna resten av livet? Eller vore det bara ett offer man får ta?

Vilka risker är rimligt att utsätta sina barn för att synas på skrytlistor och slå rekord?

Jag hade träffat ett barn till men hon var 13 år och gick en veckotur med sin far. Vi pratade en stund och fadern frågade om nästa bit på leden. När jag berömde flickan lyste hennes ögon som stjärnor. Men i dessa tre småbarns ögon lyste inga stjärnor.

Muir Trail är ingen barnlek. Det finns bättre områden om man vill lära sina barn att vara ute i naturen. Varför är inte en lättgången veckovandring nog längre? Blir det inte lika många likes på Facebook?

Dessa små vandrande barn gav mig en mindre bra tanke om mitt eget föräldraskap. Det var inte första gången jag skämdes över mitt moderskap men nu kom igen en minnesbild. Vad var jag att döma andra? Jag hade satt mina barns liv i spel. Under en av våra resor i södra Thailand var allas liv i fara tack vare vårt vägval. Vi, barnens far och jag sket i varningsskyltar, körde vidare och hamnade på ett terroristläger. Andra äventyrliga resor… Mer …Jag har också pressat barnen att vara på topp i skolan. De skulle vara bäst och de var det.

Jag hade gjort tvångsmässiga förändringar i barnens liv utan att fråga om deras åsikter. Nu gav barnen jag träffade på leden mig en senkommen skamkänsla. Vad använder vi våra barn till? Vad kräver vi av dem för att kunna skryta? Offrad vi deras välmående för att själv få fördelar? Får barnen avstå så vuxna orkar existera?

Är vi vuxna alltid först? Har vi barnperspektiv – någonstans, någon gång?

I skuggan av påtvingade slöjor, barnäktenskap, barnsoldater, köns­stympning med mera är det lätt att minimera våra egna felsteg. Vi är så mycket bättre! Att barnperspektiv knappt syns i vår svenska  vardag och garanterat inte hos våra politikers planering är en skamfläck, lika illa som föräldrar vilka tvingar sina barn fylla deras liv med rekord och skryt på Internet.

Nedersta bilden från Wikipedia. Muir Trail.

Men den viktiga frågan – pajen då?

Publicerat av

Månen lyste. Natten föll på medan jag gick på riksväg 140 för att ansluta åter till Pacific Crest Trail. Jag hade fyllt på mat och vatten på Fish Lake Resort. Dessutom hade jag ätit den bästa fruktpajen i mitt liv. Det är dag 110 under min PCT vandring.

Jag var nöjd med livet fast ryggsäcken vägde en del eftersom den var full av mat, vatten och gas. Tur att jag tog med mig extra vatten för Cascade Canal, som borde ha varit en vattenkälla, var torr. Månen lyste. Jag fortsatte in till skogen. Jag satt tält vid den torra kanalen högre upp på leden och kokade en kopp te. Jag hade ätit middag på Fish Lake men fyllde nu på med några kex. Jag var alltid hungrig.

Vandrare pratade ofta om mat och drömde om något de skulle äta hemma. Så även jag.

Maten var enformig på leden. Den byggde på två grundstenar: kort  koktid och låg vikt. Nudlar, frystorkat, potatismos, tonfisk, grötflingor eller müsli och sportdryck var basen. Däröver tortillabröd, nötsmör, jerky, kex, nötter, torkad frukt. När jag passerade en mataffär köpte jag choklad, äpplen och apelsiner, tomater och avokado för några dagar. När vädret blev kallare utökades min mat med ost och kokta ägg. Jag fick mycket mat och snask från olika dagvandrare, de som skulle avbryta, hundrastare  och även en hel del från en restaurang vid White Pass gratis eftersom de skulle just stänga.

Jag bar vad jag orkade. Jag åt massor när jag passerade någon tätort. Frukost, lunch, middag, mellanmål ibland trängd ihop på få timmar, ändå var det inte tillräckligt för den mängd energi som behövdes. Jag tappade totalt 14 kilo från min helt normala vikt. Vill du banta gör en långvandring.

Jag åt äppelpaj som efterrätt när jag fyllde på mitt matförråd. Äppelpaj är USA, inte bara hamburgare.  Alla pajer var inte förstklassiga. De serverades inte snyggt, var kalla eller glassen smakade inte grädde. Någon hade äppelmos i stället äppelbitar. Degen kunde vara geggig. Men andra var frasiga med goda äppelskivor och serverades med glass som smakade äkta vara eller lagom vispad grädde. Det fanns även små pajer i pappförpackning i några affärer. Jag tyckte de var så delikata vilket förmodligen var inte sant utan det var sockret och fettet som talade.

Den enda bärpajen jag åt var paj med Huckleberries. På Trout Lake (dag 139) var pajer med de bären en specialitet. Jag köpte en hel paj. Det var min middag ute i den brända skogen med utsikt mot Mt Adams när mörkret föll. Området hade massor med bär på brandareor och så klart hungriga björnar. Jag hade spanat efter bär tidigare i skogen, men torkan hade tagit alla hallon och smultron. Nu, i Washington som var ett regnigare område kunde man äta Huckleberries så man till sist mådde illa.

Så till min ”pajtävling”. Vinnaren blev Fish Lake Resort  där jag åt en persikopaj. En annan vandrare åt äppelpajen den gången. De båda pajerna var himmelska. En frasig botten, ovan den frukten snyggt inlagd i halvmåneformade skivor, inte för mosiga utan lite tuggmotstånd kvar. Inte för söt så något av syran i frukten var kvar, svag kanelkryddning och ett tunt lager nötcrunch. Locket var av deg remsor, puffiga som av smördeg. Lagom varm. Till det hemgjord vaniljglass. Först när jag hade glufsat i mig pajen kom jag på kameran. Sorry! Det var en himmelsk paj.

Året som gått och rester vi får dras med.

Publicerat av

Det hände två stora saker i mitt liv år 2018. Döden av min sambo och min PCT vandring. Sorg och glädje.

Min sambo och jag hade varit ett par i 28 år och bott tillsammans i fem innan han insjuknade i något vad sjukvården inte kunde lista ut med demens som följ. Jag tog hand om honom i sju år tills det blev övermäktigt. Jag förlorade mitt liv. Han kände knappt igen mig i slutet. Andra sjukdomar slog till. Han dog efter tre veckors boende i ett kommunalt undermåligt hem för dementa. Även om det var förväntat, blev det som ett slag i själen.

Någon dag efter hans död fick jag beslut på min överklagan om att vi anhöriga inte fick välja plats för honom. Förvaltningsrätten sa att Kommunen vet bäst vart de gamla skall bo. Jag hade försökt få en plats i ett hem som jag visste fungerade bra.. Hade gärna gått vidare till högre instans Kammarrätten och kanske, kanske få ett principbeslut om de gamlas självbestämmanderätt, men de döda kan inte överklaga.

Någon annan i samma sits som vill pröva?

Det halvt år jag tillbringade i USA vandrande var bara en enda stor kärlekshistoria med naturen och människorna. Jag vandrare nästan hela Pacific Crest Trail. Jag tycker nu, inte då, att det var en prestation i min ålder. Det var bara underbart, ren befrielse från världens elände och alltför mycket stilla liv hemma.

Jag slapp valet fast det pågick än när jag kom hem. De valda tycks inte komma överens om någonting. Vad får vi för pengarna som vi lägger i politikerlöner och förmåner? Jag slapp också allt elände i Sverige under sommaren och var lyckligen ovetande om vad pågick i världen. Jag hade inget Internet, inga tidningar. Ja, jag försökte se på TV något när jag bodde inomhus men höll mig till amerikansk debatt vilket ger ganska annorlunda bild om Trump och USA än det man får i Sverige.

Det var som en semester från världen, den utveckling som pågår mot  – vad jag tror – en katastrof som kommer att kullkasta våra liv. Att ha levt länge ger en fördel, eller nackdel, i att kunna dra slutsatser som bygger på erfarenhet. Om vi gör så blir resultatet så.  Genom Internet kan vi också dra flera konsekvenser om utvecklingen i världen oavsett om det gäller försök att stjälpa diktaturer, påverka terrorister, hindra svältkatastrofer eller se resultat av religiösa tolkningar. Hur än jag försöker hitta det övervägande positiva – den ljusa framtiden – i världens utveckling kan jag inte finna det. Visst, färre svälter, fler får någon typ av skolgång, stora medicinska och tekniska framsteg… Kan hända att de positiva händelserna drunknar i de negativa? Vi matas med de onda fallen och ser inte ens de goda?

Jag föddes under det andra världskriget. Kanske slutar jag mina dagar i det nästa? Eller i ett utbrett inbördeskrig som omfattar det naiva Europa?

Jag önskar er alla Gott Nytt År! Helst bättre än år 2018 som nu byts ut lämnande efter sig flera problem från regeringskris till olösta brott mm i Sverige, krig och terrorism i världen över och våra nya religioner som planetens uppvärmning och förtryck av de svenska jämlika kvinnorna.

Älska och ta hand om dina närmaste. Vårda din närmiljö, var varsam med naturen och planetens resurser. Dessa uppgifter är kanske din enda möjlighet att göra världen bättre.

*Scissors Crossing, dag 8.

Gamla träd Mt Baden Powell

Horseshoe Meadow dag 56

Marie Lake, Sierra dag 65

Three Sisters Oregon dag 121

Minimalistiskt liv och min utrustningslista.

Publicerat av

Det befriande med en längre vandring är bristen på saker. Du har det som ryms i din ryggsäck och orkar bära. Tältet ger dig mindre än två kvadratmeter boyta. Det är minimalistisk liv. Ja, du har hela naturen omkring dig att tillgå, men du äger det inte, har bara till låns.

När jag sökte på Internet ” life without material things” fick jag 2 260 000 000 svar. Hur relevanta de var vet jag inte. Många gjorde kortvariga experiment med att ha bara lite nödvändiga saker. Det handlar förstås om västerländska och de välmåendes experiment, inte ”minimalismen” på krigsområden.

Vad är nödvändiga saker lär växla från person till person. De flesta vill nog inte släppa sin mobil, tror jag.

Jag var utan Internet från 1 maj till 19 oktober. Jag saknade Internet i början, kanske inte själva Internet utan möjligheten att skriva. Men sedan var det bara befriande att slippa allt från elände till mindre elände. Så, jag var mestadels utan fungerande telefon. Trots Telias försäkring att den skulle fungera bara jag gjorde en registrering funkade telefonen sällan, nära inte alls. Den 19. oktober på hotellet i Seattle rasslade alla sommarens meddelanden in, från viktigt till onödigt. Bland annat kom ett frågeformulär från PCT organisation med frågor om hur jag hade haft det.

GPS skötte kontakten till mina närmaste. De kunde följa mig på Internet. Tekniken är otrolig idag – när den fungerar.

Jag älskar tältliv, ensamheten ute i naturen. Jag tyckte det var mysigt i tältet – oftast. När mörkret föll satt jag på eller i sovsäcken beroende på temperaturen, drack te och åt något vad jag nu hade och skrev lite dagbok. Läste i guideboken om nästa sträcka. Jag kände mig fri och lycklig. Ute hördes  nattens ljud, djur som ”pratade”, ugglor som hojtade och kanske steg vilka passerade tältet. En björn (ja, dag 148 på Falls Creek brand area), rådjur, älg, något mindre … ibland kastande en skugga på tältet. Stjärnhimlen var makalös och så nära. Bristen på annat ljus gjorde stjärnorna mer synliga och jag tältade gärna högt upp för att få sova under stjärnhimlen.

Visst fanns det dagar när terrängen var svårforcerad eller då allting var blött. Då undrade jag en kort ilsken sekund vad sjutton sysslade jag med. Men regnet var ju en välsignelse för den torra marken och vattenbristen. Varför skulle jag klaga?

Jag kunde gott fortsätta att ha det så enkelt. Jag kunde vandra och tälta, vara prylfattig länge, leva på en minimal yta och inte bry mig om annat. Men mina barn och barnbarn står mig nära så vandring kan bara bli en del av livet, inte hela. Och visst var det skönt någon gång i hotellvärmen med dusch!

Vad hade jag med mig? Jag hade ingenting som inte kom till bruk utom viss första hjälpen. Jag skriver inte ut från vilket märke mina prylar är, det är oväsentligt. Ifall du nu tänker göra liknande lång vandring och undrar över utrustning kan du ställa en fråga i stället.

Jag köpte och bytte ut några kläder under tiden som vindjacka, skor, strumpor och byxor, så totalt utslitna saker hamnade i sopor.

Jag hade med mig:

RFID-säker plånbok, 3 olika kredit/betalkort, försäkringskort, pass, PCT tillstånd, eldningstillstånd, GPS, kamera + fyra memory card (en för varje delsträcka, enklare att sortera) + extra batteri, mobil, solpanel, 2 power bank, elkontakter/laddare, pannlampa.

Ryggsäck 60 l, sopsäck som foder till ryggsäck från Washington (där det började bli mer blött och regnskyddet försvann någonstans), enmanstält, en extra större tältpinne som användes som spade, sovsäck till -5 C, sovsäckslakan i siden, liggunderlag, gåstavar, microspikes, (postades iväg mot norr när de inte behövdes).

2 par byxor (de jag använde som vandringsbyxor byttes ut två gånger de var slut helt enkelt), 1 långkalsong, 2 långärmade tröjor, 2 T shirt, 1 sportlinne, 4 par trosor, 4 par strumpor (3 par byttes ut), 1 par skor (tre par användes totalt), supertunn vindjacka i Kalifornien, regn/vindjacka från Sierra till slutet, varm jacka, keps, mygghatt, handskar, mössa, knästöd, tunn regnponcho som räckte över ryggsäcken i Oregon/Washington.

Kam, tandborste, tandkräm, tandtråd, våtservetter, trosskydd,  toapapper, tvål, solkräm i Kalifornien, tub hudkräm i Oregon/Washington, nagelsax, solglasögon, första hjälpen pack, halstabletter, värktabletter, antibiotika, räddningsfilt, påsar att sortera allt i.

Gaskök med en kastrull, gas, tändare och tändstickor, mugg, sked, gaffel,  liten kniv,  några plastpåsar packa mat i, soppåsar, 3 till 6 en/två liters vattenflaskor beroende på vart jag var, en 2 liters vattenpåse som reserv i Kalifornien, vattenreningstabletter, vatten renare mini Sawyer, Bear box från Kennedy Meadows, som jag behöll till slutet och tog hem. Mat förstås. Som mest bar jag ungefär en veckas max tio dagars mat.

Nål och tråd, laglappar, lite gaffatejp. Oanvändbart plastkort (som hjälp att öppna Bear Box),  block, kalender, 2 pennor. Guidebok med info och små kartor.

Allt var i lättvikt från tält och ryggsäck till kläder. Jag vet inte vad det vägde. Jag väger aldrig min ryggsäck. Jag tar med mig det som behövs och då får man stå ut att bära det. Eller plocka ut något.

https://www.adlibris.com/se/bok/the-pacific-crest-trail-hiking-the-pct-from-mexico-to-canada-9781852849207