Etikettarkiv: våldtäkt

Krigsbrott på fredstid?

Publicerat av

Nära Södertörns Högskola hittades en kvinna i diket. Kvinnan hade utsatts för slag och grov våldtäkt. Hon är förd till sjukhus. Ingen misstänkt gärningsman än så länge.

Ungdomar rånas av gäng. Till och med rånas de på kläderna och förnedras på olika sätt. Det räcker inte längre att ta mobilen och pengarna.

Statsministerns senaste förklaring är  att ungdomsrånen beror på Alliansregeringens skattepolitik åren 2006-2014 då skatter sänktes för den arbetande befolkningen. Hur förklarar han våldtäkterna? Brist på…? Är inte den moraliska kompassen helt avskaffad när man slänger en våldtagen kvinna i diket? Vilka ursäkter produceras då av de styrande?

Löfvens förmåga att räkna är obefintlig. De som nu rånar var knappt födda då. Att arbetande föräldrar fick lägre skatt borde ha tvärtom effekt. Och socialbidragen är inte låga. Många byter gärna pension mot socialbidrag. Lågavlönade likaså. Skäms han inte? Varför lämnar han inte sitt ”arbete” till någon med mer förmåga? Vem i så fall? Urvalet är inget att hurra på.

Rån mot unga offer har mer än fördubblats de sista åren. 2 484 rån anmäldes 2019. Det är nog lågt för många vågar inte anmäla eftersom de blir hotade till livet. Gärningsmännen, ofta själva omyndiga eller inte ens straffmyndiga, är vanligtvis från så kallade ”utsatta områden”. Jag tycker den benämningen skall bort. Flera svenska äldre har levt i utsatta: läs höghusområden där arbetare och deras familjer fick en eftertraktad bostad, men de rånade sällan andra barn. Min familj hade inte mat alla dagar men ingen av oss bestal andra. Moral är något föräldrarna förmedlar barnen. Hemmet först. Släkten och dess sätt att leva. Det som tillåts och förbjuds. Sedan kommer skolan och dess regler eller brist på dem. Och det som Samhället genom polisen och rättsväsendet tillåter och kanske bestraffar.

Träffade en familj under tiden jag gjorde personundersökningar för Kriminalvården. Föräldrarna applåderade när sonen kom hem med stöldgods. Så klart fortsatte han tills fängelseporten slog igen.

Polisen beskriver rånen ”orten mot svenne” och det ser ut som att invandrare rånar svenska barn. Men  eftersom ursprunget är rasistisk och helst ska hemlighållas vet man inte och då kan man inte göra några genomgripande anpassade lösningar. Socialtjänsten får ta jobbet att bibringa moral i rånarbarnen. Det kommer inte att fungera annat än i undantagsfall. Kriminalitet är inte Socialtjänstens paradgren.

Hur beskrivs våldtäkterna då? Gå inte ut ensam när det är mörkt och annat trams. Hur ska man då ta sig från arbete på kvällstid? Bör kvinnor sluta att gå ut annat än i en stor grupp? Är kvinnor som rör sig ensamma ute bara lovligt villebråd? Om de är för lättklädda när våren kommer? De anmälda våldtäkterna har ökat rejält. Även där finns ett mörkertal.

I alla krig finns det offer. Offer är de som förlorar mot övermakten. Män mördas. Familjer rånas. Kvinnor våldtas. Våldtäkt är en stark revirmarkering och har föga med sex att göra. Man äger offrets och hennes familjs liv. Det visar att män inte kunde skydda sina kvinnor. De männen var bara skräp. Omanliga fega förlorade. Barn som föddes var erövrarnas. Skambelagda. (Nu har vi abort och dagen efter piller.) Idag är många svenska män redan föraktade, förminskade och förtryckta av de svenska kvinnor vilka svenska män av naturen skulle skydda.

Det känns som ett krig idag. Nära mig har det brunnit bilar och skolor. Mord genom handgranat. Rån och överfall. Våldtäkter. Ett barn som våldtogs på väg till skolan. Några närområden  är så kallade no-go-zoner. Att passera där gör en något sorglig eller ska jag säga förfärad. Det är så skräpigt. Torget ser ut som en främmande värld med svartklädda beslöjade kvinnor. Småbarn i slöjor, även i barnvagn. Män som sitter i café och betraktar livet. De svartklädda killarna med huvor drar runt på området. Socialbidragen exploderar som så på många andra ställen. Regeringen pratar än om integrering.

Och nu hittar man en våldtagen kvinna i ett dike. I morgon är den nyheten ingenting.

Jag tänkte på en film jag såg häromdan. En film där ryska soldater har visat sin övermakt och våldtagit även nunnorna i ett kloster. Gud skyddade dem inte. Ångesten över graviditeter, förhållandet till Gud och det totalt kullkastade livet man krampaktigt försöker behålla är så påtagligt att det känns från TV rutan.

En film i tiden?

Inte skyldig.

Publicerat av

Så här i juletider och all julskyltning tänkte jag på en person jag hade träffat genom mitt arbete. Den kvinnan hade otroligt god smak, färgsinne och förmåga att få de enklaste kläderna att se ut som miljon dollar. Nu var hon gravid och livet hade vänt sig upp och ner av flera orsaker.

Hon hade en usel bakgrund. Föräldrarna älskade spriten mer än henne. Hon placerades i ett fosterhem där fosterfadern förgrep sig på henne. Socialtjänsten trodde inte på barnet. Vem ska tro på en 10 år gamla flicka som kommer från sådana omständigheter? Hon kan inte veta något om sex ens? Det blev dock besvärligt med anklagelserna så hon placerades om. Blev sexuellt utnyttjad av en i familjen. Hon rymde. Efter ett tag fick polisen fatt henne och hon placerades igen på ett nytt hem.

Hon berättar att hon tog av trosorna och la sig på sängen direkt. Så skulle livet vara. Men det familjehemmet  var ett riktigt hem. Hon blev ett barn och älskad. Men vid avslutad två årig social linje tyckte Socialtjänsten att hon var färdigvårdad och gav henne en etta i en förort genom förtur.

Nu hoppar vi över några år, timarbete och så. Hon skötte sig. Hon återtog kontakten med sina föräldrar och det var bättre med dem nu. Att orka missbruka har sin tid, att sluta sin tid också.

Hon var otroligt vacker. En dag besökte hon en känd klubb tillsammans med en väninna och släpptes förbi kön. Killar flockades runt henne.  Hon hamnade i jetsetlivet på grund av sin skönhet. Hon var den ouppnåeliga skönheten. Hon ville inte bli rörd. Efter några år förälskade hon sig i en kändis med pengar. Livet lekte.  Hon var lycklig.  När hon väntade barn kraschade lyxlivet. Han hade börjat älska kokain mer än henne, sparkades från jobbet, ruinerades bokstavligen och hon satt nu gravid åter i sin lilla lägenhet med sin lyxgarderob.

Det var då jag träffade henne. Barnmorskan på närmaste Vårdcentral vägrade att ha henne som patient på grund av barnafadern. Hon var dum nog att säga hur det var. Hon skickades till enheten för riskgraviditeter fast graviditeten var helt normal. Barnafadern var problemet, inte hon.

Från lyxlivet till arbetslöshet är fallet hårt. Sparpengarna tog slut. Hon sålde en del kläder. Det var svårt för en gravid att hitta arbete.

En dag var hon extra glad och berättade hur hon hade hittat ett jobb. Jag får personalrabatt, sa hon och visade mig en babytröja.

Hon hade varit ute och fönstershoppat. Det var juletider och många affärsfönster var verkligen lockande. Hon såg en som var bara usel. Ingen jul magi där inte. Hon klev in och ville prata med föreståndaren. Hon erbjöd sig att skylta om, gratis. De skrattade men sedan sa någon lite spydigt: gör det då.

När hon hade gjort om hela fönstret anställde de henne som försäljare och för att ta hand om skyltningen av fönstren och placering av kläderna. Hon skyltade om varje vecka. Hon började fundera på att söka vidareutbildning till dekoratör efter barnet var stor nog att få plats i daghem.

Barnet föddes och inte ens det fick barnafadern i andra tankar. Han var kvar i en kvart med sin förälskelse, drogen.

Kvinnan ringde mig då och då samt varje år omkring julen. Det sjunde året sa hon något som alla våldtagna bör säga till sig själv. Eftersom jag inte gav mitt medgivande är jag inte skyldig. Det man inte säger ja till har man inte medverkat i.

Jag kunde bara hålla med henne.

Vi sa till varandra God Jul. Den längsta kontakten med någon av mina patienter var avslutad.

Bild: familjebänk från Järna.

Me too? Not. Eller hur var min del i det hela?

Publicerat av

När kvinnor gick ut och anklagade Hollywoodproducenten Harvey Weinstein för ovälkomna sexuella inviter och våldtäkter exploderade nätet, även här.  Han har gett alla svinaktiga män ett ansikte: vit, rik, trakasserande man. Men ingen av de ca 40 kvinnor som anklagar hade kurage nog att stoppa det innan. Var alla de blivande stjärnorna så fega, så bländade av en framtida filmroll att de höll tyst? Plats i Hollywoodglitter var kanske värt det? Nu som äldre och klokare, kanske med misslyckad karriär,hänger kvinnor ut honom. Det kommer säkert mer, om andra. Bollen är i rullning.

Han förtjänar sitt fall. Men de kvinnor som inte agerade tidigare förtjänar också att skämmas.

Weinstein tilldelades belöningen Brittiska filminstitutens Fellowship  som ges till individer för ”erkännande av deras enastående bidrag till film eller tv-kultur”. Han fick det tillsammans med sin bror, Bob Weinstein, 2002. Utmärkelsen  introducerades av mångfaldigt prisade Gwyneth Paltrow, en av de många stjärnor som nu har talat om Weinsteins obehagliga sexuella trakasserier.

Så, hon stod där och hyllade honom för att senare sticka kniven i och berätta om vad som hade hänt mer än 20 år tidigare.

Det har bara exploderat. Överallt. Kvinnor skriker #MeToo. Även länder där sexuella trakasserier är ständigt förekommande som Indien och Pakistan har nu #MeToo grupper. Kvinnor skall samlas på torget i Umeå och visa sin upprördhet. Mer… Anklagelser haglar. Man hänger förövare ut i media, inte i en rättegång. Saker som eventuellt har hänt åratals sedan kan svårligen bli rättssak.  Det är massmedian och Internet som dömer. Några misstänkta förövare har tvingats ta time out från arbetet. TV program rensas.

Hastigt blev det tvingande att göra något för snusket man har vetat länge.

Me Too? Not. Jag hade min ungdomstid i foto – film – och konstnärskretsar med flera dåtida små även större kändisar och det hände förstås en del kärleksaffärer. Jag tyckte vi var oerhört jämlika i den gruppen. Jag minns bara ett fall, en kvinna som angrep en känd musiker. Hon var inte riktigt klar i knoppen, inte han heller så.. . Det händer obehagliga saker när man är påtänd eller berusad. Det hela hade dock börjat helt frivilligt.

När övergå det helt frivilliga till övergrepp?

Sydafrika

I Sverige och kanske i den övriga världen är  vanligaste förövaren en främling och den vanligaste platsen där man drabbas av sexuellt ofredande är  krogen. Trakasserier kan ske på arbetsplatser och genom Internet.  Många angrepp i Sverige sker nu mera ute av en  eller flera okända män. Anmälningarna till polisen har ökat de senaste åren rent av katastrofalt. Vi ligger i topp i Europa och bland topp tre i världen i antalet våldtäkter. Det finns förstås skillnader i anmälningsbenägenhet och hur man räknar men oavsett det felaktiga i statistiken är det en larmklocka. Att försöka bortförklara ökar inte någons trygghet, man måste börja agera.

Det är knappast någon hjälp att kvinnor nu drar fram gamla händelser. Nutiden är allvarlig nog om inte värre.

Ebba Busch Thor är ett av dem som gick ut med att hon själv har utsatts för sexuella trakasserier. Hon ville däremot inte berätta något mer om det, men hon vill ha samtyckeslag. Kan någon tala om för mig hur man ens tror att det skulle fungera mot våldspersoner?

Flera tunga näringslivsprofiler vittnar också om sexuella trakasserier och uttrycker stöd för kampanjen #MeToo för SvD Näringsliv. Andra AP-fondens vd Eva Halvarsson säger:
– Tragiskt nog tror jag inte att jag känner en enda jämnåriga kvinna som inte har varit med om detta, säger hon.

Är det verkligen sant att alla män är bara skräp? Alla kvinnor är offer?

Jag är säker på att det sker och har skett trakasserier, övergrepp och värre som kvinnorna har tigit om, men ändå, #MeToo känns lite som ett väckelsemöte. Ett slags systerskap? Alla kvinnor som tigit i åratals sveps nu i vågen av #MeToo? Är övergrepp en statusmarkör? Måste alla rannsaka sig och komma på ifall? Sedan får man virtuella kramar, medlidande och röda hjärtan på Internet. Det blir som terapi vilket inte fungerar. Man riskerar att känna sig tom och övergiven när allt blåser iväg.

Varför känns det inte produktivt? Inte läkande ens?

Har jag blivit trakasserad sexuellt. Nej. Jag har inte uppfattat det så och inte mått illa av något, så nej. Har jag trakasserat någon, sexuellt? Svar ja, även om personen tyckte att det var bara trevligt.

Men först till vår utrikesminister som blev djupt chockad av liknande händelse, fast tvärtom. I samband med en EU-middag kände hon en hand på sitt lår. Hon gick och klagade till den dåvarande ordföranden för EU-kommissionen.  Om mannen läxades upp vet vi inte.

Ingen smäll på fingrarna? Inte ens hett kaffe på byxorna som bara av ett misstag? Klent av en maktmänniska. Hur skall då den vanliga kvinnan våga agera?

Jag har gjort det samma fast tvärtom, ”offret” var en man, en politiker, känt som lite sexuellt vidlyftig. Jag gjorde ofredandet helt medvetet men det var inte planerat. Jag satt min hand på hans lår under lunchen när han ignorerade mig. Stundens impuls.  Jag ville få pengar till vår avdelning och till ett projekt. Vi hade ansökt enligt reglerna. Noll resultat. Inget svar. Vår budget räckte inte ens till heltid för alla och vi höll på att kollapsa av arbetstyngden.

Jag föreläste för en skara politiker varav en råkade vara den som satt på den pengapåsen vi ville ha en liten del av. Vilket läge!  Jag lyckades bra med föreläsningen. Långa applåder, flera tack, blommor, några politiker önskade hälsa på oss. Sedan bjöds lunch. Jag satt mig snabbt bredvid pengapåsemannen och tänkte prata mer om vårt arbete och behov av pengar. Han var inte så intresserad, snarare ignorerade han mig. När lunchen avancerade till kaffet och jag hade inte än lyckats prata med honom om pengar la jag min hand på hans lår, då vaknade hans intresse. Pang! Nu var han villig att lyssna.

Par dagar senare fick vi budgetförstärkning. Jag sa aldrig något om händelsen till arbetskamrater fast det hade varit intressant att få veta deras reaktioner, alla var kvinnor.

Precis som kvinnor idag erkänner sig ha blivit sextrakasserade, vill jag erkänna min synd mot en äldre vit svensk politiker. Inga namn. Han finns faktiskt inte bland oss längre. Borde jag hänga ut oss ändå? Nej. Sexuella trakasserier? Ja. Him too.

Finns det fler kvinnor? Erkänn nu! Har ni aldrig lagt er hand på en man som inte ville lyssna på er? Är ni änglar allihopa? Bara offer?

Så, många kvinnor har blivit trakasserade, våldtagna och sexuellt ofredade men få tordes säga något  då, varken här eller i Hollywood. Att barn tiger vet vi och har lagar som hjälper till att de kan anmäla senare, men att ingen av de vuxna kvinnorna som nu ropar jag med kunde stoppa övergreppen – oavsett vart och hur de hände – utan lät  kanske sina kvinnliga kamrater bli utsatta av samma svin. Det känns märkligt. Det är oerhört tragiskt. Är kvinnor så kraftlösa?

Men nu är dammluckorna öppna. Utvecklas detta till en modern häxprocess mot vita män där få kommer att kunna dömas men alla män åker i samma kittel? Eller är det en Internetgrej som dör ut för nya händelser tränger sig på? Kan vi glömma de ökande siffrorna av våldtäkter som visar andra än mediemän som förövare?

En sak är säkert. Tilliten mellan män och kvinnor  är sjunkande på båda sidor. Som en vit man sa: jag försöker hålla mig från kvinnor. Man vet aldrig vilka fel man gör.

Till sist vill jag sända en tanke till de incestdrabbade som var mina patienter, offren vars liv i drogträsket var nästan omöjlig att kravla upp från. Ni var riktigt tuffa! Att bli våldtagen som barn av en närstående man litar på är ett blödande skavsår som alltid känns, sa en av kvinnorna. Eller att sitta ständigt på en kaktus.

Allting är relativt.

Att sälja sitt barn till en pedofil och köpa mat för pengarna

Publicerat av

Jag hade besök av barnbarnen under Påsken. Tre av dem är omkring 12 år. När jag tänker på deras liv nu och jämför med min i samma ålder är skillnaden stor. Om man samtidigt ser på barn i Afrika, Sydostasien eller andra s.k. utvecklingsländer är skillnaden enorm – eller ingenting, beroende på graden av fattigdom eller rikedom hos föräldrarna.

De svenska 12 åringarna är redan konsumenter. De har fickpengar, hobbyer och de lyssnar på popmusik, spelar piano, läser, shoppar kläder, går på bio, de provar smink, spelar spel och har egna saker som cyklar, sportutrustning och prylar av allehanda slag. De flesta i den åldern har mobil och tillgång till Internet. De går i skolan och får mat varje dag. Många har sommarens resor utomlands i sikte. Den svenska 12 åringen har ganska  små bekymmer i jämförelse med många andra länders barn. Ändå är flera av de svenska barnen olyckliga, stressade och mår dåligt. Trycket utifrån som många tar på sig är  kravfyllt.

Barndomen förr var kortare i fattiga familjer. Jag var självförsörjande vid 12. Jag började arbeta då men det var ett eget tvingande val. Om jag fick lön kunde jag betala avgiften och skolböckerna i flicklyceum. Jag bar tidningar på natten och gick i skolan, hämtade mina småsyskon från daghem – min hemstads första daghem avsedd för fattiga familjer – och hade maten klar när mor och far kom från arbetet. Jag är glad att tiderna har förändrats och mina barnbarn inte behöver vara vuxna vid 12 år.

Barn i flera andra länder har det värre idag än i min barndom i efterkrigstidens Finland. Utvecklingen har inte nått barnens villkor. Kamp om makten och vapenköp går alltid före allt annat i många länder.

Att vara en flicka, 12 år eller yngre kan vara en katastrof om familjen är medellös och maten räcker inte till att mätta alla munnar. Jag såg en artikel på CCN om barn i Kambodja. 12 åriga Kieu såldes av sin mor för prostitution. Hon blev läkarundersökt och fick ett intyg över sin jungfrudom och sedan våldtogs hon i två dagar i ett hotell. Priset för henne var 1500 dollar men hennes mor fick inte hela summan utan förmedlaren tog sin del. Modern behövde pengarna för skulder och mat.

Efter att ha sänts av sin mor till olika bordeller rymde Kieu och fick hjälp av en frivilligorganisation.  Kambodja lär vara pedofilernas paradis. Enligt UD har Kambodja ökande problem med pedofili, trafficking och narkotikahandel. Visst, en del har blivit dömda och hamnat i fängelse men pedofilerna tycks alltid hitta nya marknader. Daghem, barnhem, gator, fattiga barn som säljs eller luras och får sina liv förstörda.

Tidigare plockade sexförbrytare upp barn på gatan. Men nu har pedofilerna hittat ett organiserat sätt att möta barn i utlandet. Via volontärresor till Kambodja där det officiella målet är att ta hand om barnhemsbarn kan sexförbrytare arrangera möten med kambodjanska barn. Även om risken för upptäckt finns är risken för åtal liten eftersom den skyldige lämnar landet efter sin sexövergreppssemester. Kvar är ett barn vars barndom var åter stulen. Ett annat land med många barnprostituerade är Filippinerna. Nyligen dömdes en svensk man som köpt våldssex med småbarn genom Internet. I varje fattigt land går barnsex att köpa.

Vad är det för män som drabbar barn på detta sätt? Känner du någon? Hur skulle det kännas att diskutera barns villkor med honom vid matbordet? Att ha sällskap med en man av den kalibern? Gifta sig och ha barn med? Ja, det finns även kvinnor som utnyttjar barn, i regel lite äldre, unga pojkprostituerade. Lika avskyvärt för det.

Ett annat sätt att försörja familjen är giftermål. I många länder som Afghanistan och Jemen samt i flera afrikanska länder gifter man bort unga flickor vilka sedan drabbas av våldtäkt inom sitt påtvingade äktenskap. För vilken 6 – 9 åring har frivillig sex med en äldre man? Det sägs att barnäktenskap ökar igen som följ av krig. Fattiga familjer gifter bort sina barn för att minska barnaskaran och få en inkomst. I vissa kulturer tror man att det bringar lycka, i andra ses det som ett sätt att skydda flickorna mot sexuellt våld, en som har mist oskulden är inget värt på giftermålsmarknaden. För många fattiga familjer är det helt enkelt enda möjligheten man känner till, det finns inga inkomster att ordna.

Att bli våldtagen kan leda till tvångsmässig äktenskap med våldtäktsmannen. Så räddas familjens heder. Det är vanligt i Afghanistan, där vi satsade stora summor för utveckling – eller vad det nu var.

Tro inte att ett utnyttjat barn glömmer. En av mina patienter sa att det var som elak skavsår som kändes. Man är för alltid ett våldtaget barn även om ett plåster av terapi sitter över såret. Man glömmer inte.

Utbildning ökar möjligheten att försörja sig. Även om läskunnighet och deltagande i skolan har ökat i världen trycks samtidigt barnen tillbaka genom de många krig som pågår. Oron i världen ökar, barns behov decimeras. I många krig är islam en ingrediens, orsak eller grund. Det är den mest aktiva religionen för dagen både i krig och fred. Det innebär minskade möjligheter för flickor eftersom islams kvinnosyn minimerar kvinnors utåtriktade möjligheter. I ett krigsområde, i fattigdom, har flickor och kvinnor minst att säga till, medan männen i sin tur riskerar dö i strid. Det innebär armod för kvinnor och barn eftersom familjeförsörjaren inte längre finns. I det läget innebär priset för en ung flicka mat på bordet för resten av familjen.

Men något paradis för barn är inte ens Sverige. Skolorna fallerar och även om jag drar hälften av från barnens berättelser om skollivet låter det för mig som en katastrof. Icke behöriga lärare, neddragen städning, stök och oro i klassen, den eleven som ligger långt före och den som har uppenbara svårigheter att klara av skolan går på samma klass med samma undervisning. Det kan ligga ljusår mellan den duktige och eftersläntraren. Att föräldrarna har för lite tid för barnen är också ett bekymmer. Internet kan inte ersätta föräldrarna. Tiden är en bristvara, speciellt för en ensam mor/far.

Pedofilerna och sexförbrytarna finns också här, kanske just i ditt barns dator. Det har gått så långt att ett utsatt barn tog livet av sig. Vi ser inte alltid skiten här hemma som drabbar svenska barn. Men vi säljer inte barn till prostitution? I Stockholm horar skolbarn för att köpa senaste modegrejen men föräldrarna har inte sålt dem, bara varit ovetande eller likgiltiga för sina barns tillvaro i Plattanträsket. Jag hade patienter vilka våldtagits vid 5, sålde sex vid 8 och var gravida narkomaner vid 15 och ingen hade reagerat trots att hela kvarteret visste och borde ha skrikigt högt. Jag misstänker att det inte är bättre nu. Barn är aktuella en stund när något händer som mord eller PISA resultat, sedan rullar allt vidare med resultatlösa undersökningar och löften från politikerhåll. Jämlikhet och arbete är dagens ism men barns behov är liksom lika med det. Bara män och kvinnor är lika länge föräldralediga blir allt rättvist.

Snart åker barnbarnen hem och det blir väldigt tyst i huset. Jag kan inte låta bli att oroa mig för dem. Vilken värld kommer de att bli vuxna till? Vad kommer att finnas och vad har krackelerat i Sverige och Världen? Kommer deras barn i sin tur ha en härlig Påsk med påskägg, aktiviteter och trygghet eller har också vi hamnat i ett läge där flickors värde krymper? Feminismen har handlat om rätt makt, gnäll på Twitter och hat mot män, inte verkliga problem vilka gott kan nå även oss eller är redan här. Att flytta hit från en totalt annan kultur innebär inte att ens inställning till livet och barnen förändras genom att man korsar gränsen.